Skrivet: Från april till augusti 1844.
Publicerat: 1932
Källa: Marx Engels Werke bd XL, s. 465-588; "Ökonomisch-philosophische
Manuskripte".
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Marx påbörjar på allvar studiet av ekonomin i Paris hösten 1843, dit han tvingats ta sin tillflykt undan den politiska repressionen. Ekonomisk-filosofiska manuskript är det första resultatet av dessa studier, tillkommet någon gång mellan februari och augusti 1844.
I centrum för manuskripten står begreppet "alienation". Närmaste föregångaren till Marx' alienationsbegrepp finner man i Feuerbachs religionskritik: "För att berika Gud måste människan bliva fattig, för att Gud skall bliva allt måste människan vara ett intet." o.s.v. Men för Marx är det här inte religionen, utan ekonomin som är det centrala. Det är i de ekonomiska förhållandena mänskans alienation framträder, genom dem som hon behärskas av sina egna produkter. Här görs en sorts sammansmältning av den tyska filosofin och den engelska nationalekonomin, som Marx' uppmärksamhet riktats mot genom Engels' artikel Utkast till en kritik av nationalekonomin. Manuskripten innebär ur detta perspektiv första länken i en utvecklingskedja som leder mot Grunddragen till kritiken av den politiska ekonomin, Teorier om mervärdet och Kapitalet.
De engelska ekonomernas läror godtas i manuskripten som riktiga för kapitalistiska förhållanden. Samtidigt ses de ekonomiska lagbundenheter som klassikerna beskrev som naturgivet objektiva på ett nytt sätt: de är resultatet av alienerade mänskliga relationen och därmed möjliga att upphäva. Marx' filosofiska omvärdering av nationalekonomin låter (än så länge) allt bli som det var, samtidigt som det ges en helt ny innebörd.
En annan komponent i Marx' alienationsbegrepp hör mer ensidigt hemma i hans 40-tals problematik. Det gäller synen på alienationen som en främmandegörelse av mänskans väsen, eller, med den vanliga termen i manuskripten, hennes artväsen. Denna tanke går tillbaka på Strauss och Feuerbach. Människans karakteristiska egenskaper realiseras inte av den enskilde individen, utan av människan som art. Ja, människan kan inte ens bli medveten om att hon är en människa annat än genom förmedling av andra människor, d.v.s. genom det sociala sammanhang vari hon ingår. P.g.a. denna sociala förmedling kommer enligt Marx t.o.m. den oorganiska naturen att höra samman med människans väsen. Naturen för oss är en förmänskligad natur, tillägnad via mänskliga kategorier, föremål för mänsklig bearbetning.
||IXXXIX| Jag har i Deutsch-Französische Jahrbücher aviserat en kritik av rätts- och statsvetenskaperna i form av en kritik av den hegelska rättsfilosofin.[1] Vid utarbetandet för trycket visade det sig helt olämpligt, hämmande för framställningen och försvårande för förståelsen, att sammanföra den kritik som endast riktade sig mot spekulationen med kritiken mot själva materialet. Rikedomen och olikmässigheten hos de objekt som skulle behandlas hade dessutom inte medgett att de trängts samman till en enda skrift annat än i helt aforistisk form. En sådan aforistisk framställning skulle åter gett intryck av ett helt godtyckligt systematiserande. Jag kommer därför att i olika fristående broschyrer låta kritiken av rätt, moral, politik etc. följa på vartannat. Slutligen kommer jag i ett särskilt arbete åter att försöka ge hela sammanhanget, förhållandet mellan de enskilda delarna, och till sist kritiken mot den spekulativa behandlingen av detta material.[2] Av detta skäl finner man i föreliggande skrift sambandet mellan nationalekonomin och stat, rätt, moral, borgerligt liv etc. berörd blott i den mån nationalekonomin själv ex professo, berör dessa objekt.
Jag behöver inte försäkra den läsare som är förtrogen med nationalekonomin att mina resultat vunnits genom en helt empirisk analys, grundad på ett medvetet, kritiskt studium av nationalekonomin.
{Den okunnige recensent[3] som däremot försöker dölja sin fullkomliga ignorans och tanketorka genom att slå den positive kritikern i huvudet med frasen "utopisk fras" eller med fraser som "den helt rena, helt beslutna, helt kritiska kritiken", det "icke blott rättsliga utan samhälleliga, helt samhälleliga samhället", den "kompakta, massartade massan" de "talande talesmännen för den massartade massan" - denne recensent har ännu att ge ett första bevis på att han, förutom i sina teologiska familjeangelägenheter, har något att komma med också i världsliga angelägenheter.}
Det är självklart, att jag förutom av de franska och engelska socialisterna också använt mig av de tyska socialistiska arbetena. De innehållsrika och originella tyska arbetena inom denna vetenskap inskränker sig däremot - förutom Weitlings skrifter - till de uppsatser som i de "21 arken" levererats av Hess och till Engels' Umrisse zur Kritik der Nationalökonomie i Deutsch-Französche Jahrbücher. Där har jag också på ett högst allmänt sätt antytt de första elementen i föreliggande arbete.[4]
{Förutom dessa skriftställare, som kritiskt arbetat med nationalekonomin, har den positiva kritiken, alltså också den tyska positiva kritiken av nationalekonomin, sin sanna grundval i Feuerbachs upptäckter. Hur mycket man än i hemlighet använder sig av dem, tycks den småaktiga avunden hos några, och den uppriktiga vreden hos andra ha anstiftat en veritabel komplott för att hemlighålla hans Philosophie der Zukunft och Thesen zur Reform der Philosophie i Anecdotis.}
Från Feuerbach härrör först den positiva humanistiska och naturalistiska kritiken.[5] Ju mindre bullrande, desto säkrare, omfångsrikare och varaktigare är de Feuerbachska skrifternas verkan, de enda skrifter efter Hegels Fenomenologi och Logik som innehåller en verklig teoretisk revolution.
Uppgörelsen i slutkapitlet av föreliggande skrift, med Hegels dialektik och filosofi överhuvud, håller jag, i motsats till vår tids kritiska teologer, för absolut nödvändig, eftersom ||XL| ett sådant arbete inte fullgjorts. Detta är en helt naturlig brist på grundlighet, ty även en kritisk teolog förblir en teolog. Han måste alltså antingen utgå ifrån vissa givna förutsättningar inom filosofin såsom från en auktoritet, eller, om tvivel på de filosofiska förutsättningarna ansatt honom under loppet av kritiken och genom andras upptäckter, fegt och orättfärdigt lämna dem i sticket. Abstrahera från dem, och därefter kungöra sitt slaveri under dem, och vreden över detta slaveri i blott negativ, omedveten och sofistisk form.
{uttrycka dem blott negativt och omedvetet därigenom, att han ständigt upprepar en försäkran om den egna kritikens renhet och genom att han vänder såväl åskådarens som sin egen blick från kritikens nödvändiga uppgörelse med sitt ursprung - den hegelska dialektiken och filosofin överhuvud, från detta nödvändiga höjande av den moderna kritiken över den egna inskränktheten och naturråheten. Att han snarare söker påskina att kritiken numera blott hade att möta en inskränkt form av kritik utöver sig själv; 1700-talets, och massans inskränkthet. När till slut upptäckter, som Feuerbachs, beträffande väsendet av hans egna filosofiska förutsättningar gjorts, söker den kritiske teologen ge sken av att själv ha åstadkommit dem. Han gör detta genom att, utan att vidare kunna utveckla dem, i form av stickord slunga resultaten av dessa upptäckter mot de skriftställare som ännu är fångna i filosofin. Han förstår till och med att göra anspråk på att stå över dessa upptäckter. Han tar i smyg vissa element av den hegelska dialektiken, vilka han ännu saknar i kritiken av densamma, som alltså ännu inte erbjudits honom till kritiskt avnjutande. Han försöker inte, eller kan inte, sätta in dem i deras rätta sammanhang, utan ställer dem på ett dolskt, illvilligt och skepticistiskt sätt mot denna kritik av den hegelska dialektiken: t.ex. det förmedlande bevisets kategori mot den positiva, sig själv genererande, sanningens, d. ... etc. på ett sätt, karakteristiskt för den senare. Ty den teologiske kritikern finner det helt naturligt, att allt skall göras på filosofiskt maner, så att han kan prata om Renhet, Beslutsamhet, om den Helt Kritiska Kritiken. Han inbillar sig vara filosofins sanne besegrare, om han någon gång förnimmer att ett visst hegelskt moment saknas hos Feuerbach. Ty från förnimmelsen till Medvetandet når inte den teologiske kritikern, hur mycket han än bedriver sin spiritualistiska idoldyrkan av "självmedvetande" och "ande".}
Närmare betraktad är den teologiska kritiken - hur mycket den än vid rörelsens början utgjorde ett verkligt progressivt element[6] - i sista hand inget annat än den till teologisk karikatyr förvridna udden och konsekvensen hos den gamla filosofiska och i synnerhet hegelska transcendensen. Detta intressanta prov på historiens rättvisa, som ålagt teologin, som alltid utgjort filosofins ruttna fläck, bestämmelsen att åskådliggöra filosofins negativa upplösning, d.v.s. dess förruttnelseprocess, denna historiska Nemesis skall jag vid senare tillfälle utförligt redovisa.[7]
{I vad mån däremot Feuerbachs upptäckter beträffande filosofins väsen ännu - åtminstone för sitt bevis - krävde en kritisk uppgörelse med den filosofiska dialektiken, skall man se ur själva min framställning.} |XL||
||I| Arbetslönen bestämmes genom den antagonistiska kampen mellan kapitalist och arbetare. Kapitalisten segrar med nödvändighet. Kapitalisten kan leva längre utan arbetaren än arbetaren utan kapitalisten. Kapitalisterna slår sig ofta och framgångsrikt samman medan arbetarna är förbjudna att slå sig samman, och om de likväl gör det har det olyckliga konsekvenser för dem. Dessutom kan jordägaren och kapitalisten till sina inkomster foga industriella fördelar medan arbetaren varken kan lägga jord- eller kapitalränta till sin industriella lön. Därför är konkurrensen mellan arbetarna så hård. Åtskillnaden mellan kapital, jordegendom och arbete är alltså endast för arbetaren en nödvändig, väsentlig och skadlig åtskillnad. Kapital och jordegendom behöver inte låta binda sig vid denna abstraktion, väl däremot arbetarens arbete.
För arbetaren är alltså åtskillnaden mellan kapital, jordegendom och arbete ödesdiger.
Den längsta och enda nödvändiga taxan för arbetslönen är den som håller arbetaren vid liv under arbetet och så mycket därtill att han kan försörja sin familj och släktet av arbetare inte dör ut. Den vanliga arbetslönen är enligt Smith den lägsta som den minsta humanitet kan tolerera, nämligen den som tillåter ett kreatursliv.
Efterfrågan på människor reglerar med nödvändighet produktionen av människor - det gäller för alla handelsvaror.[8] Är tillgången mycket större än efterfrågan så övergår en del av arbetarna till tiggarnas stånd eller dör svältdöden. Arbetarens existens är alltså underkastad samma lagar som varje annan vara. Arbetaren har blivit en vara, och det är en lycka för honom om han kan sälja sig själv. Och efterfrågan, som avgör om arbetaren skall leva eller ej, beror på de rikas och på kapitalisternas lynnen. Om utbudet överträffar efterfrågan betalas en av de tre faktorer som konstituerar priset, vinsten, arbetslönen och jordräntan, under sitt pris, och en del av verksamheten måste få en ny inriktning. På så sätt graviterar marknadspriset kring det naturliga priset som utgör den centrala punkten. Men för det första är det svårast för arbetaren att vid stark arbetsdelning ge sitt arbete en ny inriktning och för det andra är det främst han som blir den drabbade parten eftersom han är underordnad kapitalisten.
Vid marknadsprisets gravitation kring det naturliga priset förlorar alltså arbetaren mest och obetingat. Det är just kapitalistens förmåga att placera om sitt kapital som tvingar arbetaren, som är inskränkt till ett bestämt arbete, att antingen gå brödlös eller att underkasta sig alla kapitalistens fordringar.
||II| De tillfälliga och plötsliga svängningarna i marknadspriset drabbar mindre jordräntan än den del av priset som går till profit eller arbetslön, men den drabbar också profiten mindre än arbetslönen. På en arbetslön som stiger går åtminstone en som förblir densamma och en som sjunker.
Arbetaren behöver inte vinna på kapitalistens vinst, men han förlorar med nödvändighet på kapitalistens förlust. Sålunda förtjänar arbetaren ingenting på att kapitalisten genom fabriks- eller handelshemligheter, genom monopol eller fördelaktigt geografiskt läge för sitt markstycke kan hålla marknadspriset över det naturliga priset.
Vidare: Priset för arbetet är mycket mera konstant än priset på livsmedel. Ofta står de i motsatsförhållande till varandra. Ett dyrt år sjunker arbetslönen på grund av den minskade efterfrågan, men samtidigt stiger den på grund av dyrare livsmedel. Det råder alltså balans. Men i vilket fall som helst blir en del arbetare utan bröd. Under billiga år stiger arbetslönen på grund av den ökade efterfrågan, sjunker med livsmedelspriserna. Alltså åter balans.
En annan nackdel för arbetarna:
Arbetspriserna för olika slags arbetare är mycket mera varierande än vinsterna inom de olika grenar där kapital anlägges. I arbetet framträder alla de naturliga, andliga och sociala skillnaderna mellan olika slag av individuell verksamhet och belönas olika, medan det döda kapitalet överallt är detsamma och oberoende av den verkliga individuella verksamheten.
Överhuvud bör man märka, att i de fall då både arbetaren och kapitalisten förlorar, förlorar arbetaren sin existens, kapitalisten vinsten av sin döde Mammon.
Arbetaren har inte bara att kämpa för sina materiella förnödenheter utan också för att förvärva eller behålla sitt arbete, d.v.s. för möjligheten att kämpa för sina materiella förnödenheter. Låt oss skärskåda de trenne huvudtillstånd som samhället kan befinna sig i, och låt oss betrakta arbetarens belägenhet i dem.
1) Håller samhällets rikedomar på att sina så är arbetaren den som förlorar mest, ty fastän arbetarklassen inte kan vinna så mycket som den ägande klassen på samhällets högkonjunkturer så lider ingen så grymt av nedgången som arbetarklassen.
||III| 2) Ett samhälle där välståndet växer är det enda som gynnar arbetaren. Där råder det konkurrens mellan kapitalisterna. Efterfrågan på arbetare är större än tillgången. Men:
För det första: En höjning av arbetslönerna medför överansträngning av arbetarna. Ju mera de vill förtjäna, desto mera måste de offra av sin tid, avsäga sig all frihet och utföra slavarbete i girighetens tjänst. Därmed förkortar de sin egen livstid. Denna minskade livslängd är en fördelaktig omständighet för arbetarklassen i stort, eftersom ständigt ny tillgång på arbetskraft därmed blir nödvändig. Arbetarklassen måste offra en del av sig själv för att inte helt gå under.
För det andra: När blir ett samhälle rikare? Med tillväxten av landets kapital och inkomster. Men detta är bara möjligt:
a) Genom att mycket arbete sammanhopas, ty kapital är hopat arbete; alltså genom att arbetaren berövas en allt större del av sina produkter, att hans eget arbete i allt större utsträckning konfronterar honom som en främmande egendom och att hans existensmedel och hans verksamhet i allt större utsträckning råkar i kapitalistens händer.
b) Kapitalanhopningen medför en större arbetsfördelning och arbetsdelningen medför ett större antal arbetare; omvänt medför större antal arbetare större arbetsdelning, liksom arbetsdelningen påskyndar kapitalanhopningen. Med å ena sidan denna arbetsdelning och å andra sidan denna kapitalanhopning blir arbetaren alltmer beroende av sitt arbete och därtill av ett bestämt, mycket ensidigt, maskinmässigt arbete. Samtidigt som han alltså andligen och kroppsligen blir en maskin och som människa reduceras till en abstrakt verksamhet och till en buk, så blir han också alltmer beroende av marknadsprisets svängningar, kapitalets placering och de rikas lynne. I samma utsträckning blir konkurrensen inom den allt ||IV| större arbetarklassen större, och därmed sjunker också priset på arbetaren. Inom fabriksväsendet når denna utveckling sin höjdpunkt.
c) I ett samhälle där välståndet växer kan bara de allra rikaste leva på räntor. Alla andra måste driva handel med sitt kapital eller satsa det i företag. Därmed blir alltså konkurrensen mellan de olika kapitalen större. Koncentrationen av kapital blir större, de stora kapitalisterna ruinerar de små och en del av de tidigare kapitalisterna deklasseras till arbetare. Arbetarklassen råkar genom denna nytillförsel ut för en ny lönesänkning och dess avhängighet gentemot de få storkapitalisterna blir än större; eftersom antalet kapitalister blir mindre blir den inbördes konkurrensen om arbetskraften nästan lika med noll, och eftersom antalet arbetare blir större blir den inbördes konkurrensen så mycket större, onaturligare och våldsammare. Det är lika ofrånkomligt att en del av arbetarklassen blir tiggare eller dör svältdöden som att en del av de mindre kapitalisterna blir arbetare.
Till och med vid den för arbetaren mest gynnsamma samhällsutvecklingen kan alltså arbetaren inte undgå överansträngning och tidig död, degradering till maskin, slaveri hos det kapital som tornar upp sig som en fientlig makt i hans väg, större konkurrens, ja, i många fall tiggeri eller svältdöd.
||V| En höjning av arbetslönen väcker hos arbetaren samma rikedomstörst som hos kapitalisten, men han kan bara stilla den genom att offra sin kropp. Löneförhöjningen förutsätter kapitalanhopning och stimulerar den i sin tur. Den gör alltså arbetsprodukten alltmera främmande för arbetaren. På samma sätt gör arbetsfördelningen honom alltmera ensidig och beroende liksom den medför konkurrens, inte bara med andra människor utan också med maskiner. Då arbetaren förfallit till maskin kan maskinen uppträda som hans konkurrent. Slutligen medför anhopningen av kapital, som ökar industrins kvantitet och därmed kvantiteten arbetare, att en allt större mängd fuskverk produceras, och detta fuskverk blir till överproduktion och orsakar antingen att många arbetare blir utan arbete eller att deras lön sjunker till ett jämmerligt minimum.
Det är följderna av den samhällsutveckling som gynnar arbetaren mest, nämligen den som innebär att rikedomen växer.
Men till sist måste ändå denna utveckling nå sitt klimax. Hurudan blir då arbetarens ställning?
3) "I ett land som uppnått sin största tänkbara rikedom vore både arbetslön och kapitalränta mycket små. Konkurrensen om arbetstillfällena vore bland arbetarna så stor, att lönen vore reducerad till vad som fordrades för de behövliga arbetarnas uppehälle, och eftersom landet vore tillräckligt folkrikt skulle ingen folkökning ske." Överskottet måste dö.
Ett samhälle i ekonomisk deklination försätter alltså arbetarna i allt större misär, ett samhälle i framåtskridande gör deras misär komplicerad och ett samhälle som nått sin höjdpunkt gör misären stationär.
||VI| Men eftersom ett samhälle enligt Smith inte kan vara lyckligt om majoriteten av dess medlemmar lider, eftersom samtidigt det rikast tänkbara samhälle leder till elände för flertalet och eftersom nationalekonomin (och överhuvudtaget privatintressets samhälle) visar vägen till samhällets rikedom, så är samhällets olycka nationalekonomins mål.
Vad beträffar förhållandet mellan arbetare och kapitalist så måste vi också notera att höjningen av arbetslönen mer än väl kompenseras för kapitalisten genom förkortningen av den använda arbetstiden och att höjningen av arbetslönen och stegringen av kapitalräntan påverkar varupriserna som enkel och sammansatt ränta.[9]
Låt oss nu helt ställa oss på nationalekonomins ståndpunkt och låt oss jämföra arbetarnas teoretiska och praktiska anspråk enligt dess åsikt.
Nationalekonomin säger oss att hela produkten av arbetet ursprungligen och enligt arbetets begrepp tillhör arbetaren. Men den säger oss samtidigt att i verkligheten den minsta delen tillkommer arbetaren - den som är nödvändig för hans uppehälle; blott så mycket som behövs för att han skall kunna föröka, icke mänskligheten, utan arbetarnas slavklass.
Nationalekonomin säger oss att allt köps med arbete och att kapitalet icke är något annat än hopat arbete, men de säger oss samtidigt att arbetaren långt ifrån att kunna köpa allt måste sälja sig själv och sin mänsklighet.
Medan jordräntan ger den late jordägaren upp till en tredjedel av jordens produkt och medan den flitige kapitalistens vinst kan uppgå till dubbla penningräntan, så uppgår det som arbetaren i bästa fall kan förtjäna utöver vad hans eget livsuppehälle kostar till så stora summor, som behövs för att han av fyra barn måste se två tyna bort och dö av svält.
||VII| Medan arbete enligt nationalekonomerna är det enda sätt, på vilket människan kan öka naturprodukternas värde och medan arbetet är hennes verksamma egendom, så är enligt samma nationalekonomer jordägarna och kapitalisterna, som framstår som privilegierade och overksamma, gudar bara av den anledningen att de är jordägare och kapitalister, överallt överlägsna arbetaren och föreskriver honom lagar.
Medan arbetet enligt nationalekonomen är det enda oföränderliga priset på tingen, är ingenting mer underkastat nycker och utsatt för svängningar än arbetspriset.
Medan arbetsdelningen förhöjer arbetets produktiva kraft och samhällets rikedom och förfining, utarmar den arbetaren till en maskin. Medan arbetet framkallar kapitalanhopningen och därmed samhällets växande välstånd, gör det arbetaren alltmer beroende av kapitalisten, tvingar in honom i en allt hårdare konkurrens och driver honom in i överproduktionens hetsjakt, för vars skull han måste slita ut sig.
Medan arbetarens intresse enligt nationalekonomin aldrig råkar i konflikt med samhällets intresse, står samhället alltid och med nödvändighet i vägen för arbetarens intresse.
Enligt nationalekonomin råkar arbetarens intresse aldrig i konflikt med samhällets intresse därför att 1) förhöjningen av arbetslönen mer än väl kompenseras av den använda arbetstidens förkortning, förutom de ovan anförda följderna; och därför att 2) hela bruttoprodukten för samhället sammanfaller med nettoprodukten och nettot bara har betydelse för privatmannen.
Men själva arbetet är skadligt och ohälsosamt, inte bara under de nuvarande omständigheterna utan alltid i den mån dess ändamål blott och bart är den växande rikedomen. Detta säger inte nationalekonomin, det säger jag, ty nationalekonomin vet inte att detta följer ur dess egen framställning.
Till sina begrepp är jordräntan och kapitalvinsten avdrag som drabbar arbetslönen. Men i verkligheten är arbetslönen ett avdrag som jorden och kapitalet beviljar arbetaren, en eftergift från arbetsprodukten åt arbetaren, åt arbetet.
I ett deklinerat samhälle lider arbetaren svårast. Han har att tacka sin ställning som arbetare för det speciella lidande som han är utsatt för, men för lidandet överhuvud kan han tacka samhällets förfall.
Men i ett framåtskridande samhälle är arbetarens växande elände och undergång produkten av hans arbete och av den rikedom han själv producerat. Det är alltså ett elände som framgår ur själva det nutida arbetets väsen.
Samhällets största möjliga rikedom - ett ideal som i viss utsträckning redan uppnåtts, åtminstone i nationalekonomins och det borgerliga samhällets ögon - innebär ständigt elände för arbetarna.
Det är självklart att nationalekonomin endast betraktar proletären, d.v.s. den som utan kapital och jordränta helt och hållet lever av arbetet och därtill av ett ensidigt, abstrakt arbete,[10] som arbetare. Den kan därför uppställa satsen att han liksom varje häst måste få sig så pass mycket till livs att han kan arbeta. Den ser honom inte sådan han är under sin arbetsfria tid, inte som människa, utan denna granskning överlåter den åt kriminalväsendet, läkaren, religionen, de statistiska tabellerna, politiken och fattigvården.
Låt oss därför höja oss över nationalekonomins nivå och låt oss försöka att ur den tidigare, nästan med nationalekonomins egna ord företagna utredningen, få svar på två frågor:
1) Vilken betydelse har i mänsklighetens utveckling förhållandet att största delen av mänskligheten tvingats till det abstrakta arbetet?
2) Vilka fel begår de småreformatorer som antingen vill förhöja arbetslönen och därmed förbättra arbetarklassens ställning eller också (som Proudhon) betraktar de lika stora arbetslönerna som den sociala revolutionens mål?
Arbetet förekommer i nationalekonomin blott som förvärvsarbete.
||VIII| "Det låter sig sägas, att de sysselsättningar som kräver speciella anlag eller längre utbildning på det hela taget är mera inkomstbringande, under det att lönen för en mekaniskt enformig verksamhet, till vilken vem som helst snabbt kan utbildas, i och med den växande konkurrensen relativt sett måste falla, och har fallit. Och just detta slag av arbete är på nuvarande organisationsnivå ännu det helt dominerande. Om alltså en arbetare av den första kategorin numera förtjänar 7 gånger så mycket, och en annan, av den andra kategorin, lika mycket som för femtio år sedan så förtjänar båda i genomsnitt naturligtvis 4 gånger så mycket. Men eftersom det i ett givet land bara besättes 1000 platser av det första slaget, medan det finns en million arbetare av det andra, så har 999 000 inte fått det bättre på femtio år, och de har det tvärtom sämre, eftersom samtidigt priset på livsförnödenheterna stigit. Och med sådana ytliga genomsnittsberäkningar vill man lura sig själv beträffande den mest talrika klassen bland befolkningen. Dessutom är arbetslönens storlek blott ett moment vid värderandet av arbetarnas inkomster, eftersom det vid beräknandet av den senare är nödvändigt att arbetslönens varaktighet tas med i beräkningen, vilket det emellertid inte är tal om inom ramen för den så kallade konkurrensen med dess ständigt återkommande svängningar och stockningar. Slutligen måste man beakta den tidigare, och den numera brukliga arbetstiden. Denna har emellertid höjts till 12-16 timmar om dagen ||IX| under de senaste 25 åren, för de engelska arbetarna inom bomullsindustrin. Detta har skett alltsedan införandet av de arbetsbesparande maskinerna genom företagarnas närighet. En stegring i ett land och inom en näringsgren måste i större eller mindre utsträckning göra sig gällande annorstädes i betraktande av den ännu allmänt erkända rätten för de rika att utsuga de fattiga." (Shulz. Bewegung der Produktion, sid. 65).
"Om det också vore lika sant som det är falskt, att genomsnittsinkomsten för alla samhällsklasser ökat, skulle ändå skillnaderna och de relativa inkomstdifferenserna kunna vara större varigenom motsättningarna mellan rikedom och fattigdom skulle ha skärpts. Detta just emedan den totala produktionen ökar, ty i samma mån som detta sker ökar också behoven, begären och anspråken, varför den relativa fattigdomen kan öka medan den absoluta minskar. Samojeden är inte fattig med sitt tran och sin torkade fisk, eftersom alla har samma behov i hans avskilda samhälle. Men i en framåtskridande stat, som under loppet av ett årtionde, ungefär, ökar sin totalproduktion i förhållande till samhället med en tredjedel är den arbetare som efter tio år förtjänar lika mycket inte längre lika välbärgad, utan har blivit en tredjedel mera behövande." (a.a. sid. 65, 66)
Men nationalekonomin känner blott arbetaren som arbetsdjur, såsom ett kreatur som reducerats till sina mest elementära behov.
"Ett folk som vill utvecklas friare i andligt avseende får icke längre vara slav under sina kroppsliga behov, inte längre vara kroppens livegna. Det måste framför allt finna tid för andligt skapande och för andlig spis. Framstegen inom arbetets organism skapar denna tid. Numera uträttar dock, med hjälp av nya drivkrafter och förbättrat maskineri, icke sällan en enda arbetare i bomullsfabrikerna samma mängd arbete som tidigare 100, ja, 250-300 arbetare. Liknande utveckling inom alla produktionsgrenar; eftersom de yttre naturkrafterna alltmera tvingas delta i ||X| det mänskliga arbetet. Om det tidigare för tillfredsställandet av ett kvantum mänskligt behov krävdes ett belopp av tid och mänsklig kraft som senare minskat till hälften, så har samtidigt, utan att inkräkta på den fysiska välmågan, utrymmet för andligt skapande och njutande ökat lika mycket. - Men också vid fördelningen av det byte vi rövat från den gamle Kronos på hans eget område avgör ännu den blinda, orättvisa slumpens tärningskast. I Frankrike har man räknat ut, att en genomsnittlig arbetstid av 5 timmar om dagen av varje arbetsförmögen vid nuvarande utvecklingsnivå hos produktionen skulle räcka till för att tillfredsställa alla materiella behov i samhället ... Trots tidsbesparingen genom fulländandet av maskinväsendet har slavarbetet i fabrikerna bara förlängts för merparten av befolkningen." (a.a. sid. 67, 68)
"Övergången från det sammansatta handarbetet förutsätter ett sönderdelande av detsamma i enkla deloperationer. Nu tillkommer emellertid blott en del av de regelbundet återkommande operationerna maskinerna, medan en andra del ålägges människorna. Enligt sakens natur och enligt samstämmiga erfarenheter är en sådan ihållande och enformig verksamhet lika skadlig för kropp som för själ. Sålunda måste, vid detta förknippande av maskinväsendet med en enkel arbetsfördelning, alla nackdelarna med den senare träda i dagen. Nackdelarna visar sig bland annat genom en större dödlighet bland fabriksarbetarna ||XI| ... Denna viktiga distinktion, i vad mån människorna arbetar medelst maskiner eller såsom maskiner, har man icke ... tagit hänsyn till." (a.a. sid. 69)
"I folkens framtida liv kommer dock de blinda naturkrafter som verkar i maskinerna att vara våra slavar och livegna." (a.a. sid. 74)
"I de engelska spinnerierna är blott anställda 158 818 män och 196 818 kvinnor. På varje 100-tal arbetare i bomullsfabrikerna i grevskapet Lancaster går det 103 arbeterskor och i Skottland t.o.m. 209. I de engelska linneväverierna i Leeds räknade man för varje 100-tal manliga arbetare 147 kvinnliga; i Druden och vid Skottlands ostkust till och med 280. I de engelska sidenfabrikerna finns många arbeterskor; i yllefabrikerna, som fordrar större kraft i arbetet, många män. Också i de nordamerikanska bomullsfabrikerna sysselsattes 1833 förutom 18 953 män icke mindre än 38 927 kvinnor. Genom förändringarna i arbetets organisation har alltså en större del av förvärvsaktiviteten fallit på kvinnokönet ... kvinnorna erhållit en ekonomiskt självständigare ställning ... de båda könen ryckt varandra närmare i sina sociala relationer." (a.a. sid. 71, 72)
"I de engelska spinnerier som drives med ång- och vattenkraft arbetar år 1835: 20558 barn mellan 8-12 år; 35 867 mellan 12-13 och slutligen 102 208 mellan 13-18 år ... Naturligtvis medverkar mekanikens vidare framåtskridande, som mer eller mindre avlastar människorna alla enformiga sysselsättningar, till ett successivt upphävande av missförhållandena. ||XII| Men ett hinder för dessa snabba framsteg utgör den omständighet, att kapitalisterna på det allra enklaste och billigaste sätt kan tillägna sig de lägre klassernas krafter ända ner i barnaåldern och därmed bruka och förbruka dem i stället för mekanikens hjälpmedel." (a.a. sid. 70, 71)
"Lord Broughams uppmaning till arbetarna: 'Bliven kapitalister!' Detta ... det onda, att millioner blott genom ett ansträngande, kroppsligt nedbrytande, moraliskt och andligt stympande arbete kan skaffa sig en knapp utkomst; att de till och med måste prisa olyckan att ha funnit ett sådant arbete som vore den en lycka." (a.a. sid. 60)
"För att kunna leva måste alltså de icke-ägande direkt eller indirekt ställa sig i de ägandes tjänst, d.v.s. i beroende av dem." (Pecqueur: Théorie nouvelle d'économie soc. etc. sid. 409)
Tjänare - sold; arbetare - lön; tjänstemän - lön eller arvode. (a.a. sid. 409, 410)
"Hyra ut sitt arbete", "ställa sitt arbete till förfogande mot ränta", "arbeta i annans ställe."
"Hyra ut arbetsmaterialet", "ställa arbetsmaterial till förfogande mot ränta", "låta andra arbeta i ens ställe." (a.a. [sid. 411])
||XIII| "Denna ekonomiska konstitution dömer människorna till så förnedrande sysselsättningar, till en så tröstlös och bitter förnedring att barbariet i jämförelse därmed ter sig som ett kungligt tillstånd." (l.c. sid. 417, 418)
"De egendomslösas prostitution i alla dess former." (a.a. sid. 421 f.) Lumpsamlare.
Ch. Loudon i skriften: Solution du problème de la population, etc. Paris 1842 anger antalet prostituerade i England till 60-70 000. Antalet "kvinnor av tvivelaktig dygd" var lika stort. (sid. 228)
"Den genomsittliga livslängden hos dessa olyckliga rännstensvarelser upptar, sedan de väl slagit in på den lastbara vägen, omkring sex eller sju år. Om antalet prostituerade, 60 till 70 000 skall bibehållas måste följaktligen åtminstone 8-9000 kvinnor i de tre kungarikena årligen ge sig in i detta smutsiga värv, d.v.s. ungefär 24 nya offer dagligen eller ett varje timma. Om samma proportioner råder över hela jordklotet måste det följaktligen ständigt finnas en halv million av dessa olyckliga." (a.a. sid. 229)
"De eländigas skikt växer med deras armod, flertalet människovarelser pressar sig mot denna nödens yttersta gräns för att slåss om rätten art lida ... År 1821 räknade Irlands befolkning 6 801 827 personer. År 1834 hade den stigit till 7 764 010, d.v.s. en ökning på 14% på tio år. I Leinster, den provins där det högsta välståndet råder, har befolkningen ökat med blott 8%, medan tillväxten i den fattigaste provinsen, Connaught, belöpte sig till 21%. (Utdrag ur de [parlamentariska] undersökningarna om Irland som offentliggjorts i England. Wien 1840)." (Buret, De la misère etc., bd I. sid, 37)
Nationalekonomin betraktar arbetet abstrakt, som ett ting; arbetet är en vara; om priset är högt är varan mycket efterfrågad, om det är lågt är utbudet högt. "Som vara måste arbetet ständigt sjunka i pris" [l.c. sid. 43]. Till detta medverkar dels konkurrensen mellan kapitalist och arbetare, dels konkurrensen mellan arbetarna.
"... arbetarbefolkningen som säljer arbete tvingas hålla till godo med den minsta andelen av produkten ... är teorin om arbetet som en vara något annat än en teori om kamoflerat slaveri?" (l.c. sid. 43).
"Varför har man då bara sett ett bytesvärde i arbetet?" (a.a. sid. 44)
De stora fabrikerna köper företrädesvis arbetet från kvinnor och barn, eftersom detta kostar mindre än mannens. (l.c.)
"Arbetaren står inte i förhållande till dem som utnyttjar honom som en fri säljare ... kapitalisten står det alltid fritt att utnyttja arbetet och arbetaren är alltid tvungen att sälja det. Arbetets värde är helt tillspillogivet om det inte säljes i varje ögonblick. Arbetet kan, till skillnad från verkliga [varor], varken ackumuleras eller sparas.
||XIV| Arbetet betyder livet, och om livet inte varje dag utbytes mot livsmedel tar det skada och går snart till spillo. För att människolivet skall kunna förbli en vara måste man alltså tillåta slaveriet." (1 c sid. 49, 50)
Om arbetet är en vara så är det en vara med de mest olycksaliga egenskaper. Men inte ens enligt nationalekonomins egna grundsatser är det en vara, eftersom det inte är "det fria resultatet av en fri handel". [l.c. sid. 50] Den nuvarande ekonomiska ordningen
"pressar samtidigt ned arbetets pris och dess lön, den fullkomnar arbetaren och degraderar människan. (l.c. sid. 52, 53) "Industrin har blivit till ett krig och handeln ett spel". (l.c. sid. 62)
"maskinerna för tillverkning av bomull (i England) motsvarar ensamma 84 000 000 hantverkare". [l.c. sid. 193, not]
Industrin har hittills befunnit sig i ett tillstånd av erövringskrig:
"den har ödelagt livet hos de människor som utgör denna armé lika lättsinnigt som de stora erövrarna. Dess mål var egendomsbesittandet, icke människornas lycka". (l.c. sid. 20) "Dessa intressen" (d.v.s. de ekonomiska), "kommer, om de fritt överlämnas åt sig själva ... med nödvändighet att råka i konflikt med varandra. De känner ingen annan skiljedom än krigets, och kriget medför nederlag och död för den ene, seger för den andre ... I denna konflikt mellan varandra motsatta krafter söker vetenskapen ordning och jämvikt. Enligt dess mening är det ständiga kriget det enda medlet att uppnå fred; och detta krig heter konkurrens". (l.c. sid. 23)
Det industriella kriget måste för att kunna bedrivas framgångsrikt kräva manstarka arméer, som kan ansamlas på samma punkt och som tål stark decimering. Soldaterna i denna armé bär de vedermödor som man pålägger dem vare sig av plikt eller av hängivenhet, utan blott för att undkomma hungerns hårda gissel. De känner vare sig hängivenhet eller tacksamhet mot sina herrar; dessa är inte heller bundna till sina underlydande genom någon välvilja, ty de känner dem icke såsom människor, blott som produktionsredskap som måste inbringa så mycket som möjligt och dra så litet omkostnader som möjligt. Dessa arbetande befolkningsskikt, som blir alltmera ansatta, åtnjuter inte tryggheten att alltid vara utnyttjade. Industrin, som fört dem samman, låter dem leva blott då den behöver dem, och så fort man kan vara utan dem lämnar man dem i sticket utan betänkligheter och arbetarna tvingas utbjuda sina personer och sina krafter till det pris man erbjuder dem. Ju långvarigare, plågsammare, vedervärdigare det arbete är som man ger dem, desto mindre betalas det. Man påträffar somliga, som med hjälp av en 16 timmars arbetsdag under ständiga bemödanden knappt förmår köpa sig rätten att inte dö." (l.c. sid. [68,] 69)
||XV| "Vi är av den övertygelsen ..., som delas av de ansvariga för den [parlamentariska] undersökningen av väveriarbetarnas ställning, att de stora industristäderna inom kort skulle förlora sin arbetarbefolkning om de inte ständigt erhöll en ström av friska människor, av nytt blod från angränsande landsbygdsområden." (l.c. sid. 362) |XV||
||I| 1. Varifrån härrör kapitalet, d.v.s. den privata äganderätten till produkterna av främmande arbete?
"När själva kapitalet inte låter sig återföras till stöld eller bedrägeri så kräver det ändock lagstiftningens medverkan för att legitimera arvet." (Say [i Traité d'économie politique ...], bd I, sid. 136 not).
Hur blir man ägare till produktiva medel? Hur blir man ägare till de produkter som skapas med hjälp av dessa fonder?
Genom den positiva rätten. (a.a. bd II, sid. 4)
Vad förvärvar man med kapitalet, exempelvis genom arvet av en större förmögenhet?
"Den som exempelvis förvärvar eller ärver en stor förmögenhet vinner därmed nödvändigtvis inte någon omedelbar politisk makt ... Det slag av makt som detta besittande omedelbart och direkt överför på honom är makten att förvärva, d.v.s. en befälsrätt över alla andras arbete, eller över alla produkter av detta arbete som för tillfället existerar på marknaden." (Smith, The Wealth of Nations, Vol I, sid. 26, 27)
Kapital är alltså regeringsmakt över arbetet och dess produkter. Kapitalisten äger denna makt, inte till följd av sina personliga eller mänskliga egenskaper, utan i den mån han är ägare av kapital. Köpkraften hos hans kapital, vilken inget kan motstå, är hans makt.
Vi skall senare se, först hur kapitalisten med hjälp av sitt kapital utövar sin regeringsmakt över arbetet, därefter kapitalets regeringsmakt över kapitalisterna själva.
Vad är kapital?
"En viss kvantitet arbete som anhopats och lagrats för att tas i bruk." (a.a. sid. 295)
Kapital är lagrat arbete.
2. Fonder, "stock" <kapitaltillgångar> är varje anhopning av produkter från jord eller manufakturarbete. "Stock" <kapitaltillgångar> kallas kapital blott om den åt sin ägare avkastar en reveny eller vinst. (a.a., vol II, sid. 191)
"Profiten eller kapitalvinsten är helt artskild från arbetslönen. Skillnaden manifesterar sig på två sätt: i första hand regleras kapitalprofiten helt genom värdet av det kapital som användes, ehuru det övervaknings- och ledningsarbete som förknippas med olika kapital kan vara lika. Dessutom överlåtes inom stora företag detta arbete i sin helhet åt någon chefstjänsteman vars lön inte står i någon regelmässig proportion till det ||II| kapital vars handhavande han övervakar. Ehuru ägarens arbete här reducerats till nästan ingenting, kräver han fortfarande profit i proportion till sitt kapital. (a.a., vol I, sid. 43)
Varför kräver kapitalisten denna proportion mellan vinst och kapital?
"Han skulle inte ha något intresse av att anställa arbetarna, om han inte ur försäljandet av deras arbete väntade sig något mera än vad som kräves för att ersätta de medel som av honom tillskjutits i form av lönen Och han skulle inte ha något intresse av att utnyttja stora fonder snarare än små, om inte hans profit stod i proportion till volymen av de medel som tagits i anspråk" (a.a. sid. 42)
Kapitalisten gör alltså för det första en vinst på lönerna, för det andra en vinst på de tillskjutna råvarorna.
I vilket förhållande står nu vinsten till kapitalet?
"Det är svårt redan att bestämma den vanliga genomsnittsnivån för lönerna på en given plats och vid en given tidpunkt. Det är ännu svårare att bestämma profiten på kapitalen. En förändring i priserna på de varor kapitalisterna handlar med, turen eller oturen hos hans konkurrenter och kunder och tusen andra tillfälligheter som varorna utsättes för såväl under transport som i magasin - allt samverkar till att åstadkomma en daglig, nästan timme-för-timmevariation i profiten. (a.a. sid. 78, 79) Men fastän det är omöjligt att exakt bestämma kapitalprofiterna kan man få ett visst begrepp om dem från penningräntan. Närhelst man kan vinna mycket genom att använda sig av pengar kommer man att ge mycket för att få använda dem, och när man kan vinna föga, kommer man att ge föga. (a.a. sid. 79) Den proportion i vilken marknadsräntans gängse nivå bör stå till nettoprofitens nivå, varierar med nödvändighet när profiten ökar eller minskar. Den dubbla räntan räknas i Storbritannien för vad köpmännen kallar en god, moderat eller rimlig profit, idel uttryck som innebär vare sig mer eller mindre än en vanlig och bruklig profit." (a.a. sid. 87)
Vilken är profitens lägsta nivå? Och vilken är den högsta?
"Den lägsta nivån för ordinära kapitalprofiter måste alltid utgöra någonting mera än vad som krävs för att kompensera de vanligt förekommande förluster som allt utnyttjande av kapital är utsatt för. Det är blott detta överskott som utgör netto- eller den rena profiten. Detsamma gäller för den lägsta räntenivån." (a.a. sid. 86)
||III| Den högsta nivå, till vilken ordinära profiter kan växa, är den, där i flertalet varor hela jordräntan ätes upp och där de arbetslöner som rymmes i den levererade varan reduceras till lägsta nivå, till existensminimum för arbetaren under hans arbete. Arbetaren måste alltid på det ena eller andra sättet försörjas medan man har honom i arbete - jordräntan kan helt försvinna. Exempel: tjänarna i Ostindiska Kompaniet i Bengalen" (a.a. sid. 86, 87)
Förutom alla de fördelar i form av minskad konkurrens som kapitalisten i detta fall kan exploatera, kan han på ett riktigt honett sätt hålla marknadspriset över det naturliga priset.
"Å ena sidan genom affärshemligheter, om marknaden befinner sig långt ifrån dem som försörjer den, d.v.s. genom att dölja en prisförändring, en höjning över den naturliga nivån. Detta döljande har effekten att andra kapitalister inte följer honom när det gäller att investera sitt kapital inom denna industri- eller affärsgren.
Å andra sidan åter genom att bevara fabrikationshemligheter, som gör kapitalisten i stånd att reducera produktionskostnaderna och att tillhandahålla sin vara till samma eller till och med till lägre priser än sina medtävlare, under det att han erhåller en högre profit. (Att bedraga genom att bevara hemligheter är inte omoraliskt? Börsjobberi.) Vidare där produktionen är begränsad till en särskild lokalitet - (som i fallet med sällsynta viner) och där den effektiva efterfrågan aldrig kan mättas. Slutligen genom monopol, som utövas av individer eller kompanier. Monopolpriser är de högsta möjliga." (a.a. sid. 53, 54)
Andra tillfälliga orsaker, som kan höja kapitalvinsterna:
"Förvärvet av nya territorier, eller nya affärsgrenar, ökar ofta kapitalisternas profiter, t.o.m. i rika länder, eftersom de undandrar en del av kapitalen från de gamla affärsgrenarna, minskar konkurrensen och gör att marknaden förses med färre varor, vilkas priser då ökar. De som handlar med dessa varor kan så låna pengar till högre ränta. (a.a. sid. 83)
Ju mera en vara bearbetas - ju mera den blir föremål för manufaktur - desto större blir den del av priset som upplöses i löner och profit i proportion till den del som upplöses i jordränta. Under loppet av en varas manufaktur ökar icke blott vinsternas antal, utan varje följande profit är större än den föregående, eftersom det kapital från vilket ||IV| den härleder sig alltid måste vara större. Det kapital som exempelvis sysselsätter vävarna, måste alltid vara större ån det som sysselsätter spinnarna, eftersom det inte blott ersätter detta kapital ur sin profit, utan därtill betalar vävarnas löner, och profiten måste alltid stå i någon proportion till kapitalet. (a.a. sid. 45)
Det tillskott som det mänskliga arbetet alltså lägger till naturprodukten och den bearbetade naturprodukten ökar inte arbetslönen, utan i stället dels antalet profiterande kapitalister, dels förhållandet mellan varje följande kapital och det föregående.
Beträffande den vinst, som kapitalisten erhåller genom arbetsdelningen, se nedan.
Han vinner dubbelt, för det första genom arbetets delning, för det andra överhuvudtaget genom det tillskott som det mänskliga arbetet utgör utöver naturprodukten. Ju större den mänskliga andelen i en vara är, desto större är det döda kapitalets vinst.
"I ett och samma samhälle ligger den genomsnittliga kvoten för kapitalprofiterna på en mycket mera jämn nivå än lönerna för de olika slagen av arbete. (a.a. sid. 100) Inom kapitalets olika användningsområden varierar den vanliga profitkvoten med utdelningens säkerhet eller osäkerhet." "Den gängse profiten ökar med risken, men synes inte alltid öka i proportion därtill" (a.a. [sid. 99, 100])
Det är självklart, att kapitalvinsterna också ökar vid ökad tillgång på cirkulationsmedel eller lägre kostnader för densamma. (t.ex. papperspengar.)
"Det enda motiv som behärskar en kapitalägare, vare sig han utnyttjar sitt kapital inom jordbruket eller inom industrin, inom någon gren av gross- eller detaljhandel, är den egna profiten. Det skulle aldrig falla honom in att beräkna, hur mycket produktivt arbete vart och ett av dessa användningsområden skulle sätta i verksamhet. ||V| eller foga till värdet av jordens och arbetets årsprodukt i hans land. (Smith, bd II, sid. 400, 401)
Den nyttigaste användningen av kapitalet är för kapitalistens del den som under lika stor säkerhet avkastar den största vinsten. Denna användning är inte alltid den nyttigaste för samhället; den nyttigaste är den, där kapitalet användes till att utnyttja de produktiva naturkrafterna. (Say, bd II, sid. 131)
Arbetets viktigaste operationer regleras och ledes enligt deras planer och spekulationer som använder kapitalen; och det ändamål som föresvävar dem i alla dessa planer är profiten. Alltså: profitnivån stiger inte, som jordräntan och arbetslönen, med samhällets välstånd och sjunker inte med dess nedgång. Denna nivå är tvärtom naturligt låg i de rika länderna och hög i de fattiga. Den är aldrig så hög som i de länder, som allra snabbast rusar mot sin ruin. Intressena hos denna klass står alltså inte i samma förbindelse med samhällets allmänna intressen som de båda andra klassernas ... Särintressena hos dem som driver någon särskild handels- eller manufakturgren är i viss mån alltid åtskilda från allmänhetens och ofta t.o.m. fientligt stämda gentemot dem. Köpmannens intresse är alltid att utvidga marknaden och inskränka konkurrensen mellan säljarna ... Detta är en klass av personer vilkas intressen aldrig kommer att vara exakt desamma som samhällets, och som i allmänhet har intresse av att bedraga och överlista allmänheten." (Smith, bd II, sid. 163-165)
Kapitalens förmerande, som höjer arbetslönen, tenderar att minska kapitalisternas vinst genom konkurrensen mellan kapitalisterna. (a.a., bd I, sid. 179)
"Om exempelvis det kapital som kräves för att driva specerihandeln i en stad är uppdelat på två olika specerihandlare så kommer konkurrensen att medföra att var och en av dem kommer att sälja billigare än om kapitalet befunnit sig i händerna på en enda av dem. Om det är uppdelat på 20 ||VI| kommer konkurrensen att vara ännu mera effektiv, och möjligheten kommer att vara ännu mindre att de sinsemellan kan göra upp att höja priserna på sina varor." (a.a., bd II, sid. 372, 373)
Då vi redan vet att monopolpriserna är så höga som det är möjligt, då kapitalisternas intressen t.o.m. ur nationalekonomisk synpunkt förhåller sig antagonistiskt gentemot samhällets, då kapitalvinsten verkar på varupriset med ränta på ränta (a.a., bd I, sid. 199-201), så är konkurrensen det enda medlet mot kapitalisterna, och enligt nationalekonomin är denna lika välgörande vad gäller höjandet av arbetslönen som vad gäller förbilligandet av varorna till förmån för den konsumerande allmänheten.
Men konkurrensen är endast möjlig genom att kapitalen förmeras och detta på många händer. Uppkomsten av många kapital är endast möjlig genom en mångsidig ackumulation, eftersom kapital överhuvudtaget uppkommer genom ackumulation. Den mångsidiga ackumulationen slår med nödvändighet om i en ensidig. Konkurrensen mellan kapitalen ökar ackumulationen bland kapitalen. Ackumulationen, som under privategendomens herravälde innebär en koncentration av kapitalet på ett fåtal händer, är överhuvudtaget en nödvändig konsekvens, om kapitalen överlämnas åt sitt naturliga förlopp, och först genom konkurrensen kan denna naturliga egenskap hos kapitalet bana sig väg.
Vi har redan hört att kapitalets vinst står i proportion till dess storlek. Bortsett från den avsiktliga konkurrensen ackumuleras alltså ett stort kapital i förhållande till sin storlek snabbare än ett litet kapital |VI||.
||VIII| Redan av denna anledning, helt bortsett från konkurrensen, är det stora kapitalets ackumulation mycket snabbare än det mindres. Men låt oss följa resonemanget vidare.
Med kapitalens förmering avtar, genom konkurrensen, kapitalprofiterna. Alltså blir i första hand småkapitalisterna lidande.
Förmerandet av kapitalen och ett stort antal kapital förutsätter vidare en progressiv utveckling av landets rikedom.
"I ett land som uppnått en hög grad av rikedom är vinstens vanliga taxa så ringa, att den räntefot som denna vinst medger utbetalningen av är alltför låg för att andra än de allra rikaste skall kunna leva på penningräntor. Folk med medelstora förmögenheter måste alltså själva utnyttja sitt kapital, driva företag eller engagera sig i någon handelsgren." (a.a. bd I, sid. [196,] 197)
Detta läge är nationalekonomins älsklingstillstånd.
"Den proportion som råder mellan kapitalens summa och revenyerna bestämmer allestädes den proportion som råder mellan flit och lättja; där kapitalen avgår med segern härskar fliten, där revenyerna segrar råder lättjan." (a.a., bd II, sid. 325)
Hur förhåller det sig nu med utnyttjandet av kapitalet i denna utvidgade konkurrens?
"Med kapitalens förmering måste kvantiteten av de medel som är möjliga att låna mot ränta successivt växa. Med förmerandet av dessa fonder minskar penningräntan, 1) eftersom marknadspriset på alla ting faller då deras mängd ökar, 2) eftersom det i och med förmerandet av kapitalen i ett land blir svårare att utnyttja ett nytt kapital på fördelaktigt sätt. Det uppstår en konkurrens mellan de olika kapitalen genom att ägaren av ett kapital gör alla möjliga ansträngningar för att underkasta sig det geschäft som upptages av ett annat kapital. Han kan dock merendels inte hoppas på att driva bort detta andra kapital från dess plats, annat än genom erbjudanden om bättre betingelser. Han måste inte bara sälja billigare, utan därtill ofta, för att finna möjlighet till försäljning, köpa dyrare. Ju större fonder som ägnas åt underhållet av det produktiva arbetet, desto större blir efterfrågan på arbete; arbetarna finner lätt sysselsättning, ||IX| men kapitalisterna har svårt att finna arbetare. Kapitalisternas konkurrens får arbetslönen att stiga och vinsterna att falla." (a.a., bd II, sid. 358, 359)
Småkapitalisten har alltså valet 1) antingen att äta upp sitt kapital då han inte längre kan leva på räntorna, att alltså upphöra att vara kapitalist; eller 2) att själv starta ett företag, att sälja sin vara billigare och köpa dyrare än den rikare kapitalisten samt betala en förhöjd arbetslön; att alltså låta sig ruineras då marknadspriset genom den förutsatta höga konkurrensen redan står mycket lågt. Om däremot storkapitalisten vill driva bort småkapitalisten har han gentemot denne alla fördelar som kapitalisten har gentemot arbetaren. De mindre vinsterna kompenseras hos honom genom den större kvantiteten av hans kapital och han kan till och med tolerera tillfälliga förluster, till dess att den mindre kapitalisten ruinerats och han sålunda befriats från denna konkurrens. Sålunda ackumulerar han åt sig småkapitalisternas vinster.
Vidare: Storkapitalisten köper alltid billigare än småkapitalisten genom att han köper en gros. Han kan alltså utan risk sälja billigare.
Om alltså penningräntans fall förvandlar mellankapitalisterna från rentierer till företagare, så medför omvänt företagarkapitalens förmering och den därav följande mindre vinsten ett fall i penningräntan.
"I och med att den fördel man kan draga av bruket av ett kapital minskar, minskar med nödvändighet det pris man kan betala för användningen av detta kapital." (a.a., bd II, sid. 359)
"Ju mera rikedomar, industri, befolkning ökar desto mera minskar penningräntan, alltså kapitalisternas vinst; men själva förmerar de sig icke desto mindre och där till snabbare är förut trots vinsternas minskning. Ett stort kapital, ehuru med ringa avkastning, förmerar sig i allmänhet mycket snabbare än ett litet kapital med stor avkastning. Penningen föder penningar, lyder ordspråket." (a.a., bd I, sid. 189)
Då nu detta storkapital konfronteras med småkapital, som därtill är av ringa avkastning (allt enligt den förutsatta starka konkurrensen), krossar det dem totalt. Vid denna konkurrens blir den nödvändiga konsekvensen en allmän försämring av varorna, förfalskningar, skenproduktion och den allmänna förgiftning som visar sig i de stora städerna.
||X| En viktig omständighet vid konkurrensen mellan de stora och små kapitalen är vidare förhållandet mellan capital fixe och capital circulant.
"Capital circulant är ett kapital som användes för att skapa livsmedel, manufaktur eller handel. Det på detta sätt använda kapitalet ger inte någon reveny eller profit åt sin herre, så länge det förblir i hans ägo eller fortfar att existera i samma gestalt. Det lämnar ständigt hans hand under en given form för att återvända under en annan, och inbringar blott profit genom denna cirkulation eller denna successiva förvandling eller maskering. Capital fixe består av det kapital som anlagts för förbättrandet av jordar, för att köpa maskiner, redskap, verktyg och dylika ting." (a.a. [bd II] sid. 197, 198)
"Varje besparing av capital fixe innebär ett tillskott till nettovinsten. Det samlade kapitalet hos varje företagare sönderfaller med nödvändighet i hans capital fixe och hans capital circulant. Om summan förblir konstant kommer den ena delen att vara desto mindre, ju större den andra är. Capital circulant ger honom material och lön åt arbetet och sätter industrin i verksamhet. Sålunda förmerar varje inbesparing av capital fixe fonderna, om den inte minskar arbetets produktivkraft." (a.a., bd II, sid. 226)
Man ser med detsamma att förhållandet mellan capital fixe och capital circulant är mycket fördelaktigare för den store än för den lille kapitalisten. En mycket stor bankir behöver blott obetydligt mera capital fixe än en mycket liten. Deras capital fixe inskränker sig till räknestugan. Redskapen hos en storgodsägare ökar inte i proportion till storleken av hans jordområde. Likaså innebär den kredit som storkapitalisten åtnjuter utöver småkapitalisten en desto större inbesparing av capital fixe, nämligen av de penningar han alltid måste ha till hands. Slutligen inser man att hela småkapitalistens kapital inte räcker till för att han skall kunna sätta sig i besittning av ens det nödvändiga capital fixe där industriarbetet nått en hög nivå och således nästan allt manuellt arbete blivit till fabriksarbete. Man vet att de stora jordbruken vanligen blott utnyttjar ett ringa mått av arbetskraft.
Överhuvudtaget försiggår det relativt sett, vid de stora kapitalens ackumulation, tillika en koncentration och förenkling av capital fixe i förhållande till de mindre kapitalisterna. Den store kapitalisten inför för sin räkning ett slags ||XI| organisation av arbetsredskapen.
"Likaså innebär det att man inom industrin som i varje manufaktur och fabrik i stor utsträckning sammanbinder en större tinglig förmögenhet med talrika och olikartade intellektuella och tekniska färdigheter för ett gemensamt produktivt syfte ... Där lagstiftningen sammanhåller jordegendomen i stora arealer tvingas överskottet från en växande befolkning till yrkesarbete och det är alltså, som i Storbritannien, till industrin som den stora massan av proletärer dras. Där emellertid lagstiftningen medger en ständig uppdelning av jorden, då ökar, som i Frankrike, antalet små och skuldsatta jordägare vilka genom den fortsatta uppstyckningen faller ner i de fattigas och missnöjdas klass. Om slutligen denna uppstyckning och skuldsättning drives ännu längre slukar ånyo den stora jordegendomen den mindre, liksom storindustrin förintar den mindre, och då nu åter större egendomskomplex uppstår, kommer också den mängd av egendomslösa arbetare som inte behövs för att odla jorden åter att drivas till industrin." (Schulz, Bewegung der Produktion sid. [58,] 59)
"Beskaffenheten hos varor av samma slag förändras med produktionens art, och i synnerhet med användandet av maskiner. Blott genom att utesluta människokraften har det blivit möjligt att av ett pund bomull, värt 3 sh 8d, spinna 350 spolar med en längd av 167 engelska eller 36 tyska mil och med ett handelsvärde av 25 guineas." (a.a. sid. 62)
"I genomsnitt har på 45 år i England bomullstygernas priser minskat med 11/12 och enligt Marshalls beräkningar levereras nu samma arbetsmängd, som ännu 1814 betingade 16 sh för 1 sh 10 d. De billigare industriprodukterna ökar konsumtionen såväl i det egna landet som marknaden i utlandet, och därav kommer det sig att i Storbritannien antalet arbetare inom bomullsindustrin efter maskinernas införande icke blott icke förminskats, utan tvärtom ökat från 4000 till 1 1/2 million. ||XII| Vad industriföretagarnas och arbetarnas vinning beträffar har fabriksherrarnas vinst i förhållande till den produktkvantitet de levererar med nödvändighet minskat på grund av den växande konkurrensen dem emellan. Under åren 1820-33 har bruttovinsten för fabrikanten i Manchester för ett stycke kalikå fallit från 4 sh 1 - 1/3d till 1 sh 9d. Men för att kompensera denna förlust har fabrikationens omfång vidgats så mycket mera. Härav blir följden, att en temporär överproduktion inträder inom enskilda grenar av industrin, att många går bankrutt, varvid det inom klassen av kapitalister och arbetsköpare uppstår en osäkerhet och vacklan vad beträffar egendomen, som kommer att tillföra proletariatet en del av de ekonomiskt ruinerade, att ofta och plötsligt en inställelse eller inskränkning av arbetet framtvingas, vars nackdelar ständigt lönarbetarnas klass bittert får erfara." (a.a. sid. 63)
"Att hyra ut sitt arbete betyder att begynna sitt slaveri; att hyra ut arbetsmaterial betyder att lägga en grund för sin frihet ... Arbetet är människan, materien har däremot inget av mänsklighet." (Pecqueur, Theor. soc. etc. sid. 411, 412)
"Elementet materia, som icke förmår skapa någon rikedom utan det andra elementet, arbete, erhåller den magiska förmågan att vara fruktbart för dem, som om de själva tillfogat detta oumbärliga element." (a.a., l.c.) "Om man antar, att en arbetares dagliga arbete årligen inbringar honom i genomsnitt 400 francs och att denna summa räcker till för livets nödtorft för en vuxen person, så tvingar varje innehavare av 2000 francs ränta, arrende, hyra, o.s.v. indirekt 5 människor att arbeta åt sig, 100 000 francs representerar arbetet hos 250 människor och 1 000 000 arbetet hos 2500 individer." (a.a. sid. 412, 413)
"De besuttna har genom människornas lagar erhållit rätten att bruka och missbruka det materiella innehållet i varje arbete ... d.v.s. att med det göra vad de vill ... de är på intet sätt genom lagen förpliktigade att alltid och vid behov hålla de icke-besittande med arbete, ej heller att betala dem en tillräcklig lön." (l.c. sid. 413)
"En fullkomlig frihet beträffande naturen, kvantiteten, kvaliteten och ändamålsenligheten hos produktionen, beträffande bruket och förbruket av rikedomar, beträffande förfogandet över materialet för varje arbete. Var och en är fri att byta ut sina ting utan andra hänsyn än sin egennytta." (l.c. sid. 413)
"Konkurrensen uttrycker ingenting annat är det godtyckliga utbytet som i sin tur är den omedelbara och logiska följden av den individuella rätten att bruka och missbruka alla produktionsredskap. Dessa tre ekonomiska moment, som i verkligheten blott är ett enda, rätten till bruk och missbruk, bytesfriheten och den oinskränkta konkurrensen, får följande konsekvenser: Var och en producerar vad han vill, hur han vill, när han vill, var han vill; han producerar bra eller dåligt, för mycket eller för litet, för sent eller för tidigt, för dyrt eller för billigt. Ingen vet om han kommer att sälja, till vem han kommer att sälja, hur han kommer att sälja, när han kommer att sälja, var han kommer att sälja; likaså förhåller det sig med köpandet. ||XIII| Producenten känner varken behoven eller råvarukällorna, vare sig efterfrågan eller utbud. Han säljer när han vill, när han kan, var han vill, till vem han vill, till det pris han vill. På samma sätt köper han. I allt detta är han ständigt tillfälligheternas lekboll, en slav under den starkes lag, den minst ansattes, den rikastes ... Under det att det på en ort saknas rikedomar finns det på andra ställen överflöd därav, varför de går till spillo. Under det att en producent säljer mycket eller mycket dyrt och med väldig profit, säljer den andre intet, eller med förlust ... Utbudet känner icke efterfrågan och efterfrågan känner icke utbudet. Ni producerar med sikte på en böjelse, ett mode som uppträtt bland konsumenterna men redan medan ni håller på att leverera varan har böjelsen upphört, och lynnet inriktat sig på en annan produkt ... de oundvikliga följderna är ständiga och alltmera omfattande bankrutter, svikna förhoppningar, plötsliga sammanbrott och oväntade förmögenheter; handelskriser, stillestånd, periodiska överutbud eller varubrister, oregelbundenheter och fall av löner och profiter. Förstörelse av eller ett oerhört slöseri med nyttigheter, tid och bemödanden på valplatsen för en förbittrad konkurrens." (l.c. sid. 414-416)
Ricardo i sin bok (rent of land): Nationerna är bara produktionsverkstäder, människan är en maskin som konsumerar och producerar, människolivet ett kapital; de ekonomiska lagarna styr blint världen. För Ricardo är människorna intet, produkten allt. I 26e kapitlet av den franska upplagan heter det:
"Det är helt likgiltigt för en person som årligen på ett kapital på 20 000 francs gör en profit på 2000 francs, om hans kapital sysselsätter hundra eller tusen människor ... Är inte nationens verkliga intressen desamma? Om blott dess netto- och realinkomster, dess räntor och profiter förblir desamma, vad spelar det för roll om den består av tio eller tolv millioner människor?" ([On the Principles of Political Economy and Taxation] bd II sid. 194, 195)
"I sanning, säger herr de Sismondi [i Noveaux principes ...] (bd II, sid. 331) kan man bara önska att kungen, ensam kvar på ön, genom att dra i en vev med hjälp av automater skulle kunna sköta alla arbeten i England."
"Den företagare som köper arbetarnas arbete till ett så lågt pris att det knappast räcker till att täcka de mest trängande behoven, är varken ansvarig för lönernas otillräcklighet eller den alltför långa arbetstiden - de innebor i de lagar som han är underkastad ... eländet kommer icke så mycket från människorna som från tingens herravälde." ([Buret] l.c. sid. 82)
"I England finns det många platser där invånarna saknar kapital för ett fullständigt jordbruk. Ullen från Sydprovinserna i Skottland måste till stor del företa en lång resa landvägen på dåliga vägar för att bearbetas i grevskapet York, eftersom det på dess produktionsställe saknas kapital för dess fabrikation. I England finns det åtskilliga små industristäder, vilkas invånare saknar tillräckligt kapital för transporter av sina industriella produkter till avlägsna marknader, där de skulle kunna finna efterfrågan och konsumenter. Köpmännen är här blott ||XIV| agenter för rikare köpmän som residerar i några få stora handelsstäder." (Smith, bd II, sid. 382) "För att öka årsprodukten från jord och arbete finns det inget annat medel än att öka antalet produktiva arbetare eller att höja produktivkraften hos de hittills sysselsatta arbetarna. I det ena liksom i det andra fallet är det nästan alltid nödvändigt med ett tillskott av kapital." (a.a., bd II, sid. 338)
"Om det alltså ligger i tingens natur att ackumulationen av ett kapital är en nödvändig förelöpare till arbetsdelningen, så kan arbetet inte erhålla mera underavdelningar än i det förhållande vari kapitalen undan för undan anhopas. Ju mera arbetet sönderfaller i underavdelningar, desto mera ökar den kvantitet maskiner som kan sätta samma antal personer i arbete; och då uppgifterna för varje arbetare undan för undan blir allt enklare kan man uppfinna en mängd nya maskiner för att underlätta och påskynda dessa uppgifter. Ju mera således arbetsdelningen breder ut sig blir det alltså desto nödvändigare, för att samma antal arbetare skall kunna sysselsättas, att man på förhand ackumulerar lika mycket livsmedel som förut, och därtill ett förråd av redskap och verktyg som vida överskrider vad som tidigare, i ett mera primitivt tillstånd, krävdes. Antalet arbetare ökar inom varje arbetsgren samtidigt som arbetsdelningen fortskrider, eller snarare är det denna ökning av deras antal som sätter dem i stånd att uppdelas i klasser och underavdelningar av detta slag." (a.a., bd II, sid. 193, 194)
"Liksom arbetet inte kan uppnå denna stora expansion av sin produktiva kraft utan en föregående ackumulation av kapital, medför på samma sätt kapitalens ackumulation självfallet denna expansion. Kapitalisten vill naturligtvis med hjälp av sitt kapital producera största möjliga kvantitet produkter, och strävar alltså efter att bland sina arbetare införa den mest raffinerade arbetsfördelning och att förse dem med de allra bästa maskiner. Hans förutsättningar att lyckas i dessa båda syften ||XV| står i proportion till hans kapital och till det antal människor som detta kapital kan hålla sysselsatt. Således ökar icke blott industrins kvantitet i ett land genom tillväxten av det kapital, som sätter den i rörelse, utan till följd av denna tillväxt producerar samma kvantitet industri en mycket större kvantitet produkter." (a.a., bd II, l.c. sid. 194, 195)
Således överproduktion.
"Alltmera omfattande kombinationer av de produktiva krafterna ... inom industri och handel genom förenandet av talrika och mångskiftande människo- och naturkrafter i företag i större skala. Man ser också redan en intimare förbindelse mellan produktionens huvudgrenar. Sålunda kommer de stora fabriksherrarna samtidigt att söka förvärva stora jordegendomar, för att åtminstone kunna anskaffa en del av det råmaterial som behövs i deras industri annat än i tredje hand, eller kommer de att anknyta en handelsrörelse till sina företag, inte bara för att avsätta sina egna produkter utan också för att köpa produkter av andra slag och för att sälja dem till sina arbetare. I England, där enskilda fabriksherrar stundom står i ledningen för 10-12 000 arbetare ... är det redan nu vanligt med sådana förbindelser mellan olika produktionsgrenar under en ledande hjärna, sådana småstater eller provinser inom staten. Sålunda har på senare tid gruvägarna i Birmingham övertagit hela järnberedningsprocessen, som tidigare varit uppdelad mellan olika företagare och ägare. Se Der bergmännische Distrikt bei Birmingham, Deutsche Vierteljahrschrift, 3, 1838. - Slutligen har vi i aktiebolagen, som blivit så talrika, omfattande kombinationer av penningmakten hos många deltagare med vetenskapliga och tekniska färdigheter hos andra, som pålagts genomförandet av arbetet. Härigenom är det möjligt för kapitalisterna att utnyttja sina besparingar på mångahanda sätt och därtill samtidigt inom jordbruks-, industriell och kommersiell produktion, varigenom deras intressen blir mångsidigare. ||XVI| Motsättningar mellan intressena hos industri, jordbruk och handel mildras och sammansmälter. Men också denna ökade möjlighet att göra kapitalet nyttobringande på olika sätt måste skärpa motsättningen mellan de obemedlade och bemedlade klasserna." (Schulz l.c. sid. 40, 41)
Hyresvärdarna uppnår en oerhörd vinst genom eländet. Hyran står i omvänt förhållande till det industriella eländet. Likaledes inkomsterna från det ruinerade proletariatets laster (prostitution, dryckenskap, pantlåneri).
Kapitalens ackumulation tilltar och deras konkurrens avtar, genom att kapital och jordegendom befinner sig på samma händer, likaså genom att kapitalet genom sin storlek är i stånd att kombinera olika produktionsgrenar.
Likgiltighet gentemot människorna. Smiths 20 lottsedlar.[11]
Revenu net et brut hos Say <netto- och bruttoreveny>. |XVI||
||I| Jordägarnas rätt härleder sig från rovet. (Say, bd I, sid. 136 not) Jordägarna vill, likt alla människor, skörda där de icke sått, och de kräver en ränta till och med på jordens naturliga produkt. (Smith, bd I, sid. 99)
"Man kunde föreställa sig att jordräntan blott vore en vinst på det kapital som jordägaren använt för att förbättra jorden ... Det finns fall, då jordräntan delvis kan vara detta, ... men jordägaren kräver 1) ränta också på den jord han icke förbättrat, och det man betraktar som ränta <intresse> eller vinst på förbättringskostnaderna är för det mesta bara ett pålägg på denna primitiva ränta; 2) dessutom har inte alltid dessa förbättringar genomförts med hjälp av jordägarens medel, utan ofta med arrendatorns, men när det gäller att förnya arrendet kräver icke desto mindre jordägaren vanligen en sådan höjning av räntan som om alla dessa förbättringar vore gjorda med hans egna fonder; ja, han kräver mången gång till och med en ränta på vad som överhuvudtaget inte låter sig förbättras med människohand." (a.a., bd I, sid. 300, 301)
Smith anför, som exempel på det senare, fallet med saltörten:
"ett slags havsväxt, som efter förbränning ger ett alkaliskt salt varmed man kan tillverka glas, tvål etc. Den växer i Storbritannien, företrädesvis i Skottland på olika platser, men bara på klippor som ligger under ebb och flod, som två gånger dagligen täckes av havsvågorna och vars produkt alltså aldrig förmerats genom mänsklig flit. Ändå kräver ägarna till ett stycke mark där denna växt växer en ränta precis som från spannmålsodlingar. I närheten av Shetlandsöarna är havet utomordentligt rikt. En stor del av deras invånare ||II| lever av fiske. För att emellertid kunna erhålla en vinst från havsprodukterna måste man ha en bostad på intilliggande fastland. Jordräntan står i förhållande, inte till vad arrendatorn kan göra med jorden, utan vad man kan göra med jorden och havet tillsammans. (a.a., bd I, sid. 301, 302)
"Man kan betrakta jordräntan som en produkt av naturkrafterna, vars nyttjande ägaren hyr ut till arrendatorn. Denna produkt är mer eller mindre stor alltefter omfattningen av denna kraft, eller med andra ord, efter omfånget av jordens naturliga eller konstlade fruktbarhet. Naturens verk är vad som återstår efter avdrag av allt vad man kan betrakta som människoverk." (a.a., bd II, sid. 377, 378)
"Jordräntan, betraktad som det pris man betalar för brukandet av jorden är alltså naturligen ett monopolpris. Det står naturligtvis inte i proportion till de förbättringar som jordägaren genomfört på jorden, eller till vad han måste ta, för att inte förlora, utan till vad som arrendatorn möjligen kan ge utan att förlora." (a.a., bd I, sid. 302)
"Av de tre produktklasserna är jordägarnas den, vars inkomster varken kostar arbete eller bekymmer, utan kommer så att säga av sig själva utan att de bidrar med någon avsikt eller plan." (a.a., bd II, sid. 161)
Vi har redan hört, att jordräntans kvantitet beror på graden av jordens fruktbarhet.
Ett andra moment vid dess bestämning är läget.
"Räntan växlar med jordens fruktbarhet, vilken än dess produkt är, och med platsen, vilken än dess fruktbarhet är." (a.a., bd I, sid. 306)
"Om jordområden, gruvor, fiskevatten är av lika fruktbarhet så kommer deras produkt att stå i proportion till omfånget av de kapital som man använt för deras odling och exploatering, och till den mer eller ||III| mindre skickliga användningen av kapitalen. Om kapitalen är lika stora och lika skickligt använda så kommer produkten att stå i förhållande till jorden, fiskevattnens och gruvornas fruktbarhet." (a.a., bd II, sid. 210)
Dessa satser av Smith är viktiga, emedan de vid lika produktionskostnader och lika omfång reducerar jordräntan till jordens större eller mindre fruktbarhet. Här visas alltså tydligt begreppsförvrängningen inom nationalekonomin, som förvandlar jordens fruktbarhet till en egenskap hos jordägaren.
Låt oss emellertid nu betrakta jordräntan, som den gestaltar sig i det verkliga livet.
Jordräntan fastställes i kamp mellan arrendator och jordägare. Överallt finner vi inom nationalekonomin intressenas fientliga motsatser, kampen, kriget som en grundval för den samhälleliga organisationen.
Låt oss nu se, hur jordägare och arrendatorer står i förhållande till varandra.
"Jordägaren söker vid fastställandet av arrendevillkoren tillse, att det inte skall återstå mera för arrendatorn än vad som räcker för att ersätta kapitalet, som tillhandahåller utsäde, avlönar arbete, köper och underhåller djur, redskap och därtill avkastar den vanliga vinsten bland övriga arrenden i kantonen. Uppenbarligen är detta det minsta arrendatorn kan nöja sig med utan att gå med förlust och jordägaren avser sällan att ge honom mera. Allt vad som återstår av produkten eller dess pris utöver denna portion, hur än denna rest är beskaffad, söker jordägaren tillskansa sig i form av jordränta, det mesta som arrendatorn kan betala under nuvarande tillstånd för jorden. ||IV| Detta överskott kan alltid betraktas som den naturliga jordräntan, eller som den ränta till vilken de flesta jordstycken kan hyras ut." (a.a., bd I, sid. 299, 300)
"Jordägarna", säger Say. "har ett visst slags monopol gentemot arrendatorerna. Efterfrågan på deras vara, jorden och marken, kan oupphörligen utvidgas; men kvantiteten av deras vara sträcker sig bara till en viss gräns ... Den handel som försiggår mellan jordägare och arrendator är alltid maximalt fördelaktig för den förstnämnde ... förutom den fördel han drar ur tingens natur, drar han fördel också av sin ställning, större förmögenhet, kredit, anseende. Redan den förstnämnda fördelen räcker för att han alltid skall vara i stånd att ensam profitera på jordens och markens gynnsamma förhållanden. Öppnandet av en kanal, en väg, befolkningens ökning och ökningen av välståndet i en kanton ökar alltid arrendepriserna ... Arrendatorn kan visserligen själv förbättra jorden på egen bekostnad, men detta kapital kan han bara dra nytta av under arrendeterminen, och vid dess slut övergår det till jordägaren. Från detta ögonblick är det denne som profiterar därpå, utan att ha gjort utläggen, ty arrendet höjes nu i motsvarande grad." (Say, bd II, sid. [142,] 143)
"Jordräntan, betraktad som det pris som betalas för jordens nyttjande, är därför naturligen det högsta pris som kan betalas under rådande förhållanden hos jord och mark." (Smith, bd I, sid. 299)
"Jordräntan för jordens yta belöper sig därför merendels till en tredjedel av totalprodukten och i regel är det en fix och av skördens ||V| tillfälliga svängningar oavhängig ränta." (a.a., bd I, sid. 351)
"Sällan belöper sig denna ränta till mer än 1/4 av totalprodukten." (a.a., bd II, sid. 378)
Jordräntan kan icke betalas för alla varor. Således betalas i många trakter ingen jordränta för stenar.
"Vanligen kan man blott torgföra jordens produkter, den del av jordproduktion vars naturliga pris räcker till att ersätta det kapital som åtgår för denna transport jämte övlig vinst på detta kapital. Om priset räcker till mer än detta så går överskottet naturligtvis till jordränta. Om det räcker till nätt och jämnt, kan varan visserligen föras ut på marknaden, men det räcker inte till att betala jordägaren jordränta. Kommer priset att vara mer än tillräckligt eller inte? Det beror på efterfrågan." (a.a., bd I, sid. 302, 303)
"Jordräntan ingår i varuprisernas sammansättning på ett helt annat sätt än arbetslönen och kapitalvinsten. Den högre eller lägre nivån på löner och vinster är orsaken till varornas högre eller lägre priser; jordräntans högre eller lägre nivå är en verkan av priset." (a.a., bd I, sid. 303 [304])
Födan hör till de produkter som alltid ger en jordränta.
"Då människorna, liksom alla djur, förökar sig i proportion till sina existensmedel, så finns det alltid mer eller mindre efterfrågan på föda. Födan kommer alltid att kunna köpa en större eller mindre ||VI| andel arbete och det kommer alltid att finnas folk som är villiga att göra något för att vinna den. Det arbete som kan köpa föda är visserligen inte alltid detsamma som det arbete som kan livnära sig därpå, om den vore fördelad på jämnast möjliga sätt; detta beroende på de stundom höga arbetslönerna. Men födan kan alltid köpa så mycket arbete som den kan livnära, enligt den taxa som vederbörande arbetsslag betingar i landet. Jorden producerar under nästan alla omständigheter mera näring än vad som behövs för att livnära allt det arbete som åtgår för att föra ut denna föda på marknaden. Överskottet av denna föda är alltid mer än tillräckligt för att med vinst ersätta det kapital som satt detta arbete i rörelse. Alltså återstår alltid något som ger jordägaren en ränta." (a.a., bd I, sid. 305, 306) "Jordräntan har icke blott sitt första ursprung i födan, utan också om någon annan del av jordprodukten därefter kommer att avkasta ränta så beror detta på den förmåga arbetet uppnått att producera föda genom (au moyen) kultivering och förbättring av jorden." (a.a., bd I, sid. 345) "Människornas föda räcker alltså städse till att betala jordräntan." (a.a., bd I, sid. 337) "Länderna befolkas icke i proportion till det antal deras produktion förmår kläda och logera, utan i förhållande till vad deras produkt kan nära." (a.a., bd I, sid. 342)
"De två största mänskliga behoven - efter födan - är kläder, husrum, värme. De avkastar merendels en jordränta, men inte nödvändigtvis." (a.a., bd I, sid. 338) |VI||
||VIII| Låt oss nu betrakta hur jordägarna exploaterar alla samhällets fördelar.
1) Jordräntan ökar med befolkningen. (Smith, bd I, sid. 335)
2) Vi har redan hos Say sett, hur jordräntan stiger med kommunikationsmedlens förbättring, ökade säkerhet och mångfaldigande.
3) "Varje förbättring i samhällets tillstånd strävar antingen direkt eller indirekt till att öka jordräntan, att öka jordägarens realrikedom, d.v.s. hans makt att köpa främmande arbete eller dess produkt ... De ökande förbättringarna av jord och odling medverkar direkt därtill. Jordägarens andel i produkten ökar nödvändigtvis med produkten ... Stegringen av realpriset på dessa slags råmaterial, t.ex. stegrade priser på boskap, medverkar också direkt till att öka jordräntan och detta i en ännu starkare proportion. Icke blott ökar realvärdet på jordägarens andel, den reella makt, som denna andel ger honom över främmande arbete, nödvändigtvis med produktens realvärde, utan också storleken på denna andel i förhållande till totalprodukten ökar med detta värde. Då realpriset på denna produkt stigit, fordrar det fördenskull inget större arbete för att levereras och för att ersätta det använda kapitalet och dess övliga vinst. Den återstående delen av produkten, som tillhör jordägaren, kommer alltså att vara mycket större i proportion till totalprodukten än den förut var." (a.a., bd II. sid. 157-159)
||IX| Den större efterfrågan på råprodukter och därmed ökandet av värdet kan dels framgå ur befolkningsökningen, dels ur ökande behov. Men varje ny uppfinning, varje ny användningsmetod som industrin finner för ett hittills icke eller föga använt råmaterial, ökar jordräntan. Således har exempelvis kolgruvornas ränta stigit med järnvägarna och ångbåtarna i oerhörd grad.
Förutom denna fördel som jordägaren drar av manufakturen, uppfinningarna och arbetet skall vi betrakta ytterligare en:
4) "De slag av förbättringar i arbetets produktionskraft som direkt syftar till att sänka manufakturprodukternas realpriser, medverkar direkt till att höja jordräntan. Mot manufakturprodukterna byter nämligen jordägaren en del av sina råvaror som överskrider hans personliga konsumtion, eller priset på denna del. Allt som medverkar till att minska realpriset på det första slaget av produkter ökar realpriserna på det andra slaget. Samma kvantitet råvaror motsvarar från och med nu en större kvantitet manufakturprodukter, och jordägaren är i stånd att skaffa sig en större kvantitet av bekvämlighetsartiklar, smycken och lyxvaror." (Smith, bd II, sid. 159)
Då emellertid Smith därav, att jordägaren exploaterar samhällets alla fördelar ||X| sluter sig till att (bd II sid. 161) jordägarens intresse alltid är identiskt med samhällets, så är det löjligt. I nationalekonomin, under privategendomens herravälde, står det intresse som man har av samhället just i omvänt förhållande till det intresse samhället har av en, liksom ockrarens intresse av slösaren alls inte är identiskt med slösarens intresse.
Vi skall bara i förbigående nämna jordägarens monopoldrift gentemot främmande länders jordegendom, vilket exempelvis gett upphov till spannmålstullarna. Likaså förbigår vi här den medeltida livegenskapen, slaveriet i kolonierna, lantbefolkningens och daglönarnas elände i Storbritannien. Låt oss hålla oss till själva nationalekonomins satser.
1) Att jordägaren är intresserad av samhällets väl, innebär enligt nationalekonomins grundsatser att han är intresserad av dess ökande befolkning, konstproduktion, ökande behov, med ett ord av rikedomens tillväxt och denna tillväxt är enligt våra hittillsvarande betraktelser identisk med eländets och slaveriets. Hyrornas höjning med ökande elände är ett exempel på jordägarens intresse av samhället, ty med hyran växer jordräntan, räntan på den mark huset står på.
2) Enligt nationalekonomerna själva står jordägarens intressen i fientlig motsats till arrendatorns, alltså redan detta en betydande del av samhället.
||XI| 3) Då jordägaren kan avkräva arrendatorn mer ju lägre arbetslöner denne betalar, och då arrendatorn pressar ned arbetslönerna mera ju mera jordränta jordägaren kräver, så förhåller sig jordägarens intressen lika fientligt gentemot jordslavarnas som manufaktörernas mot arbetarnas. Han pressar självfallet ned arbetslönen till ett minimum.
4) Då den reella minskningen av priset på manufakturprodukter höjer jordräntan har alltså jordägaren ett direkt intresse av att pressa ned manufakturarbetarens arbetslön, av konkurrensen bland kapitalisterna, av överproduktionen, av hela det industriella eländet.
5) Om alltså jordägarens intressen, långt ifrån att vara identiska med samhällets, befinner sig i fientlig motsats till arrendatorernas, jordslavarnas, industriarbetarnas och kapitalisternas intressen, så är inte ens intressena hos den ene jordägaren identiska med intressena hos den andre, på grund av konkurrensen som vi nu skall betrakta.
Allmänt sett förhåller sig små- och storjordegendom som stor- och småkapital. Därtill kommer några speciella omständigheter som obetingat medför en ackumulation av storjordegendomen och dess uppslukande av små egendomar.
||XII| 1) Ingenstans avtar det relativa antalet arbetare mera med storleken av fonderna än hos jordegendomen. Likaså tilltar ingenstans möjligheterna till en allsidig utsugning, inbesparing av produktionskostnaderna och en raffinerad arbetsfördelning mera med fondernas storlek än hos jordegendomen. En åker får vara så liten den vill, men de arbetsredskap som den kräver, som plog, såg etc., når en viss gräns, där de inte längre kan reduceras medan jordegendomens litenhet kan avta långt under denna gräns.
2) Storjordegendomen ackumulerar de räntor som arrendatorns kapital använt på förbättrandet av jord och mark. Den mindre jordegendomen måste använda sitt eget kapital. För den bortfaller alltså hela denna profit.
3) Under det att varje samhällelig förbättring gagnar storjordegendomen skadar den den mindre, eftersom den kräver ständigt större kontanta medel av den.
4) Ytterligare har vi att betrakta två viktiga lagar för denna konkurrens:
a) Räntan från de jordar som odlats för produktion av mänskliga livsmedel reglerar räntan för flertalet övriga uppodlade jordar. (Smith, bd I, sid. 331)
Livsmedel, såsom boskap etc., kan slutligen blott produceras av storjordegendomen. Denna reglerar alltså räntan för övriga jordar och kan reducera den till ett minimum.
Den lille, egenhändigt arbetande, jordägaren står därmed gentemot storjordägaren i samma förhållande som en hantverkare, som äger sina egna redskap, gentemot fabriksherren. Småjordegendomen har blivit enbart ett arbetsredskap. ||XVI| Jordräntan försvinner helt för den lille jordägaren, för honom återstår på sin höjd räntan på hans kapital och hans arbetslön, ty jordräntan kan genom konkurrensen drivas dithän att den blott är lika med räntan på det kapital som icke nedlagts av jordägaren själv.
b) Vi har för övrigt redan hört, att produkten står i proportion till kapitalens omfattning vid lika fruktbarhet och vid lika skicklig exploatering av jord, fiskevatten och gruvor. Alltså segrar storjordägaren. Likaså vid lika kapital i förhållande till fruktbarheten. Vid lika kapital segrar alltså ägaren av den mest fruktbara marken.
c) "Man kan i allmänhet säga om en gruva, att den är fruktbar eller ofruktbar alltefter den kvantitet mineral som kan utvinnas därur genom en viss kvantitet arbete, är större eller mindre än vad som samma kvantitet arbete kan utvinna ur flertalet gruvor av samma slag." (Smith, bd I, sid. 345, 346) De mest fruktbara gruvornas pris reglerar priset på kol från alla andra gruvor i grannskapet. Jordägare och företagare finner båda att de kommer att få, den ene en större ränta, den andre en större profit om de säljer tingen billigare än sina grannar. Grannarna är nu tvungna att sälja till samma pris, fastän de i mindre utsträckning är i stånd därtill, och fastän detta pris minskar mer och mer och mången gång berövar dem hela räntan och hela profiten. Vissa företag går därvidlag helt förlorade, andra ger inte längre någon ränta och kan i fortsättningen bara vidare bearbetas av jordägaren själv." (a.a., bd I, sid. 350) "Efter upptäckten av gruvorna i Peru uppgavs de flesta silvergruvorna i Europa ... Detsamma gällde beträffande gruvorna på Kuba och i Santo Domingo och till och med beträffande de gamla gruvorna i Peru efter upptäckten av dem i Potosi." (a.a., bd I, sid. 353)
Precis detsamma som Smith här säger om gruvor, gäller för jordegendom överhuvud.
d) "Man bör lägga märke till att de vanliga priserna på jordområden alltid avhänger av den gällande räntefoten ... Om jordräntan avsevärt skulle falla under penningräntan så skulle ingen vilja köpa jord, vilket åter snarast skulle återföra dess priskurant. Om tvärtom jordräntans fördelar skulle mer än kompensera penningräntan så skulle hela världen vilja köpa jord, vilket likaledes snart skulle återföra dess priskurant." (a.a., bd II, sid. [367,] 368)
Av detta förhållande mellan jord- och penningränta följer att jordräntan ständigt måste falla, intill dess att blott de rikaste kan leva av jordräntan. Konkurrensen mellan de icke-förpaktande jordägarna blir alltså allt starkare. En del av dem ruineras. Ytterligare ackumulation av storjordegendomen.
||XVII| Denna konkurrens får vidare till följd att en stor del av jordegendomen faller i händerna på kapitalister och att kapitalisterna således blir jordägare, liksom de mindre jordägarna nu blott blivit till kapitalister. Samtidigt blir en del av storjordegendomen industriell.
Den slutliga följden blir alltså upplösandet av distinktionen mellan kapitalist och jordägare, så att det på det hela taget numera blott finns två klasser inom befolkningen, arbetarklassen och kapitalisternas klass. Detta bortschackrande av jordegendomen, denna förvandling av jordegendomen till en vara innebär ett slutgiltigt förintande av den gamla aristokratin och ett slutgiltigt fulländande av penningaristokratin.
1) De sentimentala tårar som romantiken fäller häröver delar vi inte. Den förväxlar alltid den skändlighet som ligger i jordens bortschackrande med den helt förnuftiga, inom privategendomen nödvändiga och önskvärda konsekvensen, som är bortschackrandet av den privata äganderätten till jorden. För det första är redan den feodala jordegendomen till sitt väsen den bortschackrade jorden, den jord, som gjorts främmande för människan och som därför konfronterar henne i form av en handfull storherrar.
Redan vid den feodala jordegendomen åvilar jordens herravälde människorna såsom en främmande makt. Den livegne är jordens accidens. Likaså tillhör majoratsherren, den förstfödde sonen, jorden. Den ärver honom. Överhuvudtaget börjar privategendomens välde i och med jordegendomen, den är dess grundval. Men vid den feodala jordegendomen förefaller åtminstone herren att vara jordegendomens konung. Likaledes existerar ännu skenet av ett mera intimt, inre förhållande mellan ägaren och jorden än vad den blotta tingliga rikedomen utgör. Jordstycket får sin individualitet genom sin herre, det äger hans rang, är friherrligt eller grevligt med honom, har hans privilegier, hans jurisdiktion, hans politiska relationer etc. Det ter sig som en oorganisk kropp hos sin herre. Härav ordspråket: Nulle terre sans maître <Ingen jord utan herre>, vari sammanväxandet mellan herrskap och jordegendom kommer till uttryck. Likaså framträder jordegendomens herravälde icke omedelbart som det blotta kapitalets herravälde. Dess disciplar står snarare i ett förhållande därtill såsom till ett fosterland. Det rör sig om ett slags inskränkt nationalkänsla.
||XVIII| Likaledes ger den feodala jordegendomen namnet åt sin herre, liksom ett kungarike åt sin konung. Hans familjehistoria, hans hus' historia etc., allt detta individualiserar jordegendomen åt honom och gör den formligen till hus, till person. Likaså står icke de som arbetar på jordegendomen i ett förhållande som daglönare, utan dels är de själva dess egendom, liksom de livegna, dels står de i ett respekt-, undersåte- och pliktförhållande till den. Jordegendomens ställning till dem är därmed omedelbart politisk och har likaledes en gemytlig sida. Seder, karaktär etc. växlar från det ena jordstycket till det andra, och förefaller att vara ett med parcellen, medan senare människan förhåller sig till jordstycket, inte genom sin karaktär, sin individualitet, utan genom sin penningpung. Slutligen strävar hon inte efter att utvinna maximal vinning ur sin jordegendom. Snarare förtär hon vad som finns och överlåter lugnt produktionen åt livegna och arrendatorer. Detta är den adliga jordegendomen, som förlänar sina herrar en romantisk gloria.
Det är nödvändigt att detta sken upphäves, att jordegendomen, privategendomens upphov, helt dras in i privategendomens rörelse och blir till vara, att jordägarens herravälde visar sig som det rena herraväldet hos privategendomen, hos kapitalet, fritt från alla politiska färgningar, att förhållandet mellan jordägare och arbetare reduceras till det nationalekonomiska förhållandet mellan exploatör och exploaterad, att det [... oläslig handskrift] personliga förhållandet mellan ägare och egendom upphör och att den senare blir till en blott tinglig, materiell rikedom, att i stället för det heliga äktenskapet med jorden träder ett resonemangsparti och att jorden förfaller till ett schackringsobjekt likaväl som människan. Det är nödvändigt att jordegendomens rot, den smutsiga egennyttan, träder i dagen också i sin cyniska gestalt. Det är nödvändigt, att det statiska monopolet slår om i ett dynamiskt och labilt monopol, till konkurrens; att det passiva åtnjutandet av andras mödor slår om till en aktiv handel med dem. Det är slutligen nödvändigt att i denna konkurrens jordegendomen, i kapitalets gestalt, visar sitt herravälde såväl över arbetarklassen som över själva jordägarna, på så sätt att kapitalets rörelselagar ruinerar eller gynnar dem. Därmed träder nu i stället för det medeltida ordspråket: nulle terre sans seigneur <ingen jord utan länsherre> det moderna ordspråket: l'argent n'a pas de maître <penningen har ingen herre>, vari den döda materiens hela herravälde över människorna uttryckes.
||XIX| 2. Vad gäller striden om jordägandets delning eller icke-delning så bör det anmärkas följande:
Jordegendomens delning negerar det stora monopolet på jordegendom, upphäver det, men bara genom att förallmänneliga detta monopol. Den upphäver icke privategendomen, grunden för detta monopol. Den angriper existensen, men icke väsendet hos detta monopol. Följden härav är att den faller offer för privategendomens lagar. Jordägandets delning motsvarar nämligen konkurrensens rörelse på det industriella området. Förutom de nationalekonomiska nackdelarna med denna delning av redskap och av uppdelningen av arbetet (väl att åtskilja från arbetets fördelning; arbetet fördelas icke mellan många, utan samma arbete bedrives av många, var och en för sig, vilket innebär ett mångfaldigande av samma arbete) slår denna delning, liksom konkurrensen, med nödvändighet åter om i en ackumulation.
Där det således sker en uppdelning av jordegendomen återstår det inget annat än att återvända till monopolet i en ännu mera förhatlig gestalt eller att negera, upphäva, själva uppdelningen av jordegendomen. Detta innebär emellertid inte något återvändande till feodalegendomen, utan ett upphävande av den privata äganderätten till jord och mark överhuvud.
Det första upphävandet av monopolet är samtidigt dess förallmänneligande, en utvidgning av dess existens. Upphävandet av monopolet, som strävat efter möjligast breda och omfattande existens, innebär dess fullständiga förintande. Associationen, tillämpad på jorden och marken, delar storjordegendomens fördelar i ekonomiskt avseende, och kan först realisera delningens ursprungliga tendens, nämligen jämlikheten, genom att på ett förnuftigt sätt, och icke på ett genom livegenskap, herrskap och löjlig egendomsmystik förmedlat sätt, upprätta människans gemytliga förhållande till jorden, genom att jorden upphör att vara föremål för schackrande, och genom det fria arbetet och det fria åtnjutandet åter blir en sann, personlig egendom hos människan. En stor fördel med delningen är att massorna på helt annat sätt än inom industrin går under med egendomen, en massa som inte längre kommer att foga sig i slaveriet.
Vad gäller storjordegendomen så har dess anhängare alltid på sofistiskt sätt identifierat de nationalekonomiska fördelar som storjordbruket erbjuder med storjordegendomen, som om denna fördel inte å ena sidan ||XX| skulle kunna erhålla sin största möjliga omfattning först genom ett upphävande av egendomen, å den andra härigenom först skulle bli socialt nyttig. Likaså har de angripit småjordegendomens schackrarmentalitet som om inte storjordegendomen redan i sin feodala form i sig latent skulle bära schackrandet, för att inte tala om dess moderna engelska form, där jordägarens feodalism är förbunden med förpaktarens schackrande och industri.
Liksom storjordegendomen kan bemöta de förebråelser för monopol som riktas mot den av den uppdelade jordegendomen, då också uppdelningen baseras på privategendomens monopol, så kan också den uppdelade jordegendomen återkasta de anklagelser om uppdelning, som den stora jordegendomen utslungar, ty också här råder en uppdelning, om också i en stelnad, fastfrusen form. Överhuvudtaget vilar ju privategendomen på en uppdelning. För övrigt måste, på samma sätt som jordegendomens uppdelning leder tillbaka till storjordegendomen såsom kapitalrikedom, den feodala jordegendomen med nödvändighet leda till en uppdelning eller åtminstone falla i händerna på kapitalisterna, den må sedan vrida och vända sig som den vill.
Ty storjordegendomen driver, liksom i England, det överväldigande flertalet av industribefolkningen till fattigdom och hänvisar sina egna arbetare till ett komplett elände. Den skapar och förstorar alltså makten hos sin fiende, industrikapitalet, genom att driva över fattiga människor och landets hela aktivitet till den andra sidan. Den gör landets majoritet industriell, alltså till fiender till storjordegendomen.
Om nu industrin, som i England, uppnått en avsevärd makt så tvingar den efter hand storjordegendomen att uppge sitt monopol gentemot utlandet och in i en konkurrens med utländska jordägare. Under industrins herravälde kunde nämligen jordegendomen blott säkra sin feodala storhet genom ett monopol mot utlandet, för att på så sätt skydda sig mot handelns allmänna lagar, som strider mot dess feodala natur. När den en gång kastats in i konkurrensen följer den konkurrensens lagar, liksom varje annan vara som är underkastad konkurrensen. Sålunda blir den lika fluktuerande, tilltagande och avtagande, flyger från den ena handen till den andra, och ingen lag kan längre hålla den kvar på några få, förutbestämda händer. ||XXI| De omedelbara följderna blir en uppsplittring på många händer, och under alla omständigheter en kapitulation inför industrikapitalisternas makt.
Slutligen leder storjordegendomen, som hållits samman med våld och som vid sin sida gett upphov till en väldig industri, ännu snabbare till kris än den uppdelade jordegendomen, jämte vilken industrins makt alltid förblir underordnad.
Storjordegendomen har, som vi sett i England, redan i så måtto avlagt sin feodala karaktär och antagit en industriell, som att den strävar efter att göra så mycket pengar som möjligt. Den lämnar åt jordägaren högsta möjliga jordränta och åt förpaktaren högsta möjliga profit på hans kapital. Lantarbetarna hänvisas redan härigenom till ett minimum, och förpaktarklassen företräder således inom ramen för jordegendomen industrins och kapitalets makt. Genom konkurrensen med utlandet upphör till största delen jordräntan att kunna bilda en självständig inkomst. En stor del av jordägarna måste träda i förpaktarnas ställe, och dessa degraderas på så sätt /... oläsligt avsnitt/ delvis till proletärer. Å andra sidan kommer också många förpaktare att bemäktiga sig jordegendom, ty de stora jordägarna som med sina bekväma inkomster merendels hemfallit åt slöseri och i regel också är oförmögna att leda jordbruket på det hela taget, äger delvis varken kapital eller förmåga att exploatera jorden och marken. En del av dessa blir också fullständigt ruinerade. Slutligen måste den arbetslön som reducerats till ett minimum reduceras ännu mera för att klara den nya konkurrensen. Detta leder så med nödvändighet till revolution.
Jordegendomen måste utvecklas på båda sätten och på båda sätten uppleva sin nödvändiga undergång, liksom också industrin måste ruinera sig såväl i monopolets som i konkurrensens form för att lära sig tro på människorna. |XXI||
||XXII| Vi har utgått från nationalekonomins förutsättningar. Vi har accepterat dess språk och dess förutsättningar. Vi har förutsatt privategendomen, åtskiljandet av arbete, kapital och jord; likaså arbetslön, kapitalprofit och jordränta liksom arbetsdelning, konkurrens, begreppet bytesvärde etc. Utifrån nationalekonomin själv, med dess egna ord, har vi visat, att arbetaren reduceras till en vara och en eländig vara, att arbetarens elände står i omvänt förhållande till betydelsen och omfattningen av hans produktion. Att det nödvändiga resultatet av konkurrensen är anhopningen av kapitalet på några få händer, alltså det än mera fruktansvärda återupprättandet av monopolet, och att slutligen skillnaden mellan kapitalist och jordrentiär, liksom mellan jordbruksarbetare och industriarbetare oundvikligen försvinner så att hela samhället sönderfaller i två klasser, egendomsägarnas och de egendomslösa arbetarnas.
Nationalekonomin utgår från privategendomens faktum. Den förklarar det inte.[12] Den fattar privategendomens materiella process sådan den försiggår i verkligheten i allmänna abstrakta formler, som därför får rangen av lagar. Den begriper inte dessa lagar, d.v.s. den påvisar inte hur de är en följd av privategendomens väsen. Nationalekonomin ger heller ingen förklaring till uppdelningen i arbete och kapital, kapital och jord. När den t.ex. bestämmer förhållandet mellan arbetslön och kapitalvinst så utgår den ifrån kapitalisternas intressen; den förutsätter det som skall utvecklas. På samma sätt kommer överallt konkurrensen in i resonemanget. Den förklaras genom yttre omständigheter. Huruvida dessa yttre, till synes tillfälliga omständigheter blott är ett uttryck för en nödvändig utveckling, därom lär oss nationalekonomin ingenting. Vi har sett hur för den själva utbytet ter sig som ett tillfälligt faktum. De enda hjul nationalekonomen sätter i rörelse är vinningslystnadens och krigets mellan de vinningslystna, konkurrensen.
Just emedan nationalekonomen inte begriper utvecklingens sammanhang kan t.ex. läran om konkurrensen ställas upp mot läran om monopolet, läran om näringsfriheten mot läran om korporationen, läran om jordegendomens fördelning mot läran om de stora jordegendomarna, ty konkurrensen, näringsfriheten, delningen av jordegendomarna bestämmes och uppfattas blott som tillfälliga, oavsiktliga, våldsamma - och inte som nödvändiga, oundvikliga och naturliga konsekvenser av monopolet, korporationen och feodalegendomen.
Vi måste alltså nu förklara det väsentliga sambandet mellan privategendom och vinningslystnad, mellan arbete, kapital och jordegendom, mellan utbyte och konkurrens, mellan människans värde och nedvärdering, mellan monopol och konkurrens etc., kort sagt: Vi måste klargöra sambandet mellan hela denna alienation och penningsystemet.
Vi skall inte försätta oss i något uppdiktat urtillstånd som nationalekonomen gör, då han vill förklara något.[13] Ett sådant urtillstånd förklarar ingenting. Det skjuter blott bort frågan i ett grått töcknigt fjärran. Det reducerar det som skall deduceras, nämligen det nödvändiga förhållandet mellan två företeelser, t.ex. mellan arbetsdelning och utbyte, till att bli en fråga om ett faktum eller en händelse. På samma sätt förklarar teologin det ondas ursprung genom syndafallet, d.v.s. förklaringen består endast av ett faktum i historisk form.
Låt oss utgå från ett samtida nationalekonomiskt faktum.
Arbetaren blir allt fattigare ju mera rikedom han producerar, ju mera hans produktion tilltar i mäktighet och omfång.[14] Arbetaren blir en allt billigare vara, ju fler varor han frambringar. Sakvärldens tilltagande värde står i direkt proportion till människovärldens avtagande värde. Arbetet producerar inte bara varor; det producerar också sig självt och arbetaren som varor, och detta just på samma sätt som det producerar andra varor.
Detta faktum uttrycker inte mer än följande: Objektet, som arbetet producerar, dess produkt, framträder som ett för arbetet främmande väsen, som en av producenten oavhängig makt. Arbetsprodukten är det arbete som fixeras i ett ting, den är arbetets objektivering. Arbetets förverkligande är detsamma som dess objektivering. Detta förverkligade av arbetet innebär inom nationalekonomin arbetarens föroverkligande <Entwirklichung>, arbetets objektivering innebär att det förlorar och blir slav under objektet, tillägnelsen blir alienation, föryttring.
Arbetets förverkligande innebär i så hög grad ett föroverkligande att arbetaren kan föroverkligas intill svältdöden. Objektiveringen framstår i så hög grad som en förlust av objektet att arbetaren berövats de objekt som är nödvändiga för honom, inte bara för hans liv utan också för hans arbete. Ja, själva arbetet är ett objekt som han bara kan bemäktiga sig med största ansträngning och de mest oregelbundna avbrott: Tillägnelsen av objektet är i så hög grad en alienation, att ju fler objekt arbetaren producerar desto mindre kan han äga, och i desto större utsträckning blir han beroende av sin produkt, kapitalet.
Ur det faktum, att arbetaren förhåller sig till sin arbetsprodukt som till ett främmande objekt, kan man dra alla dessa slutsatser. Med en sådan förutsättning står det nämligen klart, att ju mera arbetaren sliter ut sig, desto mäktigare blir den främmande objektsvärld som han själv skapar, desto fattigare blir han själv och hans inre värld och desto mindre blir hans eget. Det är på samma sätt i religionen. Ju mera människan tillskriver Gud, desto mindre behåller hon för egen räkning. Arbetaren ägnar sitt liv åt objektet, men därmed tillhör inte längre livet honom, utan objektet. Ju större denna verksamhet är, desto färre föremål kommer alltså att tillhöra arbetaren. Vad arbetsprodukten är, det är inte han. Ju större arbetsprodukten är, desto mindre är han alltså själv. Att arbetaren föryttras i produkten innebär inte bara att hans arbete blir ett objekt, en yttre existens, utan också att den existerar utanför honom, oberoende av honom, och främmande för honom, som en makt som står hindrande i hans väg, ja, att det liv som han vigt åt objektet blir honom fientligt och främmande.
||XXIII| Låt oss nu närmare betrakta arbetarens objektivering, hans produktion och därmed hans alienation eller hans förlust av objektet, produkten.
Arbetaren kan inte producera någonting utan naturen, utan den sinnliga omvärlden. Den är det råmaterial ur vilket hans arbete förverkligas, i vilket det försiggår, av vilket och genom vilket det produceras.
Men på samma sätt som naturen erbjuder arbetet livsmedel i den meningen att arbetet inte kan leva utan de föremål som det har att bearbeta, så erbjuder naturen å andra sidan också livsmedel i en mer begränsad mening, nämligen medel för arbetarens fysiska existens.
Ju mera arbetaren genom sitt arbete tillägnar sig omvärlden, den sinnliga naturen, desto mera måste han alltså avstå från livsmedel i dubbel mening, för det första genom att den sinnliga världen alltmera upphör att vara ett objekt, ett livsmedel för hans arbete, för det andra därigenom att den alltmer upphör att vara livsmedel i den omedelbara meningen, medel för arbetarens fysiska existens.
I dubbelt måtto blir alltså arbetaren en slav under sitt objekt, dels därigenom att han erhåller ett arbetsobjekt, d.v.s. ett arbete, och dels därigenom att han erhåller existensmedel. Det första är alltså nödvändigt för att han skall kunna existera som arbetare, det andra för att han skall kunna existera som fysiskt subjekt. Höjden av detta slaveri är att han numera blott som arbetare kan överleva som fysiskt subjekt, och att han numera såsom fysiskt subjekt är arbetare.
(Arbetarens alienation i sitt objekt uttryckes enligt nationalekonomins lagar så, att ju mera han producerar desto mindre har han att konsumera; att ju mera värde han frambringar, desto värdelösare, ovärdigare blir han; ju mera utformad produkten är, desto mera missformad blir arbetaren, ju mera civiliserat arbetets objekt blir, desto mera barbarisk blir arbetaren; ju mäktigare arbetet blir, desto vanmäktigare blir arbetaren; ju mera snillrikt arbetet blir, desto mera själlös och barbarisk blir arbetaren.)
Nationalekonomin döljer alienationen i arbetets väsen genom att den icke betraktar det omedelbara förhållandet mellan arbetaren (arbetet) och produktionen. Så enkelt är det. Arbetet producerar underverk för de rika men det producerar armod för arbetaren. Det producerar palats för de rika med jordhålor för arbetaren. Det producerar skönhet, men för arbetaren producerar det lyten. Det ersätter arbetet med maskiner, det tvingar en del av arbetarna till barbariskt arbete, och den andra delen gör det till maskiner. Det producerar intelligens men för arbetaren producerar det svagsinthet och kretinism.
Arbetets omedelbara förhållande till sina produkter är arbetarens förhållande till objekten för sin produktion. De besuttnas förhållande till produktionens objekt och till själva produktionen är bara en konsekvens av detta första förhållande och bekräftar det. Vi skall senare skärskåda denna andra sida. När vi alltså frågar: Vilket är arbetets väsentliga förhållande? så frågar vi efter arbetarens förhållande till produktionen.
Vi har hittills endast betraktat arbetarens alienation, hans föryttring från dess enda sida, nämligen hans förhållande till produkterna av sitt arbete. Men alienationen visar sig inte bara i resultatet utan redan i produktionsakten, i själva den producerande verksamheten. Hur skulle arbetaren kunna bli främmande för sin arbetsprodukt, om han inte i själva produktionsakten själv gjorde sig främmande; produkten är ju blott summan av verksamheten, produktionen. Om alltså arbetsprodukten är en föryttring, så måste själva produktionen vara det verksamma föryttrandet, verksamhetens föryttrande, föryttrandets verksamhet. I alienationen av arbetsobjektet resumeras blott alienationen, föryttringen i arbetets verksamhet.
Vari består då föryttringen i arbetet?
För det första däri, att arbetet för arbetaren är något utanför honom liggande, något yttre, som inte tillhör hans väsen, och att han därför inte bejakar utan förnekar sig själv genom sitt arbete, inte känner sig lycklig utan olycklig, inte utvecklar någon fri fysisk och andlig energi utan förstör sin fysik och ruinerar sin ande. Arbetaren känner sig därför som sig själv först utanför sitt arbete, och i arbetet känner han sig som om han vore utanför sig själv. Han är hemma när han inte arbetar och när han arbetar är han icke hemma. Hans arbete är därför inte frivilligt utan påtvingat. Det är tvångsarbete. Därför är det inte tillfredsställelsen av ett behov, utan det är bara ett medel att tillfredsställa behov utanför arbetet. Att det är något främmande framgår tydligast därav att så snart icke något tvång föreligger - av fysiskt eller annat slag - så skyr arbetaren sitt arbete som pesten. Det yttre, väsensfrämmande, arbetet, arbetet där människan föryttras, är ett självuppoffringens, ett späkningens arbete. Slutligen framgår det att arbetet inte är en del av arbetarens väsen därigenom, att det inte är hans eget utan en annans, att det inte tillhör honom, att han däri inte tillhör sig själv utan en annan. Liksom den mänskliga fantasins, den mänskliga hjärnans och det mänskliga hjärtats självverksamhet i religionen påverkar[15] individen oavhängigt av individen, d.v.s. som en främmande, gudomlig eller demonisk aktivitet, så är arbetarens verksamhet inte hans självverksamhet. Den tillhör en annan, genom den förlorar han sig själv.
Detta får därför till följd, att människan (arbetaren) känner sig fritt verksam blott i sina djuriska funktioner, genom att äta, dricka och avla barn, på sin höjd också genom att sätta bo, att kläda sig etc., medan hon i sina mänskliga funktioner inte är mer än ett djur. Det djuriska blir det mänskliga och det mänskliga blir det djuriska.
Att äta, dricka, avla barn etc. är visserligen också äkta mänskliga funktioner. Men genom den abstraktion, som skiljer dem från raden av andra mänskliga aktiviteter och som gör dem till det enda och yttersta syftet med livet blir de djuriska.
Vi har studerat akten för den praktiska mänskliga verksamhetens, d.v.s. arbetets alienation från tvenne sidor. 1) Arbetarens förhållande till arbetsprodukten som till ett främmande och honom övermäktigt objekt. Detta förhållande är tillika hans förhållande till den sinnliga omvärlden, till naturföremålen, som en främmande, honom fientligt konfronterande värld. 2) Arbetets förhållande till produktionsakten inom arbetet. Detta förhållande är arbetarens förhållande till sin egen verksamhet. Arbetarens verksamhet framstår som passivitet, hans avlande som snöpning, hans egen fysiska och andliga energi, hans personliga liv - ty vad är livet [annat] än verksamhet - som en mot honom riktad, av honom oberoende, honom icke tillhörig verksamhet. Om han ovan alienerats från tinget alieneras han här från sig själv.
||XXIV| Vi skall nu göra en tredje begreppsbestämning av det alienerade arbetet, som bygger på de båda tidigare anförda.
Människan är en artvarelse, inte bara därigenom, att hon praktiskt och teoretiskt gör arten (sin egen såväl som andra föremåls) till sitt objekt, utan också därigenom - och det är bara ett annat uttryck för samma sak - att hon förhåller sig till sig själv som till ett universellt och alltså fritt väsen.[16]
Artlivet består fysiskt sett, såväl för människan som för djuren, däri att människan (liksom djuren) lever av den oorganiska naturen. Människan gör det så mycket mera universellt än djuren, eftersom hon utnyttjar den oorganiska naturen så mycket allmännare. Liksom växter, djur, stenar, luft, ljus o.s.v. teoretiskt sett utgör en del av det mänskliga medvetandet - dels såsom ett föremål för naturvetenskapen, dels såsom ett föremål för konsten - de är hennes andliga, oorganiska natur, hennes andliga livsmedel, som hon först måste tillreda för att kunna avnjuta och smälta - så utgör de också praktiskt en del av det mänskliga livet och den mänskliga verksamheten. Fysiskt sett lever människan av dessa naturprodukter, de må användas till näring, uppvärmning, klädsel eller bostad. Människans universalitet framträder praktiskt just i den universalitet som gör hela naturen till hennes oorganiska kropp såväl i den meningen att den 1) omedelbar sett är ett livsmedel, som i att den [2)] är materialet, föremålet och verktyget för hennes livsaktivitet. Naturen är människans oorganiska kropp, nämligen den del av naturen som inte är mänskliga kroppar. Att människan lever av naturen betyder: naturen är hennes kropp och hon måste stå i ständig förbindelse med den för att inte dö. Att människans fysiska och andliga liv sammanhänger med naturen har ingen annan innebörd än att naturen hänger samman med sig själv, ty människan är en del av naturen.
Genom att det alienerade arbetet alienerar människan 1) från naturen, 2) från henne själv, från hennes egen verksamhet, hennes livsaktivitet, så gör det henne främmande för sin art. Det gör artlivet till ett medel för det individuella livet. Först skiljer det artlivet och det individuella livet åt, och därefter gör det det senare i dess abstraktion till syfte för det förra, även detta taget i sin abstrakta och alienerade form.
För det första framstår nämligen för människan arbetet, livsaktiviteten, själva det produktiva livet bara som ett medel för tillfredsställandet av ett behov, behovet att tillfredsställa den fysiska existensen. Men det produktiva livet är artens liv. Det är det liv som frambringar liv. I slaget av livsaktivitet ligger nämligen artens hela karaktär, artskaraktären, och den fria medvetna aktiviteten är människans artkaraktär. Livet själv framstår blott som livsmedel.
Djuret är omedelbart ett med sin livsaktivitet. Denna skiljer sig inte från djuret. Det är den. Människan gör själv sin livsaktivitet till objekt för sin vilja och sitt medvetande. Hennes livsaktivitet är medveten. Den är inte en bestämning med vilken hon omedelbart sammanfaller. Den medvetna livsaktiviteten skiljer omedelbart människan från den djuriska livsaktiviteten. Endast och just därigenom framstår hon som självständigt artväsen. Endast a