Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Den del av arbetsdagen, som endast producerar en ersättning för arbetskraftens värde eller för den arbetslön kapitalet redan har betalt, har vi hittills behandlat som en konstant storhet, vilket den i själva verket också är under givna produktionsbetingelser och på ett visst ekonomiskt utvecklingsstadium av samhället. Arbetaren kunde emellertid arbeta 2, 3, 4, 6 timmar o.s.v. utöver denna nödvändiga arbetstid. Av storleken på denna förlängning berodde mervärdekvoten och arbetsdagens längd. Om den nödvändiga arbetstiden var konstant, så var däremot totalarbetsdagen variabel. Vi tänker oss nu en arbetsdag, vars storlek och indelning i nödvändigt arbete och merarbete är givna. Linjen ac
| a | b | c | ||
| | | __.__.__.__.__.__.__.__.__.__ | | | __.__ | | |
föreställer en 12 timmars arbetsdag, linjen ab 10 timmars nödvändigt arbete, linjen bc 2 timmars merarbete. Hur kan nu produktionen av mervärde ökas, d.v.s. merarbetet förlängas, utan förlängning av linjen ac eller oberoende av varje förlängning av ac?
Trots att arbetsdagen ac är given och bc inte kan förlängas utöver sin avslutning c, kan dock bc förlängas genom att b flyttas i motsatt riktning, alltså i riktning mot a. Vi antar, att sträckan b' b i linjen ac
| a | b' | b | c | |||
| | | __.__.__.__.__.__.__.__.__ | | | __ | | | __.__ | | |
är likamed hälften av bc eller likamed en arbetstimme. Om nu b flyttas till b' inom ramen för en 12 timmars arbetsdag ac, så förlänges bc till b'c, merarbetet ökar med hälften, från 2 till 3 timmar, trots att arbetsdagen fortfarande omfattar endast 12 timmar. Denna utsträckning av merarbetet från bc till b'c, från 2 till 3 timmar, är dock uppenbarligen omöjlig, utan att samtidigt det nödvändiga arbetet minskas från ab till ab', från 10 till 9 timmar. Ökningen av merarbetet skulle motsvaras av en minskning av det nödvändiga arbetet. En del av den arbetstid, som arbetaren hittills förbrukat för att producera livsmedel åt sig själv, skulle förvandlas till arbetstid för kapitalisten. Vad som har förändrats, är inte arbetsdagens längd utan dess indelning i nödvändigt arbete och merarbete.
Å andra sidan är merarbetets storlek uppenbarligen given, när arbetsdagens längd och arbetskraftens värde är givna. Arbetskraftens värde, d.v.s. den för dess produktion nödvändiga arbetstiden, bestämmer den för ersättning av dess värde nödvändiga arbetstiden. Om en arbetstimme representerar en guldmängd på ½ shilling eller 6 d., och om arbetskraftens dagsvärde är 5 sh., så måste arbetaren dagligen arbeta 10 timmar för att ersätta det pris, som kapitalisten har betalat för hans arbetskraft för en dag, eller för att producera ett värde, som motsvarar värdet av hans nödvändiga dagliga existensmedel. Med värdet av dessa existensmedel är värdet av hans arbetskraft givet,[381*] och med värdet av hans arbetskraft är den nödvändiga arbetstidens längd given. Men merarbetets storlek får man genom att dra den nödvändiga arbetstiden från totalarbetsdagen. 12 timmar minus 10 timmar = 2 timmar, och det är svårt att inse, hur merarbetet under givna betingelser skall kunna förlängas utöver 2 timmar. Visserligen kan kapitalisten betala arbetaren 4½ shillings eller ännu mindre i stället för 5 sh. För att ersätta värdet av 4½ sh. skulle 9 arbetstimmar vara tillräckliga, och av arbetsdagens 12 timmar skulle 4 i stället för 2 timmar gå till merarbete, varvid mervärdet skulle öka från 1 till 1½ shilling. Men detta resultat skulle endast kunna uppnås genom sänkning av arbetarens lön under värdet på hans arbetskraft. Med en lön på 4½ sh., som motsvarar 9 timmars arbete, skulle han få nöja sig med 1/10 mindre livsmedel än förut, och då bleve reproduktionen av hans arbetskraft försämrad. Merarbetet skulle ökas endast genom att överskrida sina normala gränser, och det skulle expandera genom maktmissbruk och rov från den nödvändiga arbetstiden. Trots den viktiga roll, som denna metod spelar i praktiken, är den otänkbar här på grund av förutsättningen att varorna, alltså även arbetskraften, köpes och säljes till sina fulla värden. Om detta är underförstått, så kan den arbetstid som är nödvändig för att producera arbetskraften eller för att reproducera dess värde inte minska på grund av att arbetarens lön sjunker under arbetskraftens värde, utan endast på grund av att själva värdet på arbetskraften sjunker. När arbetsdagens längd är given, måste en ökning av merarbetet vara en följd av en förkortning av den nödvändiga arbetstiden, medan den nödvändiga arbetstiden däremot inte kan förkortas som följd av att merarbetstiden förlänges. I vårt exempel måste arbetskraftens värde i verkligheten sjunka med 1/10, för att den nödvändiga arbetstiden skall minska med 1/10, från 10 till 9 timmar, och merarbetstiden därmed förlängas från 2 till 3 timmar.
Men en sådan sänkning av arbetskraftens värde med 1/10 förutsätter å sin sida, att samma mängd livsmedel, som tidigare producerades på 10 timmar, nu produceras på 9 timmar. Detta är dock omöjligt utan en ökning av arbetets produktivkraft. Under givna omständigheter kan t.ex. en skomakare göra ett par stövlar på en 12 timmars arbetsdag. Om han på samma tid skall göra två par stövlar, så måste hans arbetes produktivkraft fördubblas, och den kan inte fördubblas utan en förändring i hans arbetsmedel eller hans arbetsmetod eller bägge samtidigt. En revolution måste därför äga rum i hans arbetes produktionsbetingelser, d.v.s. i hans produktionssätt och därmed i själva arbetsprocessen.
När vi i detta sammanhang talar om höjning av arbetets produktivkraft, innefattar beteckningen varje förändring i arbetsprocessen överhuvud, varigenom den arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för att producera en vara, förkortas, d.v.s. en mindre mängd arbete behövs för att framställa en större mängd bruksvärde.[382*] Hittills har vi vid vår undersökning av produktionen av mervärde förutsatt, att produktionssättet förblir oförändrat. Men när mervärde skall produceras genom att nödvändigt arbete förvandlas till merarbete, är det inte tillräckligt, att kapitalet bemäktigar sig arbetsprocessen, sådan den föreligger och i den form som den historiska utvecklingen har gett den, för att därpå nöja sig med att öka arbetsdagens längd. Kapitalet måste i grunden förvandla arbetsprocessens tekniska och samhälleliga betingelser, alltså själva produktionssättet, för att därigenom öka arbetets produktivkraft och sänka arbetskraftens värde samt därmed förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för att reproducera detta värde.
Det mervärde, som produceras genom att arbetsdagen förlänges, kallar jag absolut mervärde. Det mervärde däremot, som frambringas genom förkortning av den nödvändiga arbetstiden och motsvarande förändringar mellan arbetsdagens bägge beståndsdelar, kallar jag relativt mervärde.
För att sänka arbetskraftens värde måste man stegra produktivkraften i sådana industrigrenar, vilkas produkter bestämmer arbetskraftens värde, alltså industrigrenar som producerar arbetarens vanliga existensmedel eller produkter som kan ersätta dem. Men varans värde bestämmes inte endast av den mängd arbete, som krävs för att ge varan dess slutliga form, utan lika mycket av den arbetstid som är nedlagd i produktionsmedlen. Värdet av en stövel t.ex. bestämmes inte bara av skomakarens arbete utan också av värdet på läder, beck, tråd o.s.v. Stegringen av produktivkraften och motsvarande prissänkning på varorna i de industrier, som levererar det konstanta kapitalets råvaror, arbetsmedlen och arbetsmaterialet för produktion av de nödvändiga existensmedlen, sänker följaktligen också arbetskraftens värde. Däremot påverkas inte arbetskraftens värde, om produktivkraften ökar i de industrigrenar, som varken framställer nödvändiga livsförnödenheter eller produktionsmedel som framställer sådana.
Om en vara produceras billigare än förut, sjunker naturligtvis arbetskraftens värde endast pro tanto, d.v.s. endast i förhållande till denna varas andel i arbetskraftens reproduktion. En skjorta t.ex. är en nödvändig förnödenhet, men bara en bland många. Billigare skjortor minskar endast arbetarens utgift just för skjortor. Men totalsumman av nödvändiga existensmedel består endast av olika varor, allesammans produkter av speciella industrier, och värdet av varje sådan vara utgör alltid en alikvot del av arbetskraftens värde. Detta värde avtar med den för reproduktionen nödvändiga arbetstiden, och dennas totala förkortning är likamed summan av dess förkortning i alla dessa särskilda produktionsgrenar. Vi behandlar här detta allmänna resultat, som om det vore ett omedelbart resultat och ett omedelbart syfte i varje enskilt fall. Om en enskild kapitalist genom att stegra arbetets produktivkraft förbilligar t.ex. skjortor, föresvävar honom inte med nödvändighet det syftet att sänka arbetskraftens värde och därmed den nödvändiga arbetstiden, men endast om han slutligen bidrar till detta resultat, bidrar han till höjningen av den allmänna mervärdekvoten.[383*] Kapitalets allmänna och nödvändiga tendenser får inte förväxlas med deras omedelbara manifestationsformer.
Hur den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framträder i kapitalens yttre rörelse, hur de gör sig gällande som konkurrensens tvångslagar och därigenom når fram till den enskilde kapitalisten som drivande motiv, skall vi inte nu ta upp till undersökning. Men så mycket står klart från början: vetenskaplig analys av konkurrensen är möjlig, endast om man förstår kapitalets inre natur, på samma sätt som himlakropparnas skenbara rörelser endast är begripliga för den som känner deras verkliga rörelser, vilka våra yttre sinnen inte kan uppfatta. Emellertid skall vi, på grundvalen av de resultat vi redan har uppnått och för att underlätta förståelsen av det relativa mervärdets produktion, här anmärka följande:
Om en guldmängd på 6 d. eller ½ shilling representerar en arbetstimme, så produceras under en 12 timmars arbetsdag ett värde på 6 sh. Vi antar, att med en given arbetets produktivkraft tillverkas 12 stycken varor under dessa 12 arbetstimmar. Värdet av de produktionsmedel, råmaterial o.d., som förbrukas på varje stycke, är t.ex. 6 d. Under dessa omständigheter kostar den enskilda varan 1 shilling, nämligen 6 d. för produktionsmedlens värde och 6 d. för det värde som tillsättes under produktionen. Vi antar nu, att en kapitalist lyckas fördubbla arbetets produktivkraft och alltså under en 12 timmars arbetsdag producera 24 i stället för 12 stycken av detta varuslag. Om produktionsmedlens värde är oförändrat, sjunker nu den enskilda varans värde till 9 d., nämligen 6 d. för produktionsmedlens värde och 3 d. för det vid bearbetningen nytillsatta värdet. Trots den fördubblade produktivkraften skapar arbetsdagen nu som förut endast ett nyvärde på 6 sh., vilket dock nu fördelas på dubbelt så många varuexemplar som förut. På varje enskild vara kommer därför nu endast 1/24 i stället för 1/12 av detta värde, 3 d. i stället för 6 d., eller, vilket är samma sak, de produktionsmedel som ingår i varje enskild vara tillföres under bearbetningen ½ arbetstimme i stället för en hel. Det individuella värdet för denna vara ligger nu under dess samhälleliga värde, d.v.s. varan kostar mindre arbetstid än huvudmassan av samma varuslag, som produceras under samhälleliga genomsnittsbetingelser. Varje stycke kostar i genomsnitt 1 shilling eller representerar 2 timmars samhälleligt arbete, men med det förändrade produktionssättet kostar samma vara nu endast 9 d. eller representerar endast 1½ arbetstimme.
En varas verkliga värde är emellertid inte dess individuella värde utan dess samhälleliga värde, d.v.s. värdet mätes inte i den arbetstid som det i varje särskilt fall har kostat att framställa den, utan i den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för att producera den. Om kapitalisten, som använder den nya metoden, säljer sin vara till dess samhälleliga värde på 1 shilling, så säljer han den 1/4 shilling över dess individuella värde och tillgodogör sig därmed ett extra mervärde på 1/4 shilling. Å andra sidan föreligger nu resultatet av en 12-timmars arbetsdag i 24 st. varor i stället för tidigare 12. För att alltså kunna sälja en arbetsdags produkter behöver han nu fördubblad avsättning eller dubbelt så stor marknad. Under i övrigt oförändrade förhållanden kan hans varor erövra större marknad endast genom sänkta priser. Han kommer därför att sälja dem till ett pris, som ligger över deras individuella men under deras samhälleliga värde, t.ex. för 10 d. pr styck. På så sätt får han alltjämt ut ett extra mervärde på 1 penny av varje varustycke. Han uppnår denna förmån, vare sig hans vara tillhör de nödvändiga existensmedlen eller inte, antingen den har betydelse för arbetskraftens allmänna värde eller inte. Bortsett från detta sistnämnda spörsmål har alltså varje enskild kapitalist ett motiv för att framställa sina varor billigare genom att höja arbetets produktivkraft.
Ökningen av mervärdet är för övrigt också i detta fall beroende av den nödvändiga arbetstidens förkortning och en motsvarande förlängning av merarbetstiden. [383a*] Den nödvändiga arbetstiden var 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde alltså 5 sh., merarbetet varade 2 timmar, och det dagliga mervärdet var alltså 1 sh. Men vår kapitalist producerar nu 24 exemplar av varan, vilka han säljer för 10 d. pr st. eller tillsammans 20 sh. Då värdet av produktionsmedlen är likamed 12 sh., ersätter 142/5 stycken varor det satsade konstanta kapitalet, medan de övriga 93/5 styckena motsvarar 12 timmars arbetsdag. Då arbetskraften kostar 5 sh., motsvarar den nödvändiga arbetstiden 6 exemplar av varan och merarbetet 33/5 ex. av varan. Förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, vilket under samhälleliga genomsnittsbetingelser utgjorde 5:1, utgör nu endast 5:3.
Samma resultat får man på detta sätt: Värdet av de produkter, som produceras under en 12-timmars arbetsdag, är 20 sh. Därav utgör 12 sh. endast produktionsmedlens värde. Övriga 8 sh. är det värde som representerar arbetsdagen, uttryckt i pengar. Detta är mera än penningvärdet för samhälleligt genomsnittsarbete av samma slag, varav 12 timmar endast är värda 6 sh. Arbete med speciellt hög produktivkraft verkar som arbete av högre värde eller skapar på samma tid högre värden än samhälleligt genomsnittsarbete av samma slag. Men vår kapitalist betalar alltjämt endast 5 sh. för arbetskraftens dagsvärde. Arbetaren behöver nu endast arbeta 7½ timmar, i stället för tidigare 10, för att reproducera detta värde. Hans merarbete växer därför med 2½ timmar, och det mervärde han producerar ökar från 1 till 3 sh. Den kapitalist, som använder det förbättrade produktionssättet, tillägnar sig alltså en större del av arbetsdagen som merarbete än de övriga kapitalisterna i samma bransch. Han gör i det enskilda fallet, vad kapitalet i det stora hela alltid gör, när relativt mervärde produceras. Å andra sidan försvinner detta extra mervärde, så snart det nya produktionssättet blir vanligt i branschen, och därmed försvinner skillnaden mellan det individuella värdet på billigare producerade varor och deras samhälleliga värde. Den ekonomiska lagen, att varans värde bestämmes genom arbetstiden, leder till att den kapitalist, som först använder den nya metoden, säljer varorna under deras samhälleliga värde, samtidigt som den tvingar hans konkurrenter att införa den nya produktionsmetoden.[384*] Hela denna process har därför varaktigt inflytande på mervärdekvoten, endast om arbetets produktivkraft ökar i sådana industrigrenar, som producerar nödvändiga existensmedel och alltså förbilligar de varor, som ingår i arbetskraftens värde.
Varornas värde står i omvänt förhållande till arbetets produktivkraft. Samma gäller arbetskraftens värde, enär detta bestämmes av varuvärdet. Däremot står det relativa mervärdet i direkt förhållande till arbetets produktivkraft. Det stiger med stigande och faller med fallande produktivkraft. Om vi förutsätter ett oförändrat penningvärde, producerar en samhällelig genomsnittsarbetsdag om 12 timmar alltid samma värde på 6 sh., hur detta värde än fördelas mellan arbetskraftens värde och mervärdet. Men om värdet av de dagliga existensmedlen faller på grund av stigande produktivkraft och arbetskraftens dagsvärde därvid minskar från 5 till 3 sh., så ökar mervärdet från 1 till 3 sh. Medan 10 timmar förut behövdes för att reproducera arbetskraftens värde, är nu 6 timmar tillräckliga. Därvid frigöres 4 arbetstimmar, vilka kan användas till att öka merarbetet. Kapitalet har således en inneboende drift och en ständig tendens att öka arbetets produktivkraft, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren.[385*]
Varans absoluta värde är i och för sig likgiltigt för den kapitalist, som producerar den. Han intresserar sig endast för det mervärde, som den innehåller, och som han tillgodogör sig genom att sälja den. Det ligger i sakens natur, att mervärde inte kan utvinnas, förrän det värde har blivit ersatt som har satsats i varans produktion. Då nu det relativa mervärdet ökar i direkt förhållande till utvecklingen av arbetets produktivkraft, medan varornas värden minskar i omvänt förhållande till samma utveckling, då alltså exakt samma process förbilligar varorna och stegrar deras mervärde, löses den gamla gåtan, hur det kommer sig att kapitalisten, som endast är intresserad av att producera bytesvärden, alltid strävar att sänka varornas bytesvärde. Quesnay, en av den politiska ekonomins grundläggare, brukade plåga sina motståndare med denna motsägelse, och de blev honom alltid svaret skyldiga.
"Ni medger", säger Quesnay, "att ju mer arbete och andra utgifter som kan inbesparas under tillverkningen av industriprodukter, utan att produktionen blir lidande, desto fördelaktigare är det, eftersom produktens pris därigenom blir lägre. Och ändå tror ni, att den produktion av rikedom, som är resultatet av industrins verksamhet, består i ökning av produktens bytesvärde."[386*]
Inbesparing av arbete genom utveckling av arbetets produktivkraft[387*] har i den kapitalistiska produktionen inte alls till syfte att förkorta arbetsdagen. Avsikten är endast att förkorta den för produktionen av en viss varumängd nödvändiga arbetstiden. Att arbetaren, när hans produktivkraft ökar, blir i stånd att framställa t.ex. 10 gånger så många varor som förut på en timme och alltså endast använder 1/10 av den förut använda arbetstiden för varje varustycke, hindrar inte alls att han kan hållas i arbete 12 timmar pr dag och under dessa 12 timmar får producera 1.200 i stället för 120 exemplar av varan. Ja, hans arbetsdag kan samtidigt förlängas, så att han nu får framställa 1.400 stycken varor på 14 timmar o.s.v. Man kan därför hos ekonomer av typen MacCulloch, Ure, Senior och tutti quanti först få läsa, att arbetaren är kapitalet tack skyldig för produktivkraftens utveckling, och sedan, att han måste bevisa denna tacksamhet genom att hädanefter arbeta 15 timmar i stället för 10. Ökningen av arbetets produktivkraft har i den kapitalistiska produktionen till ändamål att förkorta den del av arbetsdagen, då arbetaren måste arbeta för egen del, så att just därigenom den andra delen av arbetsdagen skall kunna förlängas, den delen då arbetaren arbetar gratis åt kapitalisten. I vissa fall kan detta resultat uppnås, utan att varorna blir billigare, som vi skall finna av den undersökning av det relativa mervärdets särskilda produktionsmetoder, som vi nu skall gå över till.
Som vi redan sett, börjar den kapitalistiska produktionen i själva verket, först då samma individuella kapital samtidigt sysselsätter ett större antal arbetare, då alltså arbetsprocessen har fått ett visst omfång och varorna produceras i större skala. Samarbete mellan ett större antal arbetare på samma tid och i samma lokal (eller, om man så vill, inom samma arbetsområde) för att producera samma varuslag under ledning av samma kapitalist är både historiskt och begreppsmässigt den kapitalistiska produktionens utgångspunkt. Beträffande själva produktionssättet skiljer sig t.ex. den begynnande industrin från det skråmässiga hantverket knappast på något annat sätt än genom det större antal arbetare som samtidigt sysselsättes av samma kapital. Skråmästarens verkstad har endast blivit utvidgad.
Skillnaden är alltså från början rent kvantitativ. Vi har sett, att den mängd mervärde, som produceras med hjälp av ett givet kapital, är likamed det mervärde, som den enskilde arbetaren frambringar, multiplicerat med antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Mervärdekvoten eller arbetskraftens exploateringsgrad är i och för sig helt oberoende av arbetarantalet, och varje kvalitativ förändring av arbetsprocessen synes sakna betydelse för produktionen av varuvärde överhuvud. Detta följer av värdets natur. Om en 12-timmars arbetsdag representerar 6 sh., så representerar 1.200 sådana arbetsdagar 1.200 × 6 sh. I det ena fallet har 12 arbetstimmar, i det andra fallet 12 × 1.200 arbetstimmar införlivats med produkten. Det värde som frambringas av många arbetare, är alltid endast summan av de värden som varje enskild arbetare frambringar. Det saknar därför betydelse för värdeproduktionen, om 1.200 arbetare arbetar var för sig eller förenade under ledning av samma kapital.
Denna regel har emellertid inte obetingad giltighet. Det arbete, som förvandlas till värde, är ett arbete av samhällelig genomsnittskvalitet, alltså uttryck för en genomsnittlig arbetskraft. Men en genomsnittsstorhet är ju alltid endast ett genomsnitt av flera olika individuella storheter av samma slag. I varje enskild industrigren avviker varje enskild arbetare, Per eller Pål, mer eller mindre från genomsnittsarbetaren. Dessa individuella avvikelser, som i matematiken kallas "fel", upphäver varandra och försvinner, så snart man räknar med ett större antal arbetare sammanlagt. Den ryktbare sofisten och sykofanten Edmund Burke anser t.o.m. på grund av sina praktiska erfarenheter som jordbrukare, att redan "i en så liten grupp"[CXVII*] som 5 lantarbetare försvinner alla individuella olikheter i arbetet, så att vilka fem engelska lantarbetare i mogen ålder som helst tillsammans uträttar precis lika mycket arbete, som fem andra slumpvis uttagna lantarbetare utför på samma tid.[388*] Hur som helst med den saken, så är det klart, att totalarbetsdagen för ett större antal samtidigt sysselsatta arbetare, dividerad med arbetarnas antal, i och för sig utgör en dag av samhälleligt genomsnittsarbete. Den enskildes arbetsdag är t.ex. 12 timmar. Då utför 12 arbetare under en dag sammanlagt 144 arbetstimmar, och trots att varje enskilds arbetsinsats kan avvika mer eller mindre från det samhälleliga genomsnittet, så att var och en kan använda något längre eller något kortare tid för samma arbete, så motsvarar likväl varje arbetsdag en samhälleligt genomsnittlig arbetsdag, när den betraktas som 1/12 av totalarbetsdagen på 144 timmar. Men kapitalisten, som sysselsätter ett dussin arbetare, räknar endast arbetsdagen som dussinets totalarbetsdag. Varje enskild arbetares arbetsdag utgör en alikvot del av totalarbetsdagen, alldeles oberoende av om de 12 arbetarna arbetar hand i hand med varandra, eller om hela sammanhanget i deras arbete inskränker sig till att de arbetar för samma kapitalist. Om de 12 arbetarna i stället sysselsättes två och två av 6 mindre mästare, så beror det på tillfälligheter, om varje enskild mästare skall producera samma värdemängd och alltså uppnå den allmänna mervärdekvoten. Individuella avvikelser skulle troligen förekomma. Om en arbetare förbrukade betydligt mera än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att framställa en vara, om den för honom individuellt nödvändiga arbetstiden betydligt överstege den samhälleligt nödvändiga eller genomsnittsarbetstiden, så skulle hans arbete inte gälla som genomsnittsarbete, hans arbetskraft inte anses som genomsnittsarbetskraft. Den skulle inte vara säljbar eller endast kunna säljas under arbetskraftens genomsnittsvärde. Ett bestämt minimum av arbetsduglighet förutsättes alltså, och vi skall i fortsättningen se, att den kapitalistiska produktionen har funnit medel att avgöra var gränsen går. Inte desto mindre avviker den minst dugliga av de använda arbetskrafterna från genomsnittet, fastän även denna arbetskraft måste betalas i enlighet med arbetskraftens genomsnittsvärde. En del av de 6 småmästarna skulle därför uppnå mer, andra mindre än den allmänna mervärdekvoten. Olikheterna skulle utjämnas för samhället men inte för den enskilde mästaren. Lagen om värdeökning får därför full giltighet för den enskilde producenten, först när han använder många arbetare samtidigt, alltså sätter samhälleligt genomsnittsarbete i rörelse,[389*] d.v.s. när han producerar som kapitalist.
De materiella betingelser, under vilka arbetsprocessen äger rum, undergår en väsentlig förändring, när ett större antal arbetare sysselsättes i samma företag, även om arbetssättet förblir oförändrat. Många arbetare använder nu samtidigt eller omväxlande samma lokaler, samma råvarulager o.s.v., samma förvaringskärl, instrument, apparater o.s.v., kort sagt, en del av produktionsmedlen förbrukas nu gemensamt i arbetsprocessen. Å ena sidan ökar inte varornas bytesvärde, alltså inte heller produktionsmedlens bytesvärde, genom något som helst ökat utnyttjande av deras bruksvärde. Å andra sidan användes produktionsmedlen i större skala, när de förbrukas av många gemensamt. En lokal, där 20 vävare arbetar med 20 vävstolar, måste ha större golvyta än ett rum för en självständig mästare med två gesäller. Men en verkstad för 20 personer kostar mindre att uppföra än 10 verkstäder för vardera två personer, och därför ökar inte värdet av de produktionsmedel, som många använder gemensamt, i förhållande till deras nyttighetseffekt. Produktionsmedel, som användes gemensamt, avger mindre värde till den enskilda produkten, dels emedan det totalvärde som de avger fördelas på en större mängd produkter, dels emedan de i jämförelse med enstaka produktionsmedel gör sin insats i produktionsprocessen med mindre värde i förhållande till de uppnådda resultaten, även om deras absoluta värde är större. Därmed sjunker en värdebeståndsdel i det konstanta kapitalet, och som följd därav minskar också varans totalvärde i motsvarande grad. Verkan är densamma, som om varans produktionsmedel skulle framställas billigare än förut. Denna besparing i användningen av produktionsmedel beror endast på att många arbetare förbrukar dem samtidigt. Och denna fördel uppnås på grund av de samhälleliga betingelser, varunder arbetet utföres, genom att produktionsmedlen utnyttjas bättre och därför blir förhållandevis billigare än enskilda, självständiga arbetares och småmästares utspridda och relativt dyrbara utrustning. Detta gäller, t.o.m. om det större antalet arbetare endast arbetar i samma lokal utan att direkt samarbeta. En del av arbetsmedlen får denna samhälleliga karaktär, redan innan själva arbetsprocessen förvärvar den.
Hushållningen med produktionsmedel bör på det hela taget betraktas från två synpunkter. Å ena sidan förbilligar den varorna och sänker därmed arbetskraftens värde. Å andra sidan förändrar den förhållandet mellan mervärdet och det satsade totalkapitalet, d.v.s. summan av konstant och variabelt kapital. Denna sistnämnda punkt kommer att behandlas i första avsnittet av tredje boken, där vi med hänsyn till sammanhanget också behandlar en rad andra spörsmål, vilka egentligen hör hemma här. Det är nödvändigt att uppdela ämnet på detta sätt med hänsyn till analysens naturliga utveckling, och denna uppdelning motsvarar för övrigt också den kapitalistiska produktionens anda. Arbetsbetingelserna uppträder självständigt gentemot arbetaren, varför också hushållningen med dem framstår som en särskild angelägenhet, som inte angår honom, och som därför är helt skild från de metoder som ökar hans personliga produktivitet.
Den form av arbete, som består i att många planmässigt arbetar vid sidan av och i samverkan med varandra i samma produktionsprocess eller i olika men sammanhängande arbetsprocesser, kallas samverkan.[390*][CXVIII*]
Liksom en kavalleriskvadrons angreppskraft eller ett infanteriregementes motståndskraft är väsentligt olika summan av varje enskild kavallerists och infanterists angrepps- och motståndskraft, så är också summan av de enskilda arbetskrafterna något helt annat än den samhälleliga kraft, som utvecklas, när många arbetare samtidigt deltar i samma odelade operation, t.ex. när en tyngd skall lyftas, en vev vridas runt eller ett hinder röjas ur vägen.[391*] Den enskilde kan antingen alls inte uppnå samma resultat, som när många samverkar, eller i varje fall endast på mycket längre tid eller i mindre skala. Här rör det sig inte endast om ökning av den individuella produktivkraften genom samverkan utan om skapandet av en produktivkraft, som i och för sig måste vara en masskraft.[391a*]
Bortsett från den nya kraftpotens, som uppstår när många krafter sammansmälter till en totalkraft, åstadkommer redan den sociala kontakten i de flesta produktiva arbeten en tävlan och en säregen stimulering av livsandarna (animal spirits), som ökar den enskildes prestationsförmåga, så att 12 arbetare tillsammans presterar en större totalprodukt under en samlad arbetsdag på 144 timmar, än 12 enskilda arbetare skulle åstadkomma, om de arbetade var för sig i 12 timmar, eller en arbetare kunde prestera, om han arbetade 12 dagar i sträck.[392*] Detta beror på att människan av naturen är, om inte, som Aristoteles menar, ett politiskt djur,[393*] så i varje fall ett socialt djur.
Även om respektive arbetare utför samma slags eller liknande arbete, kan det arbete som var och en utför ändå utgöra ett självständigt led i totalarbetet, och samverkan kan leda till att arbetsföremålet genomlöper de olika momenten i arbetsprocessen fortare, än vad som annars skulle varit fallet. Om t.ex. murare bildar kedja för att langa tegel från foten av en ställning till toppen, så utför var och en av dem samma sak, men ändå utgör de enskilda arbetsmomenten kontinuerliga delar av en totalförrättning, särskilda faser som varje tegelsten måste genomlöpa under arbetsprocessen, och varigenom de 12 arbetarna tillsammans fortare skickar upp stenarna till toppen, än en enskild arbetare kunde göra genom att springa upp och ner på ställningen.[394*] Arbetsföremålet kommer fram på kortare tid. Å andra sidan äger ett samarbete rum, när t.ex. mureriet samtidigt utföres på olika sidor av byggnaden, fastän de samverkande arbetarna utför samma eller liknande arbete. Den kombinerade arbetsdagen på 144 timmar, som samtidigt bearbetar arbetsföremålet från olika sidor, frambringar totalprodukten snabbare än 12 arbetare som arbetar mer eller mindre självständigt och utför sitt arbete ensidigt, emedan den kombinerade arbetaren eller totalarbetaren har ögon och händer både fram och bak och på sätt och vis är allestädes närvarande. Olika delar av produkten framväxer samtidigt.
Vi har haft som förutsättning, att de många som samarbetar utför samma eller liknande arbete, emedan detta är den enklaste formen för samarbete, samtidigt som det också spelar en stor roll i de högst utbildade formerna av samverkan. Om det gäller en komplicerad arbetsprocess, så möjliggör samarbetet dessutom, att uppgifterna kan fördelas mellan arbetarna, varigenom uppnås att de olika arbetsmomenten kan utföras samtidigt och produkten alltså framställas på kortare tid än som annars vore möjligt.[395*]
I många produktionsgrenar är arbetsprocessen av en sådan art, att bestämda arbetsresultat måste uppnås vid bestämda kritiska tidpunkter. Om t.ex. en fårhjord skall klippas eller ett sädesfält skördas, så beror både produktens mängd och dess kvalitet av att arbetet börjar på en viss tid och avslutas på en viss tid. Den tidsperiod, då arbetsprocessen får äga rum, är i sådana fall bestämd på förhand, som t.ex. vid sillfiske. Den enskilde kan ur en dag inte få ut mer än en arbetsdag på, låt oss säga 12 timmar, men när 100 personer samarbetar, växer en 12-timmarsdag till en arbetsdag på 1.200 timmar. Den begränsade arbetstiden kompenseras genom storleken av den arbetsmängd, som i det avgörande ögonblicket kastas in i produktionen.[396*] Att resultatet kommer i rätt tid, beror här på att många sammansatta arbetsdagar samtidigt användes, och nyttoeffektens storlek är beroende av arbetarantalet, vilket dock alltid är mindre än det antal, som skulle behövas, om de arbetade var för sig och ändå tillsammans skulle uppnå samma resultat. Emedan detta slags samverkan saknas, går varje år en mängd spannmål till spillo i USA:s väststater, och i de delar av Indien, där engelskt välde har förstört de gamla samhällsformerna, ödslas årligen en mängd bomull bort.[397*]
Det finns arbetsuppgifter, som endast kan lösas genom samverkan, redan på grund av arbetets utsträckning i rummet, enär samverkan gör det möjligt att utvidga arbetsfältet. Detta är t.ex. fallet, när det gäller torrläggningsföretag, dammbyggnader, bevattningssystem, kanaler, gator, järnvägar o.s.v. Men samverkan ger också betingelserna för att en verksamhet kan samlas på ett mindre område än tidigare, i förhållande till produktionens omfattning. Denna koncentration i rummet av produktionen, samtidigt som dess verkningskrets utvidgas, gör det möjligt att inbespara en mängd improduktiva kostnader (faux frais) genom att arbetarna bringas i närmare kontakt med varandra, de olika arbetsprocesserna sammanföres och produktionsmedlen koncentreras.[398*]
Jämfört med en lika stor summa enstaka individuella arbetsdagar producerar den sammansatta arbetsdagen större mängder bruksvärden och minskar därigenom den arbetstid, som är nödvändig för att uppnå en bestämd nyttoeffekt. Ökningen av arbetets produktivkraft kan ha de mest skiftande orsaker. Den kan bero på att arbetets mekaniska kraftverkan har ökat, eller att arbetsuppgifterna omfattar ett större område än förut, eller att produktionsfältet minskas i förhållande till de uppnådda resultaten, eller att mycket arbete under kort tid sättes i rörelse på den kritiska tidpunkten, eller att den enskildes tävlingslust väckes och hans livsandar stimuleras, eller att arbetet blir kontinuerligt och mångsidigt genom att många utför liknande arbete samtidigt, eller att olika arbeten utföres samtidigt, eller att produktionsmedel inbesparas genom att användas gemensamt, eller att individuellt arbete får karaktären av samhälleligt genomsnittsarbete. Vilka av dessa faktorer det än är, som omedelbart gör sig gällande, så är den ökade produktivkraften, som beror på de mångas samarbete, under alla förhållanden arbetets samhälleliga produktivkraft eller det samhälleliga arbetets produktivkraft. Denna uppstår ur själva samarbetet. I den planmässiga samverkan med andra frigör sig arbetaren från sin individuella begränsning och utvecklar sina artbestämda egenskaper.[399*]
Om arbetare inte omedelbart kan samverka utan att vara tillsammans, om det alltså är en betingelse för deras samarbete att de är samlade på ett ställe, så kan lönarbetare inte samarbeta, utan att samma kapital, samme kapitalist använder dem, alltså samtidigt köper deras arbetskrafter. Totalvärdet av dessa arbetskrafter eller arbetslönen för en dag, en vecka o.s.v. måste därför vara samlat i kapitalistens ficka, innan arbetskrafterna själva kan förenas i produktionsprocessen. Att betala 300 arbetare på en gång, om också endast för en dag, kräver större kapitalutlägg än att betala några få arbetare vecka efter vecka under hela året. Antalet samverkande arbetare eller samverkans utvecklingsstadium beror alltså först och främst på storleken av det kapital, som den enskilde kapitalisten kan lägga ut för inköp av arbetskraft, d.v.s. av den omfattning i vilken varje kapitalist förfogar över många arbetares existensmedel.
Det förhåller sig på liknande sätt med det konstanta som med det variabla kapitalet. Utlägget för råmaterial är t.ex. 30 gånger så stort för den ende kapitalisten, som sysselsätter 300 arbetare, som för var och en av de 30 kapitalister, som sysselsätter vardera 10 arbetare. Mängden och värdet av de arbetsmedel, som användes gemensamt, växer visserligen inte i samma grad som arbetarantalet, men de växer högst avsevärt. Det är alltså en materiell betingelse för samverkan mellan lönarbetare, att större mängder produktionsmedel är samlade i enskilda kapitalisters hand, och samverkans omfång eller produktionens utvecklingsgrad beror på omfånget av denna koncentration.
Vi har tidigare påvisat, att det individuella kapitalet måste ha nått en viss storlek, för att antalet arbetare som utnyttjas och därmed mängden av det mervärde, som frambringas, skall bli tillräckligt för att befria kapitalisten från kroppsarbete och därigenom förvandla småföretagaren till kapitalist och sålunda formellt etablera kapitalförhållandet. Det visar sig nu, att kapitalet måste ha nått en bestämd storlek, för att de många splittrade och inbördes oberoende, individuella arbetsprocesserna skall kunna förvandlas till en kombinerad samhällelig arbetsprocess.
På liknande sätt tycktes kapitalets herradöme över arbetet ursprungligen endast vara en formell följd av att arbetaren arbetar för och under kapitalisten i stället för att arbeta åt sig själv. Genom många lönarbetares samverkan utvecklas kapitalets herravälde till en nödvändig betingelse, för att arbetsprocessen överhuvud skall kunna utföras, alltså till en verklig produktionsbetingelse. Kapitalistens ledning av produktionen blir nu lika oundgänglig som generalens befäl på slagfältet.
Allt direkt samhälleligt eller kollektivt arbete i större skala har i högre eller lägre grad behov av en ledning, som förmedlar kontakten mellan de olika verksamheterna och ansvarar för de allmänna funktioner, som uppstår i en produktiv verksamhet som drives av många gemensamt, i motsats till självständigt individuellt arbete. En enskild violinist dirigerar sig själv, men en orkester behöver en kapellmästare. Denna funktion att leda, övervaka och förmedla blir en kapitalets funktion, så snart det underordnade arbetet blir en samverkan. När kapitalet utför denna funktion, får arbetsledningen specifika karaktärsdrag.
Den kapitalistiska produktionsprocessens drivande motiv och bestämmande syfte är först och främst största möjliga värdeökning av kapitalet,[400*] d.v.s. största möjliga produktion av mervärde, alltså största möjliga exploatering av arbetskraften genom kapitalisten. Med antalet arbetare, som samma kapital sysselsätter, växer deras motstånd och därmed med nödvändighet även det tryck, som kapitalet utövar för att övervinna detta motstånd. Kapitalistens ledning av arbetsprocessen är inte endast en speciell funktion, som tillfaller honom till följd av den samhälleliga arbetsprocessens beskaffenhet, utan hans ledning tjänar samtidigt det syftet att exploatera den samhälleliga arbetsprocessen och medför därför oundvikligen ett motsatsförhållande mellan exploatören och de exploaterade. Med omfånget av produktionsmedlen, denna främmande egendom, som lönarbetaren ställes inför, växer också nödvändigheten att kontrollera den fackmässiga användningen av produktionsmedlen.[401*] Lönarbetarnas samverkan är vidare ett verk av det kapital, som använder dem samtidigt. Sammanhanget mellan deras funktioner och deras enhet som produktiv organism ligger utanför dem själva, i kapitalet, som för dem tillsammans och håller dem tillsammans. Sammanhanget mellan deras arbeten möter dem därför ideellt som kapitalistens plan, praktiskt som hans auktoritet, som en främmande viljas makt som underordnar deras verksamhet sina syften.
Medan den kapitalistiska ledningen har ett dubbelt innehåll, emedan den produktionsprocess som den leder är dubbelsidig, å ena sidan en samhällelig arbetsprocess för framställning av produkter och å andra sidan kapitalets värdeökningsprocess, så är den till formen despotisk. Med utveckling av samverkan i större skala utvecklar denna despotism sina egenartade former. Liksom kapitalisten frigöres från kroppsarbete, först när hans kapital har nått den minimistorlek, som är förutsättningen för att den egentliga kapitalistiska produktionen kan börja, frigör han sig på ett senare utvecklingsstadium även från det arbete, som är förknippat med att omedelbart övervaka och leda den enskilde arbetaren och arbetargruppen, genom att han överför denna funktion till en särskild sorts lönarbetare. Liksom en armé måste ha officerare, behöver en arbetsstyrka, som samverkar under samma kapital, industriella officerare (direktörer, managers) och underofficerare (förmän, foreman, overlookers, contremaitres), som under arbetsprocessen för befälet i kapitalets namn. Kontrollantskapet utvecklas till att bli deras uteslutande funktion. Vid jämförelsen mellan självägande bönders eller självständiga hantverkares produktionssätt och den på slaveri baserade plantagehushållningen räknar nationalekonomen detta kontrollarbete till produktionens faux frais[CXX*][401a*]. När han studerar den kapitalistiska produktionen, identifierar han däremot den arbetsledning, som är en nödvändig följd av arbetsprocessens samhälleliga natur, med den arbetsledning, vars uppgift härledes från arbetsprocessens motsatta sida, dess kapitalistiska karaktär.[402*] Kapitalisten är inte kapitalist, för att han är industriell ledare, utan han blir industrichef, därför att han är kapitalist, överbefälet i industrin blir ett attribut till kapitalet, liksom under feodaltiden överbefälet i krig och domsrätten var attribut till jordegendomen.[402a*]
Arbetaren är ägare av sin arbetskraft, så länge han som dess säljare köpslår med kapitalisten, och han kan endast sälja vad han äger, sin egen personliga arbetskraft. Detta förhållande ändras inte på något sätt därav, att kapitalisten köper 100 arbetskrafter i stället för en eller avslutar kontrakt med 100 inbördes oberoende arbetare i stället för med en enstaka. Han kan använda de 100 arbetarna utan att låta dem samarbeta. Kapitalisten betalar därför värdet av de 100 självständiga arbetskrafterna, men han betalar inte för dessa 100 arbetskrafters kombinerade arbetskraft. Som oberoende personer är arbetarna isolerade från varandra och träder i förhållande till ett och samma kapital men inte till varandra. Deras samverkan börjar först i arbetsprocessen, men där har de redan upphört att tillhöra sig själva. I och med inträdet däri är de införlivade med kapitalet. Som samverkande, som delar i en verksam organism, är de själva endast en kapitalets speciella existensform. Den produktivkraft, som arbetaren utvecklar som samhällelig arbetare, är därför kapitalets produktivkraft. Arbetets samhälleliga produktivkraft utvecklas utan vederlag, så snart arbetarna är ställda under bestämda betingelser, och kapitalet ställer dem under dessa betingelser. Då arbetets samhälleliga produktivkraft inte kostar kapitalet något, medan å andra sidan arbetaren inte kan utveckla den, innan hans arbete tillhör kapitalet, förefaller den att vara en produktivkraft, som kapitalet äger av naturen, som dess inneboende produktivkraft.
Den enkla samverkans effekt visar sig i väldig skala i de monumentalverk, som de gamla asiaterna, egypterna, etruskerna m.fl. har skapat.
"Det hände i gångna tider, att dessa asiatiska stater, sedan de hade betalat sina civila och militära utgifter, fann att de ägde ett överskott av livsmedel, som de kunde använda för att frambringa praktfulla och nyttiga verk. Deras makt över nästan hela den befolkning, som inte var jordbrukare, och monarkens och prästerskapets uteslutande bestämmanderätt över livsmedelsöverskottet satte dem i stånd att bygga de mäktiga monument, som de fyllde landet med ... Det var nästan uteslutande genom ödslande användning av mänsklig arbetskraft som de kolossala statyerna och de enorma stenblocken kunde flyttas, en transport som väcker förundran - arbetarnas antal och arbetets koncentration var tillräckliga. På samma sätt ser vi mäktiga korallrev växa upp till öar från oceandjupen och till slut bilda fast land, ehuru varje enskild avlagrare (depositary) är försvinnande liten, svag och anspråkslös. Arbetarna i en asiatisk monarki har föga att sätta till i arbetet utom sina individuella kroppsliga ansträngningar, men deras antal är deras styrka, och makten att härska över dessa massor gav upphov till dessa jätteverk. Det var koncentrationen på en eller några få händer av de inkomster, varav arbetarna lever, som möjliggjorde sådana företag."[403*]
Denna makt, som asiatiska och egyptiska kungar eller etruskiska teokrater hade, har i det moderna samhället överflyttats på kapitalisten, antingen han nu uppträder som enskild kapitalist eller, såsom i aktiebolagen, som kombinerad kapitalist.
Samverkan i arbetsprocessen, så som den utformats i den mänskliga kulturens begynnelse, hos jägarfolk[403a*] eller t.ex. i de indiska kommunernas jordbruk, beror å ena sidan på kollektivt ägande av produktionsmedlen, å andra sidan på det förhållandet, att den enskilde individen ännu inte har lösslitit sig från stammen och samhället, lika litet som det enskilda biet från bisamhället. Bägge skiljer sig från den kapitalistiska samverkan. Den sporadiska användningen av samverkan i stor skala i den antika världen, under medeltiden och i vår tids kolonier beror på omedelbara herre- och slavförhållanden. Förutsättningen för den kapitalistiska formen är däremot den frie arbetaren, som säljer sin arbetskraft till kapitalet. Historiskt utvecklas den i motsättning till bondehushållningen och det oavhängiga hantverket, oavsett om detta är skråmässigt organiserat eller inte.[404*] I förhållande till dem ter sig den kapitalistiska samverkan inte som en bestämd historisk form för samverkan, utan i stället synes samverkan själv vara en säregenhet för den kapitalistiska produktionsprocessen och ett av dess historiska kännetecken.
Liksom den samhälleliga produktivkraft, som samverkan utvecklar, framträder som kapitalets produktivkraft, så framträder också samverkan själv som en specifik form av den kapitalistiska produktionsprocessen i motsats till den enskilde, oavhängige arbetarens eller småföretagarens produktionsprocess. Detta är den första ändring, som arbetsprocessen undergår, när kapitalet tar makten över den. Denna förändring sker av sig själv. Dess förutsättning, samtidig sysselsättning av ett större antal lönarbetare i samma arbetsprocess, är utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen och sammanfaller med själva kapitalets uppkomst. Å ena sidan framträder det kapitalistiska produktionssättet som en historiskt nödvändig förutsättning för arbetsprocessens förvandling till en samhällelig process. Å andra sidan visar det sig, att arbetsprocessens samhälleliga form, som ökar arbetets produktivkraft, är en metod som kapitalet använder för att kunna exploatera arbetsprocessen och utvinna större profit.
I den elementära form, som vi hittills har betraktat, sammanfaller samverkan med produktion i större skala men bildar ingen fast, karakteristisk form för en bestämd utvecklingsperiod i det kapitalistiska produktionssättet. På sin höjd synes det tillnärmelsevis vara fallet i manufakturens ännu hantverksmässiga begynnelse[405*] och för det slags storjordbruk, som motsvarar manufakturperioden och som skiljer sig från bondehushållningen väsentligen därigenom, att arbetarantalet och mängden på en hand samlade produktionsmedel är större. Den enkla samverkan är ännu förhärskande i de produktionsgrenar, där kapitalet opererar i stor skala, men utan att arbetsdelning eller maskineri spelar någon betydande roll.
Samverkan förblir grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, även om det enkla samarbetet uppträder som en speciell form av samarbete vid sidan av andra, mera utvecklade former.
Den samverkan, som beror på arbetsdelning, får sin klassiska form i manufakturen. Den är den kapitalistiska produktionens förhärskande och karakteristiska form under den egentliga manufakturperioden, som varar ungefär från mitten av 1500-talet till sista tredjedelen av 1700-talet.
Manufakturen uppstår på två olika sätt.
Antingen samlas i en verkstad under ledning av en och samma kapitalist arbetare från olikartade, självständiga hantverk, vilka alla måste bearbeta samma produkt, innan den blir färdig. En droska var t.ex. samprodukten av ett stort antal oavhängiga hantverkares arbeten, vagnmakare, sadelmakare, skräddare, klensmed, gördelmakare, svarvare, snörmakare, glasmästare, målare, lackerare, förgyllare etc. Vagnmanufakturen samlar alla dessa olika hantverkare i en arbetslokal, där de samtidigt arbetar hand i hand. Man kan visserligen inte förgylla en landå, förrän den är tillverkad, men om flera tillverkas samtidigt, kan en del ständigt undergå förgyllning, medan en annan del genomlöper ett tidigare stadium i produktionsprocessen. Så långt står vi ännu på det enkla samarbetets grund, där man tar materialet och människorna som man finner dem. Emellertid inträder snart en väsentlig förändring. Klensmeder, skräddare, sadelmakare o.s.v., som endast sysslar med att tillverka vagnar, förlorar så småningom med vanan också färdigheten att utföra sitt gamla hantverk i full utsträckning. Å andra sidan får deras mera ensidiga arbete nu den ändamålsenligaste formen inom sitt begränsade område. Vagnmanufakturen framträdde ursprungligen i en mängd specialarbeten, som vart och ett blev en arbetares uteslutande funktion, och vagnen som helhet framställdes nu i samarbete mellan dessa specialarbetare. På liknande sätt uppstod tygmanufakturen och en hel rad andra manufakturer ur kombinationen av olika hantverk under samma kapital.[406*]
Men manufakturen uppstår också på rakt motsatta sättet. Många hantverkare, som utför samma eller likartat arbete, t.ex. framställer papper eller tryckstilar eller nålar, hopsamlas nu av en kapitalist i en verkstad. Detta är samverkan i dess enklaste form. Var och en av dessa hantverkare (kanske med en eller två gesäller) framställer hela varan och utför alltså alla de arbetsmoment, som är nödvändiga för att göra den färdig. De fortsätter att arbeta på det gamla hantverkmässiga sättet. Emellertid leder de yttre förhållandena snart till att den omständigheten, att arbetarna är samlade i en fabrikslokal och utför sitt arbete samtidigt, utnyttjas på ett annat sätt än förr. En större mängd färdiga varor skall t.ex. levereras inom en bestämd tid. Fördenskull blir arbetet fördelat. I stället för att låta den enskilde hantverkaren utföra alla de olika arbetsmomenten efter varandra frigör man de enskilda detaljarbetena från varandra, och varje enskild arbetare utför endast en del av arbetet, medan varan genomlöper många händer. Varje man får utföra ett bestämt detaljarbete, och alla dessa olika specialarbeten utföres samtidigt av de samverkande arbetarna. Denna tillfälliga arbetsfördelning upprepas, visar sina speciella fördelar och utformas så småningom slentrianmässigt till en systematisk arbetsfördelning. Från att vara en självständig hantverkares individuella produkt förvandlas varan till en samhällelig produkt av samarbetande hantverkare, av vilka var och en oavbrutet endast utför en detaljoperation. I Tyskland framställdes papperet av hantverkare, som var och en utförde allt det arbete, som behövdes för att framställa den färdiga varan, medan den holländska pappersmanufakturen utvecklades till en samverkan mellan många delarbetare. Den skråmässiga nålfabrikationen i Nürnberg bildar grundvalen för den engelska nålmanufakturen. Men i Nürnberg utförde samme hantverkare kanske 20 operationer efter varandra, medan i den engelska industrin 20 nålmakare, som arbetade vid sidan av varandra, var och en endast utförde en av dessa 20 operationer. På grundval av erfarenheterna uppdelades dessa ytterligare och isolerades som enskilda arbetares självständiga funktioner.
Manufakturens ursprung, dess utveckling ur hantverket, har alltså följt två linjer. Å ena sidan har den sitt ursprung i en kombination av olikartade, självständiga hantverk, som förlorar sin självständighet och blir ensidiga till den grad, att de endast utgör deloperationer, som kompletterar varandra, i en och samma varas produktionsprocess. Å andra sidan uppstår manufakturen ur samarbetet mellan hantverkare från samma fack, varvid den upplöser det individuella hantverket i dess olika detaljmoment, isolerar dem och gör dem självständiga till den grad, att vart och ett av dem blir en särskild arbetares uteslutande funktion. Manufakturen inför således å ena sidan arbetsdelning i produktionsprocessen eller vidareutvecklar arbetsdelningen, å andra sidan kombinerar den hantverk, som tidigare var skilda. Men vilken utgångspunkten än är, så är slutresultatet det samma - en produktionsmekanism, vars organ är människor.
För att kunna förstå arbetsdelningen i manufakturen är det väsentligt att fasthålla följande: Analysen av produktionsprocessens olika avsnitt sammanfaller här helt och hållet med upplösningen av den motsvarande hantverksmässiga verksamheten i dess deloperationer. Men antingen den är sammansatt eller enkel, förblir verksamheten hantverksmässig och därför beroende av den enskilde arbetarens kraft, skicklighet, snabbhet och säkerhet i hanterandet av sina verktyg. Hantverket förblir grundvalen. Denna begränsade tekniska grundval utesluter en verkligt vetenskaplig analys av produktionsprocessen, då varje enskild operation, som produkten genomgår, måste kunna utföras som hantverksmässigt arbete. Just emedan den hantverksmässiga skickligheten sålunda förblir produktionsprocessens grundval, blir här varje arbetare bunden till en specialfunktion, och hans arbetskraft blir, så länge han lever, ett organ för denna specialfunktion. Slutligen är denna arbetsdelning ett särskilt slags samverkan, och många av dess fördelar beror på samverkans allmänna väsen, inte på den speciella form, som det får i manufakturen.
Undersöker vi saken närmare, så står det för det första ganska klart, att en arbetare, som hela livet igenom utför samma enkla detaljarbete, därvid får hela sin kropp förvandlad till en ensidig, automatisk organism, samtidigt som han uppnår en betydligt högre arbetstakt än den hantverkare, som omväxlande skall utföra en hel rad operationer. Men den sammansatte totalarbetaren, som är manufakturens levande mekanism, består av idel sådana ensidiga delarbetare. Produkterna framställes därför på kortare tid än i det självständiga hantverket, d.v.s. arbetets produktivkraft stegras.[407*] Dessutom förbättras delarbetets metoder, sedan varje enskilt delarbete har blivit en mans självständiga funktion. När samma begränsade verksamhet ständigt upprepas och uppmärksamheten koncentreras på detta begränsade arbete, blir följden, att arbetaren av erfarenheten lär sig att uppnå den åsyftade nyttoeffekten med minsta möjliga kraftansträngning. Då emellertid olika arbetargenerationer alltid lever tillsammans och arbetar tillsammans i samma manufakturer, samlas, bevaras och vidarebefordras snart de tekniska konstgrepp, som man har lärt sig.[408*]
Manufakturen skapar i själva verket detaljarbetarens skicklighet genom att föra in i verkstaden den naturliga yrkesuppdelning, som redan fanns i samhället, reproducera den och systematiskt utveckla den till dess yttersta gräns. Delarbetets förvandling till den enskilda människans livsuppgift motsvarar å andra sidan äldre samhällsformers benägenhet att göra alla yrken ärftliga, förstena dem i kaster eller snöra in dem i skrån, när bestämda historiska förhållanden hade medfört tendenser till ombytlighet hos de enskilda individerna, något som strider mot kastväsendet. Kaster och skrån uppkommer på grund av samma naturlagar, som reglerar växternas och djurens uppdelning i arter och underarter, endast med den skillnaden, att kasternas ärftlighet och skrånas isolering dekreteras som en samhällelig lag på ett bestämt historiskt utvecklingsstadium.[409*]
"Muslinet från Dakka har aldrig överträffats i finhet, kattun och andra tyger från Koromandel aldrig i fråga om elegans och varaktiga färger. Och ändå framställes de utan kapital, maskineri, arbetsdelning eller något annat av de medel, som ger den europeiska fabrikationen så många fördelar. Vävaren är en ensamt arbetande man, som tillverkar väven på beställning av en kund, och hans vävstol är av enklaste konstruktion, ibland endast bestående av grovt sammanfogade trästänger. Han äger inte ens någon anordning att rulla upp varpen på, och därför måste väven utsträckas i hela sin längd, varvid den blir så ohanterlig och lång, att den inte rymmes i vävarens hydda. Han måste därför utföra sitt arbete i fria luften, där det avbrytes av varje väderleksförsämring."[410*]
Det är den speciella skicklighet, som hopats och gått i arv från far till son, från generation till generation, som här kulminerar i hinduens virtuositet. Och ändå är den indiske vävarens arbete av mycket komplicerad art i jämförelse med de flesta manufakturarbetares.
En hantverkare, som utför alla de olika arbetsmoment, som är nödvändiga för att framställa en produkt, måste ibland byta plats, ibland byta verktyg. Växlingen från ett arbete till ett annat avbryter arbetets jämna rytm och bildar liksom sprickor i hans arbetsdag. Dessa sprickor pressas ihop, så snart han hela dagen utför samma arbete, eller de försvinner, i den mån ombyten av arbetsmoment blir sällsyntare. Den stegrade produktiviteten beror här antingen på större förbrukning av arbetskraft pr tidsenhet, d.v.s. ökad arbetsintensitet, eller på inskränkning i förbrukningen av improduktiv arbetskraft. Det överskott av kraftförbrukning, som varje övergång från vila till arbete kräver, kompenseras genom att arbetet oavbrutet hålles i gång under längre tidsperioder. Å andra sidan nedsätter det enformiga arbetet den andliga spänst, som endast kan finna vila och stimulans i en omväxlande verksamhet.
Arbetets produktivitet är inte endast beroende av arbetarens skicklighet utan också av verktygens beskaffenhet. Verktyg av samma slag, t.ex. skär-, borr-, stöt- och slagverktyg, användes i olika arbetsprocesser, och i samma arbetsprocess kan samma verktyg tjäna olika ändamål. När de olika operationerna i en arbetsprocess blir skilda från varandra och varje deloperation får en så ändamålsenlig och därför så speciell form som möjligt i delarbetarens hand, blir dock förändringar nödvändiga i de verktyg, som tidigare användes för olika ändamål. På vilka sätt verktygen bör förändras, framgår av de erfarenheter som gjorts beträffande den gamla formens speciella brister. Differentiering av verktygen, varvid redskap av samma slag får speciella, fasta former för varje särskild användning, och en specialisering, där varje enkelt redskap endast fyller en speciell uppgift i en bestämd delarbetares hand, är karakteristiska för manufakturen. Enbart i Birmingham tillverkar man omkring 500 slags hammare, av vilka var och en är avsedd för en speciell produktionsprocess, medan flera olika typer dessutom ofta är avsedda för olika operationer i samma produktionsprocess. Manufakturperioden förenklar, förbättrar och mångfaldigar arbetsverktygen genom att anpassa dem till delarbetarens särskilda funktioner.[411*] Den skapar dessutom en av de materiella betingelserna för maskineriet, som består av en kombination av flera enkla arbetsredskap.
Detaljarbetaren och hans verktyg utgör manufakturens enkla beståndsdelar. Vi skall nu studera manufakturen som helhet.
Manufakturen har två grundformer, vilka trots tillfällig sammansmältning är av två väsentligt olika slag och i synnerhet spelar olika roller, då manufakturen senare förvandlas till maskinellt bedriven storindustri. Denna dubbelkaraktär bottnar i produktens egen natur. Antingen bildas den genom ett rent mekaniskt hopfogande av självständiga delprodukter, eller också har den fått sin färdiga gestalt genom en rad sammanhängande processer och arbetsmoment.
Ett lokomotiv t.ex. består av mer än 5.000 olika delar. Det kan dock inte användas som exempel på det första slaget av egentlig manufaktur, emedan det är en produkt av storindustrin. Ett ur däremot kan tjäna som exempel, och det använde också Wiliam Petty, när han ville åskådliggöra den manufakturmässiga arbetsdelningen. Från att ha varit en individuell produkt av en Nürnberghantverkare förvandlas uret till en samhällelig produkt av en hel rad delarbetare, såsom råverksmakare, urfjädermakare, urtavelmakare, spiralfjädermakare, sten- och rubinhävarmsmakare, visaremakare, boettmakare, skruvmakare, förgyllare, samt många underavdelningar, som t.ex. hjulmakare (mässings- och stålhjul skilda), drivmakare, acheveur de pignon (fäster hjulen vid dreven, polerar stenarna o.s.v.), tappmakare, planteur de finissage (sätter in olika hjul och driv i verket), finisseur de barillet (skär kugghjul, dimensionerar hål, härdar ställ- och spärranordning), gånghaketillverkare, vid cylinderspärrning cylindermakare, kuggkransmakare, oro-(balanshjul-)makare, requettemakare (gör ruckningsanordningen), planteur d'échappement (egentliga spärrhjulmakare); vidare repasseur de barillet (färdiggör fjäderhus och ruckverk), stålpolerare, hjulpolerare, skruvpolerare, siffermakare, bladmakare (kläder kopparn med emalj), fabricant de pendants (gör bara byglarna till fodralet), finisseur de charnière (sätter mässingsstiftet i boettens mitt), faiseur de secret (gör de fjädrar som öppnar boetten), gravör, ciselör, polisseur de boite (boettpolerare) o.s.v., o.s.v., och slutligen repasseuren som sätter ihop hela uret och avlevererar det igångsatt. Endast ett fåtal av urets delar löper genom olika händer, och alla dessa membra disjecta samlas först, när de nått fram till den man, som förenar dem till en mekanisk helhet.
Det yttre förhållandet mellan den färdiga produkten och de delar, varav den består, medför i detta fall, liksom i liknande handarbeten, att kombinationen av delarbetare i samma verkstad kommer att bero på rena tillfälligheter. Själva detaljarbetena kan bedrivas som av varandra oberoende hantverk, såsom sker i kantonerna Waadt och Neuchâtel, medan det t.ex. i Genève finns stora urmanufakturer, där de olika delarbetarna direkt samarbetar under ledning av en kapitalist. Även i det senare fallet tillverkas sällan urtavla, fjäder och boett i själva manufakturen. Den kombinerade manufakturmässiga driften är här endast undantagsvis profitabel, emedan konkurrensen är störst mellan de arbetare, som vill arbeta hemma, och emedan arbetets uppdelning i en mängd oenhetliga processer ger föga utrymme för användning av gemensamma arbetsmedel, varjämte kapitalisten inbesparar kostnader för arbetslokaler o.s.v., när tillverkningen på detta sätt är decentraliserad.[412*] Dessa detaljarbetare, vilka arbetar hemma men för en kapitalists (fabrikants, établisseurs) räkning, har emellertid en helt annan ställning än den självständige hantverkaren, som arbetar för sina egna kunder.[413*]
Det andra slaget av manufaktur, dess fulländade form, producerar artiklar som genomlöper sammanhängande utvecklingsfaser, en hel rad av olika processer, såsom t.ex. ståltråden i synålstillverkningen, som bearbetas av 72 och t.o.m. upp till 92 olika delarbetare.
Såvitt sådan manufaktur sammanbinder hantverk, som ursprungligen var åtskilda, förminskar den också avstånden mellan de olika produktionsfaserna. Det kostar mindre tid och arbete ett flytta produkten från ett arbetsmoment i produktionsprocessen till ett annat.[414*] I jämförelse med hantverket ökas på så sätt produktivkraften, och denna fördel beror på manufakturens allmänna samarbetskaraktär. Å andra sidan medför manufakturens säregna princip för arbetsdelning, att de olika produktionsfaserna isoleras och blir självständiga i förhållande till varandra som lika många hantverksmässiga detaljarbeten. Sammanhanget mellan de olika isolerade funktionerna gör det nödvändigt att ständigt förflytta produkten från en arbetare till en annan, från en arbetsprocess till en annan. Från storindustrins ståndpunkt ter sig detta som en karakteristisk, dyrbar och från manufakturen oskiljbar begränsning.[415*]
Betraktar man en bestämd mängd råmaterial, t.ex. lump i papperstillverkningen eller ståltråd i nålmanufakturen, så genomlöper råvaran en lång rad produktionsavsnitt i tidsföljd och bearbetas av olika delarbetare fram till det slutliga arbetsresultatet. Betraktar man däremot verkstaden som en helhet, så ser man att råmaterialet samtidigt befinner sig i alla sina produktionsfaser. Den kombinerade totalarbetaren, som består av de många delarbetarna, klipper av ståltråden med en av sina många verktygsbeväpnade händer, medan han med andra händer och verktyg sträcker tråden, spetsar den o.s.v. Produktionsprocessens olika faser följer inte längre efter varandra i tiden utan äger rum samtidigt och vid sidan av varandra. Som följd därav levereras större mängd färdig vara pr tidsenhet.[416*] Denna samtidighet beror visserligen på totalprocessens allmänna samarbetande form, men manufakturen tar inte bara betingelserna för samarbete, som den finner dem, utan skapar dem delvis genom att upplösa den hantverksmässiga verksamheten. Å andra sidan uppnås denna samhälleliga organisation av arbetsprocessen, endast genom att varje arbetare bindes vid ett och samma detaljarbete.
Då varje detaljarbetares delprodukt endast är ett särskilt utvecklingsstadium av den gemensamma produkten, så levererar den ene arbetaren eller arbetargruppen råmateriel till den andra. Den enes arbetsresultat bildar utgångspunkten för den andres arbete. Den ene arbetaren sysselsätter därför omedelbart den andre. Erfarenheten avgör, hur lång arbetstid som är nödvändig, för att man skall uppnå den nyttighetseffekt som avses med varje detaljarbete, och manufakturens hela mekanism vilar på förutsättningen att ett bestämt resultat skall åstadkommas på en bestämd arbetstid. Endast under denna förutsättning kan de olika arbetsprocesser, som kompletterar varandra, fortgå oavbrutet, samtidigt och vid sidan av varandra. Det är klart, att det förhållande av inbördes omedelbart beroende, som råder mellan varje arbete och därför också mellan varje arbetare, tvingar den enskilde att endast använda den nödvändiga tiden för att utföra arbetet. Därvid åstadkommes en helt annan kontinuitet, likformighet, regelbundenhet och ordning[417*] och framförallt en betydligt högre arbetsintensitet än i det oavhängiga hantverket eller t.o.m. i det enkla samarbetet. Att endast använda så mycken tid för framställning av en vara, som är samhälleligt nödvändigt, ter sig i all varuproduktion som ett konkurrensens yttre tvång, eftersom varje enskild producent, ytligt uttryckt, måste sälja sin vara till marknadspriset. Men i manufakturen har det också blivit en teknisk nödvändighet att leverera en bestämd mängd produkter på en given arbetstid.[418*]
Men olika operationer behöver olika tidslängd och levererar därför på samma tidsenhet olika mängder delprodukter. Om alltså samma arbetare dag efter dag ideligen skall utföra samma arbete, så måste olika många arbetare användas för olika operationer. Om t.ex. i ett stilgjuteri varje gjutare gör 2.000 typer i timmen, varje avbrytare lägger av 4.000 typer och sliparen polerar 8.000 typer i timmen, så måste samtidigt 4 gjutare, 2 avbrytare och 1 slipare vara i arbete. Här återkommer samarbetets princip i dess enklaste form, många samtidigt sysselsatta med likartat arbete, men nu som uttryck för ett organiskt förhållande. Manufakturens arbetsdelning förenklar och mångfaldigar inte endast de organ, som den samhällelige totalarbetaren använder sig av, utan skapar också ett matematiskt fast förhållande mellan storleken av dessa organ, d.v.s. ett fast förhållande mellan antalet arbetare i var och en av de arbetargrupper, som är sysselsatta med respektive specialarbeten. Samtidigt som den uppdelar arbetet i överensstämmelse med dess art, upprättar den också ett bestämt förhållande mellan antalet arbetare, som sysselsättes i de olika samhälleliga arbetsprocesserna.
Om den lämpligaste proportionen mellan delarbetarnas olika grupper är erfarenhetsmässigt fastställd för produktion i en viss skala, så kan man utvidga skalan endast genom att multiplicera varje arbetargrupp.[419*][CXXII*] Härtill kommer, att samma person kan utföra vissa arbeten lika bra i större som i mindre skala, t.ex. övervakningsarbete, transport av delprodukter från en produktionsfas till en annan o.s.v. Det blir därför fördelaktigt att frigöra dessa funktioner eller fördela dem på särskilda arbetare, först när arbetarnas antal ökar till en viss punkt, men då måste också arbetarantalet öka proportionellt i alla grupper samtidigt.
Den enskilda gruppen, eller de arbetare som utför samma delarbete, består av likartade beståndsdelar och bildar ett särskilt organ för produktionsmekanismen som helhet. I åtskilliga manufakturer är dock gruppen själv en förgrenad arbetsorganism, medan totalmekanismen bildas genom upprepning eller mångfaldigande av denna produktiva grundorganism. Vi kan som exempel ta tillverkning av glasflaskor. Den sönderfaller i tre väsentligt olika faser. Först den förberedande fasen, beredning av glassatsen, blandning av sand, kalk o.s.v., och hopsmältningen av ingredienserna till en flytande glasmassa.[420*] På detta första stadium i produktionen är åtskilliga delarbetare sysselsatta, likaså i slutskedet, då flaskorna tas ut ur torkugnarna, sorteras, packas o.s.v. Mellan dessa bägge faser ligger den egentliga glasberedningen eller bearbetningen av den flytande glasmassan. Vid mynningen till en glasugn arbetar en grupp, som i England kallas "hole" (hål) och består av en bottle maker (flaskmakare) eller finisher (tillredare), en blower (blåsare), en gatherer (samlare), en putter up (uppläggare) eller whetter of f (avslipare) och en taker in (intagare). Dessa fem delarbetare bildar lika många specialorgan i en arbetsorganism, som endast kan arbeta som en enhet, alltså endast kan fungera, när alla fem omedelbart samarbetar. Om ett led fattas i denna sammansatta organism, förlamas den. Samma glasugn har emellertid flera öppningar, i England t.ex. 4-6, som var och en innehåller en smältdegel med flytande glasmassa, och som var och en sysselsätter en arbetargrupp av samma femdelade sammansättning. Uppdelningen av varje enskild grupp beror här direkt på arbetsdelningen, medan bandet mellan de respektive likartade grupperna är enkelt samarbete i användningen av samma produktionsmedel, här glasugnen, som därmed utnyttjas på ett mera ekonomiskt sätt. En sådan glasugn med sina 4-6 grupper bildar en glashytta, och ett glasbruk omfattar ett flertal sådana hyttor jämte anordningar och arbetare för de inledande och avslutande produktionsfaserna.
Medan manufakturen delvis uppkommer genom en förening av olika hantverk, kan den också utvecklas till en förening av olika manufakturer. De större engelska glasbruken t.ex. tillverkar själva sina lersmältdeglar, eftersom det i hög grad beror på deras kvalitet, om produkten skall bli lyckad eller misslyckad. Tillverkningen av produktionsmedel kombineras här med tillverkningen av produkten. Omvänt kan tillverkning av en produkt förbindas med manufakturer, där den själv på nytt tjänstgör som råmaterial, eller med vars produkter den senare sammansättes. Så finner man ibland tillverkning av flintglas kombinerad med glassliperi och gelbgjuteri, det sistnämnda eftersom mässing ofta användes för infattning av åtskilliga slags glasvaror. De olika kombinerade manufakturerna bildar då mer eller mindre åtskilda avdelningar av en samlad manufaktur, samtidigt som det i var och en av dem utföres inbördes oavhängiga produktionsprocesser, var och en med sin egen arbetsdelning. Trots de många fördelar, som den kombinerade manufakturen erbjuder, uppnår den på sin egen grundval ingen verklig teknisk enhet. Denna uppstår först vid dess förvandling till maskinmässig drift.
Manufakturperioden, som medvetet uppställer som sitt mål att minska den arbetstid, som krävs i varuproduktionen,[421*] utvecklar också sporadiskt användningen av maskiner, särskilt i vissa enkla grundprocesser, där massproduktion är förbunden med stor kraftförbrukning. Så blev t.ex. på ett tidigt stadium inom papperstillverkningen lumpen mald i papperskvarnar, och i gruvindustrin sker malmkrossningen i s.k. pochmuhlen (krosskvarnar).[422*] Vattenkvarnen, den elementära formen för allt maskineri, har vi tagit i arv från det romerska kejsarrikets dagar.[423*] Hantverksperioden gav oss de stora uppfinningarna av kompassen, krutet, boktryckarkonsten och det automatiska uret. I stort sett spelar dock maskinen den underordnade roll, som Adam Smith anvisar den vid sidan av arbetsdelningen.[424*] Den sporadiska användningen av maskiner i 17:e århundradet var ändå av stor betydelse, emedan den gav tidens stora matematiker praktiska hållpunkter och impulser att lägga grundvalen för den moderna mekaniken.
Manufakturperiodens specifika maskineri är och förblir den av många delarbetare sammansatte totalarbetaren själv. De olika arbetsmoment, som producenten av en vara omväxlande utför, och som sammanflätas i arbetsprocessens helhet, tar honom i anspråk på olika sätt. I det ena fallet måste han prestera mera kraft, i det andra mera händighet, i det tredje mera psykisk uppmärksamhet o.s.v., och samma individ äger inte dessa egenskaper i lika hög grad. Sedan man har skilt isär, frigjort och isolerat de olika arbetsmomenten, blir arbetarna i sin tur i överensstämmelse med sina förhärskande egenskaper indelade, klassificerade och grupperade. Liksom arbetarnas olika naturanlag bildar den grundval, varpå arbetsdelningen bygger, utvecklar manufakturen, när den en gång är införd, arbetskrafter som enligt sin natur endast är användbara i ett ensidigt specialarbete. Alla arbetare i ett företag äger nu gemensamt alla produktiva egenskaper i lika hög grad och använder dem samtidigt på det mest ekonomiska sättet, genom att alla organ är individualiserade i enskilda arbetare eller arbetargrupper, som uteslutande användes i enkla specialarbeten.[425*] Delarbetarens ensidighet och t.o.m. hans ofullkomlighet blir faktiskt hans nyttigaste egenskap i hans roll såsom ett element i totalarbetaren.[426*] Vanan vid att utföra ett ensidigt arbete förvandlar honom till ett säkert fungerande organ, medan sammanhanget med totalmekanismen tvingar honom att verka med en maskindels regelbundenhet.[427*]
Då totalarbetarens olika funktioner är enkla eller sammansatta, primitiva eller högt utvecklade, kräver hans organ, de individuella arbetskrafterna, mycket olika grad av utbildning och har därför mycket olika värde. Manufakturen utvecklar därför en hierarki av arbetskrafter med motsvarande rangskala i fråga om arbetslöner. Medan den enskilde arbetaren å ena sidan bindes vid ett ensidigt arbete för hela livet, så anpassas de olika arbetsförrättningarna till den naturliga och förvärvade skickligheten inom denna hierarki.[428*] Inom varje produktionsprocess förekommer emellertid vissa enkla handgrepp, som varje människa duger till att utföra, som hon går och står. Även dessa lösgöres nu från sammanhanget med verksamhetens mera innehållsrika moment och stelnar till renodlade specialfunktioner.
Manufakturen skapar därför inom varje hantverk, som den får makt över, en klass av s.k. olärda arbetare, som hantverket inte hade någon användning för. Om den ensidiga specialiteten utvecklas till virtuositet på bekostnad av den totala arbetsförmågan, börjar även själva bristen på utbildning att bli en specialitet. Vid sidan av den hierarkiska rangordningen uppträder också den enkla indelningen av arbetarna i kvalificerade och okvalificerade. För de senare bortfaller utbildningskostnaderna helt och hållet, för de förstnämnda sjunker de på grund av det i jämförelse med hantverket förenklade arbetet. I bägge fallen sjunker arbetskraftens värde.[429*] Undantag förekommer, i den mån arbetsprocessens uppdelning frambringar nya invecklade arbetsuppgifter, som inte alls eller inte i samma omfattning förekom i hantverksdriften. Arbetskraftens relativa värdeminskning, till följd av att utbildningskostnaderna bortfaller eller minskar, medför omedelbart en snabbare värdeökning av kapitalet, ty allt som förkortar den tid, som är nödvändig för reproduktion av arbetskraften, vidgar utrymmet för merarbetet.
Vi undersökte först manufakturens ursprung, därefter dess enkla element, delarbetaren och hans verktyg, och slutligen totalmekanismen. Vi skall nu i korthet beröra förhållandet mellan arbetsdelningen i manufakturen och den samhälleliga arbetsdelningen, som bildar den allmänna grundvalen för all varuproduktion.
Riktar man endast uppmärksamheten mot själva arbetet, så kan man beteckna den samhälleliga produktionens uppdelning i dess stora huvuddelar, jordbruk, industri o.s.v., som allmän arbetsdelning, uppdelningen av dessa produktionsgrenar i arter och underarter såsom speciell arbetsdelning och arbetsdelningen inom en verkstad som enskild arbetsdelning.[430*]
Arbetsdelningen inom samhället och individens motsvarande begränsning till speciella yrkesområden utvecklas liksom arbetsdelningen inom manufakturen från motsatta utgångspunkter. Inom en familj,[430a*] i mera utvecklat skick inom en stam, uppkommer en organisk arbetsdelning, baserad på köns- och åldersskillnaderna, alltså på en rent fysiologisk grundval. Denna arbetsdelning utvidgar sitt område, i den mån samhällets befolkning ökar, och i synnerhet genom konflikten mellan olika stammar och den ena stammens underkuvande av den andra. Å andra sidan uppstår, som tidigare nämnts, byte av arbetsprodukter, när olika familjer, stammar eller samhällen kommer i kontakt med varandra, ty i kulturens begynnelse är det inte privatpersoner utan familjer, stammar o.s.v. som träder i självständiga relationer till varandra. Olika samhällen finner olika slags produktionsmedel och olika slags existensmedel i den omgivande naturen, och deras produktionssätt, levnadssätt och produkter är därför olika. Det är denna organiskt framvuxna olikhet, som leder till att produkterna bytes och därvid förvandlas till varor, när samhällena kommer i kontakt med varandra. Varubytet skapar inte produktionsområdenas olikhet utan sätter dem i förbindelse med varandra och omskapar dem därvid till mer eller mindre inbördes avhängiga led i en samhällelig totalproduktion. Här, å ena sidan, uppstår den samhälleliga arbetsdelningen genom varubytet mellan ursprungligen olika, men ömsesidigt oavhängiga produktionsområden. Där, å andra sidan, bildar den fysiologiska arbetsdelningen utgångspunkten, och då lossnar från varandra de särskilda organen i en omedelbart sammanhängande helhet - en lösgöringsprocess, där varubytet med främmande samhällen ger huvudimpulsen - och de frigör sig till den punkt, där sammanhanget mellan olika arbeten förmedlas genom att produkterna bytes som varor. Det är i ena fallet fråga om att göra det förut självständiga osjälvständigt, i det andra fallet att göra det förut osjälvständiga självständigt.
Grundvalen för all utvecklad arbetsdelning, som förmedlas genom varubyte, är skillnaden mellan stad och landsbygd.[431*] Man kan säga, att hela samhällets ekonomiska historia avspeglas i utvecklingen av detta motsatsförhållande, som vi dock inte här vidare skall gå in på.
Liksom förutsättningen för arbetsdelningen inom manufakturen är, att ett visst antal arbetare samtidigt sysselsättes av samma kapital, är förutsättningen för arbetsdelningen i samhället, att befolkningen har nått en viss storlek och täthet, vilket här motsvarar sammanträngningen av arbetare i samma verkstad.[432*] Emellertid är denna befolkningstäthet något relativt. Ett glest befolkat land med högt utvecklade kommunikationsmedel har en tätare befolkning än ett land med större folkmängd men outvecklade kommunikationer. I detta avseende är t.ex. USA:s nordliga stater tätare befolkade än Indien.[433*]
Då varuproduktionen och varucirkulationen skapar de allmänna förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen, är det en betingelse för manufakturmässig arbetsdelning, att arbetsdelningen i själva samhället redan har nått en viss utvecklingsnivå. Å andra sidan återverkar den manufakturmässiga arbetsdelningen på den samhälleliga, utvecklar och mångfaldigar den. Med differentieringen av arbetsverktygen differentieras även mer och mer de yrken, som producerar dessa verktyg.[434*] Om den manufakturmässiga driften först erövrar en verksamhet, som tidigare var förbunden med andra som huvud- eller biyrke och utfördes av samma producent, blir de genast åtskilda och inbördes självständiga. Om den erövrar ett särskilt produktionsstadium av en vara, så förvandlas dess olika produktionsstadier till skilda oberoende yrken. Det har redan antytts, att där artikeln endast är en mekaniskt sammansatt helhet av delprodukter, kan delarbetena återigen själva bli självständiga som egna hantverk. För att arbetsdelningen skall utvecklas till större fullkomlighet inom en manufaktur, uppdelas ofta en produktionsgren i ett antal delvis helt nya manufakturer, i överensstämmelse med råämnenas olikheter eller de olika sätt, varpå samma råämne kan bearbetas. Så vävdes redan under första hälften av 18:e århundradet enbart i Frankrike över 100 olika slags sidentyger, och i Avignon var det t.ex. bestämt i lag, att "varje lärling alltid skulle ägna sig åt endast en tygsort och inte fick lära sig att förfärdiga flera sorter samtidigt." Den geografiska arbetsdelningen, som binder vissa produktionsgrenar till vissa områden i ett land, fick en ny impuls genom manufakturen, som utnyttjar alla säregenheter.[435*] Världsmarknadens utvidgning och kolonialsystem, som tillhör manufakturperiodens allmänna förutsättningar, gav den också ett rikt material för vidare utveckling av arbetsdelningen inom samhället. Här är inte platsen att närmare påvisa, hur arbetsdelningen också bredde ut sig till andra områden av samhällslivet än det ekonomiska och överallt lade grunden till en utveckling av fackväsen, specialisering och den gruppering av människorna, som föranledde redan A. Ferguson, Adam Smiths lärare, att utropa: "Vi skapar en nation av heloter, och det finns inte längre några fria människor bland oss."[436*]
Trots de talrika likheterna och det nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. Likheten synes mest påtaglig och ostridig i de fall, då ett inre band förenar olika produktionsgrenar. Kreatursuppfödaren producerar hudar, garvaren förvandlar hudarna till läder och skomakaren lädret till stövlar. Var och en frambringar här en produkt, som utgör ett led i en samlad produktionsprocess, och den sista färdiga produkten är resultatet av de olika specialarbetena. Härtill kommer de mångfaldiga arbetsgrenar, som levererar produktionsmedel åt boskapsuppfödaren, garvaren och skomakaren. Man kunde nu med Adam Smith inbilla sig, att denna samhälleliga arbetsdelning endast subjektivt skiljer sig från den manufakturmässiga, nämligen för iakttagaren, som i senare fallet ser de mångfaldiga delarbetena samlade i rummet, medan i förra fallet deras utspridning över stora ytor och det stora arbetarantalet i varje specialgren fördunklar sammanhanget.[437*] Men vad är det, som åstadkommer sambandet mellan kreatursuppfödarens, garvarens och skomakarens oavhängiga arbeten? Det är, att deras respektive produkter förekommer som varor. Vad ar det däremot, som karakteriserar den manufakturmässiga arbetsdelningen? Att delarbetaren inte producerar någon vara.[438*] Det är först delarbetarnas gemensamma produkt, som förvandlas till vara.[438a*] Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsdelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. I stället för den järnhårda lag, som i manufakturen kräver proportionalitet mellan ett bestämt antal arbetare med bestämda funktioner, driver tillfälligheter och slump sitt brokiga spel med varuproducenterna och deras produktionsmedels fördelning mellan de olika samhälleliga arbetsgrenarna. De olika produktionsgrenarna söker visserligen ständigt att komma i jämvikt. Varje varuproducent måste framställa bruksvärden och alltså tillfredsställa ett speciellt samhälleligt behov. Då storleken av dessa behov är olika, förenas behoven och därmed de olika produktionsgrenarna till ett naturligt system, medan å andra sidan varornas värdelag avgör, hur stor del av den disponibla arbetstiden samhället kan använda för produktionen av varje särskild varusort. Men denna tendens att ständigt bevara jämvikten mellan de olika produktionsområdena är ingenting annat än en reaktion mot att jämvikten oupphörligen rubbas. Den vid arbetsdelningen inom verkstaden på förhand och planmässigt följda regeln verkar vid arbetsdelningen inom samhället endast erfarenhetsmässigt som en inre, blind naturlag, som gör sig gällande i marknadsprisernas barometerväxlingar och som betingar varuproducenternas planlösa godtycke. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla - liksom i djurriket allas kamp mot alla[CXXIII*][104] mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. Samma borgerliga medvetande, som lovprisar arbetsdelningen i manufakturen, arbetarens livslånga bundenhet vid ett detaljarbete och delarbetarens ovillkorliga underordnande under kapitalet - emedan denna arbetsorganisation stegrar dess produktivkraft - brännmärker lika obetingat varje medveten samhällelig kontroll och reglering av den samhälleliga produktionsprocessen som ett ingrepp i den individuelle kapitalistens okränkbara egendomsrättigheter, som en begränsning av hans frihet och suveräna "genialitet". Det är mycket karakteristiskt, att fabrikssystemets begeistrade apologeter inte vet något värre att säga om varje förslag, som tar sikte på allmän, planmässig organisation av det samhälleliga arbetet, än att hela samhället därigenom skulle förvandlas till en fabrik.
Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle. Äldre samhällsformer uppvisar bilden av planmässig och auktoritetsmässig organisation av det samhälleliga arbetet, där yrkenas specialisering utvecklats organiskt, sedan utkristalliserats och slutligen blivit lagfäst, medan å andra sidan arbetsdelningen inom verkstaden var helt otänkbar under dessa förhållanden eller i varje fall endast kunde utvecklas tillfälligt eller i mindre skala.[439*]
Dessa uråldriga, små indiska kommuner t.ex., som delvis ännu existerar, vilar på kollektivt ägande av jordarealen, på direkt förbindelse mellan jordbruk och hantverk och på en fast arbetsdelning, som tjänar som plan och grundval, när nya samhällen skall anläggas. De bildar produktionsenheter, som är sig själva nog, och vilkas produktionsområde omfattar från 100 till några tusen acres. Huvuddelen av produkterna framställes för kommunens omedelbara, egna behov, inte som varor, och produktionen är därför oberoende av den arbetsdelning som hör ihop med varubytet och som i det stora hela är vanlig i det indiska samhället. Endast överskottsprodukterna förvandlas till varor, delvis först i statens hand, ty till staten går sedan urminnes tider en bestämd mängd som naturaränta. Olika delar av Indien har olika samhällsformer. I den enklaste formen odlar kommunen jorden kollektivt och fördelar jordbruksprodukterna mellan sina medlemmar, medan varje familj spinner, väver o.s.v. som bisyssla i hemmet. Vid sidan av denna odefinierbara massa finner vi "huvudinvånaren", domare, polis och skatteindrivare i en person; bokhållaren, som sköter jordbrukets räkenskaper och taxerar jordarealen till beskattning; en tredje ämbetsman, som förföljer förbrytare och beskyddar främmande resande samt eskorterar dem från en by till en annan; gränsvakten, som bevakar kommunens gränser mot grannkommunerna; vattenuppsyningsmannen, som för jordbrukets räkning fördelar vattnet ur de gemensamma cisternerna; braminen, som ombesörjer den religiösa kulten; skolmästaren, som lär barnen att skriva i sand och läsa; kalenderbraminen eller astrologen, som anger tiden för sådd och skörd och de lämpliga och olämpliga tiderna för alla slags jordbruksarbeten; en smed och en timmerman, som tillverkar och reparerar alla åkerbruksredskap; krukmakaren, som gör alla kärl som byn behöver; barberaren, tvättaren som håller kläderna rena, silversmeden, här och där en poet som ibland ersätter silversmeden, ibland skolmästaren. Alla dessa underhålles på kommunens bekostnad. Om befolkningen växer, så grundas ett nytt samhälle efter det gamlas mönster på tidigare obrukad mark. Samhällsmekanismen uppvisar planmässig arbetsdelning, men arbetets manufakturmässiga delning är otänkbar, emedan marknaden för smeder, timmermän o.s.v. förblir oförändrad och det på sin höjd kan förekomma två eller tre smeder, krukmakare o.s.v. i stället för en, allt beroende på byarnas storlek.[440*] Den lag, som reglerar kommunarbetets delning, verkar här med en naturlags orubbliga auktoritet, medan varje hantverkare, som utför sitt arbete på traditionellt sätt, gör allt arbete som tillhör hans fack, självständigt och utan att erkänna någon auktoritet i sin verkstad. Denna enkla produktionsorganism, dessa självtillräckliga samhällen, som ständigt återuppstår i samma form och blir uppbyggda på samma plats och med samma namn, om de tillfälligt ödelägges,[441*] ger oss nyckeln till hemligheten med de asiatiska samhällenas oföränderlighet, som står i så skarp kontrast till de asiatiska staternas beständiga upplösning och omdaning och de oupphörliga dynastiskiftena. Samhällets ekonomiska grundstruktur förblir opåverkad av stormarna i den politiska atmosfären.
Genom en långt gående begränsning av det tillåtna antalet gesäller förhindrade skråförordningarna, som redan tidigare påpekats, den enskilde hantverksmästaren att förvandlas till kapitalist. Likaså kunde han endast sysselsätta gesäller i det fack, där han själv var mästare. Skråna värjde sig svartsjukt mot varje övergrepp från köpmanskapitalets sida, det enda fria kapital som de hade att möta. Köpmannen kunde köpa alla varor, men han kunde inte köpa arbetet som vara. Han tolererades endast som förläggare av hantverksprodukter. Om yttre förhållanden framkallade en fortskridande arbetsdelning, så uppdelades de bestående skråna i underavdelningar, eller också bildades nya skrån vid sidan av de gamla, dock utan att olika hantverk samlades i en verkstad. Trots att skråväsendet och utvecklingen av hantverksyrkenas självständighet utgör en del av manufakturperiodens materiella förutsättningar, så utesluter därför skråorganisationen den manufakturmässiga arbetsdelningen. I det stora hela förblev arbetaren och hans produktionsmedel bundna vid varandra som snigeln vid snäckan, och därmed saknades manufakturens första förutsättning, nämligen produktionsmedlens självständighet som kapital i förhållande till arbetaren.
Samhällelig arbetsdelning förekommer i de mest olikartade samhällsformer, antingen den förmedlas av varubyte eller inte, men den manufakturmässiga arbetsdelningen är ett alldeles speciellt resultat av det kapitalistiska produktionssättet.
Den ursprungliga utgångspunkten för manufakturen liksom för allt samarbete är, att ett större antal arbetare är samlade under samma kapitals herravälde, medan å andra sidan arbetsdelningen i manufakturen gör det till en teknisk nödvändighet, att arbetarantalet ökar. Det minsta antal arbetare, som en enskild kapitalist måste använda, är nu helt beroende av den föreliggande arbetsdelningen. Å andra sidan kan de fördelar, som är förbundna med en vidare utveckling av arbetsdelningen, endast uppnås genom ökning av arbetarantalet, och det kan endast ske på så sätt, att alla arbetsgrupper utökas i samma proportioner. Men det konstanta kapitalet måste växa samtidigt med det variabla kapitalet. Omfånget av de gemensamma produktionsmedlen, såsom byggnader, ugnar o.s.v., växer, men i synnerhet ökar behovet av råmaterial betydligt fortare än behovet av arbetskraft. Den mängd råmaterial, som under en given tidsperiod förbrukas genom en bestämd arbetsinsats, ökar i samma förhållande som arbetets produktivkraft ökar på grund av arbetsdelningen. Det är därför en lag, som härrör ur manufakturens teknik, att storleken av det kapital, som är nödvändigt i det enskilda företaget, ständigt måste utökas, vilket innebär att de samhälleliga existensmedlen och produktionsmedlen i ökande omfattning förvandlas till kapital.[442*]
I manufakturen liksom i det enkla samarbetet är den verksamma arbetsorganismen en existensform för kapitalet. Den samhälleliga produktionsmekanismen, sammansatt av många individuella delarbetare, tillhör kapitalisten. Den produktivkraft, som uppstår ur arbetenas kombination, uppträder därför som en kapitalets produktivkraft. Den egentliga manufakturen tvingar in den förut självständige arbetaren under kapitalets kommando och disciplin men åstadkommer dessutom en rangindelning bland arbetarna själva. Medan det enkla samarbetet i stort sett låter den enskilde fortsätta att arbeta på samma sätt som förut, omskapar manufakturen arbetssättet från grunden och angriper den individuella arbetskraften i roten. Den förkväver arbetarens normala utveckling genom att renodla hans detaljskicklighet och undertrycka en hel värld av produktiva krafter och anlag hos honom, liksom man i La Platastaterna slaktar ner ett helt djur bara för att komma åt dess hud eller dess talg. Det är inte endast så, att de olika delarbetena fördelas mellan olika individer, utan individen själv blir uppdelad, förvandlad till ett automatiskt drivmedel för ett delarbete,[443*] och härmed förverkligas Menenius Agrippas vulgära fabel [105], som framställer människan som endast ett fragment av den egna kroppen.[444*] Medan arbetaren från början sålde sin arbetskraft till kapitalet, för att han saknade de materiella medlen för att producera varor, så vägrar nu hans egen arbetskraft att göra tjänst, om den inte säljes till kapitalet. Den fungerar nu endast i ett sammanhang, nämligen i kapitalistens verkstad, och detta sammanhang existerar först efter arbetskraftens försäljning. Emedan hans naturliga anlag har utvecklats på ett sådant sätt, att han saknar förmåga att uträtta något på egen hand, kan manufakturarbetaren endast utföra produktivt arbete, när han blir ett tillbehör till kapitalistens verkstad.[445*] Liksom det stod skrivet på det utvalda folkets panna, att det var Jehovas egendom, så sätter arbetsdelningen sin stämpel på manufakturarbetaren och brännmärker honom som kapitalets egendom.
Om också i liten skala, utvecklar den självständige bonden och hantverkaren kunskaper, insikter och viljestyrka, alldeles som vilden utövar hela krigskonsten som personlig list. Denna energiutveckling har nu verkstaden som helhet lagt under sig. Produktionens andliga potenser framträder på den ena sidan i större skala, emedan de försvinner på många andra punkter. Vad delarbetarna förlorar, samlas i stället hos kapitalet.[446*] Det är ett av resultaten av arbetets manufakturmässiga delning, att den materiella produktionsprocessens andliga potenser ställes gentemot den som främmande egendom och behärskande makt. Denna differentieringsprocess börjar i det enkla samarbetet, där kapitalisten framträder gentemot den enskilde arbetaren som den samhälleliga arbetsorganismens enhet och vilja. Den utvecklas vidare i manufakturen, som krymper arbetaren till delarbetare. Den fulländas i storindustrin, som avskiljer vetenskapen som självständig produktionspotens från arbetet och tvingar in den i kapitalets tjänst.[447*]
I manufakturen är ökningen av totalarbetarens och därmed även kapitalets samhälleliga produktivkraft betingad av att arbetarens individuella produktivkrafter ruineras.
"Okunnigheten är industrins moder, liksom den är vidskepelsens. Eftertanke och fantasi kan ta fel, men den vanemässiga rörelsen av handen eller foten är oberoende av både tanken och fantasin. Manufakturer blomstrar därför bäst, där man mest lyckats befria sig från intellektet, på så sätt att verkstaden kan betraktas som en maskin, vars delar är människor."[448*]
I själva verket använde några manufakturer i mitten av 18:e århundradet med förkärlek halvidioter för vissa enkla operationer, som dock innehöll fabrikshemligheter.[449*]
"Det stora flertalet människors intellekt", säger Adam Smith, "utvecklas nödvändigtvis ur och i deras vardagsarbete. En person, som förnöter hela sitt liv på att utföra några få enkla handgrepp ... har inget tillfälle att öva sitt förstånd ... Han blir i allmänhet så fördummad och okunnig, som det är möjligt för ett mänskligt kreatur."
Sedan Smith skildrat delarbetarens slöhet, fortsätter han:
"Enformigheten i hans inrutade tillvaro nedsätter naturligtvis också hans andliga tillförsikt ... Den förstör t.o.m. den fysiska energin och gör honom oduglig att med spänst och uthållighet använda sina krafter utom i den detaljsyssla, som han är utbildad för. Hans skicklighet i denna särskilda specialitet har sålunda förvärvats på bekostnad av hans intellektuella, sociala och stridbara egenskaper. Men i varje industrialiserat och civiliserat samhälle är detta det tillstånd, vari den fattige arbetaren (the labouring poor), d.v.s. folkets stora flertal, nödvändigt måste sjunka ner."[450*]
För att motverka den fullständiga förkrympning, som hotar folkmassan genom arbetsdelningen, rekommenderar Smith folkundervisning genom statens försorg, dock i försiktiga små doser. Hans franske översättare och kommentator, G. Garnier, polemiserar konsekvent mot denna uppfattning, och Garnier blev, som man ju kunde vänta, senator under det första franska kejsardömet. Folkundervisning står i strid med arbetsdelningens viktigaste lagar och skulle innebära "ett angrepp på hela vårt samhällssystem".
"Liksom all annan arbetsdelning", säger han, "blir uppdelningen i kroppsarbete och förståndsarbete[451*] mer utpräglad och avgörande, i samma mån som samhället" (han använder fullt riktigt denna term som beteckning för kapitalets och jordegendomens stat) "blir rikare. Liksom varje annan arbetsdelning är denna ett resultat av tidigare och en orsak till kommande framsteg ... Skulle regeringen då motarbeta denna arbetsdelning och hejda den i dess naturliga utveckling? Skulle den slösa bort en del av statsinkomsten i ett försök att förvirra och blanda ihop två slags arbete, som strävar efter delning och skilsmässa?"[452*]
En viss andlig och lekamlig förkrympning är oskiljbart förbunden med själva den allmänna arbetsdelningen inom samhället. Men då manufakturperioden driver denna samhälleliga uppdelning av arbetsgrenarna betydligt längre, medan å andra sidan först arbetsdelningen i manufakturen angriper individens livskraft i själva roten, så levererar den också först materialet och impulsen till studiet av industrisjukdomarna.[453*]
"Att uppdela en människa är att avrätta henne, om hon förtjänar dödsdomen, och att lönnmörda henne, om hon inte förtjänar den. Att uppdela arbetet är att lönnmörda ett folk."[454*]
Det samarbete eller den manufaktur, som baseras på arbetsdelning, är från början ett resultat av en jämn utveckling. Så snart dess tillvaro har uppnått någon fasthet och bredd, får arbetsdelningen den medvetna, planmässiga och systematiska form, som är typisk för det kapitalistiska produktionssättet. Den egentliga manufakturens historia visar, hur dess karakteristiska arbetsdelning till en början erfarenhetsmässigt, liksom bakom ryggen på de handlande personerna, uppnår sin fackmässiga form. När denna form en gång har stadgat sig, fasthålles den genom traditionens makt, kanske i århundraden, liksom skråhantverket bevarade sina gamla former. Om denna form ändras, så sker det alltid - utom beträffande småsaker - endast som följd av en genomgripande förändring ifråga om arbetsverktygen. Den moderna manufakturen - och jag talar här inte om storindustrin, som baseras på maskineri - finner antingen, som t.ex. klädmanufakturen i de stora städer, där den uppstår, sina disjecta membra poetae, [108] redan färdiga och behöver endast samla ihop det kringspridda; eller också faller delningsprincipen av sig själv, i och med att den hantverksmässiga produktionens olika förrättningar (t.ex. vid bokbindning) helt enkelt har anförtrotts uteslutande åt särskilda arbetare. Det kostar inte ens en veckas erfarenhet att i dylika fall finna proportionstalet mellan de arbetare som behövs för varje funktion.[455*]
Genom att analysera den hantverksmässiga verksamheten, genom specialisering av arbetsverktygen, genom att utbilda delarbetare, gruppera dem och kombinera dem i en totalorganism skapar arbetsdelningen i manufakturen en samhällelig produktionsprocess, delad i arbetsgrupper, som utför olika arbeten, och där de olika gruppernas arbetarantal står i ett planmässigt förhållande till varandra. Manufakturens arbetsdelning skapar med andra ord en bestämd organisation av det samhälleliga arbetet, samtidigt som den utvecklar en ny samhällelig produktivkraft i arbetet. Som specifikt kapitalistisk form för den samhälleliga produktionsprocessen - och på de existerande grundvalarna kunde den endast utvecklas i kapitalistisk form - är manufakturen endast en särskild metod att frambringa relativt mervärde eller en metod som ökar kapitalets möjligheter till värdeökning på arbetarnas bekostnad - vad man kallar samhällelig rikedom, "Wealth of Nations" o.s.v. Den utvecklar inte endast arbetets samhälleliga produktivkraft till kapitalistens i stället för arbetarens fördel, utan den gör det också genom att förkrympa den enskilde arbetaren. Den skapar nya betingelser för kapitalets herravälde över arbetet. Medan den därför å ena sidan framträder som ett historiskt framsteg och ett nödvändigt stadium i samhällets ekonomiska utveckling, är den å andra sidan även ett medel för mer civiliserad och mer raffinerad exploatering.
Den politiska ekonomin, vilken uppkom som självständig vetenskap först under manufakturperioden, betraktar överhuvud arbetets samhälleliga delning endast från den manufakturmässiga arbetsdelningens ståndpunkt,[456*] som ett medel att framställa flera varor med samma mängd arbete, på så sätt förbilliga varorna och påskynda kapitalets ackumulation. I skarpaste motsats till denna betoning av mängd och bytesvärde riktar den klassiska forntidens författare uppmärksamheten uteslutande mot kvaliteten och bruksvärdet.[457*] Genom att uppdela produktionen i samhälleliga produktionsgrenar framställer man bättre varor, människornas olika anlag och talanger utväljer lämpliga verksamhetsområden,[458*] och utan begränsning kan man aldrig utföra något betydande.[459*] Alltså: både produkten och producenten förbättras genom arbetsdelningen. När den ökade produktmängden tillfälligtvis nämnes, så gäller det alltid ökningen av bruksvärden. Inte en enda stavelse ägnas åt bytesvärdet, åt varornas förbilligande. Denna ståndpunkt, som betonar bruksvärdet, dominerar både hos Platon,[460*] som behandlar arbetsdelningen som grundval för klassindelningen i samhället, och hos Xenofon,[461*] som med sin karakteristiskt borgerliga instinkt redan kommer arbetsdelningen i en verkstad närmare. Platons republik [112] är, i den mån arbetsdelningen där utvecklas som statens gestaltande princip, endast en ateniensisk idealisering av det egyptiska kastväsendet. F.ö. gäller Egypten även för andra av hans samtida, t.ex. Isokrates,[462*] som det industriella mönsterlandet, en position som landet behöll ännu hos den romerska kejsartidens greker.[463*]
Under den egentliga manufakturperioden, d.v.s. den period, då manufakturen är det kapitalistiska produktionssättets härskande form, stöter den fullständiga utvecklingen av dess säregna tendenser på många slags hinder. Vi såg visserligen, att manufakturen vid sidan av den hierarkiska uppdelningen av arbetarna också skapar en enkel åtskillnad mellan facklärda och inte facklärda arbetare, men de senares antal begränsas åtskilligt genom de förstnämndas övervägande inflytande. Trots att manufakturen anpassar specialarbetena efter sina levande arbetsorgans olika grad av mognad, kraft och utveckling och därför eftersträvar produktiv utsugning av kvinnor och barn, strandar denna tendens i det stora hela på de manliga arbetarnas vanor och motstånd. Fastän den hantverksmässiga verksamhetens upplösning minskar utbildningskostnaderna och därmed arbetskraftens värde, behövs alltjämt längre utbildningstid för svårare specialarbete, en sak som arbetarna avundsjukt slår vakt om, även där den är överflödig. Vi finner t.ex. i England laws of apprenticeship[CXXVII*] med deras sjuåriga lärotid i full kraft ända till slutet av manufakturperioden, och de upphävdes först genom storindustrin. Då hantverksskickligheten förblev manufakturens grundval, och då den totalmekanism, med vars hjälp den fungerar, inte består av något annat än arbetarna själva, kämpar kapitalet oupphörligt med arbetarnas insubordination.
"Den mänskliga naturens svaghet är så stor", utropar vännen Ure, "att ju skickligare arbetaren är, desto egensinnigare och svårare att behandla blir han, och följaktligen tillfogar han totalmekanismen svår skada genom sitt nyckfulla lynne." [113][464*]
Hela manufakturperioden genljuder därför av klagan över arbetarnas brist på disciplin.[465*] Och även om tidens författare inte hade skildrat förhållandena, skulle vi ändå få tillräckligt besked genom sådana enkla fakta, som att kapitalet från 16:e århundradet och fram till storindustrins genombrott hade misslyckats att tvinga manufakturarbetarna att avstå hela sin disponibla arbetstid, och att manufakturerna inte är långlivade utan måste flytta från land till land med arbetarnas ut- och invandringar. "Ordning måste skapas på ena eller andra sättet", utropar år 1770 den flera gånger citerade författaren till "Essay on Trade and Commerce". Ordning! genljuder det 66 år senare från dr Andrew Ure. Det var "ordning" som fattades i den manufaktur, som vilade på "den skolastiska dogmen om arbetsdelningen", och "Arkwright skapade ordningen".
Samtidigt förmådde manufakturen varken erövra den samhälleliga produktionen i hela dess omfång eller omforma dess grundval. Den växte upp som ett ekonomiskt konstverk på det breda fundament, som utgjordes av städernas hantverk och den lantliga hemindustrin. På ett bestämt utvecklingsstadium uppstod ett inre motsatsförhållande mellan dess egen trånga ekonomiska bas och de produktionsbehov den själv hade skapat.
En av dess mest fulländade skapelser var verkstaden, där man producerade själva arbetsverktygen, i synnerhet de redan då använda, mera komplicerade mekaniska apparaterna.
"En sådan verkstad", säger Ure, "uppvisade arbetsdelningen i dess mångfaldiga stadier. Borr, mejsel, svarvstol hade var sina egna arbetare, ordnade hierarkiskt efter graden av skicklighet."
Denna produkt av den manufakturmässiga arbetsdelningen producerade å sin sida - maskiner. De upphäver den hantverksmässiga verksamheten som den härskande principen för den samhälleliga produktionen. Så undanröjes å ena sidan den tekniska motiveringen för arbetarens livslånga bundenhet vid en delfunktion. Å andra sidan bortfaller de hinder, som samma princip ännu lade i vägen för kapitalets herravälde.
John Stuart Mill säger i "Den politiska ekonomins principer":
"Det kan ifrågasättas, om alla hittills gjorda mekaniska uppfinningar har lättat den dagliga mödan för någon mänsklig varelse."[466*]
Något sådant är inte heller avsikten med det maskineri, som kapitalet använder. Maskineriet skall, liksom varje annan ökning av arbetets produktivkraft, göra varorna billigare och förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för arbetarens underhåll, samt förlänga den del av arbetsdagen, som han utan vederlag ger kapitalisten. Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.
Produktionssättets omvälvning har i manufakturen arbetskraften, i storindustrin däremot arbetsmedlet som utgångspunkt. Till en början gäller det alltså att undersöka, på vad sätt arbetsmedlet förvandlas från verktyg till maskin, eller varigenom maskinen skiljer sig från hantverksredskapet. Det rör sig här endast om grova, allmänna karaktärsdrag, ty man kan lika litet dra någon skarp gräns mellan de olika avsnitten i samhällets historia som i jordens geologiska utvecklingshistoria.
Matematiker och fysiker definierar verktyget som en enkel maskin och maskinen som ett sammansatt verktyg, och man finner här och där engelska ekonomer upprepa detsamma. Man ser inte någon väsentlig skillnad och kallar t.o.m. de enkla mekaniska komponenterna, såsom hävstång, lutande plan, skruv, kil o.s.v., för maskiner.[467*] I själva verket består varje maskin av dessa enkla beståndsdelar, hur de än är förklädda och kombinerade. Från ekonomisk ståndpunkt är emellertid denna förklaring oduglig, ty det historiska elementet fattas. Å andra sidan söker man förklara skillnaden mellan verktyg och maskin på så sätt, att vid verktygets användning är människan drivkraften, medan en annan naturkraft, såsom djur, vatten, vind o.s.v., driver maskinen.[468*] Följaktligen skulle en med oxar förspänd plog, som förekommer i de mest skilda produktionsepoker, vara en maskin, medan Claussens Circular Loom (rundvävstol), som sättes i rörelse av en enda arbetarhand och tillverkar 96.000 maskor i minuten, bara vore ett verktyg. Ja, samma vävstol vore ett verktyg, om den sattes i rörelse med handen, men en maskin, om den sattes i rörelse med ånga. Då användningen av djurkraft är en av mänsklighetens äldsta uppfinningar, skulle i själva verket maskinproduktionen gå före hantverksproduktionen. När John Wyatt år 1735 konstruerade sin spinnmaskin och därmed inledde 18:e århundradets industriella revolution, nämnde han inte med ett ord, att en åsna i stället för en människa skulle driva maskinen, och ändå fick åsnan den rollen. En maskin "för att spinna utan fingrar", så lydde hans program.[469*]
Allt utvecklat maskineri består av tre väsentligt olika delar: kraftmaskinen, transmissionsanordningen och slutligen verktygsmaskinen eller arbetsmaskinen. Kraftmaskinen verkar som drivkraft för hela mekanismen. Den frambringar sin egen rörelsekraft, såsom ångmaskinen, den kaloriska maskinen (varmluftmaskinen) [114], elektromagnetiska maskiner o.s.v., eller tar emot impulser från någon redan färdig naturkraft, såsom vattenhjulet från vattenfallet, väderkvarnen från vinden o.s.v. Transmissionsmekanismen, sammansatt av svänghjul, drivaxlar, kugghjul, stänger, linor, remmar av de mest skilda slag, reglerar rörelsen, omvandlar den, när så behövs, t.ex. från pendel- till cirkelrörelse, fördelar den och överför den till verktygsmaskineriet. De två första delarna av mekanismen är till endast för att ge arbetsmaskinen den rörelse, varmed den skall gripa tag i arbetsföremålet och förändra det på ett ändamålsenligt sätt. Det är från denna sista del av maskineriet, från arbetsmaskinen, som 18:e århundradets industriella revolution utgår. Den utgör än i dag utgångspunkten, när hantverksdrift eller manufakturdrift omvandlas till maskindrift.
Om vi nu närmare betraktar verktygsmaskinen eller den egentliga arbetsmaskinen, så återfinner vi i det stora hela de apparater och verktyg, som hantverkaren eller manufakturarbetaren använder, även om formen ofta är mycket förändrad. Men nu är det verktyg för en maskin eller ett mekaniskt verktyg i stället för ett verktyg för en människa. Antingen är hela maskinen endast en mer eller mindre förändrad upplaga av det gamla hantverksredskapet, som t.ex. den automatiska vävstolen,[470*] eller också är de redskap, som har anbragts på arbetsmaskinen, gamla bekanta, såsom spindlarna på spinnmaskinen, nålarna i strumpstickningsmaskinen, sågbladen i maskinsågen, knivarna i hackmaskinen o.s.v. Skillnaden mellan dessa verktyg och arbetsmaskinens verkliga konstruktion går tillbaka ända till det sätt, varpå de framställes. De produceras nämligen ännu i regel hantverksmässigt eller manufakturmässigt och placeras först senare på arbetsmaskinens stomme, som framställes maskinellt.[471*] Arbetsmaskinen är alltså en mekanism, som då den satts i rörelse utför samma operationer med sina verktyg, som arbetaren förr utförde med liknande verktyg. Det spelar ingen roll, om drivkraften nu utgår från människan eller i sin tur kommer från en annan maskin. När det egentliga verktyget överförts från människan till en mekanism, har en maskin trätt i stället för det vanliga verktyget. Även om människan själv förblir den förnämsta motorn, så är skillnaden genast märkbar. Det antal arbetsredskap, som en arbetare samtidigt kan använda, är begränsat genom antalet av hans egna arbetsredskap, hans egna kroppsliga organ. I Tyskland försökte man först låta en spinnare trampa två spinnrockar, alltså samtidigt arbeta med två händer och två fötter. Detta blev för ansträngande. Senare konstruerade man en trampspinnrock med två spindlar, men de spinnvirtuoser, som kunde spinna två trådar samtidigt, var nästan lika sällsynta som människor med två huvuden. "Spinning Jenny" [115] däremot arbetar med 12-18 spindlar, strumpstickningsmaskinen stickar med flera tusen nålar på en gång o.s.v. Det antal verktyg, varmed en arbetsmaskin samtidigt arbetar, är från början frigjort från det organiska hinder, som begränsar en arbetares hantverksredskap.
Många hantverksredskap visar i sin yttre form skillnaden mellan människan som rätt och slätt drivkraft och som arbetare, sysselsatt med den egentliga produktionen. På spinnrocken t.ex. verkar foten endast som drivkraft, medan handen, som arbetar med spindeln, drar och tvinnar, utför det egentliga spinnarbetet. Den industriella revolutionen omdanar först just denna sista del av hantverksredskapet och överlåter till en början åt människan den rent mekaniska rollen som drivkraft vid sidan av den nya arbetsuppgiften att övervaka maskinen och reparera dess fel. Sådana verktyg däremot, där människan från början endast tjänstgör som enkel drivkraft, såsom t.ex. då man drar en handkvarn, då man pumpar, då man drar en blåsbälg, då man stöter i en mortel o.s.v.,[472*] leder visserligen först till att man använder djur, vatten, vind[473*] som drivkrafter. Delvis börjar dylika verktyg att utvecklas till maskiner redan långt före manufakturperioden, och utvecklingen fortfar även under denna period, men den medför ingen revolution av produktionssättet. Att dessa verktyg t.o.m. i sin hantverksmässiga form är maskiner, visar sig under storindustrins period. Pumparna t.ex., som holländarna använde åren 1836-37 för att tömma Harlemsjön, var konstruerade enligt samma princip som vanliga pumpar endast med den skillnaden, att deras kolvar drevs av jättestora ångmaskiner i stället för av människohänder. Grovsmedens vanliga och mycket primitiva blåsbälg förvandlas alltjämt ibland i England till mekanisk luftpump, endast genom att man kopplar ihop dess arm med en ångmaskin. Ångmaskinen själv, i den form den hade när den först blev uppfunnen under manufakturperioden mot slutet av 17:e århundradet och fram till början av 80-talet i 18:e århundradet,[474*] åstadkom ingen industriell revolution. Det var snarare arbetsmaskinernas tillkomst, som nödvändiggjorde en omdaning av ångmaskinen. När människan endast verkar som drivkraft för en arbetsmaskin i stället för att själv bearbeta arbetsföremålet med sina verktyg, är det en ren tillfällighet, att mänskliga muskler svarar för drivkraften, och de kan ersättas av vind, vatten, ånga o.s.v. Detta utesluter givetvis inte, att en sådan övergång framtvingar stora tekniska förändringar i den mekanism, som ursprungligen endast var konstruerad för mänsklig drivkraft. Nu för tiden konstrueras alla maskiner, som skall göra sig gällande på varumarknaden, såsom symaskiner, degberedningsmaskiner o.s.v., för både manuell och mekanisk drivkraft, om de inte från början är bestämda för en verksamhet som utesluter smådriften.
Maskinen, som inleder den industriella revolutionen, ersätter arbetaren, som hanterar ett enstaka verktyg, med en mekanism, som arbetar med en mängd av samma eller liknande verktyg samtidigt och hålles i gång av en enda drivkraft, som kan vara av olika slag.[475*] Här har vi maskinen men till att börja med endast som ett enkelt element i den maskinmässiga produktionen.
Ökningen av arbetsmaskinernas storlek och antalet samtidigt fungerande v