KLASSERNA I STORBRITTANNIEN.
Skrivet: I Barmen från mitten av november 1844 till
mitten av mars 1845.
Publicerat: I bokform på tyska 1845, Leipzig.
Källa: Marx Engels Werke bd II, s. 225-506; "Die Lage
der arbeitenden Klasse in England".
Översättning: En arbetsgrupp under ledning av
Claes-Eric Danelius.
Digitalisering: Jonas Holmgren
|
| Första sidan av Engels' tillägnan: TILL DE ARBETANDE KLASSERNA I STORBRITTANNIEN. |
Arbetare!
Er tillägnar jag ett arbete, i vilket jag försökt att ge mina tyska landsmän en trogen bild av era förhållanden, av era lidanden och er kamp, ert hopp och era utsikter. Jag har levat länge nog bland er för att veta något om era levnadsvillkor. Jag har ägnat min allvarligaste uppmärksamhet åt att lära känna dem, jag har studerat de olika officiella och icke-officiella dokumenten så långt det var mig möjligt att få tag i dem. Jag har inte nöjt mig med detta - jag önskade mer än en blott abstrakt kunskap i mitt ämne; jag ville se er i era egna hem, iaktta er i ert vardagliga liv, prata med er om era villkor och missförhållanden, bevittna er kamp mot era förtryckares samhälleliga och politiska makt. Jag har gjort detta: Jag avstod från medelklassens sällskap och middagar, dess portvin och champagne, och ägnade mina lediga timmar nästan helt åt umgänget med vanliga arbetande människor. Jag är både glad och stolt över att ha gjort detta. Glad, därför att jag fick tillfälle att tillbringa många lyckliga timmar, då jag lärde känna livets realiteter - mången timme, som annars skulle ha förslösats på mondänt skvaller och tröttsam etikett. Stolt, eftersom jag härigenom fick möjlighet att göra rättvisa åt en förtryckt och förtalad klass av människor, som med alla sina brister och under så ogynnsamma förhållanden ändå vinner aktning från var och en, förutom den engelske krämaren; stolt också eftersom jag således fick tillfälle att rädda det engelska folket från den växande ringaktning, som på kontinenten blivit den oundvikliga följden av er styrande medelklass brutalt själviska politik och allmänna uppträdande.
Då jag samtidigt haft rikliga möjligheter att ge akt på medelklassen, er motståndare, kom jag snart till den slutsatsen, att ni har rätt, fullständigt rätt, i att inte vänta er något som helst stöd från den. Dess intressen är diametralt motsatta era, fastän den alltid söker hävda motsatsen och få er att tro på dess uppriktigaste sympati för ert öde. Dess handlingar vederlägger dess lögner. Jag hoppas att jag har samlat mer än tillräckligt med bevis för att medelklassen - den må säga vad den vill - i verkligheten inte har någon annan avsikt än att berika sig på ert arbete så länge som den kan sälja dess produkter, och att lämna er åt svälten så snart den inte kan göra sig någon profit på denna indirekta handel med kött och blod. Vad har medelklassen gjort för att bevisa sin påstådda goda vilja mot er? Har den någonsin ägnat någon allvarlig uppmärksamhet åt era missförhållanden? Har den gjort mer än betalat utgifterna för ett halvdussin undersökningskommissioner, vars omfångsrika rapporter är dömda till en evig vila bland högarna av makulatur på hyllorna i civildepartementet? Har de [dessa borgare] någonsin utarbetat en enda läsbar bok ur de där murknande blåböckerna, så att var och en lätt skulle kunna få information om förhållandena bland den stora majoriteten av de "friborna britterna"? Nej, inte de inte, det där är saker som de inte gärna talar om - de har överlåtit åt en utlänning att informera den civiliserade världen om den ovärdiga situation som ni måste leva i. En utlänning för dem, inte för er, hoppas jag. Fast min engelska kanske ännu inte är helt ren, kommer ni att finna den klar och tydlig. Ingen arbetare i England - och inte i Frankrike heller, för den delen - har någonsin behandlat mig som en främling. Med största glädje har jag märkt att ni är fria från den fördärvliga plåga, nationella fördomar och nationellt högmod, som när allt kommer omkring innebär egoism i masskala. Jag har sett att ni sympatiserar med var och en som allvarligt ägnar sina krafter åt det mänskliga framåtskridandet - han må vara engelsman eller inte - och beundrar allt som är betydelsefullt och viktigt, vare sig det uppstått på er mark eller inte. Jag har funnit er vara mer än blott engelsmän, medlemmar av en enda, isolerad nation, jag fann att ni är människor, medlemmar av mänsklighetens stora, universella familj, som vet att dess intressen och de som tillhör hela mänskligheten, är desamma. Och som sådana, som medlemmar av denna familj, denna enda och odelbara mänsklighet, som människor i ordets högsta mening, hälsar jag, tillsammans med många andra från kontinenten, era framsteg i varje riktning och önskar er en snabb framgång.
Fortsätt så som ni har gjort hittills. Många prövningar återstår; var ståndaktiga och oförskräckta - er framgång är säker, och intet steg som ni måste ta på er marsch framåt kommer att vara förlorat för vår gemensamma sak, mänsklighetens sak!
Barmen (preussiska rhenprovinsen) 15 mars 1845
Friedrich Engels
Den bok, vars förord följer på följande sidor, behandlar ett ämne, som jag ursprungligen ämnade ta upp i ett enda kapitel i ett mer omfattande arbete om Englands samhällshistoria. Betydelsen av detta ämne nödvändiggjorde emellertid en särskild undersökning av det.
Arbetarklassens läge är den verkliga grunden och utgångspunkten för alla nutida samhälleliga rörelser, eftersom det utgör den högsta och mest obeslöjade kulmen på vår tids sociala misär. Den franska och tyska arbetarklassens kommunism är dess direkta, fourierism och engelsk socialism, liksom det bildade tyska borgerskapets kommunism, är dess indirekta produkter. Kännedom om proletära förhållanden är absolut nödvändig för att kunna lägga en solid grund för socialistiska teorier å ena sidan och för bedömningen av deras existensberättigande å den andra; samt för att göra slut på alla sentimentala drömmar och idéer för och emot. Men proletära förhållanden existerar i sin klassiska form, i sin fulländning, endast i det brittiska imperiet, särskilt i själva England. Dessutom: Endast i England har det nödvändiga material så fullständigt samlats och upptecknats genom officiella undersökningar, som är väsentligt för en någorlunda omfattande framställning av ämnet.
Under tjugoen månader hade jag tillfälle att bli bekant med det engelska proletariatet, dess strävanden, dess sorger och glädjeämnen, att se det på nära håll, genom personliga iakttagelser och personligt umgänge, och samtidigt komplettera mina iakttagelser genom att anlita erforderliga autentiska källor. Det jag har sett, hört och läst har sammanfattats i föreliggande bok. Jag är beredd att få se inte endast min ståndpunkt angripen från många håll, utan också de fakta jag återgivit, detta särskilt när boken kommer i engelsmännens händer. Jag vet lika väl att jag här och där kan bevisas ha fel i någon betydelselös detalj, något som i betraktande av ämnets omfattande karaktär och dess vittgående antaganden även en engelsman kan få svårigheter att undvika. Detta så mycket mer som det i England ännu inte finns ett enda dokument, som i likhet med mitt behandlar alla arbetarna. Men utan att tveka ett ögonblick utmanar jag det engelska borgerskapet att bevisa, att jag ens i något enstaka fall av betydelse för framställningen av min sak i dess helhet gjort mig skyldig till någon oriktighet, och att bevisa det med fakta, lika autentiska som mina.
 |
| Omslag till första upplagan av DEN ARBETANDE KLASSENS LÄGE I ENGLAND. |
En beskrivning av den klassiska form, som proletariatets levnadsbetingelser har antagit i England, är mycket viktig, särskilt för Tyskland och speciellt just nu. Tysk socialism och kommunism har mer än någon annan utgått från teoretiska förutsättningar; vi tyska teoretiker visste ännu alltför litet om den verkliga världen för att direkt av dessa reella förhållanden drivas till reformer av denna "dåliga verklighet". I vilket fall kom ingen av de erkända förkämparna för sådana reformer fram till kommunismen på annat sätt än genom den feuerbachska upplösningen av den hegelska spekulationen. De verkliga villkoren för proletariatets liv är så föga kända bland oss, att även de välmenande "sällskapen för höjande av de arbetande klasserna", i vilka vår bourgeoisi nu misshandlar den sociala frågan, ständigt utgår från de mest löjliga och befängda bedömningar rörande arbetarnas läge. Vi tyskar är, mer än några andra, i behov av kunskaper om de fakta, som gäller denna fråga. Och fastän levnadsvillkoren för Tysklands proletariat inte har antagit den klassiska form som de har i England, har vi, inte desto mindre, i grunden samma samhälleliga ordning, vilken förr eller senare med nödvändighet måste nå samma akuta grad som den redan har uppnått på andra sidan Nordsjön, om inte nationens förnuft i tid vidtar åtgärder, som kan lägga en ny grund för hela samhällssystemet. De grundläggande orsaker som i England har åstadkommit misär och förtryck av proletariatet, existerar också i Tyskland och måste i det långa loppet frambringa samma resultat. Under tiden driver oss emellertid det fastslagna faktum om eländiga förhållanden i England att fastställa också faktum om eländiga förhållanden i Tyskland, och förser oss med en måttstock, med vilken vi kan mäta deras omfattning och vikten av den fara - som kommit i dagen genom de schlesiska och böhmiska oroligheterna[2] - vilken direkt hotar lugnet i Tyskland från de trakterna.
Slutligen önskar jag göra ytterligare två anmärkningar. För det första: Jag har använt ordet Mittelklasse [medelklass] hela tiden i den engelska betydelsen av middle-class (eller middle-classes som det nästan alltid sägs). Liksom det franska ordet bourgeoisi betyder det den ägande klassen, speciellt den ägande klass som är skild från den så kallade aristokratin - den klass, som i Frankrike och England direkt, och i Tyskland, under rollen av "allmänna opinionen" indirekt är i besittning av den politiska makten. På liknande sätt har jag fortlöpande använt arbetare (Arbeiter) och proletärer, arbetarklass, egendomslös klass och proletariat som likvärdiga synonymer.
För det andra: Beträffande de flesta citaten har jag angivit respektive upphovsmans partitillhörighet, eftersom liberalerna i nästan varje fall söker betona nödläget i lantdistrikten och resonera bort det som råder i fabriksområdena, medan de konservativa å sin sida erkänner eländet i fabriksdistrikten, men avsäger sig all kännedom om det i jordbruksområdena. Av samma skäl har jag, närhelst jag saknat officiella dokument för att beskriva industriarbetarnas läge, alltid föredragit att presentera bevis från liberala källor, detta för att bekämpa den liberala bourgeoisin genom att kasta deras egna ord i ansiktet på dem. Jag har citerat tories[3] eller chartister[4] som stöd, endast när jag kunnat bekräfta deras riktighet genom personliga iakttagelser eller varit övertygad om sanningshalten i de citerade uppgifterna på grund av det personliga eller litterära anseendet hos de upphovsmän jag refererat till.
Barmen 15 mars 1845
F. Engels
Proletariatets historia i England börjar under andra hälften av förra århundradet [1700-talet], med uppfinningen av ångmaskinen och maskiner för att bearbeta bomull. Dessa uppfinningar gav, som är väl känt, upphov till en industriell revolution, en revolution som förändrade hela det civiliserade samhället, och vars historiska betydelse först nu börjar erkännas. England är den klassiska marken för denna omdaning, vilken var desto mäktigare ju tystare den försiggick; och England är därför det klassiska landet också för dess huvudsakliga produkt, proletariatet. Endast i England kan proletariatet studeras i alla sina förhållanden och från alla sidor.
Vi ämnar inte här och nu behandla historien om denna revolution, inte heller dess ofantliga betydelse för samtid och framtid. En sådan skildring måste reserveras för ett framtida, mer omfattande verk. För tillfället måste vi begränsa oss till det lilla som är nödvändigt för att förstå de fakta som följer, för att inse det engelska proletariatets nuvarande tillstånd.
Innan maskinerna infördes, ägde spinnandet och vävningen av råmaterial rum i arbetarens hem. Hustru och dotter spann garnet som fadern vävde, eller som de sålde om han inte själv bearbetade det. Dessa vävarfamiljer bodde på landet i grannskapet av städerna, och kunde klara sig ganska bra på sina inkomster, eftersom hemmamarknaden var nästan den enda, och konkurrensens förödande makt, som kom senare, med erövringen av utländska marknader och handelns utbredning, ännu inte pressade ned lönerna. Vidare rådde en konstant ökning av efterfrågan på hemmamarknaden. Denna efterfrågan höll jämna steg med den långsamma befolkningsökningen och gav sysselsättning åt alla arbetarna. En energisk konkurrens bland arbetarna själva var också omöjlig, eftersom deras hem låg spridda på landet. Sålunda kunde vävaren vanligen lägga undan något, och hyra en liten jordbit som han odlade på sin fritid, av vilken han hade så mycket han ville, eftersom han kunde väva närhelst och så länge som han önskade. Visserligen var han en dålig jordbrukare, som skötte sitt land ineffektivt och ofta fick blott klena skördar, men trots det var han ingen proletär. Han hade en position i landet, han var permanent bofast och stod ett steg högre i samhället än dagens engelske arbetare.
Så vegeterade arbetarna i en tämligen dräglig tillvaro, levde ett rättfärdigt och fredligt liv i all fromhet och rättskaffenhet, och deras materiella ställning var vida bättre än deras efterkommandes. De behövde inte överanstränga sig, de gjorde inte mer än de själva valde, och tjänade ändå vad de behövde. De hade fritid för hälsosamt arbete i trädgård eller på fält, ett arbete som i sig självt var rekreation för dem. Dessutom kunde de delta i grannarnas förströelser och spel. Alla dessa spel - bowling, cricket, fotboll etc., bidrog till deras fysiska hälsa och styrka. De var för det mesta starka, välbyggda människor, i vars yttre skepnad föga eller ingen skillnad kunde ses, jämfört med deras grannar bönderna. Deras barn växte upp i frisk lantluft, och om de kunde hjälpa sina föräldrar i arbetet, var det endast tillfälligtvis. Någon åtta eller tolv timmars arbetsdag var det inte tal om för deras del.
Hur de moraliska och intellektuella egenskaperna var hos denna klass kan man gissa sig till. Avskurna från städerna, vilka de aldrig besökte, eftersom deras garn och vävnader levererades till resande agenter mot betalning - så avskurna att gamla människor som bodde alldeles i grannskapet av staden aldrig gått dit förrän de berövades sitt yrke genom införandet av maskiner och tvingades att se sig om efter arbete i staden - stod vävarna på den självägande bondens moraliska och intellektuella nivå. Med honom var de vanligen direkt förbundna genom sina små jordlotter. De betraktade den adlige godsägaren, den störste jordägaren i regionen, som sin naturlige överherre; de bad honom om råd, de lade fram sina små tvister för att han skulle lösa dem, och de bevisade honom all den ära, som var förbunden med dessa patriarkaliska relationer. De var "respektabelt" folk, goda äkta män och fäder. De levde ett moraliskt liv, eftersom de inte frestades till omoral, då det inte fanns några hus för utsvävningar i deras grannskap, och eftersom värden, på vars krog de då och då släckte törsten, också var en respektabel karl, vanligen en större arrendator, som hade sin stolthet i sin goda ordning, sitt goda öl och sina tidiga stängningstimmar. De hade sina barn hemma hela dagarna, och uppfostrade dem i lydnad och gudsfruktan; det patriarkaliska förhållandet förblev ostört så länge barnen var ogifta. De unga växte upp i idyllisk enkelhet och intim förtrolighet med sina lekkamrater tills de gifte sig. Även om sexuellt umgänge före äktenskapet nästan osvikligt ägde rum, hände detta bara då en moralisk förpliktelse till äktenskap var erkänd på båda sidor, och ett påföljande bröllop gjorde allt väl. I korthet, de engelska industriarbetarna vid denna tid levde och tänkte på ett sätt, som ännu kan återfinnas här och där i Tyskland, i avskildhet och tillbakadragenhet, utan andlig verksamhet och utan våldsamma förändringar i sina levnadsvillkor. De kunde sällan läsa och ännu mera sällan skriva, de gick regelbundet i kyrkan, pratade aldrig politik, konspirerade aldrig, tänkte aldrig. De var roade av kroppsövningar, lyssnade med nedärvd vördnad då bibeln lästes och var, i sin obetingat blinda ödmjukhet, ytterst välsinnade gentemot de "överlägsna" klasserna. Intellektuellt var de döda; levde endast för sina små privata intressen, för sina vävstolar och trädgårdar, och visste ingenting om de mäktiga rörelser som bortom deras horisont svepte fram bland människorna. De levde bekvämt i sitt tysta vegeterande, och hade det inte varit för den industriella revolutionen, skulle de aldrig ha lämnat denna tillvaro, vilken, behagligt romantisk som den var, inte desto mindre var ovärdig mänskliga varelser. I verkligheten var de inte människor, de var endast arbetsverktyg i tjänst hos det fåtal aristokrater, som lett historien fram till denna tid. Den industriella revolutionen har genomfört denna till dess logiska slut genom att göra arbetarna till maskiner rätt och slätt, genom att ta ifrån dem det sista draget av oberoende verksamhet och på så vis tvinga dem att tänka och att fordra en människovärdig tillvaro. Såsom i Frankrike politiken, så drog i England manufakturen och det civiliserade samhällets rörelse i allmänhet i historiens virvel in de sista klasserna, som hade stannat kvar i apatisk likgiltighet för mänsklighetens universella intressen. Den första uppfinning, som gav upphov till en radikal förändring i de engelska arbetarnas läge, var jennymaskinen, uppfunnen år 1764 av vävaren James Hargreaves i Stanhill nära Blackburn, norra Lancashire. Denna maskin var den enkla början till den senare uppfunna mulstolen[5], och den drevs för hand. Istället för en spindel, som på den vanliga spinnrocken, hade den sexton eller arton, skötta av en enda arbetare. Denna uppfinning gjorde det möjligt att leverera mer garn än förut. Tidigare hade det aldrig funnits nog med garn, fast en vävare sysselsatte tre spinnare, och han hade ofta måst vänta på garnet. Nu fanns det mer garn än som kunde vävas av de tillgängliga arbetarna. Efterfrågan på vävnader, redan i stigande, steg ännu mer till följd av dessa varors billighet, vilken i sin tur var resultatet av de minskade kostnaderna för att producera garnet. Fler vävare behövdes, och deras löner steg. Nu, då vävaren kunde tjäna mer vid sin vävstol, övergav han gradvis jordbruket och ägnade hela sin tid åt vävningen. Vid den tiden kunde en familj på fyra vuxna personer och två barn (som sattes att spola) med åtta timmars dagligt arbete tjäna fyra pund i veckan, och ofta mer om omsättningen var bra och arbetet pressade på. Det hände ofta nog, att en enda man tjänade två pund i veckan vid sin vävstol. Gradvis försvann helt klassen av jordbrukande vävare och uppgick i den nu uppstående klassen av vävare, som levde helt på lönearbete, som inte hade någon som helst egendom, inte ens den låtsade egendom som bestod av ett arrende, och blev på så vis arbetare, proletärer. Vidare förstördes den gamla relationen mellan spinnare och vävare. Hittills hade, så långt det var möjligt, garn spunnits och vävts under samma tak. Nu då jennyn, liksom handvävstolen, fordrade en stark hand, började män att spinna och hela familjen levde på detta, medan andra ställde undan den antikverade spinnrocken och, om de inte hade medel att köpa en jenny, tvingades de att leva helt på faderns vävstol. Så började med spinning och vävning den arbetsdelning, som sedan dess i så oändligt hög grad har fullkomnats.
Medan industriproletariatet på så vis utvecklades med den i början ännu mycket ofullständiga maskinen, gav samma maskin upphov till jordbruksproletariatet. Dittills hade det funnits ett stort antal små jordägare ["odalbönder"], vilka hade vegeterat i samma omedvetna frid som sina grannar, de jordbrukande vävarna. De odlade sina jordlappar helt i enlighet med sina förfäders åldriga och ineffektiva metoder, och de motsatte sig varje förändring med den halsstarrighet, som utmärker sådana vanemänniskor, stillastående sedan generationer. Bland dem fanns också många små arrendatorer, men inte arrendatorer i ordets nuvarande betydelse, utan folk som övertagit ett stycke jord från sina fäder och förfäder, antingen genom ett fördragsmässigt ärftligt arrende eller på grund av gammal hävd. Dittills hade de betraktat denna jord som lika säker som om den varit deras egendom. När industriarbetarna drog sig tillbaka från jordbruket, kom ett stort antal av de små ägorna att ligga för fäfot, och på dessa etablerade sig den nya klassen av arrendatorer, tenants-at-will[6], med femtio, ett hundra, två hundra eller fler acres[7]. De riskerade att bli uppsagda vid årsskiftet, men kunde genom förbättrad plöjning på större arealer öka avkastningen. De kunde sälja sina produkter billigare än småbonden, för vilken intet annat återstod, då hans jord inte längre kunde föda honom, än att sälja den, köpa sig en jenny eller en vävstol, eller ta tjänst som lantarbetare hos någon storbonde. Hans nedärvda tröghet och de ineffektiva odlingsmetoder, som han övertagit från sina förfäder, och från vilka han inte kunde befria sig, gav honom intet annat val, då han nu tvingades att konkurrera med män, som skötte sina ägor enligt sundare principer och med alla fördelar, som följer med jordbruk i större skala och med kapitalinvestering för att förbättra jorden.
Under tiden hade industrins utveckling inte gjort halt. Enskilda kapitalister började sätta upp jennymaskiner i stora byggnader och använda vattenkraft för att driva dem, så att de kunde minska antalet arbetare och sälja sitt garn billigare än de enskilda spinnare, som drev sina maskiner för hand. Det uppstod fortlöpande förbättringar på jennyn, så att maskiner hela tiden föråldrades och måste ändras eller ställas undan, och medan kapitalisterna kunde fortsätta även med de gamla maskinerna genom att använda vattenkraft, var detta omöjligt för den enskilde spinnaren. Och fabrikssystemet, vars grund härmed var lagd, fick en ny utveckling år 1767, genom vattenspinnmaskinen [den första spinnmaskin som drevs med vattenkraft], uppfunnen av Richard Arkwright, en barberare i Preston, norra Lancashire. Näst efter ångmaskinen är detta den viktigaste mekaniska uppfinningen under 1700-talet. Den var från början beräknad för mekanisk drivkraft och baserades på helt nya principer. Genom en kombination av jennyns och vattenspinnmaskinens säregenheter åstadkom Samuel Crompton från Firwood i Lancashire mulestolen år 1785[8], och då Arkwright uppfann kardmaskinen och slubbingmaskinen ungefär samtidigt, blev fabrikssystemet det förhärskande för bomullsspinning. Genom obetydliga förändringar anpassades dessa maskiner gradvis till spinning av lin, så att handarbetet även här kom att upphöra. Men det var inte nog med det. Under de sista åren av förra århundradet [1700-talet] hade dr Cartwright, en lantpräst, uppfunnit den mekaniska vävstolen och hade omkring 1804 så fullkomnat den, att den framgångsrikt kunde tävla med handvävaren. Alla dessa maskiner fick dubbel betydelse genom James Watts ångmaskin, uppfunnen 1764, och använd för att driva spinnmaskiner sedan 1785.
Med dessa uppfinningar, sedermera förbättrade från år till år, vanns segern för maskinarbetet över handarbetet i den engelska industrins viktigaste grenar; och det senares historia från den tiden och framåt berättar om hur hantverkarna av maskinerna har drivits från den ena positionen till den andra. Följden av allt detta blev, å ena sidan, ett snabbt prisfall på alla fabrikstillverkade varor, blomstring för handel och industri, erövrandet av nästan alla oskyddade utländska marknader, mångdubbling av kapital och nationalrikedom, å andra sidan en ännu snabbare mångdubbling av proletariatet, tillintetgörande av allt egendomsägande och all säkerhet i anställningen för arbetarklassen, demoralisering, politisk spänning och allt det, som är så motbjudande för engelsmän i goda omständigheter, vilket vi har att behandla i det följande. Då vi redan sett, vilken förändring av det sociala tillståndet för de lägre samhällsklasserna, som åstadkommits av en enda, så klumpig maskin som jennyn, finns det ingen anledning till förvåning, då vi ser vad ett fullständigt och integrerat system av fint anpassat maskineri har åstadkommit, maskiner som mottar råmaterial och framställer vävnader.
Låt oss under tiden granska det engelska fabriksväsendets utveckling något noggrannare, och börja med dess huvudgren, bomullsindustrin. Under åren 1771-1775 importerades årligen till England i genomsnitt något mindre än 5 miljoner pund[9] råbomull, under året 1841 528 milj. pund, och under 1844 kommer importen att nå åtminstone 600 milj. pund. 1834 exporterade England 556 milj. yards[10] vävda bomullsvaror, 76,5 milj. pund bomullsgarn, och trikåvaror till ett värde av 1.200.000 pund sterling[11]. Samma år var 8 miljoner mulspindlar samt 110.000 mekaniska och 250.000 handvävstolar - throstle-spindlar inte inräknade - i arbete hos bomullsindustrin, och enligt McCullochs beräkningar hade nära en och en halv miljon människor sin försörjning, direkt eller indirekt, i denna bransch, av vilka 220.000 arbetade i fabrikerna. Den drivkraft som användes i dessa var ånga, motsvarande 33.000 hästkrafter, och vattenkraft, motsvarande 11.000 hästkrafter. För närvarande är dessa siffror långt ifrån tillräckliga, och det kan med säkerhet antas att kraften och antalet maskiner, liksom antalet arbetare, år 1845 har ökat med hälften mot 1834. Huvudcentrum för denna industri är Lancashire, där den uppstod. Den har grundligt revolutionerat detta grevskap, och omvandlat det från en obemärkt, föga utvecklad sumpmark till en livlig, dynamisk region, som ökat sin befolkning tiofalt på åttio år, med jättelika städer som Liverpool och Manchester, vilka tillsammans räknar 700.000 invånare, och deras grannstäder Bolton med 60.000, Rochdale med 75.000, Oldham med 50.000, Preston 60.000, Ashton och Stalybridge med 40.000. Samt en hel rad andra fabriksstäder, vilka vuxit upp som genom ett trollslag. Södra Lancashires historia rymmer några av nutidens största under, fastän ingen talar om dem. Och alla dessa mirakel har åstadkommits av bomullsindustrin. Även Glasgow, centrum för Skottlands bomullsdistrikt i Lanarkshire och Renfrewshire, har ökat sin befolkning från 30.000 till 300.000 sedan industrins tillkomst. Trikåindustrin i Nottingham och Derby mottog en frisk impuls genom det lägre garnpriset och en annan genom förbättringen av strumpvävstolen, i vilken två strumpor kunde vävas samtidigt. Tillverkningen av spets blev också en viktig industrigren efter uppfinningen av spetsmaskinen år 1777; strax därpå uppfann Lindley point-net-maskinen och 1809 Heathcoat bobbi-net-maskinen, varigenom spetstillverkningen i hög grad förenklades. Efterfrågan ökade i proportion till den lägre kostnaden, så att nu minst 200.000 personer erhåller sin försörjning genom denna industri. Dess viktigaste centra är Nottingham, Leicester och, i västra England, Wiltshire, Devonshire etc. En motsvarande tillväxt har ägt rum inom branscher, beroende av bomullsindustrin, såsom färgning, blekning och textiltryck. Kemisk blekning med klor istället för luftens syre, färgning och tryckning genom den snabba utvecklingen inom kemin, samt en serie av de mest lysande mekaniska uppfinningar inom trycktekniken, möjliggjorde ännu större framsteg, vilka, med utvidgningen av dessa grenar, orsakad av tillväxten inom hela bomullsindustrin, höjde dem till en tidigare okänd blomstringsgrad.
Samma aktivitet kom till uttryck inom yllefabrikationen. Denna hade hittills varit den ledande inom engelsk industri, men de kvantiteter som tidigare framställdes är ingenting i jämförelse med vad som nu produceras. År 1782 låg hela råullsproduktionen från de tidigare tre åren oanvänd i brist på arbetare och skulle så ha förblivit, om inte de nyuppfunna maskinerna hade tillkommit för att spinna den. Anpassningen av dessa maskiner till ullspinning genomfördes högst framgångsrikt. Så började samma plötsliga utveckling på yllets område som vi tidigare har sett på bomullens. År 1738 producerades 75.000 stycken[12] yllevävnad i West Riding, Yorkshire, 1817 490.000 stycken, och så snabb var utvecklingen, att 1834 producerades 450.000 fler stycken än under 1825. 101 milj. pund ull (av vilka 7 milj. pund importerades) bearbetades år 1901; 1835 - 180 milj. pund, av vilka 42 milj. pund importerades. Huvudcentrum för denna industri är West Riding i Yorkshire, där, särskilt i Bradford, långfibrig engelsk ull förvandlas till kamgarn etc. medan i andra städer, Leeds, Halifax, Huddersfield etc., kortfibrig ull omformas till hårdspunnet garn och kläde. Så kommer den närgränsande delen av Lancashire, Rochdale-området, där förutom bomullsindustrin, mycket flanell produceras, och västra England, som levererar det finaste tyget. Här är också befolkningstillväxten värd uppmärksamhet:
| 1801 | 1831 | ||||
|---|---|---|---|---|---|
| Bradford | 20.000 | 77.000 | invånare | ||
| Halifax | 63.000 | 110.000 | |||
| Huddersfield | 15.000 | 34.000 | |||
| Leeds | 53.000 | 123.000 | |||
| Hela West Riding | 564.000 | 980.000 |
Befolkningen måste sedan 1831 ha ökat med åtminstone 20 till 25 procent ytterligare. 1835 sysselsatte ullspinningen i Förenade kungariket 1.313 fabriker med 71.300 arbetare, vilka senare utgjorde blott en liten del av dem, som direkt eller indirekt livnärde sig av yllefabrikationen, och då är nästan alla vävarna ej inräknade.
Framstegen inom linnebranschen utvecklades senare, eftersom råmaterialets natur i hög grad försvårade anpassningen av spinnerimaskinerna. Försök hade gjorts under de sista åren av förra århundradet [1700-talet] i Skottland, men fransmannen Girard, som introducerade linspinningen år 1810, var den förste som lyckades praktiskt. Även Girards maskiner fick först på brittisk jord den betydelse de förtjänade, genom de förbättringar som de undergick i England, och genom sin allmänna tillämpning i Leeds, Dundee och Belfast. Från denna tid expanderade den brittiska linnehandeln snabbt. 1814 importerades 3.000 ton[1*] lin, 1833 nära 19.000 ton lin och 3.400 ton hampa. Exporten av irländskt linne till Storbritannien steg från 32 milj. yards år 1800 till 53 milj. 1825, av vilket en stor del återexporterades. Exporten av engelska och skotska vävda linnevaror steg från 24 milj. yards 1820 till 51 milj. 1833. Antalet linspinnande företag var år 1835 347, med 33.000 arbetare. Hälften av dem låg i södra Skottland och över 60 i West Riding i Yorkshire (Leeds med omgivningar), 25 i Belfast på Irland, och de övriga i Dorset och Lancashire. Vävningen äger rum i södra Skottland och på skilda håll i England, men huvudsakligen på Irland.
Med liknande framgång började engelsmännen ägna sig åt fabrikation av sidenvaror. Råmaterial importerades färdigspunnet [upphasplat] från Sydeuropa och Asien, och det huvudsakliga arbetet blev att tvinna de fina trådarna. Intill 1824 hindrade den höga importtullen, fyra shilling per pund råsilke, i hög grad utvecklingen av den engelska sidenindustrin, och endast Englands och dess koloniers marknader var skyddade mot den. Detta år sänktes tullen till en penny, och antalet fabriker steg genast. På ett enda år växte antalet silkestvinnande spindlar från 780.000 till 1.180.000, och fastän handelskrisen av 1825 för tillfället förlamade denna industri, producerade den 1827 mer än någonsin, då engelsmännen genom skicklighet och erfarenhet hade säkerställt sina tvinnmaskiners överlägsenhet över konkurrenternas klumpiga anordningar. 1835 ägde det brittiska imperiet 263 fabriker för silkestvinning med 30.000 arbetare, huvudsakligen belägna i Cheshire (Macclesfield, Congleton och omgivande distrikt), samt i Manchester och Somersetshire. Dessutom finns det talrika fabriker för upparbetning av avfall, av vilket en säregen artikel, kallad schappesilke (spun silk) framställdes, och vilken engelsmännen t.o.m. levererar till väverierna i Paris och Lyon. Vävningen av detta spunna och tvinnade silke äger rum i Paisley och på andra orter i Skottland samt i Spitalfields, London, men också i Manchester och på annat håll.
Men det jättelika uppsving, som den engelska industrin fått sedan 1760, inskränker sig inte till fabrikationen av textilvaror. Då impulsen väl var given, inverkade den på alla grenar av industriell verksamhet, och en mångfald uppfinningar, helt utan samband med de här nämnda, fick dubbel betydelse genom den omständigheten att de tillkom mitt under den allmänna rörelsen. Men så snart som den omätliga betydelsen av mekanisk kraft praktiskt hade demonstrerats, koncentrerades all energi på att utsträcka denna kraft åt alla håll, och för att exploatera den i enskilda uppfinnares och fabrikanters intresse. Efterfrågan på maskineri, bränsle och material kallade massor av arbetare och ett antal yrkesområden till fördubblad verksamhet. Först med ångmaskinen gavs betydelse åt Englands vidsträckta kolfält; maskinproduktionen uppstod först nu, och med den ett nytt intresse för järngruvorna, som gav råmaterial till den. Den ökade yllekonsumtionen stimulerade engelsk fårskötsel, och den växande importen av ull, lin och silke medförde en utvidgning av den brittiska handelsflottan. Framför allt steg järnproduktionen. Englands järnrika berg var dittills föga utnyttjade. Man hade alltid smält järnmalm med hjälp av träkol, vilket blev allt dyrare då jordbruket förbättrades och skogarna höggs ned. Under förra århundradet började man använda koks vid järnsmältning, och 1780 uppfanns en ny metod, så att man kunde framställa brukbart smidesjärn ur den med koks smälta järnmalmen, som tidigare endast hade använts till gjutjärn. Denna metod, känd som puddelprocessen, består i att reducera det kol, som blandats med järnet under smältprocessen. Den öppnade ett helt nytt fält för den engelska järnhanteringen. Masugnar byggdes, femtio gånger större än förut, smältprocessen förenklades genom införandet av varmblästrar. Härigenom kunde järnet produceras så billigt, att en mängd föremål, som tidigare hade gjorts av sten eller trä, nu kunde framställas av järn.
År 1788 byggde Thomas Paine, den berömde demokraten, i Yorkshire den första järnbron, vilken följdes av en hel rad andra, så att nu nästan alla broar, särskilt de för järnvägstrafik, byggs i gjutjärn. I själva London byggdes en bro över Themsen, Southwarkbron, av detta material. Järnpelare, maskinfundament, etc., används allmänt, och efter tillkomsten av gasljus och järnvägar öppnas nya fält för engelska järnprodukter. Spik och skruv kom gradvis att framställas maskinellt. Huntsman i Sheffield upptäckte år 1760 en mycket arbetsbesparande metod för stålgjutning, så att produktionen av helt nya, billiga varor blev möjlig. Genom den större renheten hos det material som stod till buds, genom förbättrade verktyg, nya maskiner och en mer fullständigt genomförd arbetsdelning blev först nu Englands metallindustri betydande. Befolkningen i Birmingham växte från 73.000 år 1801 till 200.000 1844; Sheffields från 46.000 1801 till 110.000 1844; och kolkonsumtionen enbart i den senare staden nådde år 1836 515.000 ton. 1805 exporterades 4.300 ton järnprodukter och 4.600 ton tackjärn: 1834 16.200 ton järnprodukter och 107.000 ton tackjärn, medan hela järnproduktionen, som 1740 endast hade nått 17.000 ton, 1834 hade stigit till nära 700.000 ton. Enbart smältningen av tackjärn konsumerar årligen över tre miljoner ton kol, och den betydelse som brytningen av kolgruvor har fått under de senaste 60 åren är svår att bilda sig en föreställning om. Alla engelska och skotska tillgångar utnyttjas nu, och enbart gruvorna i Northumberland och Durham ger årligen över 5 milj. ton för utförsel, och sysselsätter mellan 40 och 50.000 man. Enligt Durham Chronicle var i dessa båda grevskap följande kolgruvor i verksamhet: 1753: 14 gruvor, 1800: 40 gruvor, 1836: 76 gruvor, 1843: 130 gruvor.
Vidare bearbetas alla gruvor mer energiskt nu än förr. En liknande utökning av verksamheten gällde bearbetningen av tenn, koppar och bly. Jämte utvecklingen av glasfabrikationen uppstod en ny industrigren, lergodstillverkningen, som genom Josiah Wedgwood fick betydelse omkring år 1763. Denne uppfinnare lade hela fabrikationen av porslinsvaror på en vetenskaplig bas, införde bättre smak och grundade porslinsfabrikerna i norra Staffordshire, ett distrikt på åtta engelska mil i kvadrat, tidigare ödemark, nu bebyggt med fabriker och bostäder. Området livnär över 60.000 människor.
Allt drogs in i denna allmänna strömvirvel av verksamhet. Jordbruket gjorde motsvarande framsteg. Inte bara hamnade jordegendomarna i händerna på nya ägare och odlare som vi redan sett. De stora innehavarna lade ner kapital för att förbättra jorden, rev ner onödiga gärdsgårdar, dränerade, gödslade, använde bättre verktyg och införde ett systematiskt växelbruk. Vetenskapens framsteg kom till hjälp; sir Humphry Davies tillämpade med framgång kemi på jordbruket, och mekaniken gav en mängd fördelar åt de större bönderna. Därtill kom att genom befolkningstillväxten ökade efterfrågan på jordbruksprodukter i sådan grad, att från 1760 till 1834 6.840.540 acres ödeland lades under plogen. Trots detta förvandlades England från ett spannmålsexporterande till ett spannmålsimporterande land.
Samma aktivitet utvecklades inom samfärdseln. Från 1818 till 1829 byggdes i England och Wales ett tusen mil[13] landsvägar med den i lagen fastställda bredden av 60 fot, och nästan alla gamla vägar lades om enligt McAdams[14] nya system. I Skottland byggde myndigheten för offentliga arbeten sedan 1803 nära 900 engelska mil vägar och över 1.000 broar, varigenom högländernas befolkning kom inom räckhåll för civilisationen. Högländarna hade dittills i stor utsträckning livnärt sig på tjuvskytte och smuggling - nu blev de bönder och hantverkare. Och fastän gaeliska skolor inrättades för att bevara det gaeliska språket, försvann gaelisk-keltiska seder och språk snabbt inför den anryckande engelska civilisationen. Så hände också på Irland. Mellan grevskapen Cork, Limerick och Kerry fanns till denna tid en öde vildmark utan alla framkomliga vägar, vilken genom sin otillgänglighet tjänade som tillflyktsort för alla slags förbrytare, och som var den huvudsakliga fristaden för den keltisk-irländska nationaliteten på södra Irland. Den genomskärs nu av allmänna vägar, och civilisationen har därigenom vunnit tillträde även till denna vilda trakt. Hela det brittiska imperiet, och särskilt England, som för sextio år sedan hade lika dåliga vägar som Tyskland och Frankrike hade då, är nu täckt av ett nätverk av de finaste landsvägar. Även dessa är, liksom nästan allt i England, ett verk av privat företagsamhet, då staten har gjort mycket litet i detta avseende.
Före 1755 ägde England nästan inga kanaler. Det året byggdes en i Lancashire från Sankey Brook till St. Helens, och 1759 byggde James Brindley den första betydande, Bridgewaterkanalen från Manchester och kolgruvorna i det distriktet till mynningen av floden Mersey. Nära Barton passerar den, via en akvedukt, floden Irwell. Från denna bedrift daterar sig Englands kanalväsen, åt vilket Brindley först gav betydelse. Nu byggdes kanaler, och floder gjordes segelbara i alla riktningar. Enbart i England finns det 2.200 engelska mil kanaler och 1.800 mil segelbara floder. I Skottland skar Kaledoniska kanalen tvärs genom landet, och på Irland grävdes flera kanaler. Även dessa anläggningar var, liksom järn- och landsvägar, verk av enskilda individer och kompanier.
Järnvägarna har byggts först på senare tid. Den första större öppnades mellan Liverpool och Manchester 1830, och sedan dess har alla storstäderna fått järnvägsförbindelser, London med Southampton, Brighton, Dover, Colchester, Exeter och Birmingham; Birmingham med Gloucester, Liverpool, Lancaster (via Newton och Wigan, och via Manchester och Bolton); också med Leeds (via Manchester och Halifax, och via Leicester, Derby och Sheffield); Leeds med Hull och Newcastle (via York). Det finns också många mindre linjer under byggnad eller projekterade, vilka snart kommer att möjliggöra en resa från Edinburgh till London på en dag.
Så som ångan har omvandlat kommunikationsmedlen till lands, har den också revolutionerat sjöfarten. Den första ångbåten sjösattes 1807 på Hudsonfloden i Nordamerika, den första brittiska 1811 på Clyde. Sedan dess har över 600 byggts i England, och 1836 ångade över 500 ut och in i brittiska hamnar.
Sådan är i korthet historien om den engelska industrins utveckling under de senaste sextio åren, en historia som saknar motstycke i mänsklighetens historia. För sextio, åttio år sedan var England ett land som varje annat, med små städer, få och enkla industrier, och en tunnsådd, men proportionellt stor lantbruksbefolkning. Idag är det ett land som intet annat, med en huvudstad på två och en halv miljon invånare, med kolossala fabriksstäder, med en industri som levererar till hela världen och producerar nästan allt med de mest invecklade maskiner, med en arbetsam, intelligent, tätt boende befolkning, av vilken två tredjedelar är sysselsatta inom industri och handel och som består av helt olikartade klasser, vilka med andra seder, andra behov utgör en helt annan nation än tidigare dagars England. Den industriella revolutionen har för England samma betydelse som den politiska revolutionen för Frankrike och den filosofiska för Tyskland, och skillnaden mellan England av 1760 och 1844 är minst lika stor som den mellan Frankrike under l'ancien régime[15] och under julirevolutionen [1830]. Men det mäktigaste resultatet av denna industriella omvälvning är det engelska proletariatet.
Vi har redan sett hur proletariatet uppkom genom maskinernas tillkomst. Industrins snabba utbredning fordrade händer; arbetslönerna steg och stora skaror av arbetare emigrerade från jordbruksområdena till städerna. Befolkningen ökade enormt, och nästan hela ökningen ägde rum inom proletariatet. Vidare hade Irland anträtt en ordnad utveckling först sedan början av 1700-talet. Också här ökade befolkningen, som under tidigare oroligheter av det engelska barbariet hade decimerats med mer än en tiondel, nu snabbt, speciellt sedan industrins tillväxt börjat dra massor av irländare till England. Härigenom uppstod de stora fabriks- och handelsstäderna i det brittiska riket, i vilka åtminstone tre fjärdedelar av befolkningen tillhör arbetarklassen, medan den lägre medelklassen endast består av småhandlare och mycket, mycket få hantverkare. Ty, liksom den nya industrin blev betydande först genom att den förvandlade verktyg till maskiner, verkstäder till fabriker och, som en följd härav, den arbetande lägre medelklassen till arbetande proletariat och de större köpmännen till fabrikanter, liksom den lägre medelklassen härigenom tidigt krossades och befolkningen reducerades till två motsatta element, arbetare och kapitalister, så hände detta också utanför själva industrin, inom hantverk och detaljhandel. Istället för de forna mästarna och gesällerna kom storkapitalister och arbetare, av vilka de senare saknade utsikter att höja sig över sin klass. Hantverket bedrevs fabriksmässigt, arbetsdelningen genomfördes strikt, och de små mästarna, som inte kunde konkurrera med de stora företagen, trängdes ner i proletariatets klass. Samtidigt berövades arbetaren, genom upplösningen av de gamla hantverksyrkena och genom förintandet av småbourgeoisin, alla möjligheter att själv höja sig till medelklass. Tidigare hade han alltid haft möjlighet att etablera sig som hantverksmästare någonstans, kanske anställa lärlingar och gesäller, men nu, när mästarna trängdes ut av fabrikanterna, när ett stort kapital blivit nödvändigt för att självständigt driva ett företag, blev arbetarklassen för första gången en verklig, permanent klass av befolkningen, medan den tidigare ofta hade utgjort ett genomgångsstadium på väg till borgarklassen. Den som nu var född till arbetsslav hade inga andra utsikter än att hela livet förbli en arbetsslav. Först nu var alltså proletariatet i stånd att gripa sig an med en självständig rörelse.
På detta vis sammanfördes de enorma massor av arbetare, som idag uppfyller hela det brittiska riket, och vars samhälleliga förhållanden nu mer och mer tilltvingar sig den civiliserade världens uppmärksamhet.
Den arbetande klassens läge är det läge som delas av den stora majoriteten av det engelska folket. Frågan: Vad skall hända med dessa egendomslösa miljoner, de som idag konsumerar vad de tjänade igår, de som genom sin uppfinningsrikedom och sitt arbete har skapat Englands storhet, de som för varje dag blir alltmer medvetna om sin makt och som med ständigt ökande otålighet kräver sin del av samhällets rikedomar? Denna fråga har sedan Reformbillen[16] blivit nationens fråga. Alla parlamentsdebatter av någon betydelse kan reduceras till denna; och fastän den engelska medelklassen ännu inte vill erkänna den, fastän de söker undvika den stora frågan och framställa sina egna särintressen som de sant nationella, så tjänar detta alls ingenting till. Med varje parlamentssession vinner arbetarklassen mark, medelklassens intressen minskar i betydelse, och trots det faktum, att medelklassen utgör den huvudsakliga, ja den enda makten i parlamentet, blev den sista sessionen 1844 en oavbruten debatt om förhållanden, som rör arbetarklassen: Fattiglagen, fabrikslagen, lagen om förhållandet mellan herrskap och tjänstefolk. Thomas Duncombe, arbetarnas representant i Underhuset, var dagens man medan den liberala medelklassen med sin motion om avskaffande av spannmålslagen, och den radikala medelklassen med sin resolution om skattevägran, spelade en jämmerlig roll. Till och med debatten om Irland blev i grunden en debatt om det irländska proletariatet och om hur man skall kunna komma till dess hjälp. Det är på tiden, att den engelska medelklassen gör några eftergifter för arbetarna, som nu inte längre tigger utan hotar och fordrar, ty inom kort kan det vara för sent.
Trots allt detta framhärdar den engelska medelklassen, speciellt den fabriksägande, som direkt berikar sig på arbetarnas nöd, i att inte låtsas se detta nödläge. Denna klass, vilken ser sig som nationens mäktiga, representerande klass, skäms för att inför världen blottlägga Englands ömma punkt. Den vill inte erkänna, ens inför sig själv, att arbetarna befinner sig i ett nödläge, eftersom den, den egendomsägande, industriella klassen, måste bära det moraliska ansvaret för detta nödläge. Därav den hånfulla uppsyn, som bildade engelsmän (och de, medelklassen, är de enda man känner på kontinenten) brukar sätta upp när någon börjar tala om arbetarklassens förhållanden; därav den ytterliga okunnigheten hos hela medelklassen om allt som rör arbetarna; därav de löjliga tabbar, som män ur denna klass gör sig skyldiga till inom och utanför parlamentet så snart proletariatets förhållanden kommer upp till diskussion; därav den befängda sorglöshet med vilken de vandrar på en jord, som är underminerad och vilken dag som helst kan störta in under dem - en snar kollaps som är lika säker som en matematisk eller mekanisk lag; därav det miraklet att engelsmännen ännu inte har en enda fullständig bok om sina arbetares förhållanden, fastän de har hållit på att undersöka och lappa på det gamla tillståndet i vem vet hur många år. Härav följer också den djupa vreden hos hela arbetarklassen, från Glasgow till London, mot de rika, som systematiskt plundrar dem och skoningslöst lämnar dem åt sitt öde, en vrede som inom en inte alltför avlägsen framtid - man kan nästan förutse den - måste bryta ut i en revolution, mot vilken den franska och året 1794 skall framstå som en barnlek.
Ordningsföljden i vår undersökning av proletariatets olika delar följer av sig själv ur den föregående historien om dess uppkomst. De första proletärerna tillhörde industrin, de frambringades av den. Därför vänder vi oss först till de anställda i industrin, till dem som bearbetar råmaterial. Framställningen av råmaterial och bränsle för industrin fick betydelse först genom förändringar inom den senare, och skapade ett nytt proletariat, kol- och metallgruvarbetarna. I tredje hand påverkade industrin jordbruket och i fjärde förhållandena på Irland. Därmed finner varje sektion av proletariatet sin plats i enlighet härmed. Vi skall också finna, möjligen med undantag för irländarna, att medvetenhetsgraden hos de olika arbetarna står i direkt proportion till deras relation till industrin, så att industriarbetarna är de mest upplysta beträffande sina egna intressen, gruvarbetarna något mindre, lantarbetarna knappast alls. Vi kommer att återfinna samma ordningsföljd bland industriarbetarna, och vi skall se hur fabriksarbetarna, den industriella revolutionens äldsta barn, alltifrån början och intill denna dag har bildat kärnan i arbetarrörelsen, och hur andra har anslutit sig till rörelsen i proportion till i vilken grad maskinernas framväxt har påverkat deras yrken. Vi skall så, från det exempel England erbjuder, av de jämna steg som arbetarrörelsen håller med den industriella utvecklingen, lära oss förstå industrins historiska betydelse.
Men eftersom praktiskt taget hela industriproletariatet just nu är inbegripet i rörelsen, och läget för de olika sektionerna har mycket gemensamt, då de alla tillhör industrin, måste vi först undersöka förhållandena för industriproletariatet i dess helhet, för att senare mer detaljerat betrakta varje särskild gren med dess egna säregenheter.
Det har redan antytts, hur industrin centraliserar egendom i händerna på ett fåtal. Det fordras stora kapitaltillgångar för att upprätta de kolossala företag, vilka ruinerar den lilla hantverksdrivande bourgeoisin, och för att i sin tjänst utnyttja naturens krafter för att tränga ut den enskilde hantverksarbetaren från marknaden. Arbetsdelningen, användningen av vatten- och speciellt ångkraft, samt mekanisering, dessa är de tre hävstänger, med vilka industrin sedan mitten av förra århundradet [1700-talet] verkat för att vrida världen ur led. Småindustrin skapade medelklassen, den stora skapade arbetarklassen och uppsatte de få utvalda ur medelklassen på tronen, men bara för att desto säkrare störta dem när tiden var inne. Samtidigt är det ett faktum, som inte kan förnekas men lätt förklaras, att den talrika lägre medelklassen från "den gamla goda tiden" krossats av industrin och upplösts till å ena sidan kapitalister och fattiga arbetare å den andra[2*].
Men industrins centraliserande tendens upphör inte här. Befolkningen blir lika koncentrerad som kapitalet; helt naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit. Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar. Man får vägar, järnväg, kanaler; urvalet av erfaren arbetskraft blir allt större, nya företag kan byggas billigare på grund av konkurrensen bland byggare och maskinfabrikanter, som finns till hands; billigare än i avlägsnare trakter, dit man först måste transportera virke, maskiner, byggnads- och fabriksarbetare. Man har en marknad, en börs där köparna trängs, man står i direkt förbindelse med de marknader som levererar råmaterial eller är avnämare av färdiga produkter. Härav den underbart snabba tillväxten av fabriksstäderna. Landsbygden har å andra sidan den fördelen, att lönerna vanligen är lägre där än i staden, och så ligger stad och land i ständig konkurrens. Om fördelen idag är på stadens sida, sjunker lönerna på landet i morgon så lågt att nya investeringar lönar sig bäst där. Men industrins centraliserande tendens pågår med full kraft, och varje ny fabrik som byggs på landet bär i sig fröet till en fabriksstad. Om det vore möjligt för industrin att fortsätta i samma galna takt i ytterligare ett århundrade, skulle varje fabriksdistrikt i England bli en enda stor fabriksstad, och Manchester och Liverpool skulle mötas vid Warrington eller Newton. Inom handeln verkar denna centralisering på precis samma sätt. Därför monopoliserar en eller två stora hamnar, såsom Hull och Liverpool, Bristol och London, nästan hela Storbritanniens handel till sjöss.
Eftersom industri och handel fullständigast utvecklas i dessa storstäder, är deras inflytande på proletariatet tydligast märkbart här. Här har centraliseringen av egendom nått längst, här har gamla tiders seder och bruk mest fullständigt förintats, här har det gått så långt, att Merry Old England [gamla lyckliga England] är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt i våra farföräldrars minnen och berättelser. Därför finns det också endast en rik och en fattig klass, ty den lägre medelklassen försvinner för varje dag som går. Så har den klass, som en gång var den stabilaste, blivit den lättrörligaste. Den består idag av ett fåtal återstoder från en förgången tid, och ett antal personer som är angelägna att bygga sin förmögenhet; industriella Micawbers[17], och spekulanter, bland vilka en blir rik, medan nittionio gör bankrutt, och över hälften av dessa nittionio lever på ständigt upprepade konkurser.
Men i dessa städer utgör proletärerna den överväldigande majoriteten, och hur dessa lever, vilket inflytande storstaden utövar på dem, skall vi nu undersöka.
En stad som London, där man kan gå i timtal utan att ens skönja början till slutet, utan att träffa på den ringaste antydan om någon landsbygd inom räckhåll, utgör en egendomlig företeelse. Denna väldiga koncentrering, detta sammanfösande av två och en halv miljoner mänskliga varelser på en enda plats, har mångdubblat kraften hos dessa två och en halv miljoner hundrafalt. Den har gjort London till världscentrum för handeln, skapat de väldiga dockorna och hopfört de tusentals fartyg som ständigt far över Themsen. Jag vet ingen mer bjudande anblick än den Themsen erbjuder under infarten från havet till London Bridge. Byggnadernas mångfald, kajerna på ömse sidor, särskilt från Woolwich och uppåt, de oräkneliga fartygen som längs bägge stränder trängs samman mer och mer tills slutligen endast en smal ränna återstår i mitten av floden, genom vilken hundratals ångare far förbi varandra; allt detta är så väldigt, så imponerande, att man tappar fattningen och förlorar sig i häpnad över Englands storhet innan man ens satt foten på engelsk mark.[3*]
Men de offer som allt detta har kostat blir uppenbara först senare. Efter att en dag eller två ha strövat igenom huvudstadens gator och därvid endast med svårighet kunnat bana sig väg genom det mänskliga virrvarret och de ändlösa fordonsköerna, efter att ha besökt världsstadens slum, förstår man för första gången att londonborna tvingats ge upp de bästa delarna av sina mänskliga egenskaper, för att frambringa de civilisationens underverk som deras stad flödar över av, och att hundratals slumrande förmågor inom dem har fått förbli outvecklade; har förträngts i syfte att ett fåtal egenskaper skall kunna utvecklas mer helt och kunna mångfaldigas genom sammansmältning med andras. Gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen gör uppror. De hundratusenden från alla klasser och skikt som myllrar förbi varandra, är de inte alla mänskliga varelser med samma egenskaper och möjligheter, och har de inte alla samma strävan efter lycka? Och tvingas de inte i sista änden söka lyckan på samma sätt, med samma medel? Och ändå tränger de sig förbi varandra som om de inte hade något gemensamt, inget med varandra att göra, och deras enda underförstådda överenskommelse är att var och en håller sig på sin sida av trottoaren för att inte hindra strömmen från motsatt håll, allt under det att det inte faller någon in att bevärdiga någon annan ens med en blick. Den brutala likgiltigheten, vars och ens känslolösa inneslutning i sina egna privata syften, blir alltmer frånstötande och motbjudande ju mer dessa enskilda trängs samman på ett begränsat utrymme. Och hur mycket man än må vara medveten om att denna den enskildes isolering, detta inskränkta självuppfyllande, utgör grundprincipen överallt i vårt samhälle, så uppenbaras den aldrig så skamlöst, så självmedvetet som just här i storstadens trängsel. Mänsklighetens uppdelning i enskilda enheter, var och en med sin egen grundval, atomernas värld, drivs här till sin yttersta konsekvens.
Därav följer också att det sociala kriget, vars och ens krig mot alla, här förs öppet. Precis som i Stirners nyligen utgivna bok[18] betraktar människorna varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.
Vad som gäller för London, gäller för Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer. Överallt å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd, överallt ömsesidig utplundring under lagens skydd; och allt så skamlöst, så öppet tillstått, att man skyggar inför konsekvenserna av vårt samhälleliga tillstånd, så som de här ohöljt framstår, och man kan bara förundra sig över att hela det sinnessjuka systemet fortfarande hänger samman.
Eftersom kapitalet, den direkta eller indirekta kontrollen över försörjnings- och produktionsmedlen, är det vapen med vilket detta sociala krig förs, står det klart att alla nackdelarna med ett sådant förhållande med nödvändighet drabbar den fattige. För honom hyser ingen enda den minsta medkänsla. Utslängd i strömvirvlarna får han klara sig fram bäst han kan. Har han sådan tur att han finner ett arbete, d.v.s. om bourgeoisin unnar honom ynnesten att berika sig på hans bekostnad, så kan han uppnå en lön som nätt och jämnt räcker till att hålla samman kropp och själ. Får han inget arbete kan han ägna sig åt stöld, om han inte skräms av polisen, eller att svälta. I det senare fallet kommer polisen att se till att han gör det på ett stillsamt och icke anstötligt sätt.
Under min vistelse i England dog minst tjugo eller trettio personer av ren och skär svält under de mest upprörande omständigheter och endast undantagsvis stod en jury att uppbringa med tillräckligt mycket mod att nämna sakerna vid deras rätta namn. Vittnenas utsagor må vara hur klara och obestridliga som helst - den bourgeoisi, som juryn väljs ur, lyckas alltid finna ett kryphål så att de kan undvika det fasansfulla domslutet: död genom svält. Bourgeoisin vågar i detta stycke inte avslöja sanningen, ty det vore liktydigt med att underteckna sin egen förkastelsedom. Långt fler, emellertid, än de som dör direkt av svält gör det av indirekta skäl. Den allmänna svaghet, som följer av långvarig brist på riktig föda, leder till att sjukdomar, som kanske annars inte skulle blommat upp, nu får ett allvarligt förlopp och leder till döden. Engelska arbetare kallar detta för "samhälleligt mord" och anklagar vårt samhälle för att fortlöpande begå detta brott. Har de fel?
Det är sant att endast enskilda svälter. Men vilken garanti har arbetaren för att det inte blir hans tur i morgon? Vem kan försäkra honom om hans anställning? Vem går i god för att han, om hans herre och överman av ett eller annat skäl i morgon dag avskedar honom, kan hanka sig fram tillsammans med dem som är beroende av honom, till dess att han kan finna någon annan som är villig att "ge honom brödfödan"? Vem garanterar att arbetsvillighet räcker för att få arbete, eller att redobogenhet, flit, framåtanda och alla andra dygder som bourgeoisin framhåller, verkligen innebär vägen till lycka för honom? Ingen. Han vet att han har något för dagen och att det inte beror på honom om han kommer att ha något i morgon. Han vet att varje vindkast, varje nyck från hans arbetsgivare, varje nedgång i affärerna räcker för att kasta honom tillbaka i den fruktansvärda malström, ur vilken han tillfälligt räddat sig, och där det är svårt och ofta omöjligt att hålla huvudet ovanför vattenytan. Han vet att även om han idag har möjlighet att upprätthålla livhanken, så är det mycket osäkert om han skall klara av det i morgon.
Låt oss emellertid gå vidare och göra en närmare undersökning av det läge, i vilket det sociala kriget har ställt den icke egendomsägande klassen. Låt oss se vilken lön samhället betalar arbetaren för hans arbete i form av bostäder, kläder, mat; vilket slags tillvaro det beviljar dem, vilka bidrar mest till samhällets bestånd; och låt oss först av allt stanna vid bostäderna.
Varje storstad har ett eller flera slumområden där arbetarklassen fösts samman. Det är sant att fattigdomen ofta döljer sig på undangömda bakgator strax i närheten av de rikas palats. Men i allmänhet har de fattiga dock fått sig tilldelade särskilda områden, där de får hanka sig fram så gott de kan, avskärmade från den mer lyckligt lottade klassens åsyn. Dessa slumområden ser ungefär likadana ut i alla Englands storstäder - de sämsta husen i stadens sämsta kvarter; vanligtvis en- eller tvåvånings småhus i långa rader, eventuellt med källarna utnyttjade som bostäder, nästan alltid planlöst byggda. Dessa hus med tre eller fyra rum och kök utgör över hela England, med undantag för vissa delar av London, arbetarklassens vanligaste bostadsform. Gatorna är vanligen inte belagda, ojämna, smutsiga, översvämmade av lämningar från både djur- och växtriket. Rännstenar och avlopp är obefintliga, istället är de väl försedda med stinkande pölar av stillastående vatten. Ventilationen försvåras dessutom av hela kvarterets usla och förvirrade byggnadssätt, och eftersom så många mänskliga varelser här lever sammanträngda på en liten yta, är det lätt att föreställa sig den atmosfär som genomsyrar arbetarens bostad. Gatorna tjänstgör vidare som torkplats vid tjänlig väderlek; linor sträcks mellan husen och används för att hänga tvätt till tork.
Låt oss undersöka några slumområden i tur och ordning. Först då London[4*] och de ökända rucklen i St. Giles, genom vilka nu äntligen ett antal breda gator skall dras. St. Giles ligger mitt i den mest tättbefolkade delen av staden och omges av breda, härliga avenyer där "det glada London" driver omkring alldeles i närheten av Oxford Street, Regent Street, Trafalgar Square och the Strand. Området utgörs av en skräpig samling höga tre- eller fyravåningshus med smala, krokiga, smutsiga gator, vilka är minst lika livaktiga som stadens stora genomfarter - med den skillnaden att här träffar man uteslutande på människor ur arbetarklassen. En grönsaksmarknad har upprättats mitt i gatan och korgar med grönsaker och frukt, samtliga naturligtvis ruttna och knappast ätliga, blockerar trottoaren ytterligare och sprider tillsammans med fiskhandlarnas stånd en fruktansvärd stank.
Husen är bebodda från källare till vind, smutsiga inifrån och ut, och anblicken av dem är sådan att ingen människa rimligen kan vilja bo i dem. Men allt detta är ändå ingenting jämfört med bostäderna i de trånga återvändsgatorna och gränderna mellan gatorna, till vilka man tar sig genom övertäckta genomgångar mellan hus, vilkas smuts och förfall inte går att beskriva. Det är hart när omöjligt att hitta en hel fönsterruta, väggarna håller på att falla in, dörrposter och fönsterkarmar är lösa och trasiga, dörrarna är tillverkade av gamla plankor som spikats ihop, där de inte saknas helt och hållet, ty i dessa tjuvkvarter behövs inga dörrar, eftersom ingenting finns att stjäla. Högar med avfall och aska ligger vart man vänder sig och det vidriga flytande avfall som hälls ut framför dörrarna samlas i stinkande pölar. Här lever de fattigaste bland de fattiga, de sämst betalda arbetarna, tjuvar och de som hemfallit åt prostitution, hopklumpade utan åtskillnad, de flesta irländare eller av irländsk härkomst, och de som inte redan gått under i den malström av moraliskt förfall som omger dem, sjunker dagligen djupare, förlorar för varje dag mer och mer motståndskraften mot det demoraliserande inflytande som nöden, smutsen och den omgivande ondskan utövar.
St. Giles är inte heller det enda slumområdet i London. I det vidsträckta gyttret av gator finns hundratals, ja tusentals gränder och gårdar fyllda av hus, vilka är för dåliga att bo i för var och en, som fortfarande har råd att lägga ett enda öre på en människovärdig bostad. Dessa, den yttersta fattigdomens gömslen, återfinns ofta alldeles i närheten av de rikas präktiga boningar. Sålunda var det inte länge sedan en undersökning av coronern beskrev ett område i närheten av Portman Square, vilket är ett ytterst respektabelt område, som hemvist för "en myckenhet irländare, demoraliserade av fattigdom och smuts". Sålunda kan man också på gator som Long Acre och andra, vilka, även om de inte är fina, ändå anses som "respektabla", finna ett stort antal källarbostäder ur vilka utmärglade barn och halvsvältande utslitna kvinnor söker sig upp mot dagsljuset. Alldeles i närheten av Drury Lane Theater, Londons näst största teater, återfinns några av huvudstadens värsta gator: Charles, King och Park Street, där husen uteslutande befolkas av fattiga familjer från källare till vind. I St. Johns och St. Margarets församlingar bodde 1840, enligt Journal of the Statistical Society, 5.366 arbetarfamiljer i 5.294 "bostäder" (om de nu kan sägas förtjäna det namnet!), män, kvinnor och barn sammanfösta utan hänsyn till ålder eller kön, 26.830 personer allt som allt; och av dessa familjer var tre fjärdedelar i besittning av endast ett rum. I den aristokratiska församlingen St. George, Hanover Square, bodde enligt samma källa 1.465 arbetarfamiljer, nästan 6.000 personer, under liknande förhållanden. Även här var två tredjedelar av hela antalet sammanträngda till en familj per rum. Och hur utnyttjas inte dessa olyckligas fattigdom, som är så stor att inte ens tjuvar finner något att stjäla, på laglig väg av den egendomsägande klassen! De avskyvärda bostäderna på Drury Lane som just berörts inbringar följande hyror: två källarbostäder, 3 shilling; ett rum på bottenvåningen, 4 s.; en trappa upp, 4,5 s; två trappor upp, 4 s.; vindsrum, 3 s. i veckan. På detta sätt betalar de svältande invånarna enbart på Charles Street en årlig tribut av 2.000 pund till husägarna, och de ovannämnda 5.366 familjerna i Westminster en årlig hyra på 40.000 pund.
De mest vidsträckta arbetarområdena ligger öster om Towern i Whitechapel och Bethnal Green, där de stora massorna av Londons arbetarbefolkning bor. Låt oss höra vad mr G. Alston, präst i St. Philip's, Bethnal Green, har att säga om förhållandena i sin församling:
"Den innefattar 1.400 hus, bebodda av 2.795 familjer, sammantaget en befolkning på 12.000. Det område inom vilket denna stora befolkning bor är mindre än 400 yards i fyrkant (1.200 fot), och det är inte ovanligt att man kan finna en man och hans hustru boende tillsammans med fyra eller fem barn, ibland även far- eller morföräldrarna, i ett rum på tio till tolv kvadratfot, vilket skall räcka till att äta och arbeta i. Jag erinrar mig att biskopen av London fäste allmänhetens uppmärksamhet på förhållandena i Bethnal Green, denna ytterst utblottade församling, om vilken lika litet var känt i stadens Westend som om Australiens vildmark eller Söderhavets öar. Om vi verkligen önskar leta fram de mest utblottade och behövande, så måste vi lyfta av haspen till deras dörr och söka dem vid deras knappa måltid; vi måste möta dem under sjukdomens och arbetslöshetens lidande; och om vi gör detta dagligen i ett sådant område som Bethnal Green, så kommer vi att bli varse elände och misär av en sådan omfattning att en nation som vår borde skämmas att det tillåts. Jag var pastorsadjunkt i en församling nära Huddersfield under de tre år den värsta industrikrisen varade; men jag har aldrig skådat en så fullständig fattigdomens vanmakt som den jag mött i Bethnal Green. Det finns inte en familjefader av tio i hela området som äger andra kläder än sina arbetskläder, och dessa befinner sig vanligen också stadda i höggradig upplösning; och för många utgör dessa eländiga trasor dessutom det enda de har att skyla sig med om natten, som aldrig tillbringas på något bättre än en säck med halm eller hyvelspån att ligga på."
Ovanstående beskrivning ger en antydan om bostädernas inre tillstånd. Men låt oss slå följe med de engelska myndighetspersoner, som ibland förirrar sig hit, till ett eller ett par av dessa arbetarhem.
Under den rättsundersökning, som genomfördes den 16 november 1843 av mr Carter, coroner i Surrey, rörande liket av Ann Galway, 45 år gammal, återgav tidningarna följande omständigheter kring den avlidna. Hon hade bott på White Lion Court 3, Bermondsey Street, London, med sin make och en nittonårig son i ett litet rum, i vilket varken säng eller något annat möblemang kunde återfinnas. Hon låg död bredvid sin son på en hög fjädrar, vilka var utspridda över hennes i det närmaste nakna kropp. Både lakan och täcke saknades. Fjädrarna hade fastnat så vid kroppen att läkaren inte kunde undersöka liket förrän det rengjorts. Han fann då att kroppen var utmärglad och bar spår av bett efter ohyra. En del av golvet i rummet hade rivits upp och hålet användes av familjen som avträde.
Måndagen den 15 januari 1844 ställdes två pojkar inför polisdomstolen, sedan de utsvultna hade stulit och omedelbart slukat en halvrå kalvfot från en affär. Domaren fann sig föranlåten att utreda fallet ytterligare och inhämtade följande upplysningar från polismannen: Modern till de två pojkarna var änka efter en f.d. soldat, senare polisman, och hade efter makens död haft stora svårigheter att försörja sina nio barn. Hon bodde i yttersta fattigdom på Pool's Place 2, Quaker Court, Spitalfields. När polismannen anlände, fann han henne och sex av barnen bokstavligen hopklumpade i ett litet gårdsrum utan andra möbler än två gamla stolar av flätad strå utan bottnar, ett litet bord med två brutna ben, en trasig kopp och en liten skål. I spisen fanns knappt en eldbrand och i ett hörn låg ungefär så mycket gamla trasor som ryms i ett kvinnoförkläde, och utgjorde sängplats åt hela familjen. Till sängkläder hade de endast sina knapphändiga gångkläder. Den stackars kvinnan berättade för honom att hon hade tvingats sälja sin säng året innan för att köpa mat. Sängkläderna hade hon pantsatt hos specerihandlaren i utbyte mot mat. Kort sagt hade allting gått åt till mat. Domaren utanordnade ett ansenligt bidrag åt kvinnan ur fattigbössan.
I februari 1844 hänvisades Theresa Bishop, en 60-årig änka, tillsammans med sin sjuka dotter, 26 år, åt polisdomstolens vid Marlborough Street barmhärtighet. Hon bodde på Brown Street 5, Grosvenor Square, i ett litet gårdsrum inte större än en garderob, i vilket saknades varje form av möblemang. I ett hörn låg några trasor, som båda sov på; en kista fick tjäna som stol och bord. Modern förtjänade något på städning. Husägaren uppgav att de hade bott så här sedan maj 1843 och att de efter hand sålt eller pantsatt allt de ägde, utan att för den skull hittills ha betalt någon hyra. Domaren skrev ut 1 pund åt dem från fattigbössan.
Det vore mig fjärran att hävda att samtliga Londons arbetande lever under en sådan nöd som de tre nämnda familjerna. Jag vet mycket väl att för var och en som så fullständigt trampats ned av samhället, kan tio återfinnas som har det något bättre; men jag hävdar att tusentals strävsamma och hedervärda människor - värda betydligt mer respekt och aktning än alla Londons rika - lever under icke människovärdiga förhållanden; och att varje proletär, var och en utan undantag, löper risk att möta samma öde utan någon som helst egen förskyllan och trots varje tänkbar ansträngning.
Trots allt detta så kan ändå de som har något slags husrum skatta sig lyckliga i jämförelse med dem som helt saknar tak över huvudet. I London stiger femtiotusen människor upp varje morgon utan att veta var de kan lägga sig till vila inför natten. De tursammaste bland dessa många, de som lyckas behålla en penny eller två till kvällen, tar in på ett härbärge, av det slag som förekommer rikligen i varje storstad, för att söka få tag på en sängplats. Men vilken sängplats! Dessa hus är fyllda med sängar från källare till vind, fyra, fem, sex sängar i varje rum, så många som kan trängas in. I varje säng staplas fyra, fem eller sex människor, så många som kan packas samman, sjuka och friska, unga och gamla, druckna och nyktra, män och kvinnor, utan åtskillnad, i den ordning de kommer. Så följer tvistigheterna, slagen, skadorna, eller, om dessa sängkamrater kommer överens, vad värre är; stölder görs upp och gärningar utförs, vilka vårt språk, som blivit mer humant än våra handlingar, inte räcker till för att beskriva. Och de som inte har råd att betala för en sådan tillflyktsort? De sover varhelst de kan hitta en plats, i portuppgångar och under pelarvalv, i ett hörn där polisen och ägarna låter dem vara ifred. Några enstaka finner sin tillflykt i de härbärgen som här och där drivs av privata välgörenhetsorganisationer, andra sover på parkbänkarna alldeles under drottning Victorias fönster. Låt oss höra vad London Times säger:
"Det förefaller att döma av rättegångsreferaten i våra spalter av igår från polisdomstolen vid Marlborough Street att finnas ca 50 människor i olika åldrar, vilka samlas i parkerna varje natt i avsaknad av varje annat tak över huvudet än det som träden och några håligheter i flodstranden kan erbjuda. Större delen av dessa utgörs av unga flickor, vilka lockats bort från landsbygden av soldater, och utblottade lämnats vind för våg åt ensamhetens armod och ett syndfullt leverne redan i unga år.
Detta är i sanning fruktansvärt! Fattiga kommer alltid att finnas. Armodet tränger sig in och upprättar sitt avskyvärda välde i hjärtat av storstadens överflöd. Vi fruktar att det alltid kommer att finnas mycket lidande - mycket som väcker anstöt - mycket som ligger gömt under ytan bland de tusentals smala gränderna och sidogatorna i en tättbefolkad metropol.
Men att mitt i rikedomens, glädjens och modets domäner, alldeles intill St. James majestätiska prakt, tätt invid de ståtliga palatsen i Bayswater, på gränsen till de gamla och nya aristokratiska kvarteren, inom ett område där den utsökt moderna byggnadskonsten visligen avstått från att skapa ett enda tillhåll för fattigdomen; ett område som så att säga helt ägnats välståndets njutningar, att man just där skall finna nöd, hunger, sjukdom och syndfullhet sticka sig undan i alla dess olika former, förtärande både kropp och själ!
Det är i sanning ett monstruöst förhållande! Den mest fullständiga behovstillfredsställelse, som kroppsligt välbefinnande, intellektuell stimulans eller mer anspråkslösa sinnliga njutningar kan erbjuda, i nära kontakt med den obevekligaste nöd! Rikedomen skrattar i sina ljusa salonger - ett fräckt, bekymmerslöst skratt - åt nödens okända sår. Vällusten, grymt men omedvetet hånande de smärtans skrin som stiger där nerifrån. Alla motstridiga företeelser hånar varandra - allt motstridigt förutom den lastbarhet som frestar och de lastbara som frestas!
Men låt oss alla minnas detta - att inom de furstligaste kvarteren i den rikaste staden på Guds gröna jord, kan man kväll efter kväll, vinter efter vinter finna kvinnor - unga till åren, gamla till själ och i lidandet - utstötta av samhället - ruttnande i svält, orenhet och sjukdom. Låt oss minnas detta och lära, inte att teoretisera utan att handla. Gud ska veta, att det i våra dagar finns stor anledning till handling."[5*]
Jag behandlade tidigare härbärgena för hemlösa. Hur ytterligt överbelagda dessa är visas av två exempel. Ett nyligen upprättat "Härbärge för husvilla" på Upper Ogle Street, som varje kväll kan bereda husrum för trehundra personer, har sedan det öppnade, under tiden 27 januari till 17 mars 1844 härbärgerat 2.740 personer en eller flera nätter; och trots att årstiden gick mot det mildare ökade antalet sökande till såväl detta härbärge, som de på Whitecross Street och i Wapping, så starkt att en mängd husvilla fick avvisas varje kväll på grund av brist på rum. Ett annat härbärge, Central Asylum vid Playhouse Yard, kunde erbjuda i medeltal 460 sängplatser varje natt under de tre första månaderna år 1844 och gav då husrum åt 6.681 personer samt delade ut 96.141 brödransoner. Likväl förklarade styrelsen att denna inrättning inte mer än började motsvara trycket från de behövande förrän även Eastern Asylum öppnade, och då endast i begränsad omfattning.
Låt oss lämna London och i tur och ordning undersöka de andra storstäderna i de tre kungarikena. Låt oss börja med Dublin, en stad vars inlopp från havet är lika intagande som Londons är imponerande. Dublin-bukten är den vackraste i hela det brittiska öriket och av irländarna jämförs den t.o.m. med Neapel-bukten. Även staden i sig hyser stora företräden och dess aristokratiska delar är bättre och mer smakfullt planerade än i någon annan brittisk stad. Å andra sidan uppvägs det av att de fattigare områdena i Dublin tillhör de mest avskyvärda och motbjudande man kan träffa på någonstans i världen. Det är förvisso så att den irländska egenarten, som under vissa omständigheter bara trivs i smutsen, har sin del i detta; men eftersom vi återfinner tusentals irländare i varje storstad i England och Skottland, och eftersom varje fattig befolkning är hänvisad till att gradvis sjunka ned i samma orenlighet, så är inte Dublins elände något speciellt, inget som är förbehållet Dublin, utan något alla storstäder har gemensamt. Fattigkvarteren i Dublin är mycket utbredda och smutsen, husens obeboelighet och gatornas vanvård övergår all beskrivning. En liten uppfattning om det sätt på vilket de fattiga här trängts samman får man av uppgiften att 1817 bodde, enligt en rapport från inspektören för arbetsinrättningar,[6*] 1.318 personer i 52 hus med 390 rum på Barrack Street och 1.997 personer i 71 hus med 393 rum på och kring Church Street; samt att:
"stinkande gränder, återvändsgator och gårdar ligger inskjutna mellan denna och anslutande gator ... Många källare har inget annat ljus än det som kommer från dörren ... I några av dessa källare sover invånarna på golvet, som överallt består av bar jord; även om de i allmänhet har sängar ... Nicholson's Court ... hyser 151 personer i 28 små lägenheter ... vars tillstånd är ytterst eländigt; det finns bara två filtar i hela uppgången."
Fattigdomen är så stor i Dublin, att en enda välgörenhetsinrättning, Fattighussällskapet, ger understöd åt 2.500 personer om dagen. Det är en procent av befolkningen som tas emot och får mat för dagen och lämnas åt sitt öde på natten.
Dr Alison beskriver ett liknande sakernas tillstånd i Edinburgh, vars ypperliga läge renderat staden tillnamnet "våra dagars Aten", och vars strålande aristokratiska kvarter i New Town står i skarp kontrast till de fattigas stinkande elände i Old Town. Alison hävdar att dessa vitt utbredda områden är lika smutsiga och förfärliga som de värsta delarna i Dublin, och att Fattighussällskapet skulle ha en lika stor del behövande att ta hand om i Edinburgh som i den irländska huvudstaden. Han hävdar i själva verket att de fattiga i Skottland, särskilt i Edinburgh och Glasgow, har det sämre än någon annanstans i de tre kungarikena och att de fattigaste inte är irländare utan skottar. Predikanten i Edinburghs Old Church, dr Lee, omvittnade 1836 inför utskottet för religiös förkunnelse att:
"Jag har aldrig sett ett sådant samlat elände som i denna församling", där man finner människor utan möbler, i avsaknad av allt. "Jag träffar regelbundet på rum som bebos av två gifta par tillsammans. På en dag har jag besökt sju hus, i vilka inte fanns någon säng, i några av dem inte ens ett halmstrå. Jag har träffat på åttioåringar som legat på brädor. Många sover i samma kläder, vilka de bär under dagen. Må det tillåtas mig att andraga fallet med de två skotska familjerna, som bodde i en källare och som hade kommit från landet ett par månader tidigare ... Sedan dess hade två av deras barn dött och ytterligare ett låg uppenbarligen för döden. En liten hög med smutsig halm i ena hörnet var avsedd för den ena familjen, en liknande hög i motsatt hörna för den andra. I deras boning är det vid middagstid omöjligt att urskilja mänskliga anletsdrag utan konstgjord belysning. En åsna stod i ett hörn. - Ett hjärta av sten skulle sånär förmås att blöda av att se ett sådant samlat elände i ett land som detta."
I Edinburgh Medical and Surgical Journal rapporterar dr Hennen ett liknande sakernas tillstånd. Av en parlamentsrapport[7*] framgår att i de fattigas kvarter i Edinburgh råder en sådan orenlighet som man kan förvänta sig under rådande omständigheter. På sängstolparna sitter hönsen uppflugna nattetid, hundar och hästar delar kvarter med människorna, varav naturligtvis följer en svår stank, smuts och svärmar av ohyra. Den rådande uppbyggnaden av Edinburgh främjar i mångt och mycket just dessa avskyvärda förhållanden. Old Town är byggd på båda sidorna av en kulle, längs vars topp High Street löper. Från High Street utgår nedåt en mängd smala, krokiga gränder, vilka kallas wynds efter sina många svängar, och dessa wynds utgör stadens proletära område. Husen i skotska städer utgörs i allmänhet av fem- eller sexvåningsbyggnader i likhet med Paris och till skillnad från England, där såvitt möjligt varje familj har ett eget hus. Sammanträngandet av mänskliga varelser på ett begränsat område har således ökats.
"... husen", säger en engelsk tidskrift i en artikel om arbetarnas sanitära förhållanden i städerna[8*], "ligger ofta så tätt, att man kan ta ett kliv från fönstret i ett hus till det i huset mittemot - de är så höga, våning staplad på våning, att ljuset nätt och jämnt förmår tränga ned till gården längst ned. I denna del av staden hör varken avlopp eller något slag av bekvämlighetsanordningar till husen; följaktligen slängs varje natt exkrement och annat avfall från minst 50.000 människor rakt ut på gatan, vilket (trots gatsoparnas dagliga mödor) får till följd en anhopning av kompakt smuts och dunster av förruttnelse, lika motbjudande för syn- och luktsinnet som den utomordentliga hälsorisk de innebär. Är det att förundra sig över att i sådana omgivningar alla hänsyn till hälsa, moral och vanlig anständighet omedelbart uppges? Nej, alla som känner till invånarnas privata omständigheter kan omvittna den ofantliga grad av sjukdom, elände och uppgivenhet som råder. Samhället har i dessa kvarter sjunkit till ett tillstånd av obeskrivlig uselhet och elände ... De fattigare klassernas bostäder är i allmänhet ytterst smutsiga, uppenbarligen aldrig föremål för någon form av rengöring; i de flesta fall utgörs de av ett enda rum, dåligt ventilerat och ändå kallt på grund av trasiga och otäta fönster; ibland fuktigt och delvis liggande under marknivån; alltid sparsamt möblerat och utan varje slag av bekvämlighet; högar av halm får ofta fungera som säng, i vilken en hel familj - män och kvinnor, unga och gamla, kryper ihop i en motbjudande röra. Tillgång till vatten finns bara genom gemensamma pumpar och svårigheten att få tag på det främjar naturligtvis uppkomsten av allsköns vederstyggligheter."
I de andra stora hamnstäderna är förhållandena inte bättre. Liverpool, med all sin handel, rikedom och storslagenhet, behandlar likväl sina arbetare på samma barbariska sätt. Hela femtedelen av befolkningen, mer än 45.000 mänskliga varelser, bor i trånga mörka, fuktiga, dåligt ventilerade källarvåningar, av vilka det finns 7.862 stycken i staden. Förutom dessa källarbostäder finns 2.270 gårdshus, små ytor kringbyggda på alla fyra sidor med enbart en ingång, en smal, täckt gång; allesammans vanligen ytterst smutsiga och helt och hållet bebodda av proletärer. Om sådana gårdshus finns mer att säga när vi kommer till Manchester. I Bristol uppsöktes vid ett tillfälle 2.800 familjer, av vilka 46 procent endast hade ett rum var.
Precis samma sakernas tillstånd råder i fabriksstäderna. I Nottingham finns sammanlagt 11.000 hus, av vilka mellan 7.000 och 8.000 är byggda med baksidorna mot varandra och en mellanliggande brandmur, som omöjliggör genomvädring, och där ett enda avträde vanligen skall räcka till för flera hus. I samband med en undersökning som gjordes för en kort tid sedan befanns att flera huslängor hade byggts över ytligt liggande avlopp med golvplankorna som enda täckning. I Leicester, Derby och Sheffield är det inte bättre. När det gäller Birmingham uppger den ovan citerade artikeln ur Artisan:
"I stadens äldre delar finns många undermåliga gator och gårdar, vilka är smutsiga och vanskötta, uppfyllda av stillastående vatten och avfallshögar. Birminghams återvändsgränder är ytterst talrika och sträcker sig i varje riktning; det finns mer än 2.000 av dem och de utgör hemvist för en stor del av arbetarklassen. De är till största delen trånga, smutsiga, dåligt ventilerade och med dåliga avlopp, och består av mellan åtta och tjugo hus vardera; husen är byggda mot något annat bostadshus och ena ändan av gårdarna upptas nästan ständigt av askhögar, o.s.v., så att smutsen övergår all beskrivning. Det är dock inte mer än rättvist att omnämna att gårdshus av senare datum byggs på ett mer ändamålsenligt sätt och hålls i godtagbar ordning; och att även i gamla gränder är småhusen i vida lägre grad överbefolkade än i Manchester och Liverpool, vilket fått till resultat att invånarna under tider av epidemier hemsökts betydligt mindre av dödsfall än i Wolverhampton, Dudley och Bilston, bara ett par miles därifrån. Källarbostäder är också en okänd företeelse i Birmingham, även om några sådana på ytterst olämpligt sätt används som verkstäder. De små härbärgena är ganska talrika (något fler än 400), huvudsakligen på gårdarna nära stadens centrum; de är nästan alltid avskyvärt smutsiga och trånga, tillhåll för tiggare, luffare, tjuvar och prostituerade, vilka här utan hänsyn till vare sig anständighet eller bekvämlighet äter, dricker, röker och sover i en atmosfär omöjlig att uthärda för andra än dess förnedrade, omtöcknade invånare."
Glasgow är i många avseenden likt Edinburgh med samma wynds, samma höga hus, Artisan anmärker om staden:
Arbetarklassen utgör här ca 78 procent av hela befolkningen (ungefär 300.000) och bor i de delar av staden, "vilka i elände och misär överträffar de lägst sjunkna tillhållen i St. Giles eller Whitechapel, Dublins hålor eller Edinburghs wynds. Sådana ställen finns företrädesvis i stadens centrum - söder om Trongate och väster om Saltmarket, liksom Carlton, strax intill High Street, o.s.v. - ändlösa labyrinter av smala gränder eller wynds, i vilka vid så gott som varje steg utmynnar gårdar eller inneslutningar bildade av gamla dåligt ventilerade, upptornande hus, stadda i höggradigt förfall, utan vatten och packade med invånare; tre eller fyra familjer (kanske tjugo personer) på varje våning, och varje våning i vissa fall uthyrd på så sätt att ett enda rum innesluter - vi vågar inte använda ordet inhyser - mellan femton och tjugo personer. Dessa områden bebos av den fattigaste, mest förfallna och mest värdelösa delen av befolkningen, och de kan betraktas som grogrunden för de pestartade febrar, som hemsöker hela Glasgow med sina härjningar."
Låt oss höra hur J.C. Symons, av regeringen utsedd att undersöka förhållandena bland handvävarna, beskriver denna del av staden[9*]:
"Jag har sett mänsklig förnedring i några av dess värsta former, både i England och utomlands, men inte förrän jag besökte Glasgows wynds kunde jag föreställa mig att en sådan mängd av smuts, brottslighet, elände och sjukdom kunde finnas i ett civiliserat land. I de små härbärgena sover tio, tolv och ibland tjugo personer av båda könen och av alla åldrar promiskuöst på golvet i olika stadier av nakenhet. Dessa ställen befinner sig vanligen, vad gäller smuts, fukt och förfall, i ett sådant tillstånd att ingen skulle vilja använda dem som stall för sin häst."
Och på ett annat ställe:
"Glasgows wynds har en befolkning som växlar mellan 15.000 och 30.000 personer. Området består av ett flertal smala gator och fyrkantiga gårdar och i mitten på varje gård återfinns en dynghög. Om de yttre förhållandena på dessa ställen var motbjudande, fann jag mig likväl helt oförberedd på den smuts och det elände som återfanns inomhus. I vissa av de sovrum vi (d.v.s. överkonstapel Miller och Symons) besökte om kvällen fann vi hela människomassor utsträckta på golven. Ofta fanns där 15 till 20 män och kvinnor ihopkrupna, somliga med kläder, andra nakna. Deras bädd var en hög möglig halm, blandad med trasor. Det fanns knappt några möbler och det enda som gav denna håla en anstrykning av bostad var elden som brann på härden. Stöld och prostitution är dessa människors huvudsakliga inkomstkälla. Ingen tycks ha gjort sig besväret att rensa dessa Augias-stall, denna tummelplats för våld och laglöshet, denna kärna av smuts och smittsamma sjukdomar i imperiets andra stad. Noggranna undersökningar av de mest eländiga slumområden i andra städer har aldrig avslöjat någonting ens hälften så illa som denna ansamling av moralisk upplösning, kroppsligt förfall och våldsam överbefolkning ... I denna del av Glasgow har de flesta husen dömts ut av byggnadsnämnden som förfallna och obeboeliga - men det är just dessa kvarter som är fyllda till bristningsgränsen, eftersom enligt lagen ingen hyra kan utkrävas från dem."
De stora industriområdena i mitten av de brittiska öarna, de tättbefolkade områdena i västra Yorkshire och södra Lancashire med sina talrika fabriksstäder står inte efter de andra stora industriområdena i något avseende. Ulldistriktet i västra Riding i Yorkshire är en intagande bygd, ett vackert grönt landskap med kullar, vars höjdsträckning blir brantare ju längre västerut de når tills de når sin högsta punkt i den kraftiga bergsryggen Blackstone Edge, vattendelaren mellan Irländska sjön och Nordsjön. Aires dalar, längs vilka Leeds utbreder sig, och Calders, genom vilka järnvägen mellan Manchester och Leeds löper, räknas till Englands vackraste och är i alla riktningar beströdda med fabriker, byar och städer. Husen av grovhuggen, grå sten ser så prydliga och rena ut i jämförelse med Lancashires nedsotade byggnader att de är ett nöje att se på. Men när man kommer in i själva städerna finner man föga att glädja sig åt. Så ligger Leeds, efter vad Artisan beskriver det, och vilket jag själv också kan bekräfta efter en undersökning:
"på en sluttning ner mot floden Aire, som slingrar sig ca en och en halv mile genom staden och som lätt svämmar över under snösmältningen eller efter häftiga regn. De högre belägna eller västra delarna är rena för att vara en så stor stad, men de lägre delarna som gränsar till floden eller dess bäckar och tillflöden är smutsiga, hopträngda och är i sig tillräckliga för att förkorta livslängden, särskilt barnens; lägg så till detta det vidriga tillståndet i stadens lägre delar kring Kirkgate, Marchlane, Crossstreet och Richmondroad, huvudsakligen beroende på allmän avsaknad av gatubeläggning och avlopp, oregelbundenheter i byggnadssättet, överflödet av gränder och återvändsgator, liksom den nästan totala frånvaron av de enklaste medlen att upprätthålla renlighet, så har vi alldeles tillräckligt med fakta för att kunna förklara överdödligheten i detta smutsens och eländets olyckliga hemvist ... Som en följd av översvämningarna i Aire" (vilken, måste det tilläggas, lik alla floder i industrins tjänst flyter in i stadens ena ända klar och genomskinlig för att flyta ut i andra ändan tjock, svart och illaluktande från allt tänkbart avfall) "så översvämmas också bostadshusen och källarvåningarna ofta till den grad att vattnet måste pumpas ut med handpumpar på gatan; och vid sådana tillfällen stiger vattnet, även där det finns avlopp, genom dessa, och tränger in i källarvåningarna[10*] under utvecklande av osunda dunster, till stor del bestående av svavelväte, och efterlämnar ett motbjudande avskräde, synnerligen skadligt för den mänskliga hälsan. Så visade sig de överfyllda kloakerna under en översvämningsperiod våren 1839 få så allvarliga följder att folkbokföringsmyndigheten i norra distriktet rapporterade två födslar på tre dödsfall i området under gällande kvartal, medan förhållandet i alla andra distrikt var tre födslar på två dödsfall." Andra tättbefolkade distrikt saknar helt avlopp eller har dem endast i så liten omfattning att det inte är någon nytta med dem. "I vissa huslängor är källarvåningarna sällan torra"; i vissa områden är ett flertal gator täckta av fotsdjup mjuk lera. "Invånarna har gång efter annan sökt bättra på dessa gator genom att skyffla aska på dem; och smuts, avloppsvatten, etc. blir kvar i vartenda hål tills solen eller vinden förmår torka upp det ... Ett vanligt småhus i Leeds omfattar inte mer än ca fem yard i kvadrat och består vanligen av en källare, ett vardagsrum och ett sovrum. Denna ringa storlek på hus, som dag och natt är fullpackade med mänskliga varelser är ytterligare en faktor som undergräver invånarnas moral såväl som deras hälsa."
Graden av trängsel i dessa småhus bär den ovan citerade rapporten om hälsotillståndet bland de arbetande klasserna vittnesmål om:
"I Leeds kan man finna bröder och systrar, liksom inhysingar av bägge könen, i samma sovrum som föräldrarna, med följder man ryser åt vid blotta tanken."
Detsamma gäller Bradford, som ligger längs stränderna av en liten kolsvart illaluktande ström, endast sju miles från Leeds där ett antal dalgångar löper samman. På vardagarna innesluts staden av ett grått moln av kolrök, men en vacker söndag kan den utgöra en strålande anblick, när man betraktar den från de omgivande kullarna. Ändå råder inom stadens hank och stör samma smuts och otrevnad som i Leeds. Stadens äldre del är byggd på branta sluttningar och är trång och oregelbunden. På gator, gränder och gårdar ligger smuts och avskräde högvis; husen håller på att falla samman, de är smutsiga och eländiga; alldeles invid floden och dalgångens botten fann jag mer än ett hus, vars bottenvåning, halvt begraven i sluttningen, övergivits helt och hållet. Allmänt sett tillhör de delar av dalens botten, där arbetarnas småhus trängts in mellan höga fabriker, de sämst byggda och smutsigaste områdena i hela staden. I de nyare delarna av staden är husen, liksom i alla fabriksstäder, mer regelbundna och har byggts i längor, men även så är de behäftade med alla de gissel som följer med det förhärskande sättet att bygga bostäder åt arbetarna, förhållanden som vi skall finna anledning att gå in på närmare när vi diskuterar Manchester. Samma sak gäller de återstående städerna i West Riding, särskilt Barnsley, Halifax och Huddersfield. Den sistnämnda, som utan vidare är den vackraste av alla Yorkshires och Lancashires fabriksstäder genom sitt betagande läge och moderna arkitektur, har likväl sina dåliga kvarter; sålunda rapporterade den 5 augusti 1844 en kommitté som utsetts av ett medborgarmöte för att kartlägga staden:
"Det är ett ökänt faktum att det finns hela gator i Huddersfield, liksom ett flertal gårdar och gränder, som varken är stensatta eller belagda, inte försedda med vare sig kloaker eller rännstenar; där avfall och smuts av varje tänkbart slag lämnas öppet att mögla och ruttna; där pölar med unket vatten tillhör regeln, och där intilliggande bostäder med nödvändighet får en anstrykning av förfall och smuts; sammanfattningsvis ställen där sjukdomar alstras och som utgör en fara för hela stadens hälsa."
Om vi tar oss över Blackstone Edge eller åker igenom den med järnväg, så kommer vi till den klassiska mark där engelsk industri har uppnått sin storhet och varifrån all arbetarrörelse härstammar, nämligen södra Lancashire med centralorten Manchester. Återigen finner vi ett vackert landskap med kullar som sluttar västerut från vattendelaren mot Irländska sjön, med de vackra gröna dalarna kring floderna Ribble, Irwell, Mersey och deras tillflöden. Det är en trakt som för hundra år sedan huvudsakligen bestod av glest befolkade träskmarker, men som nu är beströdd med städer och byar och utgör den mest tättbefolkade landremsan i England. I Lancashire, och särskilt då i Manchester, finner man både den engelska industrins vagga och dess centrum. Manchester-börsen fungerar som barometer för handelns alla upp- och nedgångar. Den moderna tillverkningsindustrin har i Manchester uppnått sin fulländning. I södra Lancashires bomullsindustri skall man finna att användandet av naturkrafterna, ersättandet av handarbete med maskiner (i synnerhet den mekaniska vävstolen och den självgående spinnmaskinen) samt arbetsdelningen har nått sitt högsta stadium; och om vi i dessa tre element erkänner det som kännetecknar den moderna industrin, så måste vi också medge att bomullstillverkningen har gått i spetsen för alla andra industrigrenar från första början till den dag som idag är. Den moderna tillverkningsindustrins inverkan på arbetarklassen kommer här med nödvändighet att få fullständigt fritt spelrum och vi finner här industriproletariatet i dess mest klassiska och renodlade form. Den förnedring i vilken införandet av ångkraft, maskiner och arbetsdelning försätter arbetaren, och proletariatets strävanden att resa sig ur denna förödmjukelse måste likaledes drivas till sin högsta grad och med det fullaste medvetande. Eftersom Manchester sålunda är urtypen för en modern industristad, och eftersom jag känner den lika ingående som min födelsestad, mer ingående än många av dess invånare, skall vi göra ett längre uppehåll här.
De kringliggande städerna runt Manchester skiljer sig föga från centralorten när det gäller arbetarnas bostadsförhållanden, med undantag av att arbetarklassen här om möjligt utgör en ännu större andel av befolkningen. Dessa städer är helt och hållet industriorter och all deras handel går genom Manchester, som de är avhängiga i alla avseenden, i det att deras befolkning uteslutande består av arbetare och småhandlare, medan Manchester har en synnerligen ansenlig del köpmän, i synnerhet grossister och mer "ansedda" detaljhandlare. Fastän sålunda Bolton, Preston, Wigan, Bury, Rochdale, Middleton, Heywood, Oldham, Ashton, Stalybridge, Stockport, m.fl., är städer med trettio, femtio, sjuttio och upp till nittiotusen invånare utgör de ändå nästan helt och hållet arbetarområden, interfolierade endast av fabriker, några få genomfarter kantade av affärer samt ett par gator längs vilka fabriksägarnas trädgårdar och hus ligger utströdda som villakvarter. Själva städerna är illa och planlöst byggda med osunda återvändsgator, gränder och bakgator. De stinker av kolrök och får ett särskilt sjaskigt utseende genom det från början klarröda tegel, vilket här utgör det genomgående byggnadsmaterialet, och som med tiden blir alldeles svart. Källarbostäder är vanligt förekommande här; varhelst det är möjligt uppförs dessa underjordiska hålor och en synnerligen ansenlig del av befolkningen bor i dem.
Näst efter Preston och Oldham tillhör Bolton, elva miles nordväst om Manchester, de värsta bland dessa städer. Staden har, efter vad jag har kunnat utröna under mina upprepade besök, endast en större gata, och en mycket smutsig sådan, nämligen Deansgate, vilken också tjänar som marknadsplats, och som t.o.m. när vädret är som vackrast utgör ett mörkt, motbjudande hål, trots att den, med undantag av fabrikerna, är kantad av låga en- och tvåvåningshus. Här, liksom överallt annars, är stadens äldre delar särskilt förfallna och eländiga. Ett mörkt vattendrag, vilket lämnar betraktaren i tvivelsmål om huruvida det är en å eller en lång rad unkna pölar, flyter genom staden och ger sitt bidrag till den sammantagna nedsmutsningen av luften, vilken, även det förutan, långt ifrån är ren.
Så har vi Stockport, som ligger på floden Merseys Cheshire-sida, men som inte desto mindre hör till Manchesters industriområde. Staden ligger i en trång dal längs med Mersey, så att gatorna sluttar nedför en brant kulle på ena sidan och uppför en lika brant på andra hållet, medan järnvägen från Manchester till Birmingham löper över en hög viadukt ovanför staden och hela dalen. Stockport är ökänt i hela området såsom varande en av de mörkaste, rökigaste hålorna och staden ser verkligen synnerligen motbjudande ut, särskilt när man betraktar den från viadukten. Ännu mer motbjudande är dock arbetarklassens hus och källarbostäder, som sträcker sig i långa rader genom stadens alla delar från dalbottnen till kullens krön. Jag kan inte påminna mig ha sett så många källare använda som bostäder någon annanstans i detta område.
Några miles nordost om Stockport ligger Ashton-under-Lyne, en av de nyaste fabriksstäderna i trakten. Den ligger på sluttningen till en höjd, vid vars fot kanalen och floden Tame flyter, och den har i allmänhet byggts enligt de nyare, mer regelbundna linjerna. Fem eller sex parallellgator löper längs bergshöjden och korsas i rät vinkel av andra som leder ned mot dalen. På detta sätt skulle fabrikerna kunna hållas åtskilda från själva staden, även om det nu inte vore så att närheten till floden och kanalen drog dem ned i dalen allihop, där de nu ligger tätt packade och spyr ut rök från skorstenarna. Det är detta byggandssätt Ashton har att tacka för att staden utgör en betydligt mer inbjudande anblick än merparten av fabriksstäder; gatorna är bredare och renare, husen ser nya och bekväma ut med sin klarröda färg. Men det moderna sättet att bygga arbetarbostäder har sina särskilda nackdelar; varje gata har sin undangömda bakgata till vilken en smal, stensatt gång leder, och som är desto smutsigare. Och fastän jag inte sett några hus, utom ett fåtal vid infarten, som kan vara mer än femtio år gamla, så finns även i Ashton gator vid vilka husen börjar bli dåliga, där tegelstenarna i hörnen inte längre sitter fast utan låter sig ruckas fram och tillbaka och där väggarna har sprickor och inte förmår hålla kvar putsen på insidan; gator vars smutsiga och rökinpyrda anblick inte på något sätt skiljer sig från de andra städerna i området, utom i det att de i Ashton utgör undantaget i stället för regeln.
En mile åt öster ligger Stalybridge, också vid floden Tame. När man kommer från Ashton över höjdsträckningen, så har resenären, när han når toppen, både till höger och vänster stora fina trädgårdar med utsökta villor, vanligen byggda i elisabetansk stil, vilken förhåller sig till den gotiska stilen precis som anglikanska kyrkan till den apostoliska romersk-katolska. Ytterligare ett hundratal steg och Stalybridge framträder nere i dalen, i skarp kontrast mot de vackra lantbostäderna, i skarp kontrast t.o.m. mot de blygsamma husen i Ashton! Stalybridge ligger i en smal, krokig ravin, mycket smalare än t.o.m. Stockports dalgång, och ravinens båda sidor upptas av en planlös samling stugor, hus och fabriker. När man kommer in i staden är de första husen trånga, inpyrda av rök, gamla och förfallna; och resten av staden förtar inte detta intryck. Nere i den trånga dalbottnen ligger några gator; de flesta av dem löper kors och tvärs, hursomhelst, uppför och nedför, och i nästan samtliga hus är bottenvåningen, på grund av det sluttande läget, till hälften begravd i marken: och den mångfald gränder, bakgator och undanskymda vrår detta förvirrade byggnadssätt gett upphov till kan iakttas uppifrån kullarna, där man på sina ställen kan se staden nästan vid sina fötter som i fågelperspektiv. Lägg till detta den upprörande smutsen och det blir lätt att föreställa sig vilket motbjudande intryck Stalybridge gör.
Men nog nu om dessa små städer. Var och en har sina egenheter, men i det stora hela bor arbetarna i dem på precis samma sätt som i Manchester. Jag har här inskränkt mig till att måla ut egenheterna i byggnadssättet, till vilket man kan anmärka att alla mer allmänna fakta om förhållandena för arbetarbefolkningen i Manchester är fullt tillämpliga även för de omgivande städerna.
Manchester ligger vid foten av de södra sluttningarna av en serie kullar, som sträcker sig från Oldham och vars sista topp, Kersall Moor, utgör såväl Manchesters kapplöpningsbana som dess Mons Sacer.[19] Själva Manchester ligger på Irwells vänstra strand, mellan denna flod och två mindre, Irk och Medlock, som här mynnar i Irwell. På Irwells högra strand, avgränsad av en skarp krök i floden, ligger Salford och längre västerut Pendleton; norrut från Irwell ligger Upper och Lower Broughton; norr om Irk ligger Cheetham Hill; söder om Medlock ligger Hulme; längre österut Charlton on Medlock; ännu längre bort, ganska rakt öster om Manchester, ligger Ardwick. Hela denna samling av byggnader benämns vanligen Manchester och omfattar omkring fyrahundratusen invånare, snarare mer än mindre. Själva staden är egendomligt byggd, så att man kan bo i den åratal och gå ut och in dagligen utan att råka på några arbetarkvarter eller ens arbetare; detta så länge man inskränker sig till sina affärer eller promenader för nöjes skull. Detta kommer sig huvudsakligen av att arbetarkvarteren både genom omedveten tyst överenskommelse och helt öppet och medvetet skarpt avskiljts från de delar av staden som reserverats för medelklassen, eller, där detta inte lyckats, har de försetts med en täckmantel av välgörenhetsinrättningar. I hjärtat av Manchester ligger ett ganska utbrett affärsområde, kanske en halv mile långt och lika brett, som nästan helt består av kontor och lagerbyggnader. Nästan hela området är tömt på boende och ligger tomt och övergivet under natten; endast väktare och polis passerar de gamla gränderna med sina avskärmade lyktor. Detta område genomkorsas av ett antal stora genomfartsleder på vilka den väldiga trafikströmmen koncentreras och längs vilka markplanet är kantat av bländande affärer. På dessa gator är övervåningarna delvis bebodda och det är ganska livligt ända till sent på natten. Med undantag av detta affärsområde utgör hela Manchester, hela Salford och Hulme, stora delar av Pendleton och Chorlton, två tredjedelar av Ardwick och enstaka områden i Cheetham Hill och Broughton ett obrutet arbetarområde, vilket sträcker sig som ett bälte, i genomsnitt en och en halv mile brett, runt affärsområdet. Utanför och bortom detta bälte bor över- och medelklassen; medelklassen på raka och regelbundna gator i närheten av arbetarkvarteren, särskilt i Chorlton och de lägst belägna delarna av Cheetham Hill; överklassen i mer avskilda villor med trädgårdar i Chorlton och Ardwick eller på de vindomsvepta höjderna i Cheetham Hill, Broughton och Pendleton. De bor fritt i hälsosam lantluft, i vackra bekväma hem, där omnibussarna till staden passerar varje kvart. Och det bästa med denna uppläggning är att medlemmarna i denna penningaristokrati kan ta kortaste vägen mitt genom alla arbetarområden till sin affärsverksamhet utan att någon enda gång behöva bli varse att de befinner sig mitt i den solkiga misär som lurar till höger och vänster. Ty genomfarterna, som från börsen löper ut ur staden i alla riktningar, är på båda sidor kantade av en nästan obruten följd av affärer och befinner sig sålunda i händerna på medelklassen och småbourgeoisin, vilka i eget intresse ser till, och förmår, att hålla snyggt och rent omkring sig. Det är visserligen sant att dessa affärer står i ett visst förhållande till de områden som ligger bakom dem och sålunda är mer eleganta i affärs- och bostadskvarteren än då de döljer solkiga arbetarbostäder; men för de välbärgade männen och kvinnorna med starka magar och svaga nerver tjänar de ändå syftet att undandra åsynen av den nöd och smuts som utgör andra sidan av deras välstånd. Så är t.ex. Deansgate, som går rakt söderut från Old Church, först kantad med spinnerier och lagerbyggnader, sedan med sämre affärer och ölställen; längre söderut, där den lämnar affärsområdet, med mindre inbjudande affärer, vilka blir allt smutsigare och allt tätare avbrutna av ölsjapp och ginställen ju längre man kommer, tills affärernas utseende vid södra änden inte lämnar något utrymme för tvivel om att kundkretsen består av arbetare och uteslutande arbetare. Samma gäller Market Street, som löper åt sydost från börsen; först förnämliga affärer av finaste slag, med överliggande kontor eller lager; längre bort kommer Piccadilly med enorma hotell och lagerbyggnader; ännu längre bort London Road i närheten av Medlock med fabriker, ölhallar och affärer för den lägre bourgeoisin och arbetarbefolkningen; och från denna punkt och vidare stora trädgårdar och villor tillhörande de mer välbärgade köpmännen och fabriksägarna. På detta sätt kan var och en som känner till Manchester dra sina slutsatser om de intilliggande områdena från genomfarternas utseende, men det är sällan man från gatan får en glimt av de verkliga arbetarområdena. Jag vet mycket väl att denna hycklande uppbyggnad är mer eller mindre gemensam för alla stora städer; jag vet också att detaljhandlarna genom de krav deras verksamhet ställer är hänvisade till de stora genomfarterna; jag vet att det överallt finns fler bra hus än dåliga på sådana gator och att markvärdet är större i närheten av dem än i mer avlägset belägna områden; men samtidigt har jag heller aldrig träffat på ett så systematiskt utestängande av arbetarklassen från genomfarterna, ett så omsorgsfullt undangömmande av allt som skulle kunna tänkas inverka menligt på bourgeoisins ögon eller nerver, som i Manchester. Ändå följer Manchester i andra avseenden övergripande planer och officiella bestämmelser mindre och verkar i högre grad än andra städer vara en produkt av tillfälligheter; men när jag i detta sammanhang betänker medelklassens ivriga försäkringar om att arbetarklassen klarar sig utmärkt, så kan jag ändå inte undgå känslan av att de liberala fabriksägarna, Manchesters "Big Wigs", när allt kommer omkring inte är så oskyldiga till detta skamliga byggnadssätt.
Här kan jag inflika att spinnerierna nästan samtliga ligger i anslutning till de floder eller olika kanaler som förgrenar sig i staden, innan jag nu omedelbart tar itu med att beskriva arbetarkvarteren. Först och främst har vi Manchesters Old Town, som ligger mellan affärsområdets norra gräns och floden Irk. Här är även de bättre gatorna smala och vindlande, såsom Todd Street, Long Millgate, Withy Grove och Shude Hill. Husen är smutsiga, gamla och förfallna och sidogatorna helt förfärliga. På väg från Old Church till Long Millgate stöter fotgängaren genast på en länga gammalmodiga hus på höger hand, av vilka inte ett enda når upp till sin ursprungliga höjd; dessa är rester från det förindustriella Manchester, vars tidigare invånare har flyttat med sina ättlingar till mer välbyggda områden och har lämnat husen, vilka inte var tillräckligt fina för dem, åt en befolkningsgrupp med stark inblandning av irländskt blod. Här befinner man sig i så gott som ohöljda arbetarkvarter, ty inte ens affärerna eller ölhallarna finner det mödan värt att söka upprätthålla åtminstone en antydan om renlighet. Men detta är ändå ingenting mot gårdarna och gränderna bakom, till vilka man bara kan ta sig genom övertäckta gångar där två personer inte kan passera varandra. Det är omöjligt att återge ens ett intryck av det oregelbundna hopgyttrandet av bostäder utan någon som helst tanke som råder här, och den röra i vilken de trängts samman, bokstavligen på varandra. Och det är inte de byggnader som överlevt Manchesters tidigare epoker som kan lastas för detta; förvirringen har först nyligen nått sin högsta nivå i och med att varje litet utrymme som den gamla bebyggelsen lämnat tomt nu fyllts och täckts till dess att inte en fotsbredd mark återstår att bebygga.
För att bekräfta mitt påstående har jag här ritat av en liten del av Manchesters karta - inte den värsta delen och inte ens en tiondel av hela Old Town.
Denna karta torde räcka för att åskådliggöra det planlösa sätt på vilket hela området byggts, särskilt den del som ligger närmast Irk.
Irks södra strand är här mycket brant och mellan femton och trettio fot hög. På denna sluttande brant har tre huslängor uppförts, av vilka den nedersta står rakt i floden, medan framsidan på den översta befinner sig på krönet av kullen vid Long Millgate. Bland dem finns fabriker längs floden och i korthet är byggnadssättet lika sammanträngt och oregelbundet som vid Long Millgates nedre del. Till höger och vänster leder ett otal täckta gångar från huvudgatan in till en mängd gårdar, och den som styr sina steg dit möter en sådan avskyvärd mängd sot och smuts att dess motstycke inte kan uppbringas - det gäller särskilt de gränder som leder ned till Irk, vilka innefattar de utan jämförelse värsta bostäder jag någonsin skådat. Vid ingången till en av dessa gårdar, alldeles i slutet av den täckta passagen, står ett avträde utan dörr, så smutsigt att invånarna kan ta sig in och ut från gården endast genom att vada genom stinkande pölar av ruttnande urin och exkrement. Detta är den första gården vid Irk ovanför Ducie Bridge - om det nu skulle falla någon in att vilja ta sig en titt. Nedanför den ligger vid floden flera garverier som sprider en stank av ruttnande djurkroppar över hela omgivningen. Till de flesta husen nedanför Ducie Bridge kan man bara ta sig genom smala, smutsiga trappor och över högar av avskräde och orenlighet. Den första gården nedanför Ducie Bridge, känd som Allen's Court, befann sig vid tiden för koleran i ett sådant tillstånd att hälsovårdsmyndigheterna beordrade att den skulle utrymmas, rensas ut och desinficeras med klorkalk. Dr Kay ger en fruktansvärd beskrivning av gårdens tillstånd vid denna tid.[11*] Sedan dess förefaller det som om den delvis har rivits och byggts om; den förbipasserande kan åtminstone från Ducie Bridge se flera rivna murar och högar av avfall tillsammans med några nyare hus. Utsikten från denna bro, som barmhärtigt nog döljs för vanliga dödliga av mindre resning genom en manshög balustrad, är typisk för hela området. Längst ned flyter floden Irk - eller rättare sagt torkar den snarast långsamt in. Det är ett smalt, kolsvart, illaluktande vattendrag, fullt av skräp och avfall, som fastnar på den grundare högra stranden. Vid torr väderlek bildas på denna strand en lång rad av de mest avskyvärda, svartgröna dypölar, från vars djup ständigt stiger bubblor av osunda gaser, vilka framkallar en stank som är outhärdlig till och med på bron fyrtio eller femtio fot ovanför flodens yta. Dessutom hejdas flodens lopp med bara några stegs mellanrum av höga galler bakom vilka dy och avskräde samlas och ruttnar i tjocka högar. Ovanför bron finns garverier, benmjölsfabriker och gasverk från vilka alla slags utsläpp sker till Irk, vilken dessutom får ta emot innehållet från hela grannskapets avlopp och avträden. Det är inte svårt att föreställa sig vad slags avlagringar den floden lämnar efter sig. Nedanför bron ser man högarna av avfall, smuts och matrester från gårdarna på den branta vänstra stranden; här är varje hus tätt sammanpackat bakom sin granne och en bit av varje är synlig. Alla är de svarta, nedsotade, förfallna och uråldriga, med trasiga fönster och fönsterkarmar. Bakgrunden utgörs av gamla, barackliknande fabriksbyggnader. På den nedre, högra stranden finns en lång rad hus och spinnerier; det andra huset är en ruin utan tak, fyllt av avfall; det tredje är byggt så långt ner att understa våningen är obeboelig och den saknar därför både fönster och dörrar. Här innefattar bakgrunden fattigkyrkogården, Liverpool-Leedsjärnvägens station samt där bakom arbetshuset, "de fattigas Bastilj" i Manchester, som likt en fästning bakom sina höga murar och balustrader på kullens topp ser ned på arbetarnas kvarter nedanför.
Ovanför Ducie Bridge planar vänstra stranden ut och den högra blir brantare. Men bostädernas tillstånd på bägge sidor blir snarare värre. Den som där tar till vänster från huvudgatan, Long Millgate, går vilse. Han irrar från en gård till en annan, runt oräkneliga hörn, ser inget annat än smala, smutsiga prång och gränder, tills han efter ett par minuter har förlorat varje begrepp om riktningen och inte vet åt vilket håll han skall gå. Överallt helt eller delvis förstörda byggnader, vissa av dem faktiskt obebodda, vilket säger en hel del här; endast sällan ser man ett golv av trä eller sten i dessa hus, nästan genomgående trasiga, illasittande fönster och dörrar, för att inte tala om den smuts som är förhärskande! Överallt högar av skräp, avfall och matrester; stillastående pölar i stället för rännstenar och en stank, som bara den gör det omöjligt för en åtminstone tillnärmelsevis civiliserad varelse att bo i ett sådant område. Den nyligen tillbyggda förlängningen av Leeds-järnvägen, som här korsar Irk, har sopat bort en del av dessa gårdar och gränder, och därmed givit fri insyn till andra. Alldeles under järnvägsbron finns en gård, vars smuts och vederstyggligheter lämnar de övriga långt bakom sig, just därför att den hittills varit så undanskymd, så otillgänglig att man inte kunde hitta dit utan en hel del besvär. Jag skulle själv aldrig ha upptäckt den utan de genombrytningar järnvägen skapat, trots att jag trodde mig känna till hela området grundligt. Om man tar vägen via en svårframkomlig strandremsa, mellan stakar och tvättlinor, tränger man in i detta kaos av små envåningshus med bara ett enda rum i vilka det för det mesta inte finns något uppbyggt golv; kök, vardags- och sovrum, allt i ett. I en sådan håla, knappt fem fot på längden och sex på bredden, fann jag två sängar - och vilka sängar! - som tillsammans med en trappa och eldstad fullständigt utfyllde rummet. I flera andra fann jag absolut ingenting. Dörren stod öppen och invånarna lutade sig mot den. Överallt avskräde och matrester framför dörrarna; att det fanns någon sorts beläggning under detta kunde man inte se, endast känna med foten här och där. Hela denna samling av boskapsskjul för människor omgavs på två sidor av hus och en fabrik samt på den tredje av floden, och bredvid den smala trappan från järnvägsbanken ledde en smal passage till en nästan lika dåligt byggd och illa underhållen labyrint av bostäder.
Nog nu! Hela Irk kantas av områden byggda på detta sätt, ett planlöst, hoptrasslat kaos av hus, mer eller mindre på gränsen till obeboeliga, vars osnygga innandömen mer än väl överensstämmer med deras smutsiga yttre omgivningar. Och hur skulle folk kunna hålla sig rena utan verklig möjlighet att tillfredsställa de mest elementära naturbehov? Avträden är så sällsynta här att de antingen blir överfyllda varje dag eller ligger för avsides för att kunna utnyttjas av merparten av invånarna. Hur skall folk kunna tvätta sig när de bara har Irks smutsiga vatten att tillgå och när pumpar och vattenledningar bara finns i stadens anständiga delar? Det kan sannerligen inte läggas dessa det moderna samhällets trälar till last att deras bostäder inte skiljer sig i renlighet från de svinstior, vilka på sina ställen kan återfinnas bland dem. Husvärdarna skäms inte för att hyra ut bostäder som de sex eller sju källarvåningarna på kajen rakt under Scotland Bridge, där golvet befinner sig åtminstone två fot under lågvattenmärket i Irk, som rinner inte mer än sex fot från dem; eller som ovanvåningen i hörnhuset på motsatta stranden rakt ovanför bron, där bottenvåningen, som är helt obeboelig och berövats alla fönsterkarmar och dörrposter, vilket inte alls är ovanligt i detta område; där denna öppna bottenvåning används som avträde av hela omgivningen i brist på bättre inrättningar!
Om vi lämnar Irk och än en gång ger oss in i motsatta sidan från Long Millgate, till själva hjärtat av arbetarnas bostadsområden, kommer vi till ett något nyare kvarter, som sträcker sig från St. Michael's Church till Withy Grove och Shude Hill. Här råder en något bättre ordning. Istället för kaoset av byggnader finner vi här åtminstone långa raka gator och gränder eller gårdar, byggda med någon tanke och vanligen fyrkantiga. Men om i det förra fallet varje enskilt hus bar godtyckets stämpel gäller här samma sak för varje gård och gränd, som är byggd utan hänsyn till de intilliggandes läge. Gränderna löper än i den ena, än i den andra riktningen, så att den som går här varannan minut hamnar i en återvändsgränd eller finner sig, när han svänger runt ett hörn, vara försatt tillbaka vid utgångspunkten; förvisso kan ingen, som inte bott en avsevärd tid i denna labyrint, lära sig hitta rätt.
Om man nu alls kan använda ett ord som ventilation, när man talar om detta område, så är den på dessa gator och gårdar till följd av den röra som råder, fullt ut lika otillräcklig som i