Skrivet: Sporadiskt mellan 1873 och 1883; individuella
tillägg har utarbetats under åren 1885/1886.
Publicerat: Ffg på tyska och ryska av "Archiv K.
Marksa i F. Engelsa", 1925, med undantag för "Arbetets andel i apans förvandling
till människa", 1896 och "Naturforskningen i andevärlden", 1898.
Källa: Marx Engels Werke bd XX, s. 305-570; "Dialektik
der Natur".
Översättning: Lars Ryno Nilsson (Artikel 1, 3, 4, 5, 8
och 9), Lars Krumlinde (Övriga artiklar samt Anteckningar och fragment, Kurt
Wickman (Planskisser och Anmärkningar)
Fackgranskning: Sigvard Nilsson
Digitalisering: Jonas Holmgren
En alternativ översättning finns att läsa i ett mer begränsat urval.
1. Historisk inledning: den metafysiska åskådningen har blivit omöjlig i naturvetenskapen genom dess egen utveckling.
2. Den teoretiska utvecklingens kurs i Tyskland sedan Hegel (äldre förord[I*]). Återgången till dialektiken äger rum omedvetet, därför motsägelsefullt och långsamt.
3. Dialektiken som totalsammanhangets vetenskap. Huvudlagar: omvandling av kvantitet och kvalitet - de polära motsatsernas ömsesidiga inträngande i och omvandling till varandra, när de drivs till sin spets - utveckling genom motsägelsen eller negationens negation - utvecklingens spiralform.
4. Vetenskapernas sammanhang. Matematik, mekanik, fysik, kemi, biologi. Saint-Simon, (Comte) och Hegel.
5. Aperçus (tankar, anmärkningar) kring de enskilda vetenskaperna och deras dialektiska innehåll:
1. Matematik: dialektiska hjälpmedel och uttryck. - Den reellt förekommande matematiska oändligheten.
2. Den celesta mekaniken - i dag upplöst i en process. Mekaniken: utgångspunkt i inertia[II*], vilket bara är det negativa uttrycket för rörelsens oförstörbarhet;
3. Fysik - de molekylära rörelsernas övergång i varandra. Clausius och Loschmidt.
5. Biologi. Darwinism. Nödvändighet och tillfällighet.
6. Kunskapens gränser. Du Bois-Reymond och Nägeli[3]. - Helmholtz, Kant, Hume.
7. Den mekaniska teorin. Haeckel[4].
8. Plastidulsjälen - Haeckel och Nägeli[5].
9. Vetenskap och teori - Virchow[6].
10. Cellstat - Virchow[7].
11. Darwinistisk politik och samhällsteori - Haeckel och Schmidt[8]. Människans differentiering genom arbete. - Tillämpning av ekonomin på naturvetenskapen. Helmholtz' "Arbete" ("Populäre Vorträge", II)[9].
1. Rörelse i allmänhet.
2. Attraktion och repulsion. Överföring av rörelse.
3. [Lagen om] energins konstans tillämpad på detta. Repulsion + attraktion. - Tillförsel av repulsion = energi.
4. Tyngd - himlakroppar - jordens mekanik.
5. Fysik. Värme. Elektricitet.
6. Kemi.
7. Sammanfattning.
a) före 4: Matematik. Den oändliga linjen. + och - är lika.
b) vid astronomin: arbetsinsats genom tidvågen. Dubbelräkning hos Helmholtz, II, 120.[III*] "Krafter" hos Helmholtz, II, 190.[IV*]
Den moderna naturvetenskapen, som ensam uppnått en allsidig, systematisk och vetenskaplig utveckling - i motsats till antikens geniala naturfilosofiska intuitioner och arabernas mycket betydelsefulla men sporadiska upptäckter, som mestadels gick förlorade - daterar sig liksom all nyare historia till den mäktiga tid som vi tyskar kallar reformationen, efter den nationella olycka som då drabbade oss. Fransmännen kallar den renässansen och italienarna cinquecento, men ingen av dessa benämningar ger ett uttömmande uttryck för epoken. Den börjar under 1400-talets senare hälft. Med stöd av städernas borgerskap krossade kungamakten feodaladelns maktställning och grundade de stora monarkierna som i huvudsak baserades på nationalitetsprincipen. Inom dessa började de europeiska nationerna och det moderna borgerliga samhället utvecklas. Och medan adel och borgare fortfarande låg i fejd med varandra, visade de tyska bondekrigen profetiskt framåt mot framtida klasstrider, inte bara genom att lyfta fram bönderna på scenen - detta var inte längre något nytt - utan bakom dem början till det moderna proletariatet, med röda fanor i händerna och med kravet på gemensamt ägande av produktionsmedlen på sina läppar. I de manuskript som räddats från Bysans fall, i de antika statyer som grävdes fram ur Roms ruiner, uppenbarades en ny värld för det förundrade västerlandet, den grekiska antiken. Inför dess lysande former försvann medeltidens spökgestalter. Italien höjde sig till en konstens oanade blomstring som återspeglade den klassiska antiken och som sedan ej upprepats. I Italien, Frankrike och Tyskland uppstod en ny litteratur, den första moderna; England och Spanien upplevde inom kort sin klassiska litteraturepok. Skrankorna kring den gamla orbis terrarum[V*] rasade. Nu upptäcktes för första gången världen i sin helhet och grunden lades för den kommande världshandeln och övergången från hantverk till manufaktur, vilket i sin tur kom att bli grunden för den moderna storindustrin. Kyrkans andliga diktatur bröts ner; flertalet germanska folk kastade av sig det andliga oket direkt och övergick till protestantismen, medan de latinska folken mer och mer kom att omfatta idéerna om tankens frihet som övertagits från araberna och fann stöd i den nyupptäckta grekiska filosofin och kom att bereda vägen för 1700-talets materialism.
Det var den största progressiva omvälvning som mänskligheten dittills upplevt, en tid som ropade efter jättar och skapade jättar, jättar i tankekraft, lidelser och karaktär, mångbegåvade och lärda. De män som lade grunden till den moderna bourgeoisins härskarmakt hade allt utom borgerlig inskränkthet. De hade tvärtom mer eller mindre påverkats av tidens äventyrliga anda. På denna tid fanns det knappast någon betydande personlighet som inte hade företagit vidsträckta resor, som inte talade fyra eller fem språk, som inte var framstående i flera fack. Leonardo da Vinci var inte bara en stor målare, han var också en stor matematiker, mekaniker och ingenjör, som de mest skilda grenar inom fysiken har att tacka för viktiga upptäckter. Albrecht Dürer var målare, grafiker, bildhuggare, arkitekt och uppfann dessutom ett befästningssystem som rymde många av de idéer som långt senare togs upp av Montalembert och den moderna tyska befästningskonsten. Machiavelli var statsman, historiker, poet och samtidigt modern tids första betydande militära författare. Luther gjorde inte bara rent i kyrkans Augiasstall utan städade också upp i det tyska språket; han skapade den moderna tyska prosan och gjorde text och melodi till den segerpsalm som blev femtonhundratalets Marseljäs. Tidens heroer hade inte ännu underkuvats av arbetets delning, vars inskränkande effekter med dess skapande av ensidighet vi så ofta kan spåra hos deras efterföljare. Det som är särskilt utmärkande hos dessa män är att de nästan alla står mitt i tidens rörelser, att de lever och verkar mitt i den praktiska kampen; de tar ställning och deltar i kampen, några i tal och skrift, andra med värjan och många på båda dessa sätt. Här ligger den helhet och karaktärsstyrka som gör dem till fullständiga människor. Kammarlärda utgör undantag: de är andra eller tredje rangens personligheter eller försiktiga filistrar som är rädda för att bränna sig på fingrarna.
Under denna tid utvecklades också naturvetenskapen i centrum av den allmänna revolutionen och var i sig själv helt igenom revolutionär; den var tvungen att tillkämpa sig sin existensrätt. Hand i hand med de stora italienare som grundade den nya filosofin sände den sina martyrer till inkvisitionens kättarbål och fängelser. Och det är betecknande att protestanterna överträffade katolikerna i förföljelse av den fria naturforskningen. Calvin lät bränna Servet på bål, just när denne höll på att upptäcka blodomloppet, han lät honom dessutom grillas levande i två timmar; för inkvisitionen var det tillräckligt att helt enkelt bränna Giordano Bruno levande.
Den revolutionära handling med vilken naturvetenskapen deklarerade sin självständighet och som på sitt sätt upprepar Luthers bränning av den påvliga bannbullan, var Kopernikus utgåva av det odödliga arbete, där han försynt, och så att säga först på sin dödsbädd[12] kastar sin stridshandske mot kyrkans auktoritet i frågor som rör naturen. Naturvetenskapens frigörelse från teologin daterar sig från denna handling, även om kampen i enstaka antagonistiska frågor har släpat efter in i vår tid och ännu inte på lång tid fullbordats i mångas huvuden. Från denna tidpunkt och framåt har också vetenskapernas utveckling försiggått med jättelika kliv och man kan säga att den vunnit i kraft med kvadraten på det tidsmässiga avståndet från utgångspunkten, ju mer den fjärmat sig från den. Det var som om världen skulle överbevisas om att från och med nu gäller den oorganiska materiens rörelselag på omvänt sätt för den organiska materiens högsta produkt, människans tankeförmåga.
Huvuduppgiften under denna naturvetenskapens första period som nu öppnade sig låg i att bemästra det material som fanns inom räckhåll. På de flesta områden måste arbetet börja från utgångsläget noll. Antiken hade testamenterat Euklides och Ptolemaios solsystem; araberna efterlämnade decimalsystemet, algebrans grunder, det moderna siffersystemet och alkemin; medan den kristna medeltiden inte lämnade några bidrag. I detta läge var det nödvändigt att de mest grundläggande vetenskaperna, himlakropparnas och jordiska kroppars mekanik, intog en rangplats, och jämsides med dessa, och som hjälp åt dessa, upptäckt och utveckling av de matematiska metoderna. Inom dessa områden uppnåddes mycket stora resultat. I slutet av denna period som kan karaktäriseras av Newton och Linné finner vi att dessa vetenskaper utvecklats till en hög grad av perfektion. De väsentligaste grunddragen i de viktigaste matematiska metoderna hade utvecklats: den analytiska geometrin särskilt av Descartes, logaritmerna av Napier och integral- och differentialkalkylen av Leibniz och kanske Newton. Detsamma gäller fasta kroppars mekanik, vars grundlagar hade klarlagts en gång för alla. Inom astronomin slutligen hade Kepler upptäckt lagarna för planeternas rörelser och Newton hade formulerat dem utifrån de allmänna lagarna för materiens rörelse. De övriga vetenskaperna befann sig lång bort från detta tillstånd av preliminär fulländning. Det är inte förrän i slutet av perioden som mekaniken för flytande och gasformiga kroppar börjar bearbetas.[1*] Den egentliga fysiken hade ännu inte kommit över sitt begynnelsestadium, med undantag för optiken, vars enorma framsteg berodde på de praktiska krav som ställdes av astronomin. Kemin frigjorde sig genom flogistonteorin[13] för första gången från alkemin. Geologin hade inte ännu kommit över sitt mineralogiska embryonala stadium; därför kunde det överhuvudtaget inte finnas någon paleontologi. Slutligen, på biologins område var man fortfarande sysselsatt med insamling och en första systematisering av det enorma materialet; detta gällde såväl botanik och zoologi som anatomi och fysiologi. Ännu kunde det knappast bli tal om jämförelser av olika livsformer, undersökningar av deras geografiska utbredning och deras klimatiska o.s.v. levnadsbetingelser. Inom biologin var det endast botaniken och zoologin som uppnådde en preliminär helhetsbild genom Linnés arbeten.
Det som är särskilt karaktäristiskt för denna period är strävan till en egendomlig helhetsbild vars medelpunkt är åsikten om naturens absoluta oföränderlighet. Oavsett det sätt på vilket naturen uppstått gällde: att när den en gång existerar, kommer den att förbli som den varit så länge som den består. När planeterna och deras satelliter en gång satts i rörelse av en "första impuls" fortsätter de att röra sig vidare och vidare i sina förutbestämda ellipser i all evighet eller åtminstone tills alla ting går under. Stjärnorna vilade för evigt fixerade och orubbliga på sina platser, där de höll varandra kvar genom "allmän gravitation". Jorden hade bestått oförändrad utan förändring alltsedan evigheten, eller alternativt från den dag den skapades. Våra dagars "fem kontinenter" hade alltid existerat och de hade alltid haft samma berg, dalar och floder, samma klimat och samma fauna och flora, utom i de fall där förändring eller uppodling skett genom människohand. Växt- och djurarter hade etablerats en gång för alla när de en gång uppkom, lika födde ständigt lika, och redan Linnés anmärkning att det då och då kunde förekomma nybildning av arter genom korsning var påfrestande för gällande uppfattning. I motsats till människans historia, som utvecklas i tiden, tillskrevs naturens historia endast en utvikning i rummet. Varje förändring, varje form av utveckling i naturen förnekades. Naturvetenskapen, som till en början hade varit så revolutionär, fann sig plötsligt konfronterad med en helt och hållet konservativ natur, där allt som fanns var oförändrat det samma som det varit från begynnelsen och där allt kommer att förbli som det var i begynnelsen, till världens slut eller i evigheters evighet. Lika högt som naturvetenskapen stod över den grekiska antiken i kunskap om och systematisering av sitt material under den första hälften av sjuttonhundratalet, lika djupt stod den under den grekiska antiken i fråga om teoretiskt behärskande av detta material, i den allmänna överblicken över naturen. För de grekiska filosoferna var världen huvudsakligen något som hade uppstått ur kaos, något som genomgått en utveckling, något som blivit till. För naturvetenskapsmännen under denna tid var världen något förstelnat, något som var oföränderligt och de flesta av dem betraktade världen som skapad i ett enda ögonblick. Naturvetenskapen var fortfarande djupt insnärjd i teologin. Den sökte och fann överallt sin slutliga tillflyktsort i en yttre impuls, som inte kunde förklaras utifrån naturen själv. Ty även om attraktionskraften, som Newton högtidligt döpt till "allmän gravitation", uppfattades som en av materiens väsentliga egenskaper, varifrån kom den oförklarade tangentiella kraft som gav upphov till planeternas banor? Hur uppkom de oräkneliga arterna inom växt- och djurvärlden? Och framför allt, hur uppkom människan, när man trots allt kunde fastställa att människan inte funnits till i all evighet. I dessa och liknande frågor flydde naturvetenskapen alltför ofta till ståndpunkten att alltings skapare var ansvarig. Vid periodens början skriver Kopernikus ett brev i vilket han avsvär sig teologin och Newton avslutar perioden genom att postulera en gudomlig impuls. Den allmänna teorins högsta nivå som naturvetenskapen uppnådde var uppfattningen av naturens ändamålsenlighet; Wolfs ihåliga teleologi, enligt vilken katter var skapade för att äta möss, möss skapade för att ätas av katter och att hela naturen skapats för att bevisa skaparens vishet. Det måste räknas den dåtida filosofin tillgodo att den inte lät sig ledas på avvägar av den samtida naturvetenskapens begränsade kunskap, och att den - från Spinoza till de stora franska materialisterna - höll fast vid att förklara världen genom världen själv och att den lämnade detaljbevisningen till framtidens naturvetenskap.
Jag räknar också in sjuttonhundratalets materialister i denna period eftersom inget naturvetenskapligt material utom det som beskrivits ovan fanns tillgängligt för dem. Kants epokgörande arbete förblev en hemlighet för dem och Laplace[14] kom långt senare. Vi får inte glömma att denna föråldrade syn på naturen - visserligen vederlagd på många punkter av naturvetenskapens framsteg - dominerade hela första hälften av artonhundratalet[2*] och att den i huvudsak fortfarande lever kvar i undervisningen i alla skolor[3*].
Den första sprickan i denna förstenade naturuppfattning kom inte från någon naturvetare utan från en filosof. Kants "Allgemeine Naturgeschichte und Theorie des Himmels" (Allmän naturhistoria och himlateori) utkom 1755. Frågan om urimpulsen hade förkastats; jorden och hela solsystemet uppfattades som något som blivit till under tidernas lopp. Om majoriteten av naturvetenskapsmännen hade haft lite mindre motsträvighet mot det tänkande som Newton uttryckte i sin varning: Fysik, akta dej för metafysik![15] så skulle de ha kunnat dra slutsatser ur Kants geniala upptäckt, som skulle ha besparat dem ändlösa villospår och omåttligt med arbete och tid, som nu förslösades i felaktiga riktningar. Ty i Kants upptäckt låg utgångspunkten för alla fortsatta framsteg. Om jorden var något som uppkommit, så måste också de nuvarande geologiska, geografiska och klimatologiska förhållandena, liksom växter och djur, också ha uppkommit. De måste ha en historia inte bara i rummet, utan också i tiden. Om den fortsatta naturvetenskapliga forskningen hade fortsatt i denna riktning skulle den idag ha kommit betydligt längre än den nu har. Men vad gott kunde komma genom filosofin? Kants skrift förblev utan omedelbara resultat ända tills Laplace och Herschel många år senare utvecklade dess innehåll och gav det en säkrare grund och därigenom steg för steg gav "nebulosahypotesen" en framskjuten ställning. Fortsatta upptäckter förde den slutligen till seger. De viktigaste var: fixstjärnornas egenrörelse, påvisandet av ett medium som gör motstånd i världsrymden, och beviset som kom från spektralanalys och visade att världsmaterien är kemiskt identisk och att det existerade sådana glödande nebulosamassor som Kant hade förutsagt[4*].
Det är emellertid tillåtet att tvivla på att majoriteten av naturforskarna så snabbt skulle ha blivit medvetna om motsättningen mellan en jord som förändras och samtidigt befolkas av oföränderliga organismer, om inte den begynnande uppfattningen att naturen inte är, utan blir och förgår, hade fått stöd från annat håll. Geologin trädde fram och påvisade inte bara geologiska skikt som bildats efter varandra och lagrats på varandra, utan i dessa lager också skal och skelett från utdöda djur, stammar, blad och frukter från växter som inte längre förekom. Man måste till sist erkänna att inte bara jorden i sin helhet utan också dess nuvarande ytlager och de växter och djur som levde där hade en historia i tiden. Till en början skedde erkännandet högst motvilligt. Cuviers teori om jordens revolutioner var revolutionär i ord, men reaktionär till sitt innehåll. I stället för en gudomlig skapelseakt införde han en hel rad upprepade skapelseakter och gjorde miraklet till en av naturens viktigaste hävstänger. Det var Lyell som först skapade reda i geologin genom att ersätta de plötsliga revolutionerna som berodde på skaparens ojämna humör med de gradvisa förändringarna i en långsam omvandling av jorden[5*].
Lyells teori stred ännu mer mot antagandet om organismernas oföränderlighet än alla dess föregångare. Gradvis omvandling av jordytan och alla livsbetingelser ledde direkt till gradvis förändring av organismerna och deras anpassning till den omgivande miljön som förändrades, till arternas föränderlighet. Men traditionen är en maktfaktor inte bara i katolska kyrkan utan också inom naturvetenskaperna. Under åratal såg inte ens Lyell själv motsägelsen och ännu mindre hans elever. Detta kan endast förklaras av den arbetsfördelning som med tiden hade blivit förhärskande inom naturvetenskaperna och som mer eller mindre begränsade varje person till hans speciella område, och att det endast fanns ett fåtal som inte berövats den allmänna överblicken.
Under tiden hade fysiken gjort väldiga framsteg, vars resultat sammanfattades nästan samtidigt av tre olika forskare under det för denna vetenskapsgren så epokgörande året 1842. Mayer i Heilbronn och Joule i Manchester påvisade värmens övergång till mekanisk energi och den mekaniska energins övergång till värme. Fastställandet av värmens mekaniska ekvivalent ställde resultaten utom varje tvivel. Samtidigt bevisade Grove[16] - som inte var vetenskapsman till professionen utan en engelsk advokat - genom att helt enkelt bearbeta redan uppnådda fysikaliska resultat att all s.k. fysikalisk energi, mekanisk energi, värme, ljus, elektricitet, magnetism och t.o.m. så kallad kemisk energi, kunde övergå i varandra under vissa betingelser utan energiförluster. Därmed bevisade han post factum med fysikens hjälp Descartes' princip att rörelsekvantiteten i världen är konstant.[17] Härmed hade de speciella fysikaliska krafter, som inom fysiken spelade rollen av oföränderliga "arter", upplösts i olika, åtskilda och efter bestämda lagar, i varandra övergående rörelseformer för materien. Den tillfälliga förekomsten av så och så många fysikaliska energier hade fördrivits ur naturvetenskapen genom att deras samhörighet och övergångar i varandra hade bevisats. Liksom tidigare astronomin hade fysiken kommit till ett resultat som med nödvändighet pekade mot materiens eviga kretslopp som den yttersta verkligheten.
Kemins fantastiskt snabba utveckling sedan Lavoisier, och särskilt sedan Daltons tid, angrep de gamla föreställningarna om naturen från en annan utgångspunkt. Genom framställning på oorganisk väg av substanser som hittills endast kunnat erhållas från de levande organismerna, bevisades att kemins lagar hade samma giltighet för organiska som oorganiska kroppar och därmed överbryggades till stor del klyftan mellan den organiska och oorganiska naturen, en klyfta som till och med Kant betraktade som omöjlig att överbrygga.
Inom den biologiska forskningens sfär slutligen, hade vetenskapliga resor och expeditioner organiserats sedan mitten av det föregående århundradet (d.v.s. 1700-talet ö.a.). De europeiska kolonierna i alla världsdelar hade utforskats grundligt av fackmän som levde på dessa platser. Vidare hade paleontologins anatomins, och fysiologins allmänna framsteg, särskilt sedan man börjat använda mikroskopet på ett systematiskt sätt och sedan upptäckten av cellen, anhopat så mycket material, att den jämförande metoden blev möjlig och samtidigt nödvändig att tillämpa[6*]. Å ena sidan bestämdes livsbetingelserna för de olika flororna och faunorna med hjälp av den jämförande fysiska geografin; å andra sidan jämfördes de skilda organismerna med varandra utifrån sina homologa organ och detta gjordes inte bara i det vuxna stadiet utan i alla stadier av individutvecklingen. Ju djupare och mer noggrant dessa undersökningar utfördes, desto mer föll den stela och oföränderliga organiska naturen sönder mellan forskarnas händer. Inte nog med att allt fler separata arter hos djur och växter flöt in i varandra, det dök också upp djur som Amphioxus och Lepidosiren[18] som ställde all tidigare klassificering på huvudet[7*] och slutligen påträffades organismer, som man inte visste om de skulle tillhöra växt- eller djurriket. Luckorna i de paleontologiska samlingarna fylldes mer och mer, och tvingade även de mest motsträviga att erkänna den slående parallellitet, som finns mellan den organiska världens utvecklingshistoria i sin helhet och den enskilda individens, denna ariadnetråd, som skulle leda ut ur den labyrint där botaniken och zoologin tycktes ha förirrat sig alltmer. Det var kännetecknande att C. F. Wolff 1759, nästan samtidigt med Kants angrepp på solsystemets evighet, riktade den första attacken mot arternas beständighet och proklamerade utvecklingsläran.[20] Men det som hos honom fortfarande bara var en genial tanke tog fast gestalt hos Oken, Lamarck och Baer och fördes till seger exakt hundra år senare genom Darwin 1859.[21] Nästan samtidigt bevisades att protoplasman och cellen, som redan tidigare hade visats vara organismernas minsta beståndsdel också förekom i självständig form som den lägsta formen av liv. Detta inte bara minskade klyftan mellan oorganisk och organisk natur, utan undanröjde också ett av de allvarligaste hinder som tidigare stått i vägen för utvecklingsteorin. Den nya naturuppfattningen förelåg klar i sina huvuddrag: all förstelning hade upplösts, all oföränderlighet var försvunnen och alla de särdrag som hade ansetts som eviga hade blivit förgängliga. Hela naturen hade visat sig vara en evig ström och ett evigt kretslopp.
Därmed har vi återvänt till den ståndpunkt som intogs av grekiska filosofins stora grundläggare. Uppfattningen att hela naturen, från dess minsta till dess största element, från sandkorn till solar, från de enkla proteiderna[22] till människan, existerar som en evig ström av tillblivelse och förgänglighet, i rastlös rörelse och förändring. Endast med den väsentliga skillnaden, att det som hos grekerna varit genial intuition hos oss uppträdde som resultat av strängt vetenskaplig, empirisk forskning och därmed också så mycket klarare. Nu är emellertid den empiriska bevisningen av detta kretslopp inte helt och hållet fri från luckor, men dessa är obetydliga i jämförelse med det som redan bevisats och luckorna fylls dessutom ut mer och mer för varje år som går. Hur skulle detaljbevisningen för övrigt kunna vara annat än bristfällig, när man erinrar sig att vetenskapens viktigaste grenar - den transplanetariska astronomin, kemin, geologin - inte är äldre än hundra år och att den jämförande metoden inom fysiologin inte räknar sin vetenskapliga existens i mer än femtio år och att grundformen för allt livs utveckling, cellen, för fyrtio år sedan ännu inte var upptäckt!
De oräkneliga solar och solsystem i vårt öliknande universum som begränsas av Vintergatans yttersta stjärnringar utvecklades ur virvlande, glödande gasmassor, vilkas rörelselagar kanske kommer att kunna avslöjas efter några århundradens observationer av stjärnornas egenrörelser. Denna utveckling försiggick uppenbarligen inte lika snabbt överallt. Upptäckten av existensen av mörka kroppar, inte endast planetariska sådana utan även slocknade solar i vårt stjärnsystem ökar i betydelse inom astronomin (Mädler); å andra sidan tillhör en del av de gasformiga nebulosafläckarna ännu ej färdigbildade solar i vårt stjärnsystem (enligt Secchi). Därmed är det dock inte uteslutet att andra nebulosor, som Mädler påstår, utgör avlägsna självständiga öliknande och fristående universa, vilkas relativa utvecklingsgrad måste bestämmas med spektroskopi.[23]
Laplace har i detalj, och på ett hittills oöverträffat sätt, visat hur ett solsystem utvecklas ur en ensam nebulosamassa; och senare forskning har i ökande omfattning bestyrkt hans uppfattning.
På de skilda kroppar som bildats på detta vis - solar liksom planeter och satelliter - är den materiens rörelseform som vi kallar värme till en början förhärskande. Det kan inte vara tal om några kemiska föreningar ens i den temperatur som vår sol ännu har. Fortsatta undersökningar av solen kommer att visa i vilken utsträckning värme övergår i elektricitet eller magnetism under dessa förhållanden. Det är redan så gott som bevisat att solens mekaniska rörelse helt och hållet härrör ur konflikten mellan värme och gravitation.
Ju mindre de enstaka kropparna är, desto snabbare avkyls de. Satelliter, asteroider och meteorer först, liksom ju vår måne sedan länge är helt död. Planeterna avkyls långsammare och allra långsammast deras kärna.
Med den fortsatta avkylningen träder växelspelet mellan de i varandra övergående fysikaliska rörelseformerna mer och mer i förgrunden, tills slutligen en punkt nås där den kemiska affiniteten börjar göra sig märkbar. De tidigare icke reaktiva kemiska grundämnena utvecklas det ena efter det andra och får kemiska egenskaper och ingår kemiska föreningar med varandra. Dessa föreningar förändras gradvis med den sjunkande temperaturen, som inte bara påverkar varje grundämne utan även varje förening mellan grundämnena. Härigenom övergår först en del av den gasformiga materien i flytande och därefter i fast tillstånd med de nya betingelser som därmed uppstår.
Den period då planeten har ett fast skal och ansamling av vatten på sin yta sammanfaller med den period då planetens egenvärme avtar mer och mer i förhållande till den värme som den mottar från centralkroppen. Planetens atmosfär blir skådeplatsen för de fenomen vi med dagens terminologi kallar meteorologiska; dess yta blir de geologiska förändringarnas arena där de atmosfäriska effekterna av nederbörd i jordytans avlagringar alltmer förminskar de långsamt avtagande yttre verkningarna av planetens varma, flytande inre.
Om slutligen temperaturen utjämnas över en avsevärd del av ytan, så att gränserna inom vilka äggviteämnen kan leva inte längre överskrids, så bildas under i övrigt gynnsamma kemiska betingelser levande protoplasma. Vilka dessa betingelser är vet vi ännu inte, vilket inte är så förvånande då den kemiska formeln för äggviteämnen ännu ej uppställts - vi vet inte ens hur många kemiskt skilda typer av äggviteämnen som existerar. Det är inte heller mer än ungefär tio år sedan det faktum kom till kännedom, att fullständigt strukturlöst äggviteämne kunde genomföra alla livets väsentliga funktioner, upptagande av föda, utsöndring, rörelse, kontraktion, reaktion på stimuli och förökning.
Det måste ha förflutit tusentals år innan de förutsättningar uppstod, under vilka nästa stora framsteg skedde och detta formlösa äggviteämne blev till den första cellen med kärna och cellmembran. Men denna första cell utgjorde grundvalen för hela den organiska världens morfologiska utveckling. Ur de paleontologiska samlingarnas hela analoga vittnesbörd är det tillåtet att anta att det först utvecklades oräkneliga cellösa och cellulära Protista-arter, av vilka endast Eozoon canadense[24] finns kvar i vår tid. Av dessa differentierades några till de första växterna och andra till de första djuren. Och ur de första djuren utvecklades - huvudsakligen genom differentiering - de talrika klasserna, ordningarna, familjerna, släktena och arterna i djurvärlden; och slutligen ryggradsdjuren, den form i vilken nervsystemet når sin högsta utveckling och bland dessa slutligen det ryggradsdjur i vilket naturen uppnår medvetande om sig själv - människan.
Också människan uppkom genom differentiering. Inte bara som individ, differentierad ur en enda äggcell till den mest komplicerade organism som naturen frambringat - nej, även historiskt. När handen efter tusentals års kamp till slut var helt skild från foten och den upprätta gången slutligen uppnåtts, då var människan distinkt skild från apan och grunden lagd för utvecklingen av artikulerat språk och hjärnans våldsamma utveckling, som sedan dess skilt människan från apan med en oöverstiglig klyfta. Handens specialisering betyder verktyget - och verktyget betyder den speciella mänskliga verksamheten, människans omdanande påverkan på naturen, produktionen. I inskränkt betydelse har också djuren verktyg, men endast i betydelsen kroppsdelar - myran, biet, bävern; också djuren producerar, men deras produktiva påverkan på naturen i förhållande till densamma betyder ingenting. Endast människan har lyckats sätta sin prägel på naturen, inte bara genom att flytta växt- och djurliv till andra platser, utan också genom att förändra klimatet i det område hon bebor, och till och med själva växterna och djuren, så att följderna av människans verksamhet endast kan utplånas genom förintelse av jordklotet. Detta har människan först och främst uppnått genom handen. Till och med ångmaskinen, hennes hittills mäktigaste verktyg för att förvandla naturen, är ytterst beroende av handen som verktyg. Steg för steg och parallellt med handen utvecklades hjärnan; först uppkom medvetandet om villkoren för enstaka praktiska och nyttiga handlingar, och senare, utifrån detta medvetande uppstod hos de mest gynnade folkgrupperna insikten om de naturlagar som styr dessa villkor. Och med den raskt växande kunskapen om naturlagarna ökade möjligheterna att påverka naturen, handen skulle aldrig ensam ha kunnat skapa ångmaskinen om inte människans hjärna utvecklats samtidigt och parallellt med den, och delvis också beroende av den.
Med människan träder vi in i historien. Djuren har också en historia, en historia som rymmer deras härstamning och gradvisa evolution till nuvarande former. Men denna historia har gjorts för dem och i den mån de själva deltar i den sker det utan deras kunskap och vilja, medan människorna däremot mer och mer medvetet själva skapade sin historia, ju mer de avlägsnade sig från djuren i ordets inskränkta betydelse. Därmed blev inflytandet av oförutsedda effekter och okontrollerade krafter i denna historia allt mindre. Och de historiska resultaten motsvarar alltmer de mål som fastställts i förväg. Men om vi lägger denna måttstock på den mänskliga historien, även hos dagens högst utvecklade folk, så finner vi att det fortfarande råder ett kolossalt missförhållande mellan de förutsedda målen och de resultat som uppnås, att oförutsedda effekter dominerar och att de icke kontrollerbara krafterna är mycket kraftigare än de som sätts i rörelse enligt planerna. Det kan inte heller förhålla sig på annat sätt så länge människans väsentligaste historiska verksamhet, den som reste henne från djur till mänsklighet och som utgör den materiella grundvalen för all annan verksamhet, nämligen produktionen av hennes livsförnödenheter, d.v.s. dagens samhälleliga produktion, framför allt är föremål för ett växelspel av oförutsedda effekter av icke kontrollerbara krafter och uppnår de önskade målen endast i undantagsfall, och ännu oftare, det rakt motsatta. I de mest framskridna industriländerna har vi betvingat naturkrafterna och pressat in dem i människans tjänst; därmed har vi i det oändliga mångdubblat produktionen, så att ett barn numera producerar mer än hundra vuxna gjorde tidigare. Och vilket är resultatet? Stigande överarbete och ökande misär för massorna och vart tionde år en stor krasch. Darwin visste inte vilken bitter satir han skrev över människorna, och särskilt över sina egna landsmän, när han påvisade att det är den fria konkurrensen, kampen för tillvaron som är djurrikets normaltillstånd, samtidigt som denna fria konkurrens av ekonomerna firas som historiens främsta triumf. Först med en medveten organisation av samhällsproduktionen, där produktion och fördelning sker planmässigt, kan mänskligheten lyftas över resten av djurriket i samhälleligt avseende, på samma sätt som produktionen i allmänhet har medfört detta för människan i egenskap av art. Den historiska utvecklingen gör för varje dag en sådan organisation alltmer nödvändig, samtidigt som den också för varje dag gör den mer möjlig. Utifrån denna nya organisation av samhället kommer en ny historisk epok att dateras, där mänskligheten själv, och med mänskligheten också alla dess verksamhetsgrenar och särskilt naturvetenskapen, kommer att uppleva ett framåtskridande som kommer att ställa allt annat i skuggan.
Men inte desto mindre "alles was entsteht ist wert dass es zugrunde geht"[VI*][25]. Det kan dröja miljontals år, hundratusentals generationer kan födas och dö, men obevekligt närmar sig den tid då solens minskade värme inte längre räcker för att smälta ismassorna som utbreder sig från polerna; när den mänskliga rasen, allt mer hopträngd kring ekvatorn, inte längre kommer att ens där finna tillräcklig värme för att kunna leva; när också det sista spåret av organiskt liv gradvis kommer att försvinna; och jorden kommer att cirkla som en utdöd frusen glob liksom månen, i en allt snävare bana i djupaste mörker kring den likaledes utslockande solen för att till sist falla in i den. Andra planeter kommer att ha gått före den och andra kommer att följa, istället för det ljusa, varma solsystemet kommer endast en kall död sfär att fortsätta sitt ensamma spår i universum. Och det som kommer att ske med vårt solsystem kommer förr eller senare att inträffa med alla andra solsystem i vår del av universum, och det kommer att inträffa i alla de övriga oräkneliga delarna av universum, även i dem vars ljus aldrig kommer att nå jorden medan det ännu finns en levande människas öga som kan iaktta det.
Och när nu ett sådant solsystem har fullbordat sitt levnadslopp, och fallit under allt ändligts öde, döden, vad sker då? Kommer den döda solen att i all evighet fortsätta genom den oändliga rymden och alla de en gång så oändligt mångfaldiga och differentierade naturkrafterna att övergå i en enda rörelseform, attraktionen?
"Eller", som Secchi frågar (s. 810), "existerar det krafter i naturen som kan återbilda det döda systemet i dess ursprungliga tillstånd som en glödande nebulosa och återuppväcka det till nytt liv? Det vet vi inte."[26]
I varje fall vet vi det inte i samma mening som vi vet att 2 × 2 = 4, eller som vi vet att materiens attraktion avtar eller tilltar med kvadraten på avståndet. Men inom den teoretiska naturvetenskapen, som så långt som möjligt utarbetar sin naturuppfattning till ett harmoniskt helt, utan vilken inte ens våra dagars mest trångsynta empiriker skulle komma ur fläcken, inom denna vetenskap måste vi mycket ofta räkna med icke fullständigt kända storheter; och tänkandets logiska konsekvenser måste alltid avhjälpa bristerna i kunskap. Den moderna naturvetenskapen har måst överta satsen om rörelsens oförstörbarhet från filosofin; och kan inte längre bestå utan den. Men materiens rörelse, det är inte endast den kraftiga mekaniska rörelsen, enbart lägesförändringen, det är värme och ljus, elektrisk och magnetisk spänning, kemisk syntes och nedbrytning, liv och slutligen medvetande. Att säga att materien under hela sin obegränsade, tidlösa existens bara en enda gång, och då under en i förhållande till evigheten försvinnande kort tid, har möjlighet att differentiera sin rörelse och därvid avslöja denna rörelses hela rikedom och att den tidigare och senare endast inskränks till blott och bart lägesförändringar - det är att påstå att materien är dödlig och rörelsen förgänglig. Rörelsens oförstörbarhet kan inte bara fattas kvantitativt, den måste också fattas kvalitativt. En materia vars rent mekaniska lägesförändring under gynnsamma förhållanden faktiskt inrymmer möjligheten till förvandling i värme, elektricitet, kemisk verkan och liv, men som inte är i stånd att skapa dessa betingelser själv, sådan materia har förlorat rörelse. En rörelse som har förlorat möjligheten att omsättas i sina olika former har visserligen fortfarande dynamis (möjlighet) men saknar energeia (aktivitet) och är därför delvis förstörd. Båda alternativen är emellertid otänkbara.
Så mycket är säkert: det fanns en tid då materien i vår del av universum omsatte en sådan mängd rörelse - av ett slag vi ännu inte känner - i värme, att solsystemen som (enl. Mädler) omfattar åtminstone tjugo miljoner stjärnor kunde uppkomma, dessa stjärnor vilkas gradvisa utplåning likaledes är säker. Hur skedde denna omvandling? Det vet vi lika lite som fader Secchi vet om vårt solsystems caput mortuum[VII*] än en gång kommer att omvandlas till råmaterial för ett nytt solsystem. Men här måste vi antingen förlita oss på en skapare, eller tvingas vi till slutsatsen att det glödande råmaterialet för solsystemet i vårt universum tillkom på naturlig väg genom omvandlingar av rörelse, som tillhör naturen hos materia i rörelse, och vars betingelser därför också måste upprepas av materien, även om det sker efter miljoner och åter miljoner år och mer eller mindre slumpmässigt, men med den nödvändighet som också tillhör slumpens natur.
Möjligheten av en sådan omvandling blir mer och mer erkänd. Man kommer till uppfattningen att himlakropparnas slutliga öde är att falla in i varandra, man beräknar t.o.m. den värmemängd som måste utvecklas vid sådana kollisioner. Det plötsliga uppflammandet av nya stjärnor och redan kända stjärnors lika plötsligt ökade ljus, som astronomin berättar om, förklaras enklast av sådana kollisioner. Det är inte bara vår planetgrupp som rör sig kring solen och vår sol som är i rörelse inom vår del av universum, utan hela vår öliknande del av universum rör sig också i rymden i temporär, relativ jämvikt med andra "öar". Ty t.o.m. den relativa jämvikten hos fritt svävande kroppar kan endast existera genom ömsesidigt betingad rörelse; och många antar att temperaturen i världsrymden inte överallt är densamma. Slutligen vet vi att värmen från de oräkneliga solarna i vår del av universum, med undantag för en försvinnande liten del, försvinner i världsrymden och inte förmår höja rymdens temperatur ens en miljondels grad. Vad sker med denna enorma värmemängd? Är den för alltid försvunnen i försöket att värma upp världsrymden, har den praktiskt upphört att existera och fortfar den endast att existera teoretiskt i det faktum att världsrymden har blivit bråkdelen av någon miljondels grad varmare? Detta antagande strider mot rörelsens oförstörbarhet, men det tillåter möjligheten att all mekanisk energi kommer att omvandlas i värme genom att alla kroppar i universum successivt faller in i varandra och att värmen strålar ut i rymden, varigenom all rörelse överhuvudtaget skulle upphöra trots "krafternas oförstörbarhet". (Här visar det sig genom en tillfällighet hur felaktig termen "kraftens oförstörbarhet" är i förhållande till "rörelsens oförstörbarhet".) Vi kommer alltså till slutsatsen att på något sätt, som det får bli en senare uppgift att lösa för naturforskningen, den värme som utstrålas i världsrymden måste vara i stånd att bli omvandlad i en annan rörelseform, i vilken den än en gång kan lagras upp och bli aktiv. Därmed bortfaller den väsentligaste svårigheten som står i vägen för antagandet att utdöda solar skulle kunna återuppstå som glödande gasmassor.
För övrigt är den evigt upprepade följden av världar i den ändlösa rymden bara ett logiskt komplement till den samtidiga existensen av oräkneliga världar i oändlig rymd - en sats vars nödvändighet t.o.m. måste accepteras av den anti-teoretiska yankee-hjärnan Draper.[8*]
Materien rör sig i ett evigt kretslopp, ett kretslopp som med säkerhet fulländar sin bana i tidsrymder, där vårt jordår inte kan användas som mått, ett kretslopp i vilket tiden för den högsta utvecklingen, det organiska livets era och i ännu högre grad de självmedvetna och naturmedvetna levande varelsernas tid, är lika snävt tilltagen som det utrymme i vilket livet och självmedvetandet gjort sig gällande. Ett kretslopp i vilket varje materiens ändliga existensform, oavsett om det är sol eller nebulosagas, enstaka djur eller djursläkte, kemisk uppbyggnad eller nedbrytning, på samma sätt är förgängligt och där inget är evigt utom en evig förändring, materia i evig rörelse och de lagar enligt vilka den rör och förändrar sig. Men hur ofta och obarmhärtigt detta kretslopp än fullbordas i tid och rum; hur många miljoner solar och jordar som än må uppkomma och förgå; hur länge det än måtte dröja innan det i ett solsystem och på bara en enda planet skulle uppstå betingelser för organiskt liv; hur oräkneligt antal organiska väsen som måste uppkomma och förgå innan det i deras mitt utvecklas djur med hjärna som kan tänka, och som för en kort tidsrymd kan finna tillfredsställande livsvillkor, för att sedan utrotas utan nåd, så vet vi att materien förblir densamma i alla sina omvandlingar, att inga av dess kännetecken kan gå förlorade. Därför vet vi också att den med samma järnhårda nödvändighet som den kommer att utrota sin högsta skapelse från jorden, den tänkande människoanden, så kommer den lika säkert att på nytt frambringa den på en annan plats och i en annan tid.
Man kan på intet sätt säga att det är något "inre tvång" som inspirerat mig till följande verk. Min vän Liebknecht kan tvärtom intyga att han endast med stor möda lyckats övertala mig att ägna hr Dührings senaste socialistiska teori en kritisk analys. När jag väl gått med på att göra detta hade jag inte något annat val än att sätta mig in i denna teori, som gör anspråk på att utgöra det senaste praktiska resultatet av ett nytt filosofiskt system, och vid granskningen av förhållandet mellan teorin och detta system måste jag sålunda studera även själva systemet. Därför blev jag tvungen att följa hr Dühring ända ut på det väldiga område där han tar till orda om allt som rimligen tänkas kan - plus en hel del annat. Så tillkom den artikelserie som "Vorwärts" i Leipzig började publicera i januari 1877 och som här framlägges i sin helhet.
När ett trots allt självberöm synnerligen obetydligt system på grund av ämnets natur kritiseras på ett så utförligt sätt, kan två omständigheter nämnas till försvar för att så skett. Å ena sidan har jag genom denna kritik fått tillfälle att på olika områden positivt utveckla min uppfattning om en del tvistefrågor som i dag är av allmänt vetenskapligt eller praktiskt intresse. Även om det aldrig skulle falla mig in att framställa ett nytt system som en motsvarighet till hr Dührings, vill jag hoppas att läsaren - trots det behandlade materialets högst skiftande karaktär - också skall kunna urskilja det inre sammanhanget i den rad av synpunkter som jag här presenterat.
Å andra sidan är den "systemskapande" hr Dühring ingalunda något isolerat fenomen i dagens Tyskland. Sedan någon tid tillbaka har i detta land filosofiska - och särskilt då naturfilosofiska - system vuxit fram som svampar ur jorden och snabbt mångfaldigats; för att nu inte tala om den ändlösa raden av nya system inom politiken, ekonomin etc. I det moderna samhället förutsätter man att varje medborgare är kompetent att korrekt bedöma alla de frågor som skall avgöras vid valen, och i den ekonomi som praktiseras utgår man ifrån att varje kund skall kunna känna till alla de varor som erbjuds honom och själv avgöra vilka han inte kan klara sig utan - och denna ordning vill man nu även lansera inom vetenskapen. Vem som helst kan skriva om vad som helst, och begreppet "vetenskaplig frihet" får helt enkelt bestå i att man går in för att skriva om sådant man inte på något sätt studerat; detta framställs också som den enda strängt vetenskapliga metoden. Hr Dühring är emellertid en av de mest karakteristiska representanterna för denna pretentiösa kvasivetenskaplighet, som för närvarande bryter fram på alla områden i Tyskland och överallt försöker dränka oss i ett tomt buller av sublimt struntprat. Sublimt struntprat inom filosofin, ekonomin och historieskrivningen; sublimt struntprat från katedrarna och talarstolarna, sublimt struntprat från alla håll; ett avancerat struntprat som på grund av sin sublima karaktär vill göra anspråk på att framstå som överlägset tankedigert i förhållande till det enklare och mera vardagliga struntprat andra länder kan prestera - sublimt struntprat: se där den tyska intellektuella industrins verkligt karakteristiska masstillverkade produkt - billig men också värdelös, precis som så många andra tysktillverkade varor, fast den dessvärre inte fick vara med vid den internationella utställningen i Philadelphia[28]. Till och med den tyska socialismen har på sistone, särskilt efter det att hr Dühring stått till tjänst med detta goda exempel, börjat producera sig i genren; att den socialdemokratiska rörelsen i praktiken nästan helt lyckats undgå att vilseledas av detta nya sublima struntprat får uppfattas som ytterligare ett tecken på hur märkligt oförstörd vår arbetarklass förblivit i ett land där annars allting - med undantag av naturvetenskapen - nu angripits av illavarslande symptom.
Nägeli, som i sitt tal vid naturvetenskapsmännens möte i München menade att den mänskliga kunskapen aldrig skulle få karaktären av allvetande[29], var tydligen vid denna tidpunkt ännu okunnig om hr Dührings forskningsresultat. Dessa har tvingat mig att ge mig in på en rad områden där jag själv på min höjd kan röra mig som en blygsam dilettant. Särskilt gäller detta de olika grenar av naturvetenskapen om vilka en "lekman" - enligt vad man hittills allmänt ansett - svårligen kan yttra sig utan att te sig ytterst förmäten. Här har jag dock känt mig en smula uppmuntrad av hr Virchows likaledes i München framförda påstående - mer ingående dryftat i ett annat sammanhang - att varje vetenskapsman utanför sitt eget specialområde endast rör med ett mer begränsat vetande, som populärt kan jämföras med lekmannens[30]. Liksom en sådan specialist kan (och måste) ta sig friheten att då och då ta upp frågor som egentligen tillhör angränsande vetenskapsområden, utan att sakkunskapen där skall anse sig tvungen att slå ner på sådant som blir klumpigt och inte helt korrekt formulerat, har jag här tagit mig friheten att anföra naturprocesser och naturlagar som belägg för mina allmänna teoretiska synpunkter; därför hoppas jag att fackmännen skall kunna visa ett liknande överseende även i mitt fall. Den som i dag sysslar med teoretiska frågor kan inte undgå att ta ställning till den moderna naturvetenskapens resultat, precis som naturvetenskapsmännen - vare sig de vill det eller inte - måste arbeta sig fram mot slutsatser av allmänteoretisk art. Och här sker en viss utjämning. Om teoretikern är något av en lekman inom naturvetenskapens område, spelar naturvetenskapsmannen i dag precis samma roll på teorins område, inom den vetenskap som hitintills gått under benämningen filosofi. Den empiriska naturvetenskapen har samlat en så enorm mängd av kunskapsmaterial att det blivit en absolut nödvändig uppgift att klarlägga dess inre sammanhang och systematiskt dela upp det inom varje enskilt undersökningsområde. Lika nödvändigt blir det att klargöra de enskilda kunskapsområdenas relationer till varandra. När så skall ske gör naturvetenskapen emellertid sitt intåg i teorins sfärer, och då måste de empiriska metoderna utbytas mot ett teoretiskt tänkande. Men det teoretiska tänkandet är inte någon medfödd färdighet annat än beträffande anlagen. Dessa anlag måste stimuleras och skolas, och detta kan än så länge inte åstadkommas på annat sätt än genom att man studerar filosofins utveckling fram till våra dagar.
Det teoretiska tänkandet är nu liksom under alla tidigare epoker en historisk produkt, vilken vid olika tidpunkter i hög grad varierar till sin form - och som en följd därav även till sitt innehåll. Tänkandets vetenskap är därför, som alla andra vetenskaper, av historisk karaktär: läran om det mänskliga tänkandets historiska utveckling. Detta har också sin betydelse för dess praktiska tillämpning på empiriska områden. För det första är nämligen teorin om tänkandets lagar absolut inte någon en gång för alla klargjord "evig sanning", som okunnigheten gärna vill tro att ordet logik innebär. Till och med den formella logiken har ända sedan Aristoteles' dagar ständigt fått tjänstgöra som tummelplats för häftiga diskussioner. Och dialektiken har än så länge inte i grunden undersökts av flera än två tänkare, nämligen Aristoteles och Hegel. Men för dagens naturvetenskap blir just dialektiken den viktigaste filosofiska formen: den enda som kan uppvisa motsvarigheter - och därigenom också förklaringsmöjligheter - till naturens utvecklingsprocesser, till sammanhangen i stort och smått samt till de olika undersökningsområdenas övergång i varandra.
För det andra är en viss kännedom om det mänskliga tänkandets historiska utvecklingsgång, en kännedom om de olika bilder man under skilda tider haft av yttervärldens allmänna sammanhang, oumbärlig för den teoretiska naturvetenskapen även av det skälet att den ger en möjlighet till bedömning av denna vetenskaps egna teorier. Här avspeglar sig dock ofta och på ett generande tydligt sätt en stor okunnighet om filosofins historia. Teser som för århundraden sedan var moderna inom filosofin, och som ofta sedan lång tid tillbaka där hunnit avfärdas som helt föråldrade, framställs inte så sällan som splitterny visdom av teoretiserande naturvetenskapsmän, vilka ibland till och med kan åstadkomma att sådana tankegångar åter för någon tid kommer på modet. Det är förvisso ett högst aktningsvärt resultat av den mekaniska värmeteorin att man genom nya exempel kunnat bekräfta tesen om energins bevarande och på nytt placera denna förgrunden - men skulle denna sats verkligen ha kunnat framstå som fullt så purfärsk, om herrar fysiker behagat erinra sig att den på sin tid lanserats redan av Descartes? Sedan man inom fysiken och kemin åter börjat arbeta nästan uteslutande med atomer och molekyler, måste man på nytt låta uppmärksamheten riktas mot de gamla grekernas atomfilosofi. Men hur ytligt behandlas den inte - till och med av naturvetenskapens främste! Kekulé lär oss sålunda ("Ziele und Leistungen der Chemie") att den ursprungligen kommer från Demokritos (inte från Leukippos) och hävdar att Dalton var den förste som antog att det existerade kvalitativt olika grundatomer samt likaledes var den som tidigast ansåg dem ha olika, för grundämnena karakteristiska vikter[31]; ändå kan man ju hos Diogenes Laertius (X, §§ 43-44 samt 61) läsa att redan Epikuros menade att det existerade skillnader mellan atomerna inte endast till form och storlek utan även ifråga om vikt[VIII*] - han hade alltså i viss utsträckning redan kommit till klarhet om begrepp som atomvikt och atomvolym.
År 1848 lyckades man på de flesta områden inte bjuda på några intressanta resultat för Tysklands vidkommande, men inom filosofin skedde då en total omvälvning i detta land. Genom att störta sig in i praktiska göromål, dels grundandet av en modern industri- och svindelverksamhet och dels vitaliseringen av den stolta naturvetenskap som företräddes av kringresande predikanter som de smått parodiartade herrarna Vogt, Büchner med flera, vände nationen med drastisk tydlighet ryggen åt den klassiska tyska filosofi som förlorat sig i hegelianska krångligheter av äldre Berlin-modell. För den sistnämnda skolan var detta förvisso ett högst välförtjänt öde. Men om man vill nå vetenskapens höjder kan man helt enkelt inte undvara varje form av teoretiskt tänkande. Vad man gjorde sig kvitt var inte bara hegelianismen utan även dialektiken - och detta just vid den tidpunkt då naturprocessernas dialektiska karaktär började framstå som ett så oavvisligt faktum att naturvetenskapen utan dialektikens hjälp tedde sig helt hjälplös i teorins irrgångar. Följden blev mycket riktigt att man tvingades tillbaka in i den gamla metafysiken. Vad som därefter blev populärt var de av Schopenhauers reflexioner - och så småningom till och med av Hartmanns - som var tillräckligt anpassade till brackornas smak, samt, å andra sidan - den vulgära kolportagematerialism som predikades av Vogt och Büchner. Vid universiteten konkurrerade högst väsensskilda riktningar inom eklekticismen med varandra; det enda de hade gemensamt var att de stuvats samman uteslutande av gamla rester från tidigare filosofier och att de alla var lika metafysiska till sin natur. Av den klassiska filosofin kvarstod endast ett moderniserat inslag av Kants lära, formulerat som det evigt odefinierbara "tinget i sig" - med andra ord den av Kants idéer som mindre än någon annan förtjänade att bibehållas. Slutresultatet blev den inkonsekvens och förvirring som i dagens läge präglar det teoretiska tänkandet.
Nästan alla naturvetenskapliga teoretiska skrifter ger läsaren ett intryck av att naturvetenskapsmännen själva är mycket väl medvetna om denna förvirring och även har en stark känsla av att den nu grasserande så kallade filosofin inte har någon som helst hjälp att erbjuda. Och här finns det ju inte heller någon utväg, ingen möjlighet att erhålla en klarare uppfattning, om man inte vill gå med på att i någon form återgå till ett dialektiskt tänkande och överge metafysiken.
En sådan återgång kan ske på många olika sätt. Den kan komma helt spontant, genom själva den inneboende kraften hos naturvetenskapliga upptäckter, som vägrar att låta sig anpassas till den gamla metafysiska formen. Då måste processen emellertid bli lika krånglig som tidsödande, eftersom den innebär att man först måste övervinna en myckenhet av egentligen helt onödig friktion. Denna typ av process kan dock redan sägas ha kommit igång på många områden, särskilt inom biologin. Den skulle i hög grad kunna underlättas om naturvetenskapens teoretiker ville stifta närmare bekantskap med de historiskt utformade arterna av dialektisk filosofi. Två av dessa former kan komma att visa sig särskilt användbara för den moderna naturvetenskapen.
Först har vi den grekiska filosofin. Här uppenbarar sig dialektiken alltjämt i sin ursprungliga enkelhet, ännu opåverkad av de sinnrika hinder med vilka 1600-talets och 1700-talets metafysiker - Bacon och Locke i England, Wolff i Tyskland - spärrade vägen för en vidareutveckling och omöjliggjorde att den uppnådda klarheten om vissa enskildheter förvandlades till en verklig insikt om de allmänna sammanhangen. Hos de gamla grekerna betraktades naturen alltid som en helhet - det berodde helt enkelt på att man ännu inte hunnit så långt att en mer detaljerad analys var möjlig. Naturföreteelsernas allmänna sammanhang bevisades inte i enskilda detaljer utan var hos grekerna ett resultat av det direkta betraktelsesättet, det är detta som gjort att den grekiska filosofin senare tett sig otillräcklig och tvingats att träda tillbaka för andra världsuppfattningar. Men det är också detta drag som gör att den förblir överlägsen alla under senare skeden lanserade betraktelsesätt. Om metafysiken fått rätt mot grekerna i enskildheter, har grekerna i fråga om det allmänna synsättet visat sig överlägsna sina metafysiskt inriktade meningsmotståndare. Det är en av anledningarna till att vi inom filosofin liksom på så många andra områden gång på gång måste återvända till vad vi haft att lära av detta lilla folk, vilket genom sin omfattande skarpsinnighet och vetenskapliga vitalitet tillförsäkrat sig en unik plats i mänsklighetens utvecklingshistoria. Ett annat skäl är att den grekiska filosofin i sina många olika former rymmer det spirande ursprunget till nära nog alla senare slag av världsåskådningar. Om den teoretiska naturvetenskapen önskar erhålla en verklig kännedom om sina moderna allmänna principers ursprung och utveckling, måste alltså även den gå tillbaka till de gamla grekerna. Nu börjar detta också alltmer framstå som ett ovedersägligt faktum. Det blir nu allt ovanligare att naturvetenskapsmän tillåter sig att med de gamla dryga laterna se ner på grekerna därför att dessa inte höll sig med någon empirisk naturvetenskap - naturvetenskapsmännen arbetar ju själva med rester av grekisk filosofi, exempelvis atomismen, och behandlar dem som om de vore eviga sanningar. Man vill bara önska att denna växande insikt kan utvecklas till en mer ingående kännedom om den grekiska filosofin.
Den andra dialektiska formen - den som är lättast tillgänglig för de tyska naturforskarna - är den klassiska tyska filosofin, från Kant till Hegel. Här har man redan börjat röra sig i rätt riktning genom att åter uppmärksamma Kants idéer, även i andra avseenden än vad som ovan kommenterats. Man har upptäckt att Kant framlagt två geniala hypoteser, utan vilka dagens teoretiska naturvetenskap helt enkelt inte skulle kunna göra några framsteg - nämligen teorin om tidvattnets retarderande inverkan på jordrotationen, samt den teori om skapandet av solsystemet vilken tidigare tillskrivits Laplace - och följden har blivit att Kant bland naturforskarna återfått sin välförtjänta hedersplats. Det vore emellertid ett lika besvärligt som otacksamt arbete att studera dialektiken i Kants skrifter, när man nu hos Hegel kan finna en sammanfattande framställning av dialektiken - låt vara att han utvecklat denna från helt felaktiga utgångspunkter.
Reaktionen mot "naturfilosofin" var till en början högst berättigad på grund av detta felaktiga perspektiv samt Berlin-hegelianernas hjälplösa förfall, men eftersom å ena sidan denna reaktion nu gjort sitt och hunnit urarta till tomma smädelser, och å andra sidan den eklektiska metafysiken blivit så påtagligt otillräcklig som teoretiskt stöd år naturvetenskapen, kanske man på nytt får nämna Hegels namn i naturvetenskapsmäns närvaro utan att i framtiden behöva riskera märkliga uppträden av den typ som hr Dühring nu roar sin publik med. Först och främst vill jag slå fast att det här på intet sätt skall bli fråga om något försvar för Hegels utgångspunkt: att anden, tanken, idén är det ursprungliga, som sedan endast kopieras av verklighetens värld. Den tesen övergavs redan hos Feuerbach. Vi kan alla vara överens om att man inom alla vetenskapsområden beträffande såväl natur som historia har att utgå från givna fakta - inom naturvetenskapen alltså från de olika materieformerna och dessas skilda rörelseformer; därför skall även de teoretiska naturvetenskapliga sammanhangen upptäckas genom studium av fakta och i görligaste mån bekräftas genom praktiska experiment, i stället för att präglas på verkligheten som förhandskonstruktioner.
Lika uppenbart är det att man inte får acceptera det hegelska systemets dogmatiska innehåll i den form det predikades bland Berlin-skolans hegelianer av äldre och yngre årgång. Utdömandet av den idealistiska utgångspunkten gör att även det på denna faktor uppbyggda systemet, särskilt då den hegelianska naturfilosofin, måste falla. Här får man emellertid inte glömma bort att naturvetenskapsmännen i sin polemik mot Hegel - i den mån de överhuvud taget lyckats undgå att missuppfatta honom - uteslutande riktade sig mot dessa båda punkter: alltså den idealistiska utgångspunkten samt systemets suveräna inställning till påvisbara fakta.
Men även om dessa ting försvinner ur bilden, kvarstår ändå den hegelska dialektiken. Det är Marx' förtjänst att den bortglömda dialektiska metoden åter förts fram som en motvikt till "den knarriga, nedlåtande och slätstrukna epigonjargong som nu gör sig så bred i Tyskland"[IX*][32]; han har också klargjort såväl sambandet som olikheterna i denna metods förhållande till Hegels läror samt lyckats tillämpa dialektiken på upptäckterna inom en empirisk vetenskap, nämligen den politiska ekonomin (se "Das Kapital"). Med detta har han varit så framgångsrik att den nya gruppen av tyska ekonomer börjat plagiera honom (i det att de ger sig ut för att vilja kritisera honom) och sålunda i ett avseende förmått höja sig något över de tidigare vulgärekonomernas nivå.
I Hegels dialektik finner man samma förvända bild av de reella sammanhangen som i de övriga delarna av hans system. Men, som Marx påpekar: "Den mystifikation som dialektiken råkar ut för under Hegels behandling hindrar honom ingalunda från att framstå som den förste som på ett sammanfattande och medvetet sätt klargjort dess allmänna sätt att fungera. Hos honom finner vi hela dialektiken i en uppochnervänd form. Vänder man den rätt igen, skall man upptäcka det rationella innehållet i det mystifierande höljet."[X*][32]
Det händer emellertid ofta nog att naturvetenskapsmännen själva ställs inför teorier där ett verkligt förhållande visas i ett så galet perspektiv, där speglingen förväxlas med det ursprungliga, att bilden på samma sätt måste vändas rätt igen. Sådana teorier kan inte så sällan bli av stor betydelse för en lång tid framåt. När värmen under nära nog två hela århundraden uppfattades som ett särskilt slags mystisk substans - och inte som en form av rörelse inom den vanliga materien - då var det just en sådan omkastning som verkställdes genom den mekaniska värmeteorin. Icke desto mindre har man inom fysiken under det av dessa vanföreställningar präglade skedet upptäckt en rad värmelagar av den största betydelse och på så sätt - framför allt genom Fourier och Sadi Carnot[33] - banat väg för en riktig uppfattning; en senare tids forskare har nu kunnat översätta sina föregångares terminologi till sitt eget språk och sålunda vända bilden rätt.[9*] Inom kemin har flogistonteorin spelat en liknande roll genom att i hundra års tid inspirera till det flitiga experimenterande som gav Lavoisier möjlighet att i det av Priestley upptäckta syret finna den reella faktor som klargjorde det fantastiska flogistonbegreppets omöjlighet och därigenom kullkastade hela denna teori. Detta betydde ingalunda att flogistonteoretikernas experiment blev värdelösa. Tvärtom: deras resultat har bevarat sin giltighet - man har bara behövt översätta dem till dagens kemiska terminologi och servera dem i omkastad form.
Den hegelianska dialektikens förhållande till en rationell dialektik kan liknas vid dessa gamla teoriers förhållande till den nutida fysiken och kemin.
I den dialektik som ingår i det allmänna folkmedvetandet är det en gammal känd sats att ytterligheterna berör varandra. I enlighet med den skulle vi knappast missta oss om vi i sökandet efter det mest extrema fantasteri, lättrogenhet och övertro i naturvetenskapen, knappast skulle finna den i den vetenskapliga skola, som i likhet med den tyska naturfilosofin försöker tränga in den objektiva världen innanför sitt eget subjektiva tänkandes begränsade utrymme, utan snarare hos den motsatta skolan som bygger på den rena erfarenheten och behandlar tänkandet med suveränt förakt och som verkligen har uppnått den yttersta extremen i tanklöshet. Denna skola är förhärskande i England. Redan dess upphovsman, den mångbeprisade Francis Bacon, förde fram kravet att hans nya empiriskt-induktiva metod skulle tas i bruk för att man i första hand därigenom skulle uppnå: längre liv, föryngring i viss utsträckning, förändring av kroppslängden och utseendet, transformation av en kropp i annan, framställande av nya arter, herravälde över luften och framställning av oväder. Han beklagar att sådana undersökningar har övergivits och ger i sin naturhistoria också recept på hur man kan framställa guld och framkalla olika mirakel[35]. Likaså sysselsatte sig Isaac Newton på äldre dagar mycket med en utläggning av uppenbarelser[36]. Det är alltså inget att förundras över om senare års engelska empirism genom en av sina företrädare - och inte en av de sämsta - förefaller att hopplöst ha fallit offer för andeklappning och andeskådning som importerats från Amerika.
Den förste naturforskare som hör hit är den högt förtjänte zoologen och botanisten Alfred Russel Wallace, den man som oberoende och samtidigt med Darwin uppställde teorin om artförändring genom naturligt urval. I sin lilla skrift "On Miracles and Modern Spiritualism" (London, Burns 1875) berättar han att hans första erfarenheter i denna gren av naturkunskapen härrör sig från 1844 då han bevistade mr Spencer Halls föreläsningar om mesmerismen[37], vilket fick till följd att han utförde liknande experiment med sina elever.
"Jag var ytterst intresserad av detta ämne och experimenterade med stor iver" (s. 119).
Han åstadkom inte bara magnetisk sömn med kroppsstelhet och lokal förlust av känseln, utan bekräftade också riktigheten i Galls skallkarta[38], i det att beröring av något av Galls organ utlöste den förutsedda aktiviteten hos den magnetiserade patienten, vilket kom till uttryck i bestämda och livliga gester. Vidare fastställde han att patienten deltog i magnetisörens sinnesförnimmelser genom hans blotta beröring: han kunde få honom berusad med ett glas vatten om han bara intalade patienten att det innehöll konjak. Han kunde göra en av sina pojkar så dum att denne inte ens i vaket tillstånd längre visste vad han hette, ett tillstånd som emellertid kan åstadkommas av andra skollärare utan någon som helst användning av mesmerism. Och så vidare. Nu hände det sig så att även jag såg denne mr Spencer Hall under vintern 1843-44 i Manchester. Han var en helt vanlig charlatan, som reste landet runt under beskydd av några präster och gav magnetiskt-frenologiska föreställningar med en ung flicka för att därmed bevisa guds existens, själens odödlighet och det felaktiga i den materialism som vid den tiden predikades av owenisterna i alla stora städer. Damen försattes i magnetisk sömn för att sedan, när magnetisören berörde någon del av hennes skalle som motsvarade ett av Galls organ, fara ut i teatraliskt-demonstrativa gester och poser som föreställde detta särskilda organs aktivitet; för barnakärlekens organ (filoprogenitivitet) t.ex. smekte och kysste hon en fantasibaby o.s.v. Den gode Hall hade också berikat den gallska skallgeografin med en ny ö, Barataria[39]: på hjässans översta del hade han nämligen funnit ett organ för tillbedjan, vid vars beröring hans hypnotiserade dam föll på knä, knäppte händerna och tillbad en hänryckt ängel inför de förvånade kälkborgarna. Det var föreställningens avslutning och höjdpunkt. Guds existens hade bevisats.
Detta hade liknande följder för mig och en bekant som det hade för mr Wallace. Dessa fenomen intresserade oss och vi försökte upprepa dem så gott det nu var möjligt. En mycket vaken tolvårig pojke erbjöd sig att ställa upp som försöksperson. Han försattes mycket lätt i hypnotiskt tillstånd genom att man vänligt såg in i hans ögon eller strök honom över pannan. Men då vi var mindre godtrogna än mr Wallace och gick till verket med något mindre iver, kom vi också till helt andra resultat. Bortsett från den muskelstelhet och förlust av känseln som var lätt att åstadkomma, fann vi ett tillstånd av fullkomlig viljelöshet förbunden med en egendomlig överkänslighet för sinnesintryck. När patienten genom något yttre stimuli togs ur sitt letargiska tillstånd uppvisade han mycket större livlighet än i vaket tillstånd. Inte ett spår av någon mystisk bundenhet till försöksledaren kunde upptäckas: vem som helst kunde försätta den sovande i aktivitet. Att försätta de gallska organen i verksamhet var ingen svårighet alls, vi gick betydligt längre, vi kunde t.ex. byta ut dem mot varandra eller flytta dem till någon annan del av kroppen och dessutom fabricerade vi hur många organ som helst, organ för sång, vissling, pipning, dans, boxning, sömnad, skomakeri, tobaksrökning etc., och kunde placera dem var vi ville. Wallace gjorde sina patienter berusade på vatten, men vi upptäckte ett organ för berusning i stortån, som bara behövde beröras för att starta den vackraste berusningskomedi. Men det måste klargöras att inget organ visade någon som helst verksamhet innan patienten hade informerats om vad som väntades av honom; pojken blev genom övning så känslig att det räckte med den minsta antydan. Patienten hade också ett dubbelt minne, ett för det vakna och ett annat helt skilt från det första för det hypnotiska tillståndet. Vad gäller viljepassiviteten, så förlorar den varje form av mystik om vi håller i minnet att hela tillståndet inleddes med att patientens vilja underordnades försöksledarens vilja och att det inte kan åstadkommas utan detta. Den mest förtrollande hypnotisör i världen faller platt till marken med allt sitt latin så snart hans patient skrattar honom i ansiktet.
Medan vi i vår respektlösa skepsis sålunda fann att det magnetiskt-frenologiska charlataneriets grundval, låg i en rad fenomen som i de flesta fall endast gradvis skiljer sig från det vakna tillståndets, och som inte kräver någon mystisk tolkning förde mr Wallaces "iver" till en rad självbedrägerier, utifrån vilka han bekräftade Galls skallkarta i alla dess detaljer och fastställde att det fanns en hemlighetsfull förbindelse mellan försöksledaren och patienten.[10*] Överallt i mr Wallaces intill naivitet uppriktiga berättelse, lyser det igenom att han mindre sysselsatte sig med att undersöka charlataneriets faktiska bakgrund än att upprepa alla fenomen till varje pris. Det behövdes endast denna inställning för att på kort tid förvandla den man som ursprungligen var en naturvetenskapsman till en lärling genom enkelt och smärtfritt självbedrägeri. Mr Wallace slutade i tron på magnetiskt-frenologiska underverk och stod därmed redan med en fot i andevärlden.
Den andra foten följde efter samma väg 1865. Vid återkomsten från sin tolvåriga resa i tropikerna blev han genom experiment med dansande bord införd i ett sällskap av olika "medier". Hans snabba framsteg och hans fullständiga mästerskap i ämnet bevisas av den ovannämnda broschyren. Han förväntar sig att vi ska godta inte bara Homes alla föregivna underverk, bröderna Davenport och alla andra "medier", som samtliga mer eller mindre låter sig förevisas för pengar och som i allmänhet avslöjas som bedragare, utan också en hel rad föregivet autentiska historier från gångna tider. De grekiska orakelmysteriernas pythior, medeltidens häxor var "medier" och Jamblichos beskrev redan i sin "De divinatione" (Om spådom)
"den moderna spiritismens mest förvånande fenomen" (s.229).
Bara ett exempel på hur lätt mr Wallace tar på den vetenskapliga bevisningen och trovärdigheten av dessa underverk. Det är sannerligen ett våldsamt antagande att vi skulle tro på att dessa tidigare nämnda andar skulle låta sig fotograferas och vi har också rätt att kräva att sådana andefotografier skulle bevisas vara autentiska på det mest otvivelaktiga sätt innan vi skulle våga kalla dem äkta. Nu berättar mr Wallace på s. 187 att ett av de ledande medierna, mrs Guppy, född Nicholls, i mars 1872 lät fotografera sig tillsammans med sin man och sin lille son hos mr Hudson i Notting Hill, och att det på två olika fotografier visat sig en högväxt kvinnlig gestalt, draperad på ett konstfullt sätt i vit gasväv, med vissa österländska drag, som hade stått bakom henne i en ställning som om hon välsignade henne.
"Här är nu av två ting, ett absolut säkert.[11*] Antingen var ett levande, intelligent men osynligt väsen närvarande eller också har mr eller mrs Guppy, fotografen eller någon fjärde person planerat ett skändligt bedrägeri och sedan dess vidhållit dess riktighet. Men jag känner mr och mrs Guppy mycket väl och har den absoluta övertygelsen att de i likhet med varje annan sanningssökare på naturvetenskapens område skulle vara helt oförmögna att begå ett sådant bedrägeri." (s. 188).
Alltså: antingen andefotografi eller bedrägeri. Helt klart. Och om det var bedrägeri så fanns redan anden på den fotografiska plåten, eller också måste fyra personer ha varit inblandade, eller tre, om vi utelämnar den svagsinte eller lurade mr Guppy som dog i januari 1875 i en ålder av 84 år (det behövdes bara att han skickades bakom den spanska vägg som utgjorde bakgrunden). Att en fotograf utan svårighet skulle kunna skaffa sig en "modell" för anden behöver vi inte slösa några ord på. Men fotografen Hudson anklagades kort därefter offentligt för att han haft för vana att förfalska andefotografier, så mr Wallace slätar över det hela i kommentaren.
"En sak är klar, om det varit bedrägeri skulle det genast ha upptäckts av spiritisterna själva". (s. 189)
Man kan alltså inte lita något vidare på fotografen. Återstår mrs Guppy och för henne talar vännen Wallaces "absoluta övertygelse" och i övrigt ingenting. Ingenting i övrigt? Inget alls. Mrs Guppys absoluta trovärdighet bevisas av hennes försäkran att hon en kväll tidigt i juni 1871 i medvetslöst tillstånd burits genom luften från sitt hus i Highbury Hill Park till Lamb's Conduit Street 69 - tre engelska mil fågelvägen - och lagts ned på ett bord i detta hus mitt i en spiritistisk seans. Dörrarna till rummet var stängda och trots att mrs Guppy var en av Londons fetaste damer, vilket säkert säger en hel del, förorsakade hennes hastiga ankomst inte någotsomhelst hål vare sig i dörrar eller tak (enligt berättelse i Londontidningen "Echo"[40], 8 juni 1871). Och för den som nu inte tror på andefotografiernas äkthet, för honom finns ingen hjälp. Den andre framstående lärjungen bland de engelska naturvetenskapsmännen är mr William Crookes, upptäckaren av det kemiska grundämnet tallium och radiometerns skapare (i Tyskland kallad Lichtmühle "ljuskvarn")[41]. Mr. Crookes började undersöka spiritistiska fenomen omkring 1871 och använde sig för detta ändamål av en lång rad fysikaliska och mekaniska apparater, fjädervågar, elektriska batterier etc. Vi ska se om han därutöver använde det viktigaste instrumentet som behövdes, en skeptiskt kritisk inställning och om han förblev i arbetsdugligt tillstånd ända till slutet av sin undersökning. Hur som helst mycket snart var mr Crookes lika fullständigt fängslad som mr Wallace.
"Under några år", berättar han, "har en ung dam, miss Florence Cook, uppvisat märkliga egenskaper som medium, vilka helt nyligen fick sin höjdpunkt i framkallandet av en kvinnlig gestalt, som påstods komma från andevärlden och som uppträdde barfota och i en vit böljande klänning, medan mediet låg försänkt i trance, bunden och klädd i mörka kläder, i ett kabinett eller angränsande rum."
Denna ande som kallade sig Katie och var märkvärdigt lik miss Cook blev plötsligt en kväll gripen om midjan av mr Volckman - mrs Guppys nuvarande make - för att han skulle se om det ändå inte var miss Cook, i en annan upplaga. Anden försvarade sig därvid med en våldsamhet, som tydde på ett mycket handfast fruntimmer, åskådarna blandade sig i händelseförloppet, gasljuset stängdes av och när lugnet efter en stunds kamp återställts i rummet och gasljuset åter tänts, var anden försvunnen och miss Cook låg bunden och medvetslös i sitt hörn av rummet. Men mr Volckman lär vidhålla än i denna dag, att det var miss Cook och ingen annan som han fattade tag i. För att fastställa detta vetenskapligt lät mr Varley, en berömd elektriker, vid ett nytt försök, elektriskt ström från ett batteri passera genom mediet miss Cook på ett sådant sätt att hon inte kunde föreställa något andeväsen utan att strömmen bröts. Inte desto mindre uppenbarade sig anden. Den var följaktligen en annan varelse än miss Cook. Att ytterligare fastställa detta blev mr Crookes uppgift. Hans första steg var att vinna den spiritistiska damens förtroende.
Detta förtroende - så berättar han själv i "Spiritualist" den 6 juni 1874 - "ökade gradvis och i en sådan omfattning att hon vägrade att ge någon seans om inte jag gjorde förberedelserna. Hon sade att hon alltid ville att jag skulle vara i hennes närhet och i närheten av den del av rummet där hon befann sig. Jag fann att när detta förtroende hade utvecklats och hon var säker på att jag inte skulle bryta något av de löften jag gett henne - då ökade fenomenen kraftigt i styrka och det framkom frivilligt bevismaterial som inte skulle ha kunnat erhållas på annat sätt. Hon rådfrågade mig ofta om de personer som skulle vara närvarande vid seanserna och om vilka platser de skulle få, ty hon hade nyligen blivit mycket nervös som en följd av vissa illvilliga antydningar om att våld skulle användas vid sidan av mera vetenskapliga undersökningsmetoder."[XII*][42]
Andedamen belönade detta lika älskvärda som vetenskapliga förtroende i fulla mått. Hon uppenbarade sig t.o.m. i mr Crookes hus - något som inte längre kan förvåna oss - lekte med hans barn och berättade "anekdoter från sina äventyr i Indien" för dem, gav mr Crookes inblickar i "några bittra erfarenheter från sitt förgångna liv", lät honom vidröra sin arm för att han skulle övertyga sig om hennes påtagliga materialitet, lät honom räkna pulsslagen och antalet andetag per minut och lät sig slutligen fotograferas tillsammans med mr Crooke.
"Denna uppenbarelse", säger mr Wallace, "försvann fullständigt ur ett litet rum vars enda utgång var ett angränsande rum som var fullt av åskådare sedan hon låtit sig ses, beröras, fotograferas och efter att ha konverserat med åskådarna."
Detta kan inte ha varit någon större konst under förutsättning att åskådarna var tillräckligt väluppfostrade för att visa mr Crookes - i vars hus föreställningen ägde rum - samma förtroende som denne visade för anden.
Oturligt nog är dessa "fullständigt trovärdiga fenomen" inte utan vidare accepterade ens av spiritister. Vi såg ovan hur den mycket spiritistiske mr Volckman tillät sig att göra ett helt materiellt ingrepp. Och nu har en präst och kommittémedlem i "Den brittiska nationalföreningen för spiritism" också varit närvarande vid en av miss Cooks seanser och utan svårighet påvisat det faktum att det rum genom vars dörr andevarelsen kom och försvann stod i förbindelse med yttervärlden genom en andra dörr. Agerandet från mr Crookes, som också var närvarande, "gav den slutliga dödsstöten åt mitt förmodande att det kanske låg något i dessa framträdanden". ("Mystic London, av pastor C. Maurice Davies, London, Tinsley Brothers)[43]. Utöver detta framkom det i Amerika hur det gick till när "Katie" "materialiserades". Ett par äkta makar Holmes gav föreställningar i Philadelphia där också en "Katie" uppenbarade sig och fick motta rikligt med presenter från dem som trodde på henne. En tvivlare fick emellertid ingen ro innan han kom den nämnda "Katie" på spåren - hon hade dessutom redan en gång strejkat på grund av att hon inte fått någon betalning. Han fann henne på ett pensionat, en ung kvinna, som utan varje tvekan bestod av kött och blod och som också hade alla de presenter som anden hade fått.
Under tiden hade också kontinenten upplevt sina vetenskapliga andeskådare. En vetenskaplig sammanslutning i St. Petersburg - jag vet inte helt säkert om det var universitetet eller t.o.m. själva akademin - uppdrog åt statsrådet Aksakov och kemisten Butlerov att undersöka bakgrunden till de spiritistiska fenomenen, men det förefaller inte som om det skulle ha framkommit så mycket ur denna undersökning[44]. Däremot har - om man får tro spiritisternas högljudda tillkännagivanden - också Tyskland fått sin man i professor Zöllner i Leipzig.
Som bekant har professor Zöllner under många år varit fullt sysselsatt med arbete om rymdens "fjärde dimension", och upptäckt att många företeelser som är fullständigt omöjliga i rum med tre dimensioner blir enkelt fattbara i ett rum med fyra dimensioner. Sålunda kan i den sistnämnda typen av rum ett slutet metallklot vändas ut och in som en handske utan att det fördenskull behöver göras hål på det; på samma sätt kan man göra en knut på en ändlös tråd eller en tråd vars bägge ändar är fastgjorda, och två skilda slutna ringar kan fästas i varandra utan att man behöver öppna den ena av dem och många andra liknande konststycken. Enligt de senaste triumferande rapporterna från andevärlden sägs det, att professor Zöllner nu vänt sig till ett eller flera medier för att med deras hjälp kunna bestämma läget av den fjärde dimensionen mer i detalj. Framgången har varit överraskande. Efter seansen hade armstödet, mot vilket han vilat sin arm, kopplats samman med armen trots att hans hand hela tiden vilat på bordet, ett snöre, som var fastsatt vid bordet med sina båda ändar, hade fått fyra knutar o.s.v. Kort och gott, alla den fjärde dimensionens underverk hade lekande lätt utförts av andarna. Men märk väl: relata refero[XIII*], jag ansvarar inte för riktigheten i anderapporten och om den skulle innehålla någon felaktighet så bör herr Zöllner vara tacksam för att jag ger honom tillfälle att göra ett tillrättaläggande. Men om den återger herr Zöllners oförfalskade erfarenheter, så betecknar den tveklöst en ny era inom andevetenskapen såväl som inom matematiken. Andarna bevisar existensen av en fjärde dimension, på samma sätt som en fjärde dimension bekräftar andarnas existens. Och när detta en gång är fastslaget så öppnar sig ett helt nytt, omätligt fält för vetenskapen. All tidigare matematik och naturvetenskap kommer att bli en förskola till den fjärde och de ännu högre dimensionernas matematik och till andarnas mekanik, fysik, kemi och fysiologi i dessa högre dimensioner. Har inte mr Crookes vetenskapligt bestämt hur stor viktförlusten är när bord och andra delar av möblemanget passerar in i den fjärde dimensionen - som vi väl nu måste tillåtas kalla den - och förklarar inte mr Wallace att det är bevisat att elden där inte skadar människans kropp? Och tänk på dessa andevarelsers fysiologi! De andas, de har puls, d.v.s. lungor, hjärta, och cirkulationsapparat och följaktligen måste de också vara åtminstone lika förträffligt utrustade med övriga kroppsorgan som vi. För andning behövs det kolhydrater som förbränns i lungorna och dessa kolhydrater kan endast tillföras utifrån; alltså måste det finnas mage, tarm och övriga tillbehör - och har vi nu en gång slagit fast så mycket så följer resten utan någon svårighet. Nu inbegriper emellertid förekomsten av sådana organ möjligheten att de faller offer för sjukdom, och det är således möjlig att herr Virchov kan bli tvungen att författa en lärobok i andevärldens cellpatologi. Och då de flesta av dessa andar är mycket vackra unga damer, som på intet sätt skiljer sig från jordiska fruntimmer annat än genom sin överjordiska skönhet kan det inte dröja länge förrän de kommer i kontakt med "män som bär kärlekens passion"[45]; och då det som mr Crookes slagit fast genom pulsslagen "inte saknas kvinnligt hjärta" så öppnar det naturliga urvalet utsikten till en fjärde dimension, där de inte längre behöver frukta att beblandas med den elaka socialdemokratin.[46]
Nog. Här visar det sig på ett handgripligt sätt vilken väg som säkrast leder från naturvetenskap till mysticism. Det är inte den överdådigt teoretiserande naturfilosofin, utan den enfaldigaste empirismen, som föraktar all teori och misstror varje form av tänkande. Andarnas existens bevisas inte av någon nödvändighet a priori, utan av de empiriska observationer som gjorts av herrar Wallace, Crookes & Co. Om vi litar på Crookes spektralanalytiska observationer, som ledde till upptäckten av metallen tallium eller Wallacec omfattande zoologiska upptäckter i den malayiska arkipelagen, så förväntas vi sätta samma tillit till dessa båda naturvetenskapares upptäckter och erfarenheter inom spiritismen. Och om vi uttrycker åsikten, att det när allt kommer omkring är en viss skillnad mellan de två, att vi nämligen kan bekräfta det ena, men inte det andra, då bemöter oss andeskådarna med att så alls inte är fallet och att de är beredda att ge oss möjlighet att också verifiera andeuppenbarelserna.
Man föraktar inte dialektiken ostraffat. Man må hysa den allra största ringaktning för allt teoretiskt tänkande, utan teoretiskt tänkande kan man inte sätta två naturföreteelser i samband med varandra eller inse deras inbördes relationer. Den enda frågan är om man tänker riktigt eller felaktigt och ringaktning av teorin är självfallet den säkraste vägen till ett tänkande som är naturalistiskt och därmed också felaktigt. Men enligt en gammal och välkänd dialektisk lag så för ett felaktigt tänkande i sin logiska utveckling oundvikligen till utgångspunktens motsats. Och så straffar sig det empiriska föraktet för dialektiken på så sätt att några av de mesta nyktra empirikerna leds in i den ledsammaste av all vidskepelse, den moderna spiritismen.
Detsamma gäller matematiken. De vanliga metafysiska matematikerna hävdar med enorm stolthet den absoluta obestridligheten i sin vetenskaps resultat. Men till dess resultat hör också imaginära storheter, vilka därmed uppnår en viss verklighet. Men när man vant sig vid att tillskriva √-1 eller den fjärde dimensionen en viss realitet utanför våra huvuden, så är det inte särskilt betydelsefullt om man går ytterligare ett steg längre och också accepterar mediernas andevärld. Det är som Ketteler från Döllinger har sagt:
"Den människan har försvarat så mycket dumhet i sitt liv att han mycket väl också skulle kunnat acceptera ofelbarheten på köpet!"[47]
Saken är den att blott och bar empirism omöjligen kan vederlägga spiritisterna. För det första visar sig de "högre" fenomenen alltid först när "forskaren" ifråga är så långt inne i nätet, att han bara ser vad han skall eller vill se - som Crookes med en så oefterhärmelig naivitet själv beskriver. För det andra spelar det ingen roll för spiritisten om hundratals påstådda fakta visar sig vara bedrägeri och dussintals påstådda medier avslöjas som ordinära taskspelare. Så länge som inte varje enskilt underverk har bortförklarats, har de fortfarande tillräckligt med utrymme för att fortsätta, något som Wallace verkligen uttalar med tillräcklig tydlighet i samband med de förfalskade andefotografierna. Förekomsten av falsifikat bevisar äktheten hos dem som är äkta.
Och så finner sig då empirismen tvungen att avfärda andeskådarna, inte med empiriska försök, utan med teoretiska överväganden och att säga med Huxley:
"Det enda goda som jag kan se i påvisandet av spiritismens sanning är att den skulle kunna ge ett nytt argument mot självmord. Det är bättre att leva som gatsopare än att dö och som avliden prata smörja genom munnen på ett medium, som hyr ut sig för en guinea per föreställning!"[48]
(Ett försök att visa dialektikens allmänna natur som vetenskapen om sammanhangen, i motsats till metafysiken.)
Dialektikens lagar har abstraherats ur naturens och de mänskliga samhällenas historia. De är i själva verket inget annat än de mest allmänna lagarna för dessa, den historiska utvecklingens båda faser, liksom för tänkandet självt. Dialektikens huvudsatser kan koncentreras till följande tre satser:
Lagen om kvantitetens omslag i kvalitet och omvänt;
Lagen om motsättningarnas allmängiltighet;
Lagen om negationernas negation.
Alla tre utvecklades av Hegel på hans idealistiska sätt som rena tankelagar. Den första återfinns i första delen av "Logik" under läran om varat. Den andra satsen upptar hela det andra och mest betydelsefulla bandet av "Logik", som behandlar läran om tingens väsen. Den tredje slutligen fungerar som grundläggande lag för konstruktionen av hela systemet. Felet ligger i att dessa lagar tvingas på naturen och historien istället för att härledas ur dem. Därigenom uppkommer hela den påtvungna och ofta hårresande konstruktionen: världen skall inrätta sig efter ett tankesystem vare sig den vill eller ej. Ett tankesystem som självt bara är en produkt av ett bestämt stadium i det mänskliga tänkandets utveckling. Om vi vänder på saken blir allt enkelt och den idealistiska filosofins dialektiska lagar, som verkar ytterst hemlighetsfulla, blir genast enkla och klara.
Den som för övrigt endast ofullständigt känner sin Hegel kanske vet, att Hegel på hundratals ställen förstår att hämta de mest slående enskilda bevis för dialektikens lagar från naturen och historien.
Vi har inte här föresatt oss att författa en dialektikens handbok, utan endast att påvisa att dialektikens lagar verkligen är naturens utvecklingslagar och att de därmed också är giltiga för den teoretiska naturvetenskapen. Därför kan vi inte fördjupa oss i dessa lagars inre samband.
1. Lagen om kvantitetens övergång i kvalitet och omvänt. För vårt ändamål kan vi uttrycka detta genom att säga, att i naturen kan kvalitativa förändringar endast uppträda genom kvantitativ addition eller subtraktion av materia eller rörelse (s.k. energi). Detta sker på ett exakt bestämt sätt för varje enskilt fall.
Alla kvalitativa skillnader i naturen beror på skillnader i kemisk uppbyggnad eller skilda kvantiteter eller former av rörelse (energi) eller som nästan alltid är fallet, båda. Därför är det också omöjligt att förändra en kropps kvalitet utan addition eller subtraktion av materia eller rörelse, d.v.s. utan kvantitativ förändring av kroppen ifråga. I denna form är därför Hegels mystiska sats inte endast fullständigt rationell, utan också ganska klar.
Det är väl ganska onödigt att påpeka att kroppars olika allotropa och aggregativa tillstånd är beroende av större eller mindre rörelsemängder som tillförts kropparna, då dessa tillstånd beror på olika molekylära grupperingar.
Men hur förhåller det sig med rörelsens formväxling eller s.k. energi? Om vi omvandlar värme till mekanisk rörelse eller omvänt, har då inte kvaliteten förändrats medan kvantiteten förblir lika stor? Helt riktigt. Men rörelsens formförändring förhåller sig som Heines laster: vem som helst kan vara dygdig i sin ensamhet, för lastbarhet måste man vara två[50]. Rörelsens formförändring är alltid en process som sker mellan åtminstone två kroppar, där den ena förlorar en viss kvantitet rörelse av en kvalitet (t.ex. värme), medan den andra erhåller en motsvarande kvantitet rörelse av en annan kvalitet (mekanisk rörelse, elektricitet, kemisk nedbrytning). Därför svarar här kvalitet och kvantitet ömsesidigt mot varandra. Hittills har det ännu inte lyckats att omvandla en isolerad, enstaka kropps inre rörelse från en form till en annan.
Här talar vi i första hand om livlösa kroppar; samma lag gäller levande kroppar, men gör sig här gällande under mycket komplicerade betingelser och för närvarande är kvantitativa mätningar ofta omöjliga att utföra.
Om vi föreställer oss vilken icke-levande kropp som helst, uppdelad i allt mindre och mindre bitar, så inträffar till en början inga kvalitativa förändringar. Men detta har en gräns: om vi lyckas erhålla molekylerna i fritt tillstånd, som vid förångning, så kan vi visserligen i allmänhet sönderdela dem ytterligare, men endast med en fullständig kvalitetsförändring som följd. Molekylen sönderfaller i sina enskilda atomer som har egenskaper som är helt skilda från molekylens. I det fall där vi har molekyler som är sammansatta av olika kemiska grundämnen, så uppträder atomer eller molekyler av dessa grundämnen i stället för den sammansatta molekylen; hos grundämnenas molekyler uppträder de fria atomerna, som har helt specifika verkningar: de fria atomerna vid syrebildning kan reagera på ett sätt som atomerna i det atmosfäriska syret, som är bundna i molekyler, aldrig kan.
Men molekylen är också kvalitativt olik massan i den kropp till vilken den hör. Den kan utföra rörelser oberoende av denna massa och under det att denna skenbart tycks befinna sig i vila, t.ex. värmerörelse; genom positionsförändring och förändring i förbindelsen med omgivande molekyler i kroppen kan den förändra kroppen till ett allotropt eller annat aggregationstillstånd.
Vi ser alltså att den rent kvantitativa delningen når en gräns, vid vilken det sker ett kvalitativt omslag: massan består av idel molekyler, men den är helt olik molekylen, på samma sätt som den senare skiljer sig från atomen. Det är denna skillnad som utgör grundvalen för utskiljningen av mekaniken, som är vetenskapen om himlakroppars och jordiska kroppars massor, från fysiken, som är molekylens mekanik och från kemin, som är atomens fysik.
Inom mekaniken förekommer det inga kvaliteter, på sin höjd tillstånd som jämvikt, rörelse, potentiell energi, som alla beror på mätbar överföring av rörelse och själva kan uttryckas som kvantitet. Alltså, i den mån kvalitativa förändringar inträffar här, bestäms de av en motsvarande kvantitativ förändring.
Inom fysiken behandlas kropparna som kemiskt oföränderliga eller indifferenta: vi har här att göra med förändringar i deras molekylära tillstånd och med rörelsens formförändring, som i varje enskilt fall, åtminstone på den ena av de två sidorna, för in molekylen i spelet. Här är varje förändring en omvandling av kvantitet till kvalitet, en konsekvens av den kvantitativa förändringen av den i kroppen inrymda eller tillförda rörelsemängden i någon av dess olika former.
"Så är t.ex. vattnets temperatur till en början likgiltig för dess förmåga att som vätska bilda droppar; men genom att öka eller minska temperaturen hos vatten i vätskeform når man en punkt där dess kohesionstillstånd ändras och vattnet å ena sidan övergår i ånga och å andra sidan bildar is" (Hegel, "Enzyklopädie", Gesamtausgabe, Bd.VI, s. 217).[51]
På samma sätt behövs det en viss minimal strömstyrka för att få platinatråden i en elektrisk glödlampa att glöda; och varje metall har sin bestämda glöd- och smältvärmegrad; liksom varje vätska vid ett känt tryck har sin bestämda frys- och kokpunkt - i den utsträckning som vi har möjlighet att skapa denna temperatur; så har slutligen också varje gas sin kritiska punkt där tryck och nedkylning får den att övergå i vätskeform. I korthet: fysikens så kallade konstanter är mestadels inget annat än de knutpunkter vid vilka den kvantitativa ökningen eller minskningen av rörelsen ger upphov till en kvalitativ förändring av den kropp det gäller, punkter där kvantiteten övergår i kvalitet.
Det område där den av Hegel upptäckta naturlagen firar sina största triumfer är emellertid kemin. Kemin kan beskrivas som vetenskapen om kropparnas kvalitativa förändringar till följd av förändrad kvantitativ sammansättning. Detta var redan känt av Hegel själv (Logik, Gesamtausgabe, III, s. 433). Låt oss ta fallet med syre: om tre atomer förenar sig till en molekyl istället för som normalt två, så får vi ozon, ett ämne som kraftigt skiljer sig från vanligt syre genom sin lukt och verkan. Vidare kan vi ta de olika proportioner i vilka syre förenas med kväve eller svavel, varje sådant ämne skiljer sig kvalitativt från vart och ett av de övriga! Hur stor är inte skillnaden mellan lustgas (kväveoxidul N2O) och salpetersyreanhydrid (kvävepentoxid N2O5)! Det förstnämnda är en gas, den senare är vid normala temperaturer ett fast kristallint ämne. Och ändå är hela skillnaden i sammansättning den att den senare innehåller fem gånger så mycket syre som den förra, och mellan dessa båda ämnen finns ytterligare tre kväveoxider (NO, N2O3, NO2), som alla skiljer sig kvalitativt från de båda nämnda och från varandra.
Detta är ännu mer slående i de homologa kolföreningarnas serier, särskilt hos de enklare kolvätena. Av de normala paraffinerna är den lägsta metan, CH4; kolatomens fyra bindningsenheter har här mättats med fyra väteatomer. Den andra, etan, C2H6, har två kolatomer kopplade tillsammans och de sex fria bindningarna är mättade av sex väteatomer. Och så fortsätter det med C3H8, C4H10, etc., enligt den algebraiska formeln CnH2n+2, så att det för varje ny grupp CH2 som tillkommer bildas ett ämne som är kvalitativt helt skilt från det förgående. De tre lägsta medlemmarna i serien är gaser, den högsta kända, hexadekan C16H34 är ett fast ämne med kokpunkt vid 278°C. På precis samma sätt förhåller det sig med serien primära alkoholer med formeln CnH2n+2O, som (teoretiskt) kan erhållas ur paraffinerna och serien monobasiska fettsyror (formeln CnH2nO2). Vilken kvalitativ skillnad som tillsatsen av C3H6 medför, lär erfarenheten om vi vid ett tillfälle förtär etylalkohol, C2H6O, i någon drickbar form utan tillsats av andra alkoholer och vid ett annat tillfälle tar samma etylalkohol, men med en liten tillsats av amylalkohol, C5H12O, som utgör den huvudsakliga beståndsdelen i den ökända finkeloljan. Ens huvud kommer säkert att vara medvetet om detta på ett smärtsamt sätt nästa morgon; så att man till och med skulle kunna säga att berusningen och den efterföljande "baksmällan" också är kvantitet som övergått till kvalitet, från å ena sidan etylalkohol och å den andra etylalkohol med tillägget C3H6.
I dessa serier möter oss Hegels lag i ytterligare en form. De lägre föreningarna i dessa serier tillåter endast ett enda ömsesidigt arrangemang av atomerna. Men uppnår antalet atomer som ingår i en molekyl en för varje serie bestämd storlek, så kan atomerna i molekylen grupperas på flera olika sätt; det kan alltså uppträda två eller flera isomera ämnen, som har lika många C-, H- och O-atomer i sina molekyler, men ändå är kvalitativt skilda. Vi kan till och med beräkna hur många sådana isomerer som är möjliga för varje förening som ingår i serierna. I paraffinserien är det för C4H10 två, för C5H12 tre; bland de högre medlemmarna ökar antalet möjliga isomera former mycket snabbt. Det är alltså än en gång det kvantitativa antalet atomer i molekylen som bestämmer möjligheten, och så långt som det har påvisats, också den faktiska existensen av sådana kvalitativt skilda isomerer.
Och mer än så. Ur analogin från de ämnen som vi känner i varje serie kan vi dra slutsatser om de fysikaliska egenskaperna hos ännu okända medlemmar i serien och åtminstone när det gäller föreningar som kommer näst intill en redan känd, med tämligen stor säkerhet förutsäga dessa egenskaper, kokpunkt etc.
Slutligen, Hegels lag gäller inte bara för sammansatta ämnen utan även för grundämnena. Numera vet vi att
"grundämnenas kemiska egenskaper är en periodisk funktion av deras atomvikter" (Roscoe-Schorlemmer, Ausführliches Lehrbuch der Chemie, II, s. 823),
att alltså deras kvalitet bestäms av deras atomvikters kvantitet. Detta har bevisats på ett lysande sätt. Mendelejev påvisade att det fanns luckor på olika ställen i serierna av besläktade grundämnen som ordnats efter atomvikt, som skulle tyda på att det här återstod nya grundämnen att upptäcka. Han beskrev i förväg de allmänna kemiska egenskaperna hos ett av dessa okända grundämnen, som han kallade eka-aluminium då det kommer efter aluminium i den serie som börjar med denna metall. Han förutsade approximativt dess specifika vikt och atomvikt liksom dess atomvolym. Några få år senare upptäckte också mycket riktigt Lecoq de Boisbaudran detta grundämne och Mendelejevs förutsägelser visade sig stämma med mycket små avvikelser. Eka-aluminium förverkligades i gallium (ibidem, s. 828)[52]. Genom helt omedveten tillämpning av Hegels lag om kvantitetens övergång i kvalitet hade Mendelejev gjort en vetenskaplig prestation som kan mäta sig med Leverriers, när han beräknade den då fortfarande okända planeten Neptunus' omloppsbana[53].
Inom biologin såväl som i det mänskliga samhällets historia gäller i varje steg samma lag, men vi inskränker oss här till exempel från de exakta naturvetenskaperna, ty här är kvantiteterna noggrant mätbara och kan följas upp.
Förmodligen kommer samma herrar, som hittills har kallat kvantitetens övergång i kvalitet för mysticism och obegriplig transcendentalism nu att förklara att det i grund och botten är något helt självklart, trivialt och vardagligt som de känt till sedan långliga tider och så har de inte blivit lärda något nytt. Men att för första gången ha formulerat en allmän lag som gäller naturens, samhällets och tänkandets utveckling i en allmängiltig form, det förblir för alltid ett världshistoriskt dåd. Och om dessa herrar under många år har låtit kvantitet och kvalitet övergå i varandra utan att ha vetat vad de gjort, så kan de trösta sig med Molières Monsieur Jourdain, som hade talat på prosa i hela sitt liv utan att ha haft den blekaste aning om det[54].
Rörelse i dess mest allmänna betydelse, uppfattad som materiens existensform, dess kännetecken, inbegriper i sig alla förändringar och processer som försiggår i universum, från en enkel förflyttning i rummet till tänkandet. Undersökningen av rörelsens natur måste självklart utgå från denna rörelses lägsta och enklaste former och göra dessa begripliga, innan den kan prestera någon förklaring av de högre och mer komplicerade formerna. Därför kan vi också se hur teorin om den enkla lägesförändringen i rummet, himlakropparnas och de jordiska kropparnas mekanik, utvecklades först i naturvetenskapernas historia; den följdes senare av teorin om molekylernas rörelse, fysiken, och omedelbart därefter, nästan jämsides med den och i vissa fall före den, vetenskapen om atomernas rörelse, kemin. Först sedan dessa olika kunskapsområden om den livlösa materiens rörelseformer hade uppnått en hög utvecklingsnivå kunde livsprocessens rörelseprocesser angripas med framgång och förklaras. Dessa framsteg skedde i takt med framstegen inom mekaniken, fysiken och kemin. Medan mekaniken sedan avsevärd tid tillfredsställande kunde visa att de muskelsammandragningar som i djurkroppen satte lemmarnas hävstänger i rörelse löd samma lagar som gällde för den oorganiska naturen, var den fysikaliskt-kemiska bakgrunden till de övriga livsprocesserna ännu bara i början av sin utveckling. När vi alltså i detta sammanhang undersöker rörelsens natur, så är vi tvungna att utelämna de organiska rörelseformerna. Vi inskränker oss därför av nödtvång - genom vetenskapens nuvarande ståndpunkt - till den livlösa naturens rörelseformer.
Varje rörelse är förbunden med någon form av förflyttning i rummet, vare sig det gäller himlakropparnas förflyttning, jordiska kroppar, molekyler, atomer eller eterpartiklar. Ju högre rörelseform desto mindre förflyttning i rummet. Den uttömmer på intet sätt naturen hos den rörelse det gäller, men är oskiljbar från den. Den måste därför undersökas i första hand.
Hela den natur som är tillgänglig för oss bildar ett system, en totalitet av kroppar, och med kroppar menar vi här varje materiell existens, från stjärna till atom, ja till och med eterpartiklar om man kan påvisa deras existens. I det faktum att dessa kroppar utgör ett sammanhang, finns redan inbegripet att de påverkar varandra, och det är just denna ömsesidiga påverkan som utgör rörelsen. Det står redan här klart att materia är otänkbar utan rörelse. Och vidare, om materien framstår för oss som något givet, lika omöjligt att skapa som att förstöra, så följer av detta att rörelsen inte kan skapas eller förstöras. Denna slutsats blev omöjlig att avvisa så snart som det erkändes att universum är ett system, ett sammanhang av kroppar. Och då denna kunskap uppnåddes inom filosofin långt innan den vann giltighet inom naturvetenskapen, är det förklarligt varför filosofin kom till slutsatsen att rörelsen inte kan skapas eller förstöras tvåhundra år före naturvetenskapen. Till och med den form i vilken den lades fram är oöverträffad av den nutida naturvetenskapens formulering. Descartes' sats, att den mängd rörelse som finns närvarande i universum alltid är lika stor, har endast det formella felet att den använder ett ändligt uttryck på en ändlös storhet. I dagens naturvetenskap gäller två formuleringar av samma lag: Helmholtz' lag om kraftens oförstörbarhet och den mer moderna, mer exakta, om energins oförstörbarhet. Av dessa två säger den ena raka motsatsen till den andra, vilket vi skall se och dessutom uttrycker var och en av dem endast den ena sidan av sambandet.
Om två kroppar påverkar varandra så att en lägesförändring av den ena eller båda blir resultatet, så kan denna lägesförändring bara bestå i att de närmar sig eller avlägsnar sig från varandra. Antingen attraherar de varandra eller också repellerar de varandra. Eller som mekaniken uttrycker saken, de krafter som verkar mellan dem är centrala och verkar längs den linje som förbinder deras medelpunkter. Att detta sker, ständigt och utan undantag i universum, hur komplicerade än många av rörelserna förefaller, är numera accepterat som en självklarhet. Det skulle förefalla löjligt för oss att anta, att när två kroppar påverkar varandra och deras ömsesidiga påverkan inte motverkas av något hinder eller en tredje kropp, att denna verkan skulle ske på något annat sätt än längs den kortaste och mest direkta vägen, längs en rät linje som förbinder deras medelpunkter[12*]. Det är dessutom välkänt att Helmholtz ("Erhaltung der Kraft", Berlin 1847, avsnitt 1 och 2) har lämnat det matematiska beviset för att central verkan och rörelsemängdens oföränderlighet[57] ömsesidigt betingar varandra och att antagandet av en verkan, annan än den centrala, leder till resultat där rörelse antingen skulle skapas eller förstöras. Av detta följer att grundformen för all rörelse är närmande och avlägsnande, sammandragning och utvidgning, kontraktion och expansion - i korthet de gamla polära motsatserna attraktion och repulsion.
Det måste uttryckligen anmärkas att attraktion och repulsion i detta sammanhang inte betraktas som s.k. "krafter", utan som enkla former av rörelse, på samma sätt som redan Kant uppfattade materien som en enhet av attraktion och repulsion. Vad som menas med "krafter" kommer att visas längre fram.
All rörelse består i växelspelet mellan attraktion och repulsion. Men rörelse är dock endast möjlig då varje enskild attraktion kompenseras av en motsvarande repulsion någon annanstans. Annars skulle med tiden den ena sidan ta överhanden över den andra och därmed skulle rörelsen slutligen upphöra. Alltså måste all attraktion och repulsion i universum ömsesidigt upphäva varandra. Lagen om att rörelsen inte kan förstöras eller skapas, får härmed en sådan form, att varje attraktionsrörelse i universum måste ha en lika stor repulsionsrörelse som komplement och vice versa; eller som det uttrycktes av den äldre filosofin långt innan lagen om kraftens eller energins oförstörbarhet uppställdes av naturvetenskapen: att summan av all attraktion i universum är lika stor som summan av all repulsion.
Här tycks nu emellertid ytterligare två möjligheter att all rörelse skall upphöra vid någon tidpunkt stå öppna; antingen genom att repulsion och attraktion utjämnar varandra, eller att all repulsion slutgiltigt tar överhanden hos en del av materien och att detsamma händer med attraktionen för den övriga delen av materien. I den dialektiska uppfattningen finns det ingen plats för dessa möjligheter. Dialektiken har en gång för alla utifrån de erfarenheter vi har av naturen, visat att alla polära motsatser överhuvudtaget betingas av den ömsesidiga växelverkan som dessa poler utövar på varandra, att åtskillnaden och motsatsen mellan dessa båda poler endast existerar inom deras enhet och inre samband, att deras inbördes samband endast existerar i deras åtskillnad och deras enhet endast i deras motsättning. Sedan detta en gång slagits fast kan det inte bli fråga om en slutlig utjämning av repulsion och attraktion eller en slutgiltig fördelning av rörelseformerna så att den ena hälften av materien får den ena och den andra hälften den andra formen, följaktligen kan det inte bli tal om vare sig att de går upp i varandra eller att de båda polerna slutgiltigt skiljs åt. Det skulle vara helt jämförbart med det första alternativet om man krävde att nordpolen och sydpolen hos en magnet skulle gå upp i varandra och utjämnas och med det andra alternativet om man genom att fila av en magnet på mitten trodde att man kunde få en nordpol utan sydpol och en sydpol utan nordpol. Men trots att det otillåtna i sådana antaganden direkt följer ur de polära motsatsernas dialektiska natur, spelar åtminstone det andra antagandet en viss roll inom den fysikaliska teorin, till följd av det metafysiska sätt att tänka som är förhärskande bland naturforskarna. Detta skall vi behandla på annat ställe.
Hur framträder nu rörelsen i samverkan mellan attraktion och repulsion? Detta undersöker vi bäst hos de särskilda rörelseformerna själva. De allmänna aspekterna på materien kommer då till slut att klarna av sig självt.
Låt oss ta en planets rörelse kring sin centralkropp. Den vanliga skolastronomin förklarar den uppkomna elliptiska banan på samma sätt som Newton genom att beskriva den som en samverkan av två krafter, centralkroppens attraktion och en tangentiell kraft som driver planeten längs normalen till attraktionens riktning. Sålunda antas jämsides med den centralt riktade rörelseformen också en annan rörelseriktning eller "kraft" i rät vinkel till den linje som förbinder kropparnas medelpunkter. Därmed motsäger denna förklaring den ovan nämnda grundläggande lagen, enligt vilken all rörelse i vårt universum endast kan äga rum längs den riktning som en linje mellan de varandra påverkande kropparnas medelpunkter beskriver, eller som man säger: den åstadkoms endast genom centralt verkande krafter. På samma gång inför den i teorin ett rörelseelement, som vi redan sett med nödvändighet leder till skapande och förstörelse av rörelse och som därför förutsätter en skapare. Vad som måste göras var därför att reducera denna mystiska tangentiella kraft till en rörelseform med central verkan och detta skedde i den kosmogoniteori som uppställdes av Kant-Laplace. Som bekant uppstod enligt denna teori hela solsystemet ur en roterande, ytterst förtunnad gasmassa genom en gradvis förtätning. Den roterande rörelsen är självfallet snabbast vid gasbollens ekvator och enstaka gasringar lösgör sig från gasmassan och förtätas till planeter, planetoider etc. och kretsar kring centralkroppen i sin ursprungliga rotationsriktning. Denna rotation i sig själv förklaras vanligen ur den rörelse som är karaktäristisk för den enskilda gaspartikeln. Denna rörelse sker i alla riktningar, men slutligen uppkommer ett överskott av rörelse i en riktning och orsakar på så sätt den roterande rörelsen som med den fortsatta förtätningen av gasklotet kommer att bli snabbare och snabbare. Men oavsett vilka hypoteser man antar för rotationens ursprung, så kommer de alla att förkasta den tangentiella kraften, och upplösa den i en särskild typ av centralt verkande rörelse. Om den planetära rörelsens ena grundelement, det som verkar direkt centralt, företräds av gravitationen, attraktionen mellan planeten och centralkroppen, så kommer det andra grundelementet, det tangentiala, att uppträda som en kvarleva i överförd eller förändrad form av den ursprungliga repulsionen mellan de enstaka gaspartiklarna i gasklotet. Ett solsystems livsprocess visar sig då vara som ett växelspel mellan attraktion och repulsion, där attraktionen mer och mer tar överhand därigenom att repulsionen strålar ut i rymden i form av värme och följaktligen mer och mer förloras ur systemet.
Man finner vid första ögonkastet att den rörelseform som här betecknas som repulsion är densamma som den moderna fysiken kallar "energi". Genom systemets förtätning och det därmed förknippade lösgörandet av enstaka kroppar, som idag utgör systemet, har systemet förlorat "energi" och denna förlust har enligt Helmholz' välkända beräkning redan uppgått till 453/454-delar av den totala mängd rörelse som ursprungligen fanns i form av repulsion.
Låt oss nu ta en massa av den typ som förekommer som en kropp på jorden. Den är förbunden med jorden genom gravitationen, på samma sätt som jorden i sin tur är förbunden med solen, men till skillnad från jorden är den oförmögen till fri planetär rörelse. Den kan endast sättas i rörelse genom en yttre impuls och till och med då kommer rörelsen hastigt att avstanna så snart impulsen upphör, antingen genom gravitationen själv eller genom en kombination av gravitationen och motståndet i det omgivandet mediet i vilket den rör sig. Sist och slutligen är också detta motstånd en verkan av tyngdkraften, utan vilken jorden skulle sakna varje form av medium som gjorde motstånd på sin yta, skulle sakna atmosfär. När det gäller rent mekanisk rörelse på jordytan befinner vi oss i ett läge där tyngdkraften, gravitationen, är helt och hållet förhärskande, där alltså framkallandet av rörelse uppvisar de två faserna: först motverkan av tyngdkraften och sedan inverkan av tyngdkraften - kort sagt, att lyfta och låta falla.
Vi har alltså än en gång växelspelet mellan å ena sidan attraktion och en rörelseform som är riktad i motsatt riktning, d.v.s. en repellerande rörelseform å den andra sidan. Men inom den jordiska rena mekaniken (som sysslar med massor av givna, i sig oföränderliga aggregations- och kohesionstillstånd) förekommer inte dessa repellerande rörelseformer i naturen. De fysikaliska och kemiska betingelser som krävs för att ett stenblock skall lösgöra sig från en bergstopp, eller hur ett vattenfall bildas, ligger utanför vårt område. Därför måste den repellerande, lyftande rörelsen åstadkommas på konstgjord väg inom den rena mekaniken som gäller jorden: genom mänsklig kraft, djurkraft, vattenkraft eller ångkraft etc. Och detta förhållande, denna nödvändighet att bekämpa den naturliga attraktionen får mekanisterna att ansluta sig till uppfattningen att attraktionen, gravitationen, eller som de säger, tyngdkraften, är den viktigaste, ja till och med grundformen för rörelse i naturen.
När t.ex. en vikt lyfts upp och genom sitt direkta eller indirekta fall sätter andra kroppar i rörelse, så är det enligt den vanliga mekaniska uppfattningen inte lyftandet av vikten som överför denna rörelse utan tyngdkraften. Så låter t.ex. Helmholtz
"den kraft som är mest känd av oss och enklast, tyngdkraften, verka som drivkraft ... t.ex. i de väggur som drivs genom en tyngd. Tyngden ... kan inte följa tyngdkraftens dragning utan att sätta hela urverket i rörelse". Men den kan inte sätta urverket i rörelse utan att själv sjunka och sjunker till sist så djupt att snöret i vilket den är upphängd är helt utrullat. "Då stannar klockan, då är tyngdens drivkraft helt uttömd för tillfället. Dess tyngd har inte försvunnit eller minskat, den dras fortfarande till jorden med samma kraft, men denna vikt har förlorat förmågan att ge upphov till rörelse ... Vi kan emellertid vrida upp klockan med armkraft varvid tyngden åter lyfts upp. Så snart detta skett återfår den sin tidigare förmåga och kan åter hålla klockan i rörelse." (Helmholtz, "Populäre Vorträge", II, s. 144-145)
Enligt Helmholtz är det alltså inte den aktiva överföringen av rörelse, lyftandet av tyngden, som sätter klockan i rörelse utan tyngdens passiva vikt, trots att denna passiva vikt endast kan rubbas ur sin passivitet genom att lyftas och åter bli passiv när snöret vid vilket den är fäst är helt utrullat. Om energi som vi såg ovan enligt den moderna uppfattningen endast är ett annat uttryck för repulsion, så uppenbarar sig här i den äldre Helmholtzska uppfattningen "kraft" som ett annat uttryck för repulsionens motsats, attraktion. Tills vidare skall vi endast konstatera detta.
När nu denna process i den jordiska mekaniken har nått sitt slut, när den tunga vikten först har lyfts upp och sedan åter fallit till sin ursprungliga höjd, vad blev det då av den rörelse som utgjorde förloppet? För den rena mekaniken har den försvunnit. Men vi vet nu att den på intet sätt har förstörts. Till mycket liten del har den överförts till ljudvågor i luften, till en mycket större del har den övergått i värme - som delvis har överförts till den omgivande luften, dels till den fallande kroppen själv och slutligen delvis till det underlag där viktens fall hejdas. Också klockans drivtyngd har gradvis överfört sin rörelse i form av friktionsvärme till de skilda drivhjulen i urverket. Men oavsett att det ofta uttrycks på detta sätt är det inte den fallande rörelsen, d.v.s. attraktionen som har övergått i värme och därmed i en repulsionsform. Tvärtom, attraktionen, tyngden, förblir som Helmholtz riktigt anmärker densamma som förut, och blir om man uttrycker det mer noggrant till och med större. Snarare är det den repulsion som överfördes till den upplyfta kroppen genom lyftet, som förintas mekaniskt och återuppstår som värme. Massrepulsion har förvandlats till molekylär repulsion.
Värme är som redan sagts en form av repulsion. Den försätter molekylerna i fasta kroppar i svängning, lösgör därmed förbindelserna mellan molekylerna tills slutligen övergången till vätskeform äger rum. I vätskeform ökar den vid fortsatt tillförsel av värme molekylernas rörelse ända till en punkt där dessa helt lösgör sig från massan och rör sig fritt bort från varandra med en bestämd hastighet som betingas av varje molekyls kemiska sammansättning. Vid en ytterligare fortsatt värmetillförsel ökar denna hastighet än mer och så repelleras molekylerna alltmer från varandra.
Men värme är en form av s.k. "energi"; än en gång visar det sig att den senare är identisk med repulsion.
I företeelserna statisk elektricitet och magnetism har vi en polär uppdelning av attraktion och repulsion. Vilken hypotes som än kan antas för dessa båda rörelseformers modus operandi (verkningssätt), så tvivlar ingen på det faktum att attraktion och repulsion, om de framkallats genom statisk elektricitet eller magnetism, och tillåts verka utan hinder, fullständigt upphäver varandra, något som också nödvändigt följer av den polära delningens natur. Två poler som inte fullständigt kompenserar varandras verkan skulle i själva verket inte vara poler och har inte heller hittills påträffats i naturen. För tillfället lämnar vi galvanismen ur räkningen, då det i detta fall är en process