Publicerat: Ffg i "Zeitschrift für politische Psychologie und Sozialökonomie" 1936,
häfte 3/4, s. 150ff.
Översättning: Tomas Böhm
Digitalisering: Jonas Holmgren
När dessa rader når allmänheten har högtidligheternas buller förklingat och gratulanterna väntar på Sigmund Freuds nittionde eller - som de liksom vi hoppas - hundrade födelsedag för att på nytt få visa denna man sina hedersbetygelser. Det kommer då liksom nu att publiceras många artiklar som kommer att samla och för den breda allmänheten framlägga data ur "psykoanalysens historia" efter Freuds "egen framställning". Andra kommer som nu att förklara huvudtankarna i Freuds lära och med större eller mindre övertygelse tala om dess revolutionära karaktär. Detta är glädjande och nödvändigt.
Dessa högtidligheter måste för oss ge upphov till allvarliga funderingar. Såvitt världens yttranden var tillgängliga visade det sig med otvivelaktig visshet att man ingenstans berörde det väsentliga i problemet "Freud och hans omvärld". Det är ännu inte dags att på ett utförligt sätt framställa hur psykoanalysens ödesgemenskap från 1895 till 1920 med den så unga sexualekonomin och den ännu yngre Sex-Pol-rörelsen manifesterar sig. Men Sigmund Freuds åttioårsdag får inte passera utan att hans verk tolkas rätt. Det är absolut nödvändigt att framhäva vad en hel värld förteg.
Den 6 maj 1926 firade medlemmarna av den psykoanalytiska kretsen i Wien Freuds 70-årsdag. Det fanns många bedyranden och därtill hörande gratulanter, blommor och gåvor. Sigmund Freud höll ett kort tal till de närvarande eleverna som är oförglömligt. Ingen vågade dock referera det för den övriga världen. Freud varnade. Man skulle inte låta sig luras. Hedersbetygelserna bevisade ingenting alls. Världen hade inte accepterat läran. Den var liksom tidigare fientligt inställd till psykoanalysen. Några år tidigare hade Freud uttryckt samma sak, då han skrev att världen skulle acceptera litet här och litet där av psykoanalysen för att förstöra den.
Vi delar helt den ståndpunkt Freud intog i sitt tal den 6 maj 1926. Det visar sig att det idag är värre beställt ute i världen än för tio år sedan. Vi får inte ett ögonblick försumma att vara på vår vakt, ty ödet, som ursprungligen tilldelades psykoanalysen, hotar vårt arbete i hundrafalt förvärrad omfattning. Att komma på det klara med detta öde är förutsättningen inte bara för bevarandet av den historiska gemenskapen med Freuds lära utan också för det egna korrekta arbetet. Vi upplever för tillfället en period av dödstystnad i den akademiska och i den i övrigt tongivande världen. Men man kan redan se tecken på en metod för välvillig förintelse. Sexualekonomin sätts i samma led som Jungs, Adlers och Stekels avläggare. Dumheten och kritiklösheten är gränslösa, likaså ondskefullheten. Den som känner till den psykoanalytiska rörelsens historia förmår med en blick se skillnaden. Alla hittillsvarande förgreningar av Freuds lära kännetecknas av förnekelse av sexualiteten. För Jung blev libidon ett urvattnat intetsägande begrepp om alla själar, den bästa förberedelsen för den senare likriktningen i Tredje Riket. Adler ersatte sexualiteten med maktviljan, Rank förnekade barnsexualitetens existens. Sexualekonomin däremot anknyter just till de kärnelement i den freudska läran som ursprungligen utlöste världens hat. Den utvecklade orgasmteorin vilken den förgäves försökte införliva med den psykoanalytiska lärobyggnad som organiskt tillhörig denna. Den preciserade läran om barnets pregenitala sexualdrifter, lade solida fundament till en karaktärslära som förutsätter sexualprocessen som dess kärnstycke. Den karaktärsanalytiska tekniken kräver fullt erkännande av den sexuella ekonomins lagar. Man skulle kunna tillfoga mycket mer för att visa varför läran om sexualekonomin idag får känna på psykoanalysens gamla öde. Och den måste om den vill tas på allvar göra allt för att undvika psykoanalysens senaste öden, hur högt världen än låtsas visa sin entusiasm.
Det finns idag ingen officiell institution i världen, det må vara på pedagogikens, psykiatrins eller på något annat område, som på allvar tillägnat sig Freuds omstörtande idéer. På vilket mentalsjukhus forskar man systematiskt om sinnessjukdomarnas orsak så som ett skadande av det unga barnets sexualliv? På vilket akademiskt lärosäte vårdas den rika skatten av analytiskt vetande och forskning, var erkänns den för sin oändliga överlägsenhet? Var har Freuds omstörtande insikter omsatts konkret? Vem skulle klara av att å ena sidan ge uttryck för sin övertygelse om det freudska verkets storhet och sedan nöja sig med den tröstande upplysningen att analytiker ju kallas till universiteten och undervisar där? Ingen skulle utsätta sig för ett sådant fattigdomsbevis. Vem tror att en korrekt sexualteori får läras ut i dagens USA?
Hur ser det ut i själva den psykoanalytiska rörelsen? Den engelska skolan är en sekteristisk, världsfrånvänd krets utan någon som helst kontakt med det levande livet. Den berlinska skolan prövade på likriktningen och misslyckades. Den står inför sin upplösning. Den ungerska gruppen består enligt rapporterna numera nästan bara av rikt folks husanalytiker som varken uppvisar någon vetenskaplig utveckling eller har några allvarligt sinnade perspektiv. Föreningen i Wien står under trycket från den politiska reaktionen och behärskas av ett par dödsdriftsteoretiker som vetenskapligt inte kan tas på allvar. Den franska gruppen ser hopplös ut. Har den socialistiska rörelsen accepterat psykoanalysen? Här och där i ord, eftersom Freud av den politiska reaktionen - märk väl mot sin vilja - placerades i det kulturbolsjevistiska lägret. I Sovjetunionen har psykoanalysen inte vidareutvecklats på åratal. Det talades så mycket om Freuds betydelse för arbetarrörelsen. Var har denna betydelse blivit socialistisk praxis? frågar vi. Ingenstans! Socialister rekommenderar reaktionära analytikers arbeten som ledtrådar till en socialistisk psykologi, som till exempel en artikel av reaktionären Roheim i en ungersk socialistisk tidskrift. Revolutionära socialister publicerar artiklar med anledning av Freuds födelsedag men visar fullständig okunnighet om den heta kamp som de senaste 10 åren har förts inom den analytiska rörelsen om problematiken arbetarrörelse-psykologi.
I Freuds lärobyggnad finns det mycket olikartade konstateranden. Bredvid läran om den tidiga barnsexualiteten finns även den om "primärprocessen" i det omedvetna. Bredvid läran om driftsförträngningen den om dödsdriften, bredvid utsagan om det psykiska skeendets determinering även läran om den "kulturella driftsförträngningen" och så vidare, och så vidare. Världen ropar efter klarhet. Det finns utsagor som vi aldrig mer kan undvara, andra som är irrelevanta och slutligen sådana som förvirrar. Man skulle tro, att en vetenskaplig skola som så kraftigt bedyrar psykoanalysens världshistoriska betydelse också tillägnar sig de slagkraftiga och framtidssäkrande elementen i läran; i själva verket förhåller det sig tvärtom. "Bort från huvudsaken, vi föredrar bisaken" är det outtalade slagordet. Det följs trognast av några psykoanalytiker som kallar sig socialister; de undviker "huvudsaken" som pesten; då skulle de oundvikligen och ögonblickligen stå mitt i den kamp som vi för och vilken de tiger ihjäl. De gör allt för att sudda ut klara fronter i kulturkampen. De är farliga som klassförsoningens predikanter. De usurperar lärosatser och saboterar deras mening. Man måste varna för dem!
Den psykoanalytiska rörelsen nedgång, dess anpassning till de härskande förhållandena och till följd av detta steriliteten i deras nuvarande frågeställningar ska inte vara anledning till personlig förebråelse. Vi har lärt oss att beakta vetenskapens och dess utvecklings avhängighet av de politiska processerna. Vi bekände oss därför till den politiskt medvetna vetenskapen. Vi får säga, att vi har tagit säkert hand om de omvälvande insikterna i Freuds lära. Det förpliktar till att avge räkenskap över den aktuella situationen och de möjligheter som kommer att bestämma det fortsatta förloppet för vårt arbete.
Den allmänna världspolitiska situationen, i vilken vi arbetar med en sexualteori som motsäger alla nuvarande institutioner och officiella åskådningar, bådar inte gott. Denna värld kan varken erkänna vårt arbetes frukter eller utnyttja dem. Just vi har dock kunnat påvisa vilken nytta den politiska reaktionen kan dra av massans irrationella känslor och tänkande, dess längan efter lycka och samtidiga sexualskräck. De olika politiska partierna är dels fångna i ett gammaldags ekonomiskt tänkande, dels så till den grad upptagna av nutidens ohyggliga problem att de överhuvudtaget inte har möjlighet att träda emot oss mer än förvånade eller avvisande. Dock har åtskilligt uppnåtts under dessa svåra år. Men det uppnådda är långt avlägset från det som är oundgängligt för det praktiska genomförandet av våra uppgifter. Bredvid dessa samhälleliga svårigheter förtjänar försvårandet av vårt arbete genom vår egen struktur den allra största uppmärksamheten.
Vår psykologiska kritik av Freud började med det kliniska konstaterandet att människans omedvetna inferno inte är något absolut, evigt, oförgängligt; att en bestämd samhällelig situation och utveckling har alstrat människornas nuvarande omedvetna struktur och håller sig vid liv genom denna. Vi erkände det berättigade i rädslan för "sexuellt kaos", dock begränsade vi den till historiska perioder och övertygade oss genom vårt terapeutiska arbete att det kan finnas en annan reglering av den mänskliga samvaron. Vi har aldrig hängivit oss åt illusionen att det onda i människan skulle kunna förändras över en natt. Vi redogjorde för de oerhörda svårigheter som en politisk psykologi har att möta, om den tar sig för att genomföra en omvälvning i den mänskliga strukturen. Vi själva, som har satt detta mål för oss, är bara alltför mycket underkastade svagheterna i vår struktur. Det är inte lätt för oss att klara av den för att vara bättre rustade att korrekt kunna möta det irrationellas verkningar på våra medmänniskor.
Psykoanalysen är en vetenskap som en gång arbetade vid livets källor. Att den inte blev medveten om sin politiska natur bidrog väsentligt till katastrofen. Därav drog vi den korrekta slutsatsen: en vetenskap som har det levande livet självt som objekt för sin forskning måste i en reaktionär omvärld antingen underkasta sig och bli sig själv otrogen eller också måste den organisera sig, det vill säga skapa de organ åt sig som säkrar dess framtid.
Den marxistiska läran om ekonomin organiserade sig politiskt. På den politiska ekonomins område väcker den politiska organiseringen av vetenskapen ingen förvåning. Annorlunda förhåller det sig på andra områden. Här har illusionen om den opolitiska vetenskapen i mycket skadat klarheten. Vetenskapen om människornas sexualliv är i sig politisk vare sig den vill eller ej. Därför måste den ta konsekvenserna och bekänna sig till sin politiska natur. Av den politiska bekännelsen följer nödvändigheten av organisation. Skatten av insikter kommer inte mer att utsättas för några stadier av samhällelig utveckling utan kommer att inrangeras i den politiska rörelse som satte som mål för sig att genomföra den vetenskapliga, rationella styrningen av samhället. Man må med bekymmer följa hur det irrationella tänkandet frodas inom den socialistiska rörelsen. Men det står utom allt tvivel att den naturvetenskapliga psykologin och den korrekta sexualvetenskapen endast har sin plats i denna rörelse. Därpå kommer ingen att tvivla som har följt mysticismens utveckling i Tyskland och dess inflytande på den naturvetenskapliga forskningen. Vi kan idag inte veta i vilka former organiseringen av vårt vetenskapliga arbete kommer att fullföljas i befolkningens breda massa. På nödvändigheten av att skapa en massbasis är däremot inte att tvivla. Det kommer inte bara att vara ett skydd mot reaktionära inflytelser utifrån utan kommer också att bevara oss själva från kompromisser med den fientliga omvärlden. Om man står där utan socialt och politiskt inflytande visar sig omvärlden som den starkare makten. Men har människorna, på vilka det ankommer, fattat värdet av ett vetenskapligt arbete för dess tillvaro och framtid då underlättar de kampen och förringar den fientliga världens tvång. Ingen kan vara säker på sig själv, naturligtvis inte heller vi. Om vi i en tid som var gynnsam har företrätt till exempel nödvändigheten av ett tillfredsställande kärleksliv i puberteten så skulle en annan tid skilja oss från detta påstående och kanske rentav förändra denna ståndpunkt till motsatsen. Men om en tillräckligt stor massa ungdomar har anammat vår lära om puberteten och om den är beredd att försvara den då besparas vi återtåget. Detta exempel må räcka för att illustrera vad som åsyftas.
Den sociala förankringen av vårt vetenskapliga arbete ställer ännu en vinst i utsikt. Freud utgick från fysiologin och upptäckte det psykiskas natur. Vår kritik mot psykoanalysen sattes in på Freuds samhälleliga uppfattningar. I det vi konsekvent avslöjade och följde det socialas relation till det psykiska fick vi som resultat rika frukter också för det kliniska arbetet. Det uppstod ett grundläggande nytt sätt att studera könslivets lagar. Orgasmläran ledde med inre logik tillbaka till fysiologin och biologin. Vi kan ännu inte skönja av vilken natur denna forsknings slutgiltiga resultat kommer att vara. Utvecklingen är i full gång, resultaten är ovanliga, psykologins biofysiologiska underbyggnad tycks lyckas. Vi kan redan idag säga att vi ser en av Freuds viktigaste förväntningar uppfyllas: läran om själslivet kan förmodligen ställas på ett fast biologiskt fundament även om det blir på ett annat sätt än vad man vanligtvis hade föreställt sig.
På det sättet har vi en dubbel förpliktelse. Säkrandet av vår egen sexualekonomiska forskning ansluter sig till bevarandet och det praktiska genomförandet av Freuds revolutionära landvinningar. Om vi lyckas göra det begripligt för massan av arbetande, hungrande, lyckoberövade människor vad vi arbetar på och varför vi måste kämpa så hårt, då - därom råder det inget tvivel - kommer dessa människor att försvara oss och som en social makt skydda vårt arbete för yttre och inre faror och själva från det levande livet skörda naturvetenskapens frukter.
Även om oenigheten mellan psykoanalysen och sexualekonomin har varit hård, ja kränkande, kommer det aldrig att finnas någon orsak att glömma vad vi är skyldiga Freuds livsverk. Ty ingen vet bättre än vi, och ingen upplever det mera smärtsamt än vi varför världen fördömde Freud och varför den idag undanhåller hans resultat för den stridsberedda verkligheten.