Originalets titel: "One-Dimensional Man"
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Bidrar inte hotet om ett atomkrig, som skulle utplåna hela mänskligheten, till att bevara just de krafter som håller detta hot vid liv? Ansträngningarna att undvika en sådan katastrof överskuggar sökandet efter dess möjliga orsaker i det samtida industrisamhället. Orsakerna identifieras inte, belyses inte och attackeras inte därför att de bleknar bort vid sidan av den alltför uppenbara faran utifrån - i västvärlden från öster, i öst från väst. Lika uppenbar är nödvändigheten att vara rustad för att leva vid en avgrund och för att inse hotet. Vi finner oss i den fredliga produktionen av förstörelsemedel, i ödeläggelsens perfektion, i att utbildas för ett försvar som deformerar försvararna och det de försvarar.
Om vi försöker finna förklaringen till faran i det sätt på vilket samhället är organiserat och organiserar sina medlemmar, så konfronteras vi omedelbart med förhållandet att det avancerade industrisamhället blir rikare, större och bättre på samma gång som det vidmakthåller faran. Försvarsstrukturen gör livet lättare för ett större antal människor och utvidgar människans herravälde över naturen. Under sådana omständigheter har våra massmedier inga svårigheter att sälja särintressen som om det varit varje människas intresse. Samhällets politiska behov blir individuella behov och önskningar, tillfredsställelsen av dem gynnar handeln och det allmänna bästa, och det hela ser ut som det förkroppsligade Förnuftet.
Och ändå är detta samhälle oförnuftigt som helhet betraktat. Dess produktivitet verkar nedbrytande på den fria utvecklingen av mänskliga behov och möjligheter, dess fred bevaras genom det konstanta krigshotet, dess tillväxt beror på undertryckandet av de reella möjligheterna att pacificera kampen för tillvaron - individuellt, nationellt och internationellt. Detta undertryckande, som är så olikt det som karakteriserade tidigare och mindre avancerade stadier i samhällsutvecklingen, opererar inte i dag från en position av naturlig och teknisk primitivitet utan från en överlägsen styrkeposition. De intellektuella och materiella möjligheterna i det samtida samhället är omätligt mycket större än någonsin tidigare - vilket innebär att omfattningen av samhällets herravälde över individen är omätligt mycket större än någonsin tidigare. Vårt samhälle utmärker sig därigenom att det nedkämpar samhällets upplösande krafter med teknologi snarare än terror. Det arbetar på den dubbla basen av överväldigande effektivitet och stigande levnadsstandard.
Att undersöka rötterna till dessa utvecklingslinjer och att undersöka deras historiska alternativ tillhör uppgifterna för en kritisk teori om det samtida samhället, en teori som analyserar samhället i ljuset av dess använda och oanvända och missbrukade möjligheter att förbättra människans villkor. Men vad måste man kräva av en sådan teori?
Säkerligen spelar värdeomdömen här en roll. Det etablerade sättet att organisera samhället jämförs med andra möjliga sätt, sätt som bättre anses kunna mildra människornas kamp för tillvaron; speciell historisk praxis vägs mot dess egna historiska alternativ. Från första början måste alltså varje kritisk samhällsteori konfronteras med problemet om historisk objektivitet, ett problem som framträder på de två punkter där analysen förutsätter värdeomdömen:
1. Omdömet att människans liv är värt att leva, eller snarare kan och bör göras värt att leva. Detta omdöme ligger till grund för all intellektuell ansträngning; det är den sociala teorins a priori, och dess motsats (som är logiskt helt möjlig) motsäger själva teorin.
2. Omdömet att speciella möjligheter existerar i ett givet samhälle att förbättra människans liv och speciella vägar att utnyttja dessa möjligheter. Kritisk analys måste visa dessa omdömens objektiva giltighet, och demonstrationen måste vara empiriskt grundad. Det etablerade samhället har en uppskattningsbar kvantitet och kvalitet av intellektuella och materiella resurser. Hur kan dessa resurser utnyttjas för den optimala utvecklingen och tillfredsställelsen av individuella behov och möjligheter med ett minimum av slit och elände? En social teori är en historisk teori, och historien är tillfällighetens område inom nödvändighetens rike. Vilka möjligheter bland alla tänkbara, prövade och oprövade, att organisera och utnyttja de tillgängliga resurserna, har de största chanserna till en optimal utveckling?
Försöket att besvara dessa frågor kräver en rad grundläggande abstraktioner. För att identifiera och definiera möjligheterna av en optimal utveckling måste den kritiska teorin abstrahera från den aktuella organisationen och användningen av samhällets resurser och från resultaten av denna organisation och användning. En sådan abstraktion, som avböjer att betrakta de rådande förhållandena som den yttersta bedömningsgrunden - vi kan kalla den en "transcenderande" analys av fakta i ljuset av deras hämmade och förnekade möjligheter - är oskiljaktig från själva strukturen i den sociala teorin. Den är motsatt all metafysik genom transcendensens strängt historiska karaktär.[1] "Möjligheterna" måste ligga inom respektive samhälles räckhåll; de måste vara bestämbara mål för handling. På samma sätt måste alternativen till de etablerade institutionerna vara synliga i en aktuell tendens - d.v.s. omvandlingen måste vara ett verkligt behov för befolkningen. Social teori sysslar med alternativ som huserar i det etablerade samhället som subversiva tendenser och krafter. De värden som alternativen representerar förverkligas när de översätts till historisk handling. De teoretiska begreppen förlorar genom den sociala förändringen sin giltighet.
Men här konfronterar det avancerade industrisamhället kritiken med en situation som tycks beröva den själva dess grund. Tekniskt framåtskridande, som omfattar ett helt system av metoder att behärska och samordna, skapar livsformer (och maktinstrument) som förefaller att harmoniera de oppositionella krafterna med systemet och besegra eller tillbakavisa varje protest som pekar på de historiska utsikterna till befrielse från slit och underkastelse. Det samtida samhället tycks ha möjlighet att förhindra en social förändring - en kvalitativ förändring som skulle medföra helt andra institutioner, en ny inriktning av produktionsprocessen och nya mänskliga levnadssätt. Denna möjlighet att förhindra social förändring är kanske det avancerade industrisamhällets mest egenartade prestation. Den allmänna uppslutningen kring nationens mål, tvåpartisystemet, pluralismens avtynande och det hemliga samförståndet mellan kapital och organiserad arbetskraft vittnar om den motsatsernas förening som på samma gång är resultatet av och förutsättningen för denna prestation.
En kort jämförelse mellan det stadium då teorin om industrisamhället utformades och dess situation i dag hjälper oss att visa hur grunden för kritiken har förändrats. I början av detta sekel, då man utarbetade de första begreppen om alternativen, blev kritiken av industrisamhället konkret genom sin historiska förlikning av teori och praktik, värderingar och fakta, behov och ändamål. Denna historiska förlikning skedde såväl i medvetandet som i den politiska handlingen hos de två stora klasser som stod emot varandra i samhället: bourgeoisin och proletariatet. I den kapitalistiska världen är de fortfarande de grundläggande klasserna. Men den kapitalistiska utvecklingen har förändrat strukturen och uppgiften för de bägge klasserna på ett sådant sätt att de inte längre framstår som huvudpersonerna i den historiska utvecklingen. Ett allt överskuggande intresse att bevara och förbättra status quo förenar de tidigare antagonisterna på de mest avancerade områdena av det moderna samhället. Och i den utsträckning som tekniska framsteg garanterar det kommunistiska samhällets tillväxt och stabilisering, så viker idéer om kvantitativa förändringar tillbaka inför de realistiska föreställningarna av en icke-explosiv evolution. Eftersom påtagliga drivkrafter för social förändring saknas, så drivs kritiken tillbaka till en hög abstraktionsnivå. Det finns inget område där teori och praktik, tanke och handling möts. T.o.m. den mest empiriska analys av historiska alternativ ter sig som en orealistisk spekulation, och den som tror på kritiken tycks hänge sig åt personliga tycken (eller gruppintressen).
Och likväl: tillbakavisar dessa brister själva teorin? Uppenbart motsägelsefulla fakta gör att den kritiska analysen fortsätter att hävda att behovet av en kvantitativ förändring är lika ofrånkomligt som någonsin tidigare. Ofrånkomligt för vem? Svaret blir detsamma som tidigare: för samhället som helhet, för var och en av dess medlemmar. Sammanhanget mellan växande produktion och växande destruktion, hasardspelet med förintelsen, tankens, hoppets och skräckens kapitulation inför de härskande makternas beslut, den kvardröjande fattigdomen mitt i en exempellös välfärd utgör den mest opartiska anklagelse - även om dessa fenomen inte skulle vara samhällets raison d'être utan bara dess biprodukter. Den genomgripande rationaliteten, som befordrar effektivitet och tillväxt, är i sig själv irrationell.
Förhållandet att majoriteten av befolkningen accepterar, och påverkas att acceptera, ett sådant samhälle gör det inte mindre irrationellt och förkastligt. Distinktionen mellan sant och falskt medvetande, verkligt och tillfälligt intresse är fortfarande meningsfull. Men distinktionen måste själv bekräftas. Man måste få människor att se den och finna vägen från falskt till sant medvetande, från tillfälliga till verkliga intressen. Detta kan de bara göra om de får behov att förändra sitt sätt att leva och att förneka och tillbakavisa det bestående. Det är just det behovet som det etablerade samhället förstår att undertrycka i den utsträckning som det har möjlighet att "leverera varor" i växande skala och använda vetenskapens metoder att erövra naturen till att vetenskapligt erövra människan.
Den absoluta karaktären i det avancerade industrisamhällets resultat berövar den kritiska teorin dess rationella grund för att transcendera detta samhälle. Tomrummet tömmer själva den teoretiska strukturen, eftersom kategorierna för en kritisk socialteori utvecklades under en tid då behovet av total opposition och omstörtning förkroppsligades av effektiva sociala krafter. Dessa kategorier var väsentligen negativa och oppositionella begrepp, som uttryckte de aktuella motsättningarna i artonhundratalets europeiska samhälle. Själva kategorin "samhälle" uttryckte den akuta motsättningen mellan den politiska och sociala sfären - samhället som motsatsen till staten. På samma sätt betecknade "individ", "klass", "privat", "familj" områden och krafter som ännu inte försonats med de etablerade förhållandena - områden av spänning och motsägelse. I och med den tilltagande integreringen av industrisamhället förlorar dessa kategorier allt mer sin kritiska innebörd och blir bedrägliga, deskriptiva eller operationella termer.
Ett försök att återge dessa kategorier deras kritiska innehåll och att förstå hur deras innebörd upphävdes av den sociala verkligheten ser från första början ut som en återgång från en teori som står i relation till historisk handling till abstrakt, spekulativt tänkande, från en kritik av politisk ekonomi till filosofi. Denna ideologiska karaktär hos kritiken är en följd av det faktum att analysen tvingas utgå från en position "utanför" såväl det positiva, bestående som det negativa, d.v.s. utanför såväl de produktiva som de destruktiva tendenserna i samhället. Det moderna industrisamhället utgör den genomgripande föreningen av dessa motsatser - det är ju helheten som det är frågan om. Men samtidigt kan teorin inte inta en rent spekulativ hållning. Den måste vara historiskt förankrad i den meningen att den måste fotas på det givna samhällets möjligheter.
Denna tvetydiga situation innebär en än mer grundläggande tvetydighet. Den endimensionella människan tvekar mellan två varandra motsägande hypoteser: 1) att det avancerade industrisamhället kan förhindra kvalitativ förändring inom överskådlig framtid; 2) att det finns krafter och tendenser i samhället som bryter genom fördämningarna och får hela samhället att springa i luften. Jag tror inte att man kan ge ett enkelt svar. Båda möjligheterna existerar sida vid sida - ja, den ena i den andra. Den första tendensen dominerar, och alla möjligheter som finns att förhindra en genomgripande förändring utnyttjas. Kanske kan en olycka förändra situationen, men om inte insikten om vad som görs och vad som förhindras omvälver människornas medvetande och beteende, så medför inte ens en katastrof förändringen.
Analysen koncentrerar sig på det avancerade industrisamhället, inom vilket produktionens och distributionens tekniska apparat (alltmer automatiserad) fungerar, inte som summan av enskilda instrument som kan isoleras från deras sociala och politiska verkningar, utan snarare på det system som a priori bestämmer apparatens produkt såväl som åtgärderna för att understödja och utveckla apparaten. I ett sådant samhälle tenderar produktionsapparaten att bli allenarådande i en sådan utsträckning att den bestämmer inte bara de socialt nödvändiga sysselsättningarna, kunskaperna och attityderna utan också de individuella behoven och önskningarna. Den utplånar på så sätt motsättningen mellan det privata och det samhälleliga, mellan de individuella och de sociala behoven. Teknologin bidrar till att skapa nya, effektivare och angenämare former av social kontroll och sammanhållning. Den totalitära tendensen i denna kontroll tycks även bekräftas i en helt annan mening - genom att spridas till underutvecklade och t.o.m. förindustriella områden på jordklotet och genom att skapa likheter mellan utvecklingen i kapitalistiska och kommunistiska länder.
Med tanke på de totalitära dragen i samhället kan det traditionella talet om teknologins "neutralitet" inte längre accepteras. Teknologin som sådan kan inte isoleras från det bruk man gör av den; det teknologiska samhället är ett system för herravälde som verkar redan i teknikens begrepp och uppbyggnad.
Det sätt på vilket ett samhälle ordnar livet för sina medlemmar innebär ett grundläggande val mellan historiska alternativ som bestäms av nivån på den materiella och intellektuella kulturen. Själva valet är en följd av de dominerande intressenas spel. Det föregriper särskilda metoder att omvandla och utnyttja människorna och naturen och avvisar andra metoder. Det är ett "projekt" att realisera bland många andra.[2] Men så snart projektet har börjat fungera i de grundläggande institutionerna och förhållandena, så får det en tendens att utestänga andra möjligheter och bestämma samhällets utveckling i dess helhet. Det avancerade industrisamhället är ett teknologiskt men också ett politiskt universum, det sista stadiet i förverkligandet av ett speciellt historiskt projekt - nämligen upplevelsen, omvandlingen och organisationen av naturen blott som material för behärskande.
Allteftersom projektet utvecklas, skapar det hela föreställningsvärlden, handlingsmönstret, den intellektuella och materiella kulturen. Med teknologins hjälp uppgår kultur, politik och ekonomi i ett allestädes närvarande system som sväljer eller förintar alla alternativ. Förmågan till produktivitet och tillväxt hos detta system stabiliserar samhället och håller den tekniska utvecklingen inom ramen för sitt herravälde. Teknologiskt förnuft har blivit politiskt förnuft.
Vid behandlingen av välbekanta tendenser i det avancerade industrisamhället har jag sällan gett enskilda exempel. Materialet finns samlat i den omfattande sociologiska och psykologiska litteraturen om teknologi och social förändring, vetenskaplig organisation, korporativ företagsamhet, förändringar i industriarbetets och arbetskraftens karaktär, etc. Det finns många ideologiskt neutrala analyser av fakta - t.ex. Berle och Means, The Modern Corporation and Private Property, rapporterna från Temporary National Economic Committee's sjuttiosjätte kongress om Concentration of Economic Power, AFL-GIO:s publikationer om Automation and Major Technological Change, liksom de publikationer som utgetts av News and Letters och Correspondence i Detroit. Jag vill gärna betona den vitala betydelsen av G. Wright Mills arbeten och av studier som man ofta fnyser åt på grund av deras förenklingar, överdrifter eller journalistiska lättfärdigheter -Vance Packards The Hidden Persuaders, The Status Seekers och The Waste Makers, William H. Whytes The Organization Man, Fred J. Cooks The Warfare State hör till denna kategori. Genom sin brist på teoretisk analys låter dessa arbeten förvisso orsakerna till de förhållanden som de beskriver förbli i det fördolda. Men själva förhållandena får framträda i all sin tydlighet. Men kanske kan man få det allra mest talande exemplet om man helt enkelt tittar på TV eller hör på radio en timme några dagar i rad utan att stänga av för reklamen men byta station då och då.
Min analys koncentrerar sig på tendenser i de mest utvecklade industriländerna. Det finns stora områden inom och utom dessa samhällen där de beskrivna tendenserna inte segrat - eller rättare sagt, ännu inte segrat. Jag skisserar dessa tendenser och framlägger några hypoteser, ingenting annat.
En bekväm, mjuk, resonabel, demokratisk ofrihet härskar i det avancerade industrisamhället. Den är ett tecken på tekniska framsteg. Vad skulle i själva verket vara förnuftigare än att undertrycka individualiteten i mekaniseringen av socialt nödvändiga men smärtsamma åtgärder; att koncentrera individuella företag till effektivare och produktivare korporationer; att reglera den fria konkurrensen bland olika lottade ekonomiska subjekt; att inskränka på prerogativer och nationell suveränitet som hindrar den internationella organisationen av resurser? Att denna teknologiska ordning också medför politisk och intellektuell likriktning kan vara en beklaglig men ändå löftesrik utveckling.
De fri- och rättigheter som var sådana vitala krafter i industrisamhällets begynnelse och under dess tidigare utveckling ändrar helt karaktär på ett mer avancerat stadium: de förlorar sitt traditionella berättigande och sitt sedvanliga innehåll. Tankefrihet, yttrandefrihet och samvetsfrihet var - precis som den fria företagsamhet, som de tjänade att befrämja och skydda - väsentligen kritiska idéer, avsedda att ersätta en föråldrad materiell och andlig kultur med en mer produktiv och förnuftig. När dessa fri- och rättigheter väl hade institutionaliserats, så gick de samma öde till mötes som hela det samhälle, av vilket de hade blivit en integrerad del. Resultatet upphäver förutsättningarna.
I den mån friheten från brist - den konkreta substansen i all frihet - blir en reell möjlighet, så förlorar de friheter som hör hemma på ett lägre produktionsstadium sitt tidigare innehåll. Tankefrihet, autonomi och rätt till politisk opposition förlorar sin grundläggande kritiska funktion i ett samhälle som i växande utsträckning tycks kunna tillfredsställa individernas behov genom själva det sätt på vilket det är organiserat. Ett sådant samhälle kan rättmätigt kräva att man accepterar dess principer och institutioner och inskränka oppositionen till att gälla diskussioner om alternativa politiska möjligheter inom ramen för status quo. Från den synpunkten tycks det vara av mindre betydelse om den växande behovstillfredsställelsen sker i ett auktoritärt eller ett icke-auktoritärt system. Under förutsättning av en stigande levnadsstandard förefaller nonkonformitet med systemet socialt meningslös och detta så mycket mer som den innebär kännbara ekonomiska och politiska nackdelar som hotar helhetens mjuka funktionssätt. I själva verket tycks det inte finnas några skäl, åtminstone inte så länge det gäller livsnödvändigheter, att låta produktionen och distributionen av varor och tjänster ske genom de mänskliga friheternas konkurrens.
Den fria företagsamheten var från början inte alltigenom en välsignelse. Den var friheten att arbeta eller att svälta, och den innebar slit, osäkerhet och ångest för den stora majoriteten av befolkningen. Om individen inte längre skulle tvingas att undergå prövning på marknaden som fritt ekonomiskt subjekt, så skulle undergången för denna frihet vara ett av de största resultaten för civilisationen. Den teknologiska mekaniserings- och standardiseringsprocessen skulle frigöra individuell energi på ett okänt område av frihet bortom nödvändigheten. Hela den mänskliga existensens inre struktur skulle förändras; individen skulle befrias från de främmande behov och främmande möjligheter som arbetet tvingar honom till. Individen skulle fritt kunna behärska sitt eget liv. Om produktivapparaten kunde organiseras och styras så att den tillfredsställde de vitala behoven, så kunde kontrollen av den helt centraliseras; en sådan kontroll skulle inte hindra individuell autonomi utan tvärt om göra den möjlig.
Detta är ett mål som ligger inom möjligheternas gränser för det avancerade industrisamhället, det är "ändamålet" med den teknologiska rationaliteten. Men för närvarande härskar den motsatta tendensen: produktionsapparaten försvarar och utvidgar ekonomiskt och politiskt sitt inflytande över arbetstid och fritid, materiell och andlig kultur. Genom det sätt på vilket den är organiserad tenderar den att bli totalitär. Ty "totalitär" betyder inte bara en total likriktning av samhället medelst terror utan också en icke-terroristisk ekonomisk-politisk likriktning som verkar genom en manipulation med behoven. Den förhindrar på så sätt uppkomsten av en effektiv opposition mot helheten. Det är inte bara en viss form av styrelsesätt eller partivälde som kan åstadkomma ett totalitärt samhälle utan också ett särskilt produktions- och distributionssystem som mycket väl kan förenas med en "pluralism" av partier, tidningar, "varandra uppvägande krafter", osv.[3]
Dagens politiska makt hävdar sig genom sitt behärskande av produktionsprocessen och apparatens tekniska organisation. Herraväldet över avancerade och avancerande industrisamhällen kan bibehållas bara om det kan mobilisera, organisera och utnyttja de tekniska, vetenskapliga och mekaniska krafter som är åtkomliga för den moderna industricivilisationen. Och dessa krafter mobiliserar samhället som helhet över och bortom alla individuella eller gruppintressen. Det råa faktum att maskinens fysiska (och kanske inte bara fysiska?) styrka är större än varje individs och varje enskild grupps gör maskinen till det effektivaste politiska instrumentet i varje samhälle vars grundläggande organisation är maskinprocessens. Men den politiska utvecklingen måste stoppas; innerst inne är maskinens styrka bara människans upplagrade och projekterade styrka. I den utsträckning som arbetet betraktas som en maskin och därför mekaniseras, i samma utsträckning blir det den potentiella grunden för en ny frihet för människan.
Det samtida industrisamhället visar att det har nått ett stadium där "det fria samhället" inte längre adekvat kan definieras i de traditionella termerna av ekonomiska, politiska och intellektuella friheter. Det beror inte på att dessa friheter har blivit betydelselösa utan på att de blivit alltför betydelsefulla för att rymmas inom de traditionella formerna. Man måste skapa nya former för att förverkliga dem, former som svarar mot samhällets nya möjligheter.
Sådana nya former kan bara antydas i negativa termer, eftersom de utgör negationer till de nu härskande formerna. Ekonomisk frihet måste alltså betyda frihet från ekonomi - frihet från de ekonomiska krafternas och relationernas herravälde, frihet från den dagliga kampen för tillvaron, från tvånget att tjäna sitt levebröd. Politisk frihet skulle betyda frigörelse från en politik över vilken människorna inte har någon effektiv kontroll. På liknande sätt skulle intellektuell frihet innebära den individuella tankens återupprättelse - den tanke som nu sugs upp av masskommunikation och indoktrinering - och avskaffandet av "den allmänna opinionen" och dess producenter. Det orealistiska draget i dessa påståenden tyder inte på deras utopiska karaktär utan på styrkan hos de krafter som hindrar dem från att förverkligas. Det effektivaste och varaktigaste sättet att bekämpa friheten är att skapa materiella och intellektuella behov som håller föråldrade former av kampen för tillvaron vid liv.
Intensiteten och tillfredsställelsen av och även karaktären hos de mänskliga behoven över den rent biologiska sfären har alltid påverkats utifrån. Huruvida möjligheten att göra eller lämna ogjort, använda eller förstöra, ta till sig eller avvisa någonting betraktas som ett behov eller ej beror på om det kan betraktas som önskvärt eller inte önskvärt eller nödvändigt för de rådande sociala institutionerna och intressena. I denna mening är de mänskliga behoven historiska behov, och i den mån samhället kräver att den individuella utvecklingen ska undertryckas, så underkastas själva behoven och deras krav på att tillfredsställas kritiska normer som sätter sig över dem.
Vi kan skilja mellan sanna och falska behov. "Falska" är de behov som särskilda samhällsintressen pådyvlar individen för att undertrycka honom: det är de behov som håller slit och aggressivitet, fattigdom och orättvisa vid liv. Tillfredsställelsen av dem må vara hur lyckobringande som helst för individen, men denna lycka får inte skyddas och bevaras om den tjänar till att hindra förmågan (hans egen och andras) att igenkänna sjukdomen i samhället som helhet och att gripa de möjligheter som finns att bota sjukdomen. Resultatet blir annars en lycksalighet i olycka. De flesta rådande behoven att koppla av, att ha roligt, att uppträda och konsumera i överensstämmelse med annonserna, att älska och hata vad andra älskar och hatar hör hemma i denna kategori av falska behov.
Sådana behov har en social innebörd och funktion som bestäms av yttre krafter över vilka individen inte har någon kontroll; uppkomsten och tillfredsställelsen av dessa behov ligger utanför hans egen maktsfär. Det spelar ingen roll hur mycket dessa behov har blivit individens egna och förnyats och förstärkts av hans livsvillkor; det spelar ingen roll hur mycket han identifierar sig med dem och finner sig själv när han tillfredsställer dem, de förblir vad de varit från början - produkter av ett samhälle vars viktigaste intresse kräver repression.
De repressiva behovens herravälde är ett gällande faktum som accepteras av okunnighet och passivitet - men ett faktum som måste bringas ur världen både för den individuella lyckans skull och för deras skull vars misär är priset på denna lycka. De enda behov som utan diskussion måste tillfredsställas är de livsnödvändiga - mat, kläder och bostad som motsvarar den nivå som kulturen nått. Tillfredsställelsen av dessa behov är ett nödtvång för att några som helst andra behov ska kunna realiseras - sublimerade eller ej.
För varje medvetande och samvete, för varje erfarenhet som inte accepterar de härskande sociala intressena som den odisputabla lagen för tanke och beteende måste behoven och deras tillfredsställelse ifrågasättas - och ifrågasättas i termer av sant och falskt. Dessa termer är alltigenom historiska, och även deras objektivitet är historisk. Omdömen om behov och deras tillfredsställelse under givna villkor kräver normer för prioritering - normer som utgår från individens, och alla individers optimala utveckling under optimalt utnyttjande av de materiella och intellektuella resurser som står människan till buds. Resurserna kan beräknas. Behovens "sanning" och "falskhet" betecknar objektiva villkor i samma mån som den allmänna tillfredsställelsen av livsnödvändiga behov och, därutöver, den tilltagande lindringen av slit och fattigdom är allmängiltiga normer. Men som historiska normer varierar de inte bara med hänsyn till land och utvecklingsstadium utan de kan bara definieras i (skarpare eller svagare) motsats till de rådande normerna. Vilken domstol kan tänkas göra anspråk på att vara kompetent att avkunna dom?
I sista instans måste frågan om vad som är sanna och falska behov besvaras av individerna själva - men bara i sista instans, d.v.s. om och när de är fria att ge sitt eget svar. Så länge de hindras från att vara självständiga, så länge de indoktrineras och manipuleras (ända ner till instinkterna), så länge kan deras svar på frågan inte betraktas som deras eget. Men därför kan ingen domstol med rätta göra anspråk på att avgöra vilka behov som skall utvecklas och tillfredsställas. Varje sådan domstol är förkastlig, men vårt avståndstagande eliminerar inte frågan: hur kan människor som är föremål för effektiv och produktiv underkastelse själva skapa villkoren för frihet?[4]
Ju mer förnuftig, produktiv, teknisk och total den repressiva samhällsadministrationen blir, desto mindre fattbara blir de vägar på vilka de administrerade individerna kan bryta sitt slaveri och ta sin befrielse i egna händer. Förvisso är det en paradoxal och anstötlig idé att göra hela samhället till det förkroppsligade Förnuftet - om man också kan betvivla det rimliga i att ett samhälle, som självt gör sina medlemmar till föremål för total administration, förlöjligar denna idé. All befrielse beror på medvetandet om slaveriet, och uppkomsten av detta medvetande hämmas alltid av dominansen av behov och tillfredsställelser som i stor utsträckning blivit individens egna. Processen ersätter alltid ett system av förutsättningar med ett annat; det optimala målet är att ersätta falska behov med sanna och att göra rent hus med tillfredsställelser som möjliggör undertryckande.
Det utmärkande draget för det avancerade industrisamhället är den effektiva kvävningen av alla de behov som kräver befrielse - befrielse även från det tolerabla och lönande och komfortabla - medan det understödjer och friger överflödssamhällets destruktiva kraft och undertryckande funktion. Därmed framtvingar den sociala övermakten det allt överskuggande behovet av onyttigheter, behovet av själsdödande arbete när sådant inte längre är verkligt nödvändigt, behovet av olika slags förströelser som gör det själsdödande uthärdligt, behovet av sådana bedrägliga friheter som fri konkurrens med fastställda priser, en fri press som censurerar sig själv, ett fritt val mellan likvärdiga varor och småprylar.
Under en repressiv helhets styre kan friheten göras till ett mäktigt instrument för herravälde. Det är inte mängden av valmöjligheter för individen som är avgörande för graden av mänsklig frihet utan vilka val han har och vad han väljer. Det fria valet kan aldrig bli ett absolut kriterium, men det är inte heller alltigenom relativt. Fria val av herremän gör inte slut på skillnaden mellan herre och slav. Fria val mellan en stor mängd varor och tjänster betyder inte frihet om dessa varor och tjänster understödjer social kontroll över ett liv i slit och ängslan - d.v.s. om de understödjer alienationen. Och den spontana reproduktionen av behov som påtvingats utifrån betyder inte att individen blivit självständig utan bevisar bara effektiviteten i kontrollapparaten.
Vår betoning av omfattningen av och styrkan i styrningen av individerna leder lätt till invändningen att vi storligen överdriver massmediernas makt att indoktrinera och att människorna av sig själva skulle känt och tillfredsställt de behov som prackas på dem utifrån. Men invändningen missar själva poängen. Indoktrineringen börjar inte med massproduktionen av radio och TV och med centraliseringen av kontrollen över dessa medier. Människorna når detta stadium som sedan länge preparerade kärl; den stora skillnaden är att kontrasten (eller konflikten) mellan det givna och det möjliga, mellan de tillfredsställda och de otillfredsställda behoven nu suddas ut. Den s.k. utjämningen av klasskillnader uppenbarar här sin ideologiska innebörd. Om arbetaren och hans chef ser samma TV-program och besöker samma utflyktsort, om skrivmaskinsflickan kan göra sig lika tilldragande som direktörens dotter, om negern [the Negro] har en Cadillac, om allesammans läser samma tidning, så betyder denna utjämning inte att klasserna har försvunnit utan visar i vilken utsträckning behov och tillfredsställelser som tjänar att bevara det rådande systemet också anammas av befolkningen.
I själva verket förhåller det sig så i de mest avancerade delarna av det moderna samhället att överföringen av sociala behov till individuella är så effektiv att skillnaden mellan dem framstår som rent teoretisk. Kan man verkligen skilja mellan massmedier som instrument för information och underhållning och som medel för manipulation och indoktrinering? Mellan bilen som otyg och bekvämlighet? Mellan funktionell arkitektur som plåga och komfort? Mellan arbetet på nationens försvar och storindustrins vinst? Mellan det privata nöjet och den kommersiella och politiska nyttan av högre födelsetal?
Vi konfronteras åter med ett av de mest besvärande dragen i det moderna industrisamhället, nämligen den rationella karaktären hos dess irrationalitet. Produktiviteten och effektiviteten, förmågan att öka och sprida bekvämlighet och att göra onyttighet till behov och destruktion till konstruktion, kort sagt den omfattning i vilken denna civilisation omvandlar tingvärlden till en förlängning av människans själ och kropp gör det tveksamt om man kan använda själva begreppet alienation. Människorna igenkänner sig själva i sina varor, de finner sin själ i sin bil, sin hi-fi-anläggning och sina köksredskap. Hela den mekanism som knyter individen till hans samhälle har förändrats, och det sociala behärskandet av honom förankras i de nya behov som samhället självt har skapat.
De härskande formerna av social kontroll är teknologiska i en ny mening. Förvisso har den tekniska strukturen och kraften i produktions- och destruktionsapparaten varit en viktig förutsättning för att underkasta befolkningen den etablerade arbetsfördelningen under hela den moderna tidsåldern. Vidare har denna integration alltid åtföljts av mer påtagliga former av tvång: förlust av levebrödet, rättsliga sanktioner, poliser och beväpnade stridskrafter. Så är det fortfarande. Men under den senaste utvecklingsfasen tycks den teknologiska övervakningen bli själva det förkroppsligade Förnuft som garanterar alla sociala gruppers och intressens välgång - i en sådan utsträckning att all motsägelse förefaller oförnuftig och all motverkan omöjlig.
Det är därför inte överraskande att i de mest avancerade delarna av denna civilisation har samhällets introjektion gått så djupt att t.o.m. individuella protester angrips vid sina rötter. Den intellektuella och känslomässiga vägran "att följa med" förefaller neurotisk och kraftlös. Detta är den socialpsykologiska aspekten på den politiska förändring som utmärker den innevarande perioden: utplåningen av de historiska krafter som på industrisamhällets tidigare utvecklingsstadium tycktes stå för möjligheten av nya existensformer.
Men termen "introjektion" beskriver kanske inte längre det sätt på vilket individen av sig själv reproducerar och vidmakthåller den yttre kontroll som hans samhälle utövar över honom. Ordet antyder en rad relativt spontana processer genom vilka ett Jag (Ego) överför det "yttre" till det "inre". Introjektionen skulle alltså innebära att det fanns en inre värld skild från och i kamp med yttervärldens krav - ett individuellt medvetande och ett individuellt omedvetet bortom den allmänna opinionen och det sociala beteendet.[5] Idén om "inre frihet" har här sin verklighet: den avser det privata område inom vilket människan är och förblir "sig själv".
Men i dag har detta område intagits av den teknologiska verkligheten. Massproduktion och masskonsumtion kräver hela människan, och industripsykologin har för länge sedan upphört att enbart syssla med fabriksmiljön. Introjektionens mångfaldiga verkningssätt tycks förbenas och bli nästan mekaniska reaktioner. Resultatet blir inte anpassning utan efterapning: individen identifierar sig omedelbart med sitt samhälle och därmed med samhället som helhet.
Denna omedelbara, automatiska identifikation (som må ha varit karakteristisk för primitiva former av samhällsbildning) återuppträder i det högindustrialiserade samhället; men den nya "omedelbarheten" är en produkt av planerad vetenskaplig manipulation och organisation. I denna process tillintetgör man den inre värld, där oppositionen mot status quo skulle kunna slå rot. Nedkämpningen av denna inre värld, inom vilken förmågan till negativt tänkande - förnuftets kritiska kraft - hör hemma, är den ideologiska motsvarigheten till den högst materiella process genom vilken det avancerade industrisamhället tystar ner och blidkar oppositionen. Förnuftet underkastar sig livets fakta under trycket av framstegen och samhällets dynamiska förmåga att skapa fler och större fakta av samma sort. Systemets styrka gör individen blind för förhållandet att systemet självt inte innehåller något som upphäver helhetens undertryckande karaktär. Om individerna identifierar sig med de ting som skapar deras liv, så underkastar de sig tingens lag istället för att ge tingen deras lag - inte fysikens lag utan deras samhälles lag.
Jag antydde nyss att begreppet alienation tycks bli problematiskt när individerna identifierar sig med den livsform som påtvingas dem utifrån och när de i den finner sin egen utveckling och sin tillfredsställelse. Denna identifikation är inte illusion utan verklighet. Men verkligheten skapar ett mer avancerat slag av alienation. Alienationen har blivit alltigenom objektiv; det alienerade subjektet uppslukas av sin alienerade existens. Det finns bara en dimension, och den finns överallt och i alla former. Utvecklingens framsteg gäckar såväl ideologiska anklagelser som försvar; inför dess domstol blir "det falska medvetandet" ett sant medvetande.
Men att ideologin sugs upp av verkligheten innebär inte "avideologisering". I en bestämd mening är det avancerade industrisamhället tvärtom mer ideologiskt än sin föregångare, nämligen såtillvida som ideologin ingår i själva produktionsprocessen.[6] På ett provokativt sätt avslöjar detta förhållande de politiska aspekterna i den härskande teknologiska rationaliteten. Produktionsapparaten och de varor och tjänster den producerar "säljer" det sociala systemet som helhet till människorna eller pådyvlar dem det. De moderna transportmedlen, masskommunikationen, förnödenheter som bostad, mat och kläder, det oavlåtliga utbudet från underhållnings- och nyhetsindustrin för med sig vissa föreskrivna attityder och vanor, vissa intellektuella och emotionella reaktioner som binder konsumenterna mer eller mindre angenämt till producenterna och därigenom till helheten. Produkterna indoktrinerar och manipulerar; de frambringar ett falskt medvetande som är immunt mot sin egen falskhet. Och genom att dessa välsignade produkter blir åtkomliga för fler individer ur fler socialgrupper upphör den indoktrinering de för med sig att märkas: den blir en livsstil. Det är en bra livsstil - mycket bättre än tidigare - och som en god livsstil motverkar den kvalitativa förändringar. Därför uppstår en mönster av endimensionellt tänkande och beteende genom vilket idéer, önskemål och invändningar som genom sitt innehåll går utanför den gällande föreställningsvärlden antingen kämpas ner eller reduceras till den grad att de passar in i föreställningsvärlden. De omformas av rationaliteten i det rådande systemet och av dess kvantitativa utvidgning.
Tendensen kan sättas i relation till utveckling i den vetenskapliga metodiken: operationalismen i fysiken, behaviorismen i socialvetenskaperna. Deras gemensamma drag är en total empirism i behandlingen av begreppen, vars betydelse inskränks till att gälla enskilda operationer och beteenden. Den operationalistiska uppfattningen illustreras av P. W. Bridgmans analys av begreppet längd:
"Vi vet uppenbarligen vad vi menar med längd om vi kan uppge vad som är varje föremåls längd, och av fysikern krävs ingenting mer. För att konstatera längden på ett föremål, måste vi utföra vissa fysikaliska operationer. Begreppet längd är därför fixerat så snart de operationer med vilka längden mäts är fixerade, d.v.s. begreppet längd innebär just detta och ingenting mer än den serie operationer genom vilka man fastställer längden. Allmänt menar vi med ett begrepp ingenting annat än en serie operationer; begreppet är synonymt med den motsvarande serien operationer."[7]
Bridgman har dragit vittgående konsekvenser av sitt tänkesätt för samhället i stort:
"Att acceptera det operationalistiska synsättet innebär mycket mer än bara att begränsa betydelsen av ordet 'begrepp'. Det betyder en genomgripande omställning av alla våra tankevanor, eftersom vi inte längre kommer att tillåta oss att använda begrepp som verktyg för vårt tänkande vilka vi inte kan precisera i termer av operationer."[8]
Bridgmans förutsägelse har gått i uppfyllelse. Det nya tänkesättet är i dag den dominerande tendensen inom filosofin, psykologin, sociologin och andra discipliner. Många av de mest svårhanterliga begreppen har "eliminerats" därför att man inte kan precisera dem i termer av operationer och beteenden. Det radikalempiristiska stormanloppet (jag skall senare, i kapitel 7 och 8, skärskåda i vad mån det verkligen är fråga om empirism) rättfärdigar alltså metodologiskt de intellektuellas nedvärdering av själen. Det är en positivism som i sitt förnekande av förnuftets transcenderande element utgör den akademiska motsvarigheten till det socialt eftersträvade beteendet.
Utanför de akademiska institutionerna är "den genomgripande omställningen av alla våra tankevanor" allvarligare. Den tjänar att samordna idéer och målsättningar med det härskande systemet, att inordna dem i systemet och att avvisa sådana idéer som är oförenliga med systemet. En sådan endimensionell verklighets herravälde betyder inte att materialismen griper omkring sig och att de andliga, metafysiska och konstnärliga sysslorna sjunger på sista versen. Tvärtom finns det gott om gudfruktighet, bönemöten, Zen, existentialism och beatniks. Men protesterna och överskridningarna står inte längre i motsättning till status quo och är inte längre negativa. De utgör snarare den ceremoniella sidan av den praktiska behaviorismen, dess harmlösa negation. Status quo kan snabbt smälta den som en hälsosam diet.
Den endimensionella tanken gynnas systematiskt av politikerna och deras leverantörer i massmedierna. Deras föreställningsvärld befolkas av hypoteser som verkar för sin egen sanning och som genom att oavlåtligen och utan konkurrens upprepas blir definitioner eller diktat med hypnotisk verkan. Så t.ex. blir "fri" beteckning på institutioner som verkar (och påverkas av) den fria världen; andra avvikande former av frihet är definitionsenligt antingen anarkism, socialism eller propaganda. "Socialistiska" är alla inskränkningar på den privata företagsamheten som inte företas av den privata företagsamheten själv (eller genom regeringsfördrag), t.ex. allmän sjukförsäkring eller naturskydd mot alltför genomgående kommersialisering eller allmänna serviceinrättningar som skulle kunna skada privatintressena. Denna totalitära logik har sin östliga motsvarighet. Där är friheten den livsstil som kommunistregimen påbjudit, och allra andra avvikande arter av frihet är antingen kapitalistiska eller revisionistiska eller vänstersekteristiska. I bägge lägren är icke-operationella begrepp icke-behavioristiska och omvänt. Tankens rörelse stoppas vid barriärer som framstår som förnuftets egna.
Sådana inskränkningar av tänkandet är förvisso inte något nytt. Den spirande moderna rationalismen visar såväl i sin spekulativa som sin empiristiska variant en slående kontrast mellan extremt kritisk radikalism i vetenskaplig och filosofisk metod å ena sidan och en okritisk apati i förhållande till rådande sociala institutioner å den andra. Descartes' jag tänker, alltså är jag lämnade således "de stora offentliga institutionerna" orörda, och Hobbes hävdade att "det närvarande måste föredras, bevaras och betraktas som det bästa". Kant och Locke menade bägge att revolutioner kunde rättfärdigas om och när det lyckades dem att organisera en helhet och att förhindra omstörtningar.
Men denna förnuftets medgörlighet stod hela tiden i kontrast till det uppenbara eländet och orättvisan i "de stora offentliga institutionerna" och den effektiva, mer eller mindre medvetna oppositionen mot dessa. Det existerade sociala villkor som framkallade och tillät ett verkligt avståndstagande från det etablerade tillståndet; det fanns en privat likaväl som en politisk dimension inom vilken avståndstagandet kunde utvecklas till en effektiv opposition som visade sin styrka och giltigheten i sina mål.
När samhället efterhand avvecklat denna dimension, så har tankens självpåtagna begränsning fått större betydelse. Samspelet mellan vetenskapliga och filosofiska processer och samhällsutvecklingen, mellan det teoretiska och praktiska förnuftet sker "bakom ryggen" på vetenskapsmän och filosofer. Samhället stänger vägen för en hel art av oppositionella handlingar och beteenden; följaktligen blir de begrepp som svarar mot dem illusoriska eller meningslösa. Historisk transcendens framstår som metafysisk transcendens, oacceptabel för vetenskap och vetenskapligt tänkande. Det operationella och behavioristiska synsättet, använt som en genomgripande "tankevana", blir den allenarådande föreställningsvärlden och bestämmer handlingar, behov och önskningar. "Förnuftets list" verkar som så ofta i den härskande maktens intresse. Kravet på operationella och behavioristiska begrepp motverkar en tanke och ett beteende som står fritt från den givna verkligheten och verkar för de undertryckta alternativen. Det teoretiska och praktiska förnuftet möts på samma mark: i det avancerade samhälle där de vetenskapliga och tekniska framstegen blir instrument för förtryck.
"Framsteg" är inte en neutral term; den har speciella syften, och dessa syften bestäms av möjligheterna att förbättra människans villkor. Det avancerade industrisamhället närmar sig ett stadium där fortsatta framsteg kräver en radikal omvandling av framstegens inriktning och användning. Detta stadium når man när den materiella produktionen (även de nödvändigaste tjänsterna) blir automatiserad i en sådan utsträckning att alla livsviktiga behov kan tillfredsställas och den nödvändiga arbetstiden bringas ner till ett minimum. Från det ögonblicket lämnar den tekniska utvecklingen nödvändighetens område där det varit ett redskap för förtryck och utsugning, något som i sin tur begränsat dess rationalitet. Teknologin underkastas nu anlagens fria spel i kampen för en fredlig natur och ett fredligt samhälle.
Ett sådant tillstånd föregrips av Marx med begreppet "arbetets avskaffning". Termen "pacificeringen av tillvaron" tycks bättre lämpa sig för att beteckna det historiska alternativet till en värld som avancerar på randen till ett världskrig, uppkommet genom en internationell konflikt som omformar och suspenderar motsättningarna inom de etablerade staterna. "Pacificering av tillvaron" betyder en utveckling av människans kamp med människorna och med naturen där de konkurrerande behoven, önskningarna och strävandena inte längre organiseras av de hävdvunna makter som är intresserade av underkastelse och knapphet - en organisation som vidmakthåller kampens destruktiva former.
Dagens kamp mot detta historiska alternativ har ett massivt stöd i befolkningen och finner sin ideologi i tankens och beteendets stränga inriktning på de rådande förhållandena. Styrkt av teknikens och vetenskapens framsteg och rättfärdigad genom sin växande produktivitet avvisar status quo all transcendens. Öga mot öga med möjligheten till pacificering med hjälp av de tekniska och intellektuella resultat det nått, avskärmar sig det mogna industrisamhället från detta alternativ. Operationalismen som teori och praktik blir stillaståendets teori och praktik. Under sin dynamiska yta utgör detta samhälle en alltigenom statisk livsordning: automatisk i sin undertryckande produktivitet och sin gagneliga likriktning. Tekniska framsteg hejdas på samma gång som de görs i den etablerade riktningen. Ju mer teknologin tycks skapa villkoren för pacificering, trots de politiska fjättrar som status quo kräver, desto mer organiseras människans kropp och själ mot detta alternativ.
De mest avancerade exemplen på industrisamhällen uppvisar genomgående dessa bägge drag: en tendens till fulländad teknologisk rationalitet och en intensiv strävan att hålla denna tendens inom de etablerade institutionernas ram. Här ligger den inneboende motsägelsen i denna civilisation: det oförnuftiga elementet i dess förnuftighet. Det är beviset för dess resultat. Industrisamhället som gör teknologin och vetenskapen till sina egendomar är organiserat för att allt effektivare härska över människorna och naturen och allt effektivare utnyttja sina resurser. Det blir irrationellt när framgången i dessa strävanden öppnar nya dimensioner för människans förverkligande. Organisation för fred skiljer sig från organisation för krig; institutionerna som tjänade kampen för tillvaron kan inte tjäna pacificeringen av tillvaron. Det finns en kvalitativ skillnad mellan livet som mål och livet som medel. Ett sådant nytt livssätt kan aldrig betraktas som en biprodukt av ekonomiska och politiska förändringar, som den mer eller mindre spontana effekten av de nya institutioner som ombesörjer livets nödtorft. En kvalitativ förändring innebär också en förändring i den tekniska grund på vilken samhället vilar - den som bär upp de ekonomiska och politiska institutioner som stadgar människans "andra natur" som ett aggressivt föremål för administration. Industrialiseringens tekniska metoder är politiska; som sådana dömer de på förhand över förnuftets och frihetens möjligheter.
Förvisso måste arbete föregå inskränkningar i arbete och industrialisering föregå utvecklingen av mänskliga behov och tillfredsställelser. Men eftersom all frihet innebär seger över främmande nödvändighet, så beror förverkligande av frihet på tekniken i denna seger. Det mest produktiva arbetet kan användas för att föreviga arbetet, och den mest framgångsrika industrialisering kan tjäna restriktioner och manipulationer med behov.
När man nått denna punkt utsträcks underkastelsen - i överflödets och frihetens skepnad - att gälla alla sfärer av privat och offentligt liv. Den integrerar all verklig opposition och införlivar alla alternativ. Den teknologiska rationaliteten avslöjar sin politiska karaktär när den blir det allt dominerande verktyget för total underkastelse och skapar en verkligt totalitär värld där natur och samhälle, kropp och själ oavlåtligen mobiliseras till denna världs försvar.
Den totala mobiliseringens samhälle, som tar form i de mest avancerade delarna av den industriella civilisationen, förenar välfärden med krigsförberedelserna i produktiv enhet. I jämförelse med tidigare samhällen är detta förvisso ett "nytt samhälle". Traditionella konfliktanledningar elimineras eller isoleras, ansatser till söndring tas om hand. Huvudtendenserna är allbekanta: ekonomin koncentreras enligt de stora korporationernas behov, varvid regeringen tjänar som en stimulerande, understödjande och även kontrollerande kraft; denna ekonomi kombineras med ett globalt system av militära allianser, monetära överenskommelser, tekniska hjälpprogram och utvecklingsplaner; tjänstemän och arbetare smälter samman till en grupp; arbetsgivare och arbetstagare förenas; olika socialgruppers fritidssysslor och semesterdrömmar bringas i överensstämmelse; en förutbestämd harmoni mellan vetenskapen och nationens mål etableras; den allmänna opinionen tränger in i hemmets hörn, och sängkammaren öppnas för massmedia.
Inom politiken framträder denna tendens i föreningen av motsatta åsikter. Kämpande gruppintressen i utrikespolitiken trampas ner av de bägge partierna under kommunisthotets täckmantel, och kampstämningen sprider sig till inrikespolitiken, där de stora partiernas program blir allt omöjligare att skilja mellan och där man når hyckleriets och klichétänkandets höjder. Denna motsatsernas förening får betydelse för möjligheterna till social förändring, om den innefattar de skikt på vilka systemet vilar - d.v.s. just de klasser som en gång förkroppsligade oppositionen mot systemet som helhet.
I USA lägger man märke till maskopin mellan affärsvärld och organiserat arbete; i Labor Looks at Labor; A Conversation, som publicerades av Gruppen för studiet av de demokratiska institutionerna 1963, får vi veta att:
"Vad som har hänt är att fackföreningen i sina egna ögon blivit nästan oskiljaktig från korporationen. I dag ser vi ofta hur fackförening och företag tillsammans utgör en påtryckningsgrupp. Fackföreningen kan inte övertyga arbetare vid en fabrik för raketproduktion att deras företag är deras fiende när både fackförening och företag samtidigt gör påtryckningar om större vapenbeställningar och försöker tillvinna sig andra vapenindustrier i området, eller när de tillsammans begär att Kongressen ska favorisera raketer framför bomber eller bomber framför raketer alltefter vad som är fördelaktigast för dem själva."
Det engelska Labourpartiet, vars ledare måste tävla med sina konservativa kolleger om att bäst gynna landets intressen, har svårt att försvara även det lindrigaste nationaliseringsprogram. I Västtyskland, där kommunistpartiet förbjudits, bevisar socialdemokraterna på ett övertygande sätt sina aktningsvärda avsikter genom att officiellt ha frigjort sig från sitt marxistiska program. Sådan är situationen i de ledande industriländerna i väst. I öst visar den gradvisa upplösningen av direkta politiska tvångsmekanismer det växande förtroendet för effektiviteten i teknologiska medel att kontrollera och behärska befolkningen. Vad beträffar de starka kommunistpartierna i Frankrike och Italien, så bekräftar de den allmänna tendensen genom att bevara ett minimalt program där revolutionen läggs på hyllan och man bekänner sig till de parlamentariska spelreglerna.
Men fastän det är felaktigt att påstå att de franska och italienska kommunistpartierna är "främmande", i den meningen att de styrs av en främmande makt, så finns det en icke avsedd kärna av sanning i denna propaganda: de är främmande i den meningen att de mitt i nuets verklighet vittnar om det förflutna (eller framtiden?). Om de har gått med på att arbeta inom ramen för det rådande systemet, så är det inte bara av taktiska och kortsiktigt strategiska skäl utan också därför att deras sociala underlag har försvagats och deras mål förändrats genom att det kapitalistiska systemet omvandlats (liksom Sovjets mål har förändrats som det bekräftats genom dess politik). Dessa nationella kommunistpartier spelar den historiska rollen som lagliga oppositionspartier "dömda" till bristande radikalism. De bevisar djupet och omfattningen i den kapitalistiska integrationen och de förhållanden som får de kvalitativa skillnaderna mellan motstridiga intressen att framstå som kvantitativa skillnader inom det etablerade samhället.
Det tycks inte behövas någon djupare analys för att förstå anledningarna till denna utveckling. I väster modifieras och avblåses de tidigare samhällskonflikterna under det dubbla (och inbördes sammankopplade) trycket av tekniska framsteg och internationell kommunism. Klasskampen försvagas och "de imperialistiska motsättningarna" upphävs inför hotet utifrån. Väpnat mot detta hot visar det kapitalistiska samhället en inre enhet och sammanhållning som saknar motsvarighet i tidigare skeden av industrisamhällets utveckling. Det är en sammanhållning av utpräglat materiella skäl; sammanhållningen mot fienden är en mäktig stimulans för produktion och sysselsättning och bidrar därvid till den höga levnadsstandarden.
Därför uppstår det en administrativ apparat som kontrollerar depressioner och normaliserar konflikter med hjälp av sådana hugnesamma medel som växande produktion och hot om ett atomkrig. Är denna stabilisering "temporär" i den meningen att den inte påverkar konfliktens rötter som enligt Marx skulle sökas i det kapitalistiska produktionssättet (motsättningen mellan privat ägande av produktionsmedlen och social produktivitet), eller är det en förändring av själva den motsägelsefyllda strukturen, som omvandlar motsättningarna genom att göra dem tolerabla? Om det senare är sant, hur förändrar det det förhållande mellan kapitalism och socialism som gjorde att socialismen tidigare framstod som kapitalismens historiska negation?
Den klassiska marxistiska teorin föreställer sig övergången från kapitalism till socialism som en politisk revolution: proletariatet förstör kapitalismens politiska system men bevarar det teknologiska systemet och underkastar det socialisering. Det finns en kontinuitet i revolutionen: den teknologiska rationaliteten, som befriats från irrationella inskränkningar och störningar, når sin fulländning i det nya samhället. Det är intressant att läsa vad en sovjetisk marxist säger om denna kontinuitet som har en sådan avgörande betydelse för åsikten att socialismen är kapitalismens absoluta negation:
"1) Fastän teknologins utveckling följer samma ekonomiska lagar som varje annan social skapelse, så upphör den inte som andra ekonomiska faktorer i och med att lagarna för dess skapelse upphör att gälla. När de gamla produktionsförhållandena rivs upp genom revolutionen, så kvarstår teknologin och fortsätter att utvecklas med ökad hastighet underkastad den nya ekonomins lagar. 2) I motsats till den ekonomiska utvecklingen i samhällen där motsättningarna består utvecklas inte teknologin språngvis utan genom successiv anhopning av element av ny kvalitet, medan de element som hörde till den gamla ordningen försvunnit."[9]
I den avancerade kapitalismen förkroppsligas den teknologiska rationaliteten - trots den irrationella användningen - i produktionsapparaten. Detta gäller inte bara de mekaniserade fabrikerna, verktygen och utnyttjandet av råvarutillgångarna utan också arbetssättet som anpassas efter de vetenskapligt planerade industriprocesserna. Varken nationalisering eller socialisering förändrar i och för sig detta förkroppsligande av den tekniska rationaliteten. Tvärtom utgör den en förutsättning för den socialistiska utvecklingen av alla produktivkrafter.
Förvisso menade Marx att de "omedelbara producenternas" organisation och ledning av produktionsapparaten skulle innebära en kvalitativ förändring i den tekniska utvecklingen: produktionen skulle nämligen inriktas på att tillfredsställa de fria individernas behov. Men med tanke på i vilken utsträckning den etablerade tekniska apparaten uppslukar det enskilda och offentliga livet på samhällets alla områden - d.v.s. blir ett medel till kontroll och sammanhållning av de politiska krafterna, inbegripet arbetarklassen - så är det tydligt att denna kvalitativa förändring nödvändiggör en förändring i själva den teknologiska strukturen. En sådan förändring förutsätter att arbetarklassen är alienerad från samhället genom själva sin existens och att den är medveten om att det är totalt omöjligt för den att fortsätta existera på detta sätt. Behovet av en kvantitativ förändring måste vara en fråga om liv eller död. Negationen existerar alltså före själva förändringen. Tanken att de frigörande historiska krafterna utvecklas inom det etablerade samhället är en hörnsten i den marxistiska teorin.[10]
Men det är just detta nya medvetande, detta "utrymme inom systemet", d.v.s. utrymmet för den transcenderande historiska handlingen, som motverkas av ett samhälle där såväl människor som föremål utgör verktyg i en helhet som har sin raison d'être i en överväldigande produktivitet. Dess högsta löfte är ett allt behagligare liv för allt fler människor som i strikt mening inte kan föreställa sig en kvalitativt annorlunda värld, eftersom förmågan att manipulera med omstörtande föreställningar och samhällshotande ambitioner är en väsentlig del av det givna samhället. De som lever i överflödssamhällets helvete hålls i koppel med en brutalitet som påminner om medeltida och tidig modern praxis. För de andra, mindre missgynnade människorna tillfredsställer samhället behoven av frigörelse eftersom det tillfredsställer de behov som gör slaveriet välsmakligt och kanske t.o.m. omärkligt. Manipulationen fullbordas i själva produktionsprocessen. På så sätt har arbetarklassen i de avancerade industrisamhällena genomgått en avgörande omvandling, ett förhållande som blivit föremål för omfattande sociologiska forskningar. Jag ska räkna upp de viktigaste faktorerna i denna omvandling:
1) Mekaniseringen reducerar i växande omfattning kvantiteten och intensiteten fysisk energi i arbetet. Denna utveckling har stor betydelse för Marx' lära om arbetaren (proletären). För Marx är proletären i första hand grovarbetaren som använder sin fysiska energi till sista droppen i arbetsprocessen, även om han arbetar med maskiners hjälp. Denna fysiska energi, som köptes och utnyttjades på omänskliga villkor för att privatkapitalet skulle kunna lägga beslag på mervärdet, innebar de revolutionära aspekterna på utsugningen; Marx' lära ställer den fysiska plågan och arbetets elände i centrum för sin anklagelse. De utgör det påtagliga elementen i löneslaveri och alienation - den fysiologiska och biologiska dimensionen av klassisk kapitalism.
"Under tidigare sekler var det en viktig anledning till alienation att människan lånade sig som biologisk individ till den tekniska apparaten: det var hon som skötte verktygen, industriföretaget kunde inte klara sig utan människan med verktygen. Sysselsättningen deformerade henne både psykiskt och kroppsligt."[11]
Den alltmer fullständiga mekaniseringen av arbetet i den avancerade kapitalismen förutsätter visserligen utsugningen men förändrar den utsugnes attityd och ställning. Inom den teknologiska helheten förblir det mekaniserade arbetet, där automatiserade eller halvautomatiserade processer dominerar, ett livslångt, uttröttande, fördummande, omänskligt slaveri - än mer uttröttande genom den allt snabbare takten, genom kontrollen av maskinskötaren (snarare än av produkten) och genom isoleringen av arbetarna från varandra.[12] Säkerligen är denna form av slavgöra typisk för den halvgångna automationen, där automatiserade, halvautomatiserade och icke-automatiserade processer finns sida vid sida i samma fabrik, men även under dessa villkor har "teknologin ersatt muskelslit med stress och/eller psykisk ansträngning".[13] För mer avancerade automatiserade anläggningar betonas skiftningen från fysisk ansträngning till teknisk och tankeskicklighet:
"... huvudets skicklighet snarare än handens, logikerns snarare än hantverkarens, nervernas snarare än musklernas, ingenjörens snarare än arbetarens ..."[14]
Denna art av mästerlig förslavning är inte så olik skrivmaskinsflickans, bankkassörens, den jäktade expeditens eller TV-hallåans. Standardiseringen och rutinen gör produktiva och icke-produktiva arbeten lika varandra. Proletären var förvisso under kapitalismens tidigare utveckling ett arbetsdjur som i sitt anletes svett skapade nödtorft och lyx medan han själv levde i smuts och fattigdom. Han var därför den levande negationen till sitt samhälle.[15] Däremot lever den organiserade arbetaren i det avancerade industrisamhället sin förnekelse på ett mindre iögonenfallande sätt, och liksom andra människor inom arbetsfördelningens system är han infogad i den teknologiska gemenskap som den administrerade befolkningen utgör. Över huvud tycks den teknologiska gemenskapen innesluta de mänskliga atomerna i arbetet där automationen gått längst. Maskinerna överför ett slags bedövande rytm till sina skötare:
"Det är allmänt bekant att samordnade rörelser som utförs av en grupp människor och som följer ett rytmiskt mönster ger en tillfredsställelse som är helt oberoende av vad som utförs med rörelserna;"[16]
och den sociologiske iakttagaren tror att detta är ett skäl till att det utvecklas en "allmän atmosfär" som är "fördelaktig både för produktionen och för väsentliga former av mänsklig tillfredsställelse". Han talar om "den växande gruppkänslan i varje arbetslag" och citerar en arbetare som säger: "Allt som allt är vi med i svängen ..."[17] Uttrycket fångar på ett utmärkt sätt förändringen i den mekaniserade förslavningen: saker och ting svänger snarare än trycker ner, och de svänger det mänskliga instrumentet - inte bara kroppen utan också själen. En anmärkning av Sartre är upplysande:
"Kort efter det att halvautomatiska maskiner börjat användas brukade enligt undersökningar kvinnliga arbetare hemfalla åt sexuella dagdrömmar under arbetet. De påminde sig sovrummet, sängen, natten, allt sådant som bara angår en partner som lämnats ensam med sig själv. Men det var maskinen inom henne som drömde om smekningar ..."[18]
2) Tendensen till likriktning visar sig i skiktningen av yrken. I de viktigaste industriföretagen minskar antalet arbetare i förhållande till tjänstemännens; antalet icke-produktiva arbetare växer.[19] Den kvantitativa förändringen beror på en förändring i karaktären av de grundläggande produktionsinstrumenten.[20] På ett avancerat stadium av mekanisering är maskinen som del av den tekniska helheten inte
"en absolut enhet utan bara en individualiserad teknisk verklighet, öppen i två riktningar: i relation till råvarorna och i relationen mellan individerna i den tekniska helheten."[21]
I den utsträckning som maskinen själv blir ett system av mekaniserade redskap och relationer och således utvecklas långt bortom den enskilda arbetsprocessen, så befäster den sin dominans genom att reducera arbetarens "yrkessuveränitet" och förena honom med andra hanteringar som lyder under eller styr den tekniska helheten. Naturligtvis var den tidigare "yrkessuveräniteten" snarare hans yrkesslaveri. Men denna särskilda art av slaveri var på samma gång anledningen till hans särskilda yrkesmässiga förmåga till negation - förmågan att stoppa en process som hotade att förinta honom som mänsklig varelse. Nu förlorar arbetaren den självständighet som gjorde honom till medlem av en klass skild från andra yrkesgrupper därför att den förkroppsligade vederläggningen av det etablerade samhället.
Den teknologiska förändring som håller på att avskaffa maskinen som individuellt produktionsinstrument, d.v.s. som "absolut enhet", tycks omintetgöra Marx' lära om "kapitalets organiska sammansättning" och därmed teorin om mervärdet. Enligt Marx skapar maskinen aldrig värde utan överför bara sitt eget värde till produkten, eftersom mervärdet förblir resultatet av utsugningen av levande arbete. Maskinen är hopad mänsklig arbetskraft, och genom den bevarar tidigare arbete (dött arbete) sig självt och bestämmer levande arbete. Men automationen tycks innebära en kvalitativ förändring i förhållandet mellan dött och levande arbete; den närmar sig den punkt där produktiviteten bestäms av "maskinerna och inte av den individuella insatsen".[22] Dessutom blir själva uppskattningen av den individuella arbetsinsatsen omöjlig:
"Automation i vidaste mening innebär i verkligheten slutet på arbetsmätning ... Automationen gör att man inte kan mäta den enskilda människans insats; man måste nu helt enkelt mäta i vilken utsträckning maskinerna utnyttjas. Kan detta bli ett allmänt mått ... så finns det t.ex. inget skäl att betala arbetaren ackordslön eller timlön d.v.s. det finns inte längre några skäl att upprätthålla det 'dubbla betalningssystemet' med månadslöner och timlöner."[23]
Daniel Bell, som författat denna redogörelse, går ännu längre; han förknippar denna teknologiska förändring med själva det historiska industrialiseringssystemet: industrialiseringens innebörd ligger inte i inrättandet av fabriker utan
"den ligger i mätningen av arbete. Det är när arbetet kan mätas, när man kan binda en människa vid ett arbete, när man kan lägga sele på henne och mäta hennes insats i en bestämd prestation och betala henne för prestationen eller per timme - det är då man har nått fram till den moderna industrialiseringen."[24]
Vad det först och främst gäller i dessa teknologiska förändringar är mer än betalningssystemet, relationen mellan arbetaren och andra klasser eller organisationer av arbete. Vad det gäller är att den tekniska utvecklingen är förenlig med själva de institutioner inom vilka industrialiseringen utvecklades.
3) Dessa förändringar i arbetets och produktionsinstrumentens karaktär förändrar arbetarens attityd och medvetande, något som framträder tydligt i arbetarklassens ymnigt omdebatterade "sociala och kulturella integration" i det kapitalistiska samhället. Men är det bara en förändring i medvetandet? Det jakande svar som marxister ofta ger förefaller egendomligt inkonsekvent. Är en sådan grundläggande förändring begriplig om man inte antar en motsvarande förändring i den "sociala existensen"? Även om man antar att ideologin är höggradigt oberoende av yttre villkor, så talar de förbindelselänkar som finns mellan den ideologiska förändringen och omgestaltningen av produktionsprocessen mot en sådan tolkning. Överensstämmelser i önskningar och behov, i levnadsstandard, i fritidsaktiviteter och politiska åsikter beror på integrationen inom själva företagen, i den materiella produktionsprocessen. Säkert är det tvivelaktigt om man kan tala om en "frivillig integration" (som Serge Mallet) annat än i ironisk mening. Numera dominerar de negativa dragen i automationen: jäkt, arbetslöshet, en starkare ställning för arbetsledningen och en växande maktlöshet och modlöshet för arbetarna. Chanserna till befordran minskar när ledningen föredrar ingenjörer och högskoleutbildade.[25] Men det finns även andra tendenser. Samma teknologiska organisation som garanterar en starkare mekanisk samverkan i arbetet förorsakar också ett större inbördes beroende som knyter arbetaren fastare till företaget.[26] Man noterar en "iver" från arbetarnas sida "att delta i lösningen av produktionsproblemen" och en "lust att aktivt använda sina egna hjärnor för tekniska problem som uppenbarligen hör ihop med teknologin".[27] I de tekniskt mest avancerade företagen visar arbetarna intresse för företagets kapital - en ofta uppmärksammad följd av "arbetarens aktiva delaktighet" i den kapitalistiska företagsamheten. En utmanande beskrivning av de högeligen amerikaniserade Caltex-raffinaderierna i Ambès i Frankrike kan utgöra ett exempel på denna tendens. Arbetarna vid företaget är medvetna om de band som knyter dem till företaget:
"Yrkesmässiga, sociala och materiella band: den yrkesskicklighet de uppnått i raffinaderierna, den vana de fått vid produktionsförhållandena där, de mångfaldiga sociala fördelar som de bara genom att höra till företaget är försäkrade om, t.ex. vid bråd död, svår sjukdom, invaliditet eller ålderdom, d.v.s. fördelar som ger dem säkerhet även bortom den produktiva perioden i deras liv. Föreställningen om ett livslångt och oförstörbart kontrakt med Caltex gör dem därför omåttligt intresserade för företagets ekonomiska utveckling. Representanterna i företagsnämnden diskuterar och undersöker företagets bokföring med en ivrig omsorg som om de varit samvetsgranna delägare. Direktionen för Caltex kan säkert gnugga händerna av förtjusning när fackföreningen går med på att pruta ner sina löneanspråk för att säkra företagets behov av nya investeringar. Men ledningen börjar visa en begriplig oro då representanterna tar de förfalskade boksluten för det franska dotterföretaget på allvar och bekymrar sig för den dåliga utdelningen, ja t.o.m. föreslår en nedskärning av utgifterna och penningbesparande åtgärder."[28]
4) Den nya teknologiska arbetsmiljön försvagar alltså arbetarklassens negativa ställning: den framstår inte längre som den levande motsägelsen till det etablerade samhället. Denna tendens förstärks av förändringarna i organisationen på andra sidan gränslinjen: i arbetsledning och direktion. Styresmännen har blivit administratörer. De kapitalistiska bossarna och ägarna framstår inte längre som ansvarsfulla förvaltare; de har antagit rollen av byråkrater i en korporativ maskin. Den vidsträckta hierarkin av styrelser och direktioner sträcker sig långt bortom det enskilda företaget till vetenskapliga laboratorier och forskningsinstitut, till landets regering och nationens mål. Utsugningens synliga källa försvinner bakom en fasad av objektivitet och förnuft. Hat och besvikelse har berövats sin speciella skottavla, och den teknologiska dimridån hindrar insikten att bristande jämlikhet och förslavning fortskrider.[29] Ofriheten - i meningen människans underkastelse under produktionsapparaten - vidmakthålls och intensifieras med hjälp av den tekniska utvecklingen och i form av många friheter och bekvämligheter. Det nya draget är den överväldigande rationaliteten i detta irrationella företag och djupet i den betingning som skapar de instinktiva drifterna och önskningarna hos individen och suddar ut skillnaden mellan sant och falskt medvetande. Ty i verkligheten förändrar varken användningen av administrativa snarare än fysiska underkastelsemedel (hunger, personligt beroende, våld) eller lättnaderna i arbetsslitet eller sammansmältningen av yrkesgrupper eller utjämningen i konsumtionsvanor förhållandet att besluten om liv och död, om personlig och nationell säkerhet görs på nivåer som individen inte har någon kontroll över. Det avancerade industrisamhällets slavar är sublimerade slavar, men de är ändå slavar, ty slaveriet utmärks
"inte av den blinda lydnaden och inte av arbetets hårdhet utan av ställningen som medel och inte mål och av reduceringen av människan till ting."[30]
Detta är den rena formen av slaveri: att existera som ett medel, som ett ting. Och denna form av tillvaro avskaffas inte därför att tinget är levande och väljer sin materiella och andliga föda eller därför att det inte känner sig som ett ting eller därför att det är ett vackert, rent, rörligt ting. Tvärtom blir organisatörerna och administratörerna i växande utsträckning beroende av det maskineri de organiserar och administrerar, eftersom reifikationen (tinggörelsen, förtingligandet) har en tendens att bli alltomfattande genom sin teknologiska form. Och detta ömsesidiga beroende är inte längre det dialektiska förhållandet mellan Herre och Slav, vilket brutits i kampen för ömsesidigt erkännande, utan snarare en ond cirkel som innesluter både herre och slav. Regerar teknikerna, eller regeras de av de andra, som litar på teknikerna som sina planerare och verkställare?
"... hetsen i dagens tekniskt avancerade kapprustning har berövat de ansvariga regeringsmedlemmarna initiativet och möjligheten att fatta de avgörande besluten och överlämnat makten till de tekniker, administratörer och vetenskapsmän som hör till de enorma industriimperierna och som är ansvariga för dessa imperiers framgång. Det är deras jobb att fundera ut nya vapensystem och övertyga militären att deras framtid likaväl som landets hänger på vad de har funderat ut."[31]
Liksom företagen är beroende av militären för sin framtid och sin tillväxt, så är militärmakten beroende av företagen
"inte bara för vapnens skull utan också för kunskaperna om vad för slags vapen de behöver, vad de kostar och hur länge det dröjer innan de kan levereras."[32]
Den onda cirkeln är verkligen sinnebilden för ett samhälle som är självutvecklande och självförstörande enligt sin egen redan fastlagda inriktning - drivet av sina växande behov som det på samma gång skapar och dämmer upp.
Finns det någon utsikt att denna kedja av växande produktion och repression kan brytas? Ett svar skulle kräva att man försökte dra samtida utvecklingslinjer in i framtiden och därvid anta en tämligen normal utveckling, d.v.s. bortse från möjligheten av ett atomkrig. Under den förutsättningen skulle Fienden bli permanent: kommunismen skulle alltså fortsätta att samexistera med kapitalismen. Samtidigt skulle kapitalismen ha möjligheter att bevara och t.o.m. öka levnadsstandarden för en växande del av befolkningen - trots och tack vare en intensifierad produktion av förstörelsemedel och en metodisk ödeläggning av resurser och tillgångar. Denna förmåga har visat sig kunna motstå två världskrig och övervinna den omätliga fysiska och intellektuella tillbakagång som fascismen innebar.
Det materiella underlaget för denna förmåga skulle i framtiden förutsätta:
a) arbetets växande avkastning (tekniska framsteg);
b) större fruktsamhet bland befolkningen;
c) permanent försvarsindustri;
d) ekonomisk-politisk integration av de kapitalistiska länderna och förstärkning av deras relationer till u-länderna.
Men den kontinuerliga motsättningen mellan samhällets produktiva förmåga och den destruktiva och förtryckande användningen av denna förmåga skulle framtvinga allt större ansträngningar att foga befolkningen efter apparatens krav - att undvika överproduktion, att skapa behov för varor som måste gå med vinst, att inplantera en önskan hos människorna att arbeta för ökad produktion och framgång. Systemet strävar därför både mot total administration och totalt beroende av administrationen i ledande privata företag och inom den allmänna förvaltningen och förstärker den förutbestämda harmonin mellan allmänna och privata korporationer och deras kunder och tjänare. Varken nationalisering eller företagsdemokrati skulle i och för sig förändra detta härskarsystem - så länge arbetet förblir en stötta och en bejakande kraft.
Det finns centrifugala tendenser både utifrån och inifrån. En av dem hör till själva den tekniska utvecklingen, nämligen automationen. Jag antydde att en växande automation innebär mer än en kvantitativ ökning av mekaniseringen - att den medför en förändring av karaktären hos de grundläggande produktivkrafterna.[33] Det förefaller som om automationen vore oförenlig med ett samhälle baserat på den privata utsugningen av arbetskraften i produktionsprocessen. Nästan ett århundrade innan automationen blev verklighet insåg Marx dess explosiva verkningar:
"Allteftersom storindustrin utvecklas beror skapandet av verkligt välstånd mindre på arbetstid och arbetskvantitet än på kraften hos de maskiner som sätts i rörelse under arbetstiden. Dessa maskiner och deras väldiga effektivitet står inte i proportion till den omedelbara arbetstid som deras produktivitet kräver; deras effektivitet beror snarare på det utvecklingsstadium som vetenskapen och teknologin nått eller med andra ord, på användningen av vetenskapen i produktionen ... Mänskligt arbete framstår därför inte längre som instängt i produktionsprocessen - människan intar snarare övervakarens och regulatorns roll i produktionsprocessen ... Han står utanför den istället för att vara dess verksammaste beståndsdel ... Genom denna omvandling är produktionens och välståndets stöttepelare inte längre det omedelbara arbete som utförs av människan själv och inte hennes arbetstid utan användningen av hennes egen universella produktionskraft, d.v.s. hennes kunskap om och herravälde över naturen genom hennes sociala existens - eller kort sagt: utvecklingen av den samhälleliga individen - som framstår som produktionens och välståndets hörnpelare. Stölden av andra människors arbetstid, som utgör välståndets grund i dag, framstår då som en usel grund i jämförelse med den grund som storindustrin själv lagt. Så snart det mänskliga arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara källan till allt välstånd, så måste arbetstiden med nödvändighet upphöra att vara måttet på välstånd och bytesvärdet måste upphöra att vara måttet för bruksvärdet. Massornas mervärdesarbete har därmed upphört att vara villkoret för välståndsutvecklingen, och fåtalets lättja har upphört att vara villkoret för utvecklingen av människans intellektuella möjligheter. Produktionsförhållandena som beror på bytesvärdet går under ..."[34]
Automationen tycks verkligen vara det avancerade industrisamhällets stora katalysator. Det är en explosiv eller icke-explosiv katalysator på den kvalitativa förändringens materiella grund och det tekniska medlet i övergången från kvantitet till kvalitet. Ty automationen som social process innebär omvandlingen, eller snarare transsubstantiationen av arbetskraften, i det att den senare isolerad från individen, blir ett självständigt producerande objekt och därmed självt ett subjekt.
När automationen väl ensam står för den materiella produktionsprocessen, så revolutioneras hela samhället. Den fulländade reifikationen av mänsklig arbetskraft upphäver sig själv genom att kapa förbindelselänken mellan människan och maskinen - den mekanism som förslavat människan genom hennes eget arbete. Komplett automation inom nödvändighetens område måste öppna en fritidens dimension där människans privata och sociala liv skulle kunna utvecklas. Detta skulle innebära den historiska övergången till en ny civilisation.
På den avancerade kapitalismens nuvarande stadium motsätter sig arbetarklassen med rätta automationen eftersom den innebär arbetslöshet. Den insisterar på den fulla användningen av mänskligt arbete i produktionsprocessen och motsätter sig på så sätt den tekniska utvecklingen. Men därigenom motsätter den sig också det effektivaste utnyttjandet av kapitalet; den hindrar de intensifierade försöken att höja arbetsproduktiviteten. Med andra ord kan en långvarig strävan att hejda automationen försvaga kapitalets nationella och internationella konkurrenskraft, förorsaka en långvarig depression och därmed återuppliva klassmotsättningarna.
Denna möjlighet blir större i den mån kampen mellan kapitalism och kommunism övergår från det militära till det sociala och politiska området. Genom den totala administrationens makt kan automationen i sovjetsystemet utvecklas snabbare när väl en viss teknisk nivå har uppnåtts. Detta hot mot västvärldens internationella konkurrenskraft skulle tvinga den till snabbare rationalisering av produktionsprocessen. En sådan rationalisering möter hårt motstånd från arbetarnas sida - men ett motstånd som inte åtföljs av politisk radikalisering. Åtminstone i USA håller sig arbetarnas ledare i sina målsättningar och metoder inom ramen för gruppintressena, som i sin tur fogar sig efter nationens intresse. De centrifugala krafterna kan fortfarande hållas inom denna ram. Den vikande delen av mänsklig arbetskraft i produktionsprocessen innebär också en vikande politisk makt för oppositionen. Med tanke på det växande antalet folk i manschettyrkena förutsätter en politisk radikalisering uppkomsten av ett självständigt politiskt medvetande i tjänstemannakadern - en tämligen osannolik utveckling i det avancerade industrisamhället. De växande ansträngningarna att organisera tjänstemännen i fackföreningarna[35] kan, om de alls lyckas, resultera i ett växande fackligt medvetande bland dessa människor men knappast i en politisk radikalisering.
"Politiskt sett kan förekomsten av fler tjänstemän i fackföreningarna ge arbetarnas talesmän en större möjlighet att identifiera 'arbetsintressena' med samhällsintressena i stort. Arbetarna får som påtryckningsgrupp ett större numerärt underlag och deras talesmän kommer oundvikligen att indras i mer omfattande förhandlingar i nationalekonomiska frågor."[36]
Under sådana omständigheter beror utsikterna till en smidig uppdämning av de centrifugala krafterna i första hand på kapitalintressenas förmåga att anpassa sig och sin ekonomi efter välfärdsstatens krav. Starkt ökade statsutgifter och ökat statsinflytande, planering på nationell och internationell nivå, ett växande internationellt hjälpprogram, omfattande social säkerhet, offentliga arbeten i stor skala, kanske t.o.m. partiell nationalisering hör till dessa krav.[37] Jag tror att de stora kapitalintressena stegvis och med tvekan kommer att acceptera dessa krav och överlåta sina fördelar på en mer effektiv makt.
Om vi nu går över till att betrakta utsikterna att dämma upp den sociala utvecklingen i det andra systemet, i Sovjetunionen,[38] så möter vi från början en dubbel motsägelse: a) kronologiskt sett befinner sig Sovjetsamhället på ett tidigare stadium av industrialisering med stora områden ännu på den förteknologiska nivån, och b) strukturellt är dessa ekonomiska och politiska institutioner väsentligen annorlunda (total nationalisering och diktatur).
Det inbördes sambandet mellan de bägge aspekterna försvårar analysen. Den historiska efterblivenheten gör det inte bara möjligt utan nödvändigt för Sovjet att utveckla sin industri utan att planera onödiga eller föråldrade företag och utan de inskränkningar i produktiviteten som privata intressen kräver. Samtidigt kan man planera tillfredsställelsen av ännu otillfredsställda livsviktiga behov efter att först, eller kanske på samma gång ha tillgodosett de militära och politiska behoven.
Är denna större rationalitet i industrialiseringsprocessen bara den historiska efterblivenhetens kännemärke och fördel som sannolikt försvinner så snart det avancerade stadiet uppnås? Är det samma historiska efterblivenhet som - under förutsättning av fredlig konkurrens med det kapitalistiska systemet - å andra sidan framtvingar diktaturregimens totala utveckling och kontroll av alla resurser? Och skulle Sovjetsamhället om det nådde sitt mål att "hinna ifatt och gå förbi" kunna liberalisera systemet så långt att en kvalitativ förändring skulle kunna ske?
Argumentet om den historiska efterblivenheten innebär att befrielsen från rådande materiell och intellektuell underutveckling med nödvändighet måste vara ett resultat av tvångsstyre. Det är kärnpunkten inte bara i sovjetisk marxism utan också hos alla den "fostrande diktaturens" teoretiker från Platon till Rousseau. Det kan lätt förlöjligas men är svårt att vederlägga eftersom det har förtjänsten att utan hyckleri peka på de villkor (materiella och intellektuella) som förhindrar genuint och intelligent självbestämmande.
Vidare avslöjar argumentet frihetens repressiva ideologi, enligt vilken den mänskliga friheten kan blomstra i ett liv av slit, elände och stupiditet. Förvisso måste samhället först skapa det materiella underlaget för frihet för alla sina medlemmar innan det kan bli ett fritt samhälle; det måste första skapa välståndet innan det kan fördela det bland människorna i enlighet med den fria utvecklingen av individens behov; det måste först lära sina slavar att se och att tänka innan slavarna kan förstå vad som sker och hur de själva kan påverka det. Och i den utsträckning som slavarna har präglats till att existera som slavar och att vara nöjda med det, så länge måste deras befrielse te sig som en befrielse utifrån och uppifrån. De måste "tvingas att bli fria", att "se ting som de är, och ibland hur de borde vara"; de måste visas på den "rätta väg" som de söker.[39]
Men i all sin riktighet kan inte argumentet besvara frågan: vem uppfostrar uppfostrarna, och var finns beviset för att uppfostrarnas uppfostrare är i besittning av "det goda"? Frågan blir inte mindre besvärande om man invänder att den är lika aktuell för vissa former av demokrati där avgörande beslut om vad som är bra för nationen fattas av valda representanter (eller snarare godkänns av valda representanter) - valda under villkor av effektiv och fritt accepterad indoktrinering. Ändå är den enda möjliga ursäkten (och den är dålig!) för "fostrande diktatur" att den fruktansvärda risk som den innebär inte är större än den risk som de stora liberala såväl som de auktoritära samhällena nu tar och att priset man måste betala inte behöver bli högre.
Men den dialektiska logiken kräver i motsats till brutala fakta och ideologier att slavarna måste bli fria för befrielse innan de kan bli fria och att medlen måste harmoniera med målet. Marx' tes att arbetarklassens befrielse måste vara arbetarklassens eget verk förutsätter detta a priori. Socialismen måste förverkligas i revolutionens första stadium eftersom den redan måste finnas i medvetandet hos dem som genomfört revolutionen.
Naturligtvis finns det ett skede i uppbyggnaden av socialismen under vilket det nya samhället "ännu bär märken av det gamla samhälle, ur vars sköte det framsprungit"[40], men den kvalitativa övergången från det gamla till det nya samhället inträffade med början av denna fas. Enligt Marx formas den "andra fasen" bokstavligen i den första. Det kvalitativt nya livssättet som uppstår ur det nya produktionssättet framträder i och med den socialistiska revolutionen som är slutet och vid slutet på det kapitalistiska systemet. Den socialistiska uppbyggnaden börjar med revolutionens första fas.
På samma gång bestäms övergången från "åt var och en efter hans arbete" till "åt var och en efter hans behov" - av den första fasen - inte bara därigenom att det materiella underlaget skapas utan också (och det är det avgörande) genom sättet på vilket det skapas. De "närmaste producenternas" kontroll över produktionsprocessen antas inleda den utveckling som skiljer den fria människans historia från människans förhistoria. Det är ett samhälle där de tidigare föremålen för produktiviteten för första gången blir mänskliga individer som använder arbetsinstrumenten för att realisera sina egna mänskliga behov och möjligheter. För första gången i historien handlar människan fritt och kollektivt under och emot den nödvändighet som begränsar deras frihet och deras mänsklighet. Därför blir all repression som nödvändigheten kräver en verkligt självpåtagen repression. I motsats till denna föreställning uppskjuter dagens kommunistländer (eller tvingas de uppskjuta, genom den internationella situationen) den kvalitativa förändringen till en andra fas, och övergången från kapitalism till socialism framstår ännu trots revolutionen som en kvantitativ förändring. Förslavningen av människan genom hennes egna arbetsinstrument fortsätter i en högst rationaliserad och synnerligen effektiv och säker form.
Det kalla kriget kan kanske förklara de terroristiska dragen i Stalins industrialisering, men denna satte också krafter i rörelse som tenderar att bevara den tekniska utvecklingen som ett instrument för förtryck; medlen färgar av sig på målet. Om det inte hade funnits någon krigsrisk eller något annat som stört utvecklingen så skulle de tekniska framstegen ha kunnat bidra till högre levnadsstandard och liberalisering av kontrollapparaten. Den nationaliserade ekonomin kunde ha utnyttjat arbetsproduktiviteten och kapitalet utan hinder i strukturen[41] och därmed avsevärt minskat arbetstiden och förbättrat livsvillkoren. Det finns inget skäl att tro att tekniska framsteg plus nationalisering "automatiskt" innebär befrielse och utlopp för de negativa krafterna. Tvärtom överbryggas motsägelsen mellan de växande produktivkrafterna och den förslavande organisationen - som öppet erkändes vara ett väsentligt drag i Sovjetsystemets utveckling t.o.m. av Stalin[42] - snarare än den fördjupas. Ju mer de styrande kan förse befolkningen med konsumtionsvaror, desto hårdare knyts denna befolkning till de olika styrande byråkratierna.
Men samtidigt som dessa möjligheter att uppdämma den kvalitativa förändringen förefaller vara desamma i Sovjetsystemet som i det avancerade kapitalistiska samhället, så innebär den socialistiska basen för produktionen en avgörande skillnad. I Sovjetsystemet omöjliggör visserligen organisationen av produktionsprocessen att de "närmaste producenterna" (arbetarna) får inflytande över produktionsmedlen och garanterar därför att klasskillnader blir grundläggande i systemet. Detta är ett resultat av politiska beslut som fattades efter den korta "heroiska perioden" i bolsjevikrevolutionen och som sedan dess har varit i kraft. Och ändå är arbetarnas bristande inflytande inte den drivande kraften i själva produktionsprocessen; det är inte inbyggt i systemet som den åtskillnad mellan kapital och arbete som beror på det privata ägandet av produktionsmedlen. Följaktligen kan de ledande skikten i Sovjetsystemet själva skiljas från produktionsprocessen - d.v.s. de kan ersättas utan att samhällets grundläggande institutioner sprängs i luften.
Detta är halvsanningen i sovjetmarxisternas påstående att de dominerande motsättningarna mellan de "eftersläpande produktionsförhållandena och produktivkrafterna" kan upphävas utan våldsamma förändringar och att "överensstämmelse" mellan de bägge faktorerna kan uppnås genom "gradvis utveckling".[43] Den andra hälften av sanningen är att den kvantitativa utvecklingen ändå måste övergå i kvalitativ i det att staten, partiet, planen etc. måste försvinna som självständiga makter överordnade individen. Eftersom denna förändring skulle lämna samhällets materiella bas (den nationaliserade produktionsprocessen) orörd, så skulle den begränsas till att vara en politisk revolution. Om den skulle leda till att människorna själva skulle bestämma inom det grundläggande området för sin existens, i det nödvändiga arbetets dimension, så skulle det bli den radikalaste och fullständigaste revolutionen i historien. Fördelning av livsnödvändigheter utan avseende till arbetsinsats, inskränkning av arbetstiden till ett minimum, universell allsidig utbildning med växling mellan yrken och sysselsättningar som mål - sådana är självbestämmandets villkor men inte dess innehåll. Medan skapandet av dessa villkor ännu skulle kunna vara en uppgift för en övervakande administration så skulle deras förverkligande innebära slutet för administrationen. Visserligen skulle ett utvecklat och fritt industrisamhälle även i fortsättningen förutsätta en arbetsfördelning som skulle innebära olikheter i människornas funktioner. En sådan olikhet är en nödvändig följd av genuina samhällsbehov, tekniska krav och den fysiska och psykiska skillnaden mellan människorna. Men de verkställande och övervakande funktionerna skulle inte längre medföra privilegiet att i något intresses namn styra andras liv. Övergången till ett sådant samhälle är snarare en revolutionär än en evolutionär process även på basen av en helt nationaliserad och planerad ekonomi.
Kan man anta att kommunistsystemet i sin nuvarande form kommer att utveckla (eller snarare tvingas av den internationella konkurrensen att utveckla) de villkor som möjliggör en sådan förändring? Det finns starka argument mot ett sådant antagande. Man betonar ofta det mäktiga motstånd som den väl omgärdade byråkratin skulle bjuda - ett motstånd som skulle ha sin raison d'être på exakt samma grunder som behovet av befrielse, nämligen tävlan på liv och död med den kapitalistiska världen. Man kan bortse från föreställningen att det finns en medfödd "strävan efter makt" i den mänskliga naturen. Det är ett högst tvivelaktigt psykologiskt begrepp som är grovt missvisande för analysen av den sociala utvecklingen. Frågan är inte om den kommunistiska byråkratin skulle "ge upp" sin privilegierade ställning när väl den nivå som möjliggör en kvalitativ förändring uppnåtts utan huruvida den har möjligheter att förhindra att denna nivå uppnås. För att lyckas med detta måste den stoppa den materiella och intellektuella utvecklingen vid en punkt där underkastelsen ännu är rationell och går med vinst och där befolkningen ännu kan bindas vid sitt arbete och till statens eller andra etablerade institutioners intressen. Åter förefaller samexistensens globala villkor vara den avgörande faktorn; de har redan sedan länge varit av betydelse för den interna utvecklingen i de bägge motsatta lägren. Nödvändigheten att utnyttja de tekniska framstegen så långt som möjligt och att överleva i kraft av en överlägsen levnadsstandard kan visa sig starkare än den traditionella byråkratins motstånd.
Jag skulle vilja göra några anmärkningar angående den vanliga åsikten att u-ländernas utveckling inte bara förändrar industriländernas utsikter utan också utgör en "tredje makt" som kan utvecklas till en relativt självständig faktor. För att återknyta till vår tidigare diskussion: finns det någonting som talar för att tidigare koloniala eller halvkoloniala länder kommer att industrialiseras på ett sätt som avgörande avviker från kapitalismens och den existerande kommunismens? Finns det något i den inhemska kulturen och traditionen i dessa områden som tyder på ett sådant alternativ? Jag ska inskränka mig till att tala om länder som är efterblivna redan i sin industrialiseringsprocess - d.v.s. länder där industrialiseringen försiggår mitt i en orubbad för- och antiindustriell kultur (Indien, Egypten).
Dessa länder börjar sin industrialisering med en befolkning som inte är van vid självskapande produktivitet, effektivitet och teknologisk rationalitet. D.v.s. befolkningens stora flertal har inte omskapats till att bli en arbetskraft skild från produktionsmedlen. Favoriserar dessa förutsättningar ett samgående mellan industrialisering och befrielse - en väsentligt ny form av industrialisering som skulle skapa en produktivapparat som inte bara kan tillfredsställa befolkningens vitala behov utan som också bidrar till att pacificera kampen för tillvaron?
Industrialiseringen i dessa efterblivna områden sker inte i ett vakuum. Den försiggår i en historisk situation där det kapital som fordras för en första ackumulation till största delen måste komma utifrån, från det kapitalistiska eller det kommunistiska lägret - eller från båda. Dessutom finns det en utbredd föreställning om att fortsatt oberoende kräver en snabb industrialisering så att man når ett visst stadium av produktivitet som tillförsäkrar landet åtminstone relativt oberoende i förhållande till de bägge jättarna.
Under sådana omständigheter måste dessa länder i sin utveckling från u-länder till i-länder så fort som möjligt göra sig kvitt sina förteknologiska förhållanden. Detta gäller i synnerhet länder där inte ens befolkningens allra vitalaste behov tillnärmelsevis kan tillfredsställas och där den fruktansvärt låga levnadsstandarden först av allt kräver kvantiteter en masse, d.v.s. en mekaniserad och standardiserad massproduktion och -distribution. Och i just dessa länder bjuder dödköttet av förteknologiska och t.o.m. "förborgerliga" vanor och villkor ett starkt motstånd mot en sådan påtvingad utveckling. Maskinprocessen (som social process) kräver lydnad mot ett anonymt maktsystem och en total sekularisering och nedskrotning av värden och institutioner som nätt och jämt börjat förlora sin helighet. Är det förnuftigt att anta att nedkämpandet av detta motstånd under trycket av de bägge stora systemen för total teknologisk administration kommer att försiggå under fria och demokratiska former? Att de underutvecklade länderna kan göra språnget från det förteknologiska till det efterteknologiska samhället i vilket den behärskade teknologiska apparaten tjänar som grundlag för en verklig demokrati? Tvärtom förefaller det snarare som om den framtvingade utvecklingen i dessa länder obönhörligen leder till en period av total administrering som är våldsammare och hårdare än den som genomgås av de avancerade industrisamhällena, vilka kan bygga på traditionerna från den liberala eran. Kort sagt: sannolikt kommer de efterblivna områdena att duka under antingen för någon form av nykolonialism eller också för ett mer eller mindre terroristiskt system för primär kapitalanhopning.
Men det finns ett annat tänkbart alternativ.[44] Om industrialiseringen och introduktionen av teknologin möter ett starkt motstånd från den inhemska och traditionella livsstilen och arbetsmodellen - ett motstånd som inte ens överges inför de påtagliga utsikterna till ett bättre och bekvämare liv - kan i så fall själva den förteknologiska traditionen bli en källa till framsteg och industrialisering?
En sådan självständig utveckling skulle kräva en genomtänkt politik som istället för att påtvinga de traditionella sätten att leva och arbeta inom den nya teknologin, skulle utvidga och förbättra livs- och arbetsvillkoren utifrån deras inre förutsättningar och därmed eliminera de förtryckande och utsugande krafter (materiella och religiösa) som gjorde dem oförenliga med utvecklingen mot en mänsklig tillvaro. En social revolution, jordreformer och motåtgärder mot överbefolkningen skulle vara nödvändiga förutsättningar, däremot inte en industrialisering som följer mönstret från de avancerade samhällena. En sådan självständig utveckling ter sig verkligen möjlig inom områden där naturtillgångarna om de bara fredas från störande ingrepp ännu är tillräckliga inte bara för livets nödtorft utan för ett mänskligt liv. Och där de är otillräckliga kan de kanske göras tillräckliga tack vare en successiv och försiktig teknologisk hjälp inom ramen för de traditionella samhällsformerna?
Om detta är riktigt, så existerar det möjligheter som saknas i de gamla avancerade industrisamhällena (och som alltid saknats där) - nämligen att de "närmaste producenterna" själva med sitt arbete och sin fritid skulle kunna skapa sin egen utveckling och bestämma dess takt och riktning. Självbestämmandet skulle framväxa från grunden och arbete för nödvändighet skulle övergå i arbete för tillfredsställelse.
Men även med så abstrakta antaganden måste man ta de snäva gränserna för självbestämmandet med i räkningen. Den inledande revolution som genom att göra slut på själslig och materiell utsugning skulle lägga grunden för den nya utvecklingen kan knappast tänkas som en spontan aktion. Dessutom skulle en självständig utveckling förutsätta en förändring i de bägge stora maktblockens politik som nu skapar världens öden. De skulle överge nykolonialismen i alla dess former. I dag finns det inga tecken till en sådan förändring.
För att sammanfatta: de möjligheter att dämma upp utvecklingen som den teknologiska rationalitetens politik ger beror på välfärdsstatens livskraft. Denna stat tycks vara kapabel att höja standarden på det administrerade livet. Det är en förmåga som hör hemma i alla avancerade industrisamhällen där den strömlinjeformade tekniska apparaten - utformad som en särskild kraft över och bortom individerna - kräver en intensiv och växande produktion för att fungera. Under sådana villkor är frihetens och oppositionens borttynande inte ett resultat av moralisk eller intellektuell dekadans eller korruption. Det är snarare fråga om en objektiv samhällsprocess i samma mån som produktionen och distributionen av en växande mängd varor och tjänster gör eftergivenhet till en rationell teknologisk attityd.
Men välfärdsstaten är i all sin rationalitet en ofrihetens stat eftersom dess totala administration innebär en systematisk restriktion av a) "tekniskt" möjlig fri tid[45], b) kvantiteten och kvaliteten av varor och tjänster vilka "tekniskt" sett är tillgängliga för tillfredsställelsen av vitala individuella behov, och c) den medvetna och omedvetna intelligens som kan inse och förverkliga möjligheter till självbestämmande.
Det sena industrisamhället har snarare ökat än minskat behovet av parasitiska och alienerade funktioner (om inte för individerna så för samhället i dess helhet). Reklam, PR och indoktrinering är inte längre improduktiva överkostnader utan hör snarare till de grundläggande produktionskostnaderna. För effektivitetens skull kräver en sådan produktion av socialt nödvändigt slöseri fortgående rationalisering - det obarmhärtiga utnyttjandet av avancerad teknik och vetenskap. Följaktligen är stigande levnadsstandard en nästan oundviklig biprodukt av det politiskt manipulerade industrisamhället när detta väl kommit över en viss nivå av efterblivenhet. Arbetets växande produktivitet skapar en allt större mervärdesprodukt som antingen den är privat eller centralt ägd och fördelad tillåter en växande konsumtion, den växande misshushållningen med produktiviteten till trots. Så länge denna konstellation kvarstår minskar den fritidens bruksvärde; det finns inga skäl att kräva självbestämmande om det administrativa livet är det bekväma och t.o.m. det "goda" livet. Detta är den rationella och materiella grunden för motsatsernas förening och för endimensionellt politiskt beteende. Där stoppas de transcenderande politiska krafterna inom samhället, och kvalitativ förändring förefaller bara möjlig som en förändring utifrån.
Att tillbakavisa välfärdsstaten på grund av abstrakta idéer om friheten är knappast övertygande. Förlusten av de ekonomiska och politiska friheter som var de två föregående seklens verkliga insats tycks vara en mindre skada i ett samhälle som kan göra det administrerade livet säkert och bekvämt.[46] Om individerna är tillfredsställda, ja lyckliga med de varor och tjänster som administrationen tillförsäkrar dem, varför skulle de då kräva andra institutioner för en annan produktion av andra varor och tjänster? Och om individerna är indoktrinerade så att de tillfredsställande varorna också inbegriper tankar, känslor och önskningar, varför skulle de då vilja tänka, känna och önska på egen hand? De materiella och själsliga varorna må vara dåliga, oekonomiska och struntifika - men andlighet och kunskap är inga talande argument mot tillfredsställda behov.
Kritiken av välfärdssamhället i liberalismens och konservatismens (med eller utan prefixet "ny-") tappning bygger på förutsättningar som inte längre finns i välfärdssamhället utan som hänger samman med mindre utvecklad social välfärd och teknologi. Skuggsidan av denna kritik är dess motvilja mot genomgripande sociallagstiftning och rimliga regeringsåtaganden för andra ändamål än det militära försvaret.
Motståndet mot välfärdsstatens förmåga till förtryck tjänar därför att bevara förtrycket från det samhälle som fanns före välfärdsstaten. I det mest avancerade stadiet av kapitalism utgör detta samhälle ett system av underkuvad pluralism inom vilket de konkurrerande institutionerna samverkar till att stärka helhetens makt över individen. Ändå är den pluralistiska administrationen bättre än den totala för den administrerade individen. Den ena institutionen kan skydda honom mot den andra; den ena institutionen kan mildra trycket från den andra; möjligheter att undkomma och byta roll kan beräknas. Lagens herravälde är, hur hård lagen än är, ändå oändligt mycket sundare än herravälde bortom eller utan lag.
Men om man beaktar de nu rådande tendenserna, så måste man ställa sig frågan om inte denna form av pluralism påskyndar pluralismens död. Det avancerade industrisamhället är förvisso ett system av konkurrerande krafter. Men dessa krafter utplånar varandra i en högre förening - i det allmänna intresset att försvara och förstärka den etablerade ställningen, att bekämpa de historiska alternativen, att förhindra kvalitativ förändring. De tävlande krafterna innefattar inte dem som motsätter sig helheten[47] utan tenderar att göra helheten immun mot negation inifrån såväl som utifrån. Utrikespolitiken framstår som en utvidgning av inrikespolitiken i dess strävan att förhindra kvantitativ utveckling.
Pluralismens verklighet blir ideologisk och bedräglig. Den utvidgar snarare än inskränker manipulation och likriktning och främjar snarare än motverkar den ödesdigra integrationen. Fria institutioner tävlar med de officiella myndigheterna i att framställa Fienden som en dödlig fara inom systemet. Och denna dödliga fara stimulerar tillväxt och nya initiativ inte tack vare att "försvarssektorn" blir en expanderande ekonomisk makt utan därför att samhället som helhet blir ett försvarssamhälle. Ty Fienden är evig. Han dyker inte upp i krissituationer utan hör hemma i det vardagliga, normala tillståndet. Han hotar i fredstid likaväl som i krigstid (och kanske mer i fredstid); han är alltså inbyggd i systemet.
Varken den växande produktiviteten eller den höga levnadsstandarden beror på faran utifrån, men väl deras användning för att uppdämma social förändring och bevara slaveriet. Fienden är den gemensamma nämnaren för alla tilltag och alla olyckor. Och Fienden är inte identisk med den aktuella kommunismen eller kapitalismen - han är för båda befrielsens verkliga spöke.
Än en gång: helhetens vanvett upphäver delarnas vanvett och omvandlar brotten mot mänskligheten till rationella företag. När befolkningen, skickligt stimulerad av privata och offentliga auktoriteter, inrättar sina liv för total krigsberedskap, så är det inte bara för den närvarande Fiendens skull utan också för möjligheterna till investeringar och sysselsättning i industri och företagsvärld. Även de dåraktigaste kalkyler är rationella: att utrota fem miljoner människor är bättre än att utrota tio miljoner, etc. Det är hopplöst att hävda att en civilisation som rättfärdigar sitt försvar med en sådan kalkyl proklamerar sin egen ändalykt. Under dessa omständigheter faller t.o.m. de existerande friheterna och utvägarna inom ramen för den organiserade helheten. Fördröjer eller påskyndar konkurrensen på en styrd marknad kapplöpningen om större och snabbare omsättning? Kämpar de politiska partierna för pacificering eller för en starkare och kostsammare rustningsindustri? Bidrar produktionen av "överflöd" till tillfredsställelsen av vitala mänskliga behov eller fördröjer den det? Är det första sant, så bidrar den nuvarande formen av pluralism till att uppdämma en kvalitativ förändring och därmed också självbestämmandets "katastrof". Demokratin framstår i så fall som den effektivaste formen av herravälde.
Den bild av välfärdsstaten som framkommit i undersökningen ser ut som ett historiskt missfoster i sin blandning av organiserad kapitalism och socialism, frihet och slaveri, maktfullkomlighet och lycka. Möjligheten att den till fullo förverkligas framgår tydligt nog av dominerande drag i den tekniska utvecklingen, men den hotas samtidigt av explosiva krafter. Den mäktigaste är naturligtvis ett atomkrig: avskräckningsmedlen tjänar också till att avskräcka från ansträngningar att eliminera behovet av avskräckningsmedel. Andra omständigheter kan också förhindra den angenäma föreningen av totalitarism och lycka, manipulation och demokrati, osjälvständighet och självständighet - kort sagt vidmakthållandet av den förutbestämda harmonin mellan organiserat och spontant beteende, betingad och fri tanke, opportunism och övertygelse.
Även det mest organiserade kapitalistiska samhälle har fortfarande ett socialt behov av privat profit som en regulator i ekonomin. Det fortsätter alltså att koppla samman det allmänna intresset med det enskilda. Därigenom underhåller det motsättningen mellan de växande möjligheterna att pacificera kampen för tillvaron och behovet att skärpa den kampen, mellan den fortgående "avskaffningen av arbetet" och behovet att bevara arbetet som källa till profit. Motsättningen bibehåller de omänskliga villkoren för dem som befinner sig vid den sociala pyramidens bas - utbölingar och fattiga, arbetslösa och arbetsodugliga, de förföljda färgade, fängelsernas och mentalsjukhusens klientel.
I de samtida kommunistiska staterna bevarar den yttre fienden efterblivenheten och den lagstadgade terrorn det förtryck som vidlåder deras försök att "hinna ifatt och gå förbi" kapitalismen. Medlen blir alltså viktigare än målet - en rangordning som bara skulle kunna brytas om en pacificering uppnåddes - och kommunismen och kapitalismen fortsätter att tävla utan militära medel i världsomfattande skala och genom världsomfattande institutioner. Pacificeringen skulle innebära uppkomsten av en verklig världsekonomi, d.v.s. avskaffandet av nationalstaten, nationalintressena och den nationella handeln med dess internationella utlöpare. Men det är just denna möjlighet mot vilken dagens värld rustar sig:
"Okunnigheten och bristen på medvetenhet är sådana att nationalismen fortsätter att blomstra. Varken vapen eller industri förmår under tjugonde århundradet tillförsäkra fosterländerna säkerhet utom i världsomspännande pakter på det militära och ekonomiska planet. Och varken i öster eller väster anpassar sig de kollektiva föreställningarna efter de verkliga förändringarna. De stora skapar eller återställer sina imperier utan att acceptera förändringar i den ekonomiska eller politiska ordningen som skulle ge effektivitet och mening åt den ena eller den andra koalitionen."
Och:
"Lurade av sitt land och sin klass är de lidande massorna överallt inblandade i en hård konflikt där deras enda fiender är arbetsgivare som medvetet använder industrins och maktens mystifikationer.
Maskopin mellan modern industri och territoriell myndighet är ett lyte som sitter djupare än kapitalistiska och kommunistiska institutioner och som ingen nödvändig dialektik med nödvändighet utplånar."[48]
Det ödesdigra ömsesidiga beroendet mellan världens enda bägge "suveräna" system i dag är betecknande för det faktum att konflikten mellan framsteg och politik, mellan människan och hennes herrar har blivit total. När kapitalismen möter utmaningen från kommunismen, så möter den sina egna möjligheter: en imponerande utveckling av alla produktivkrafter sedan väl de individuella vinstintressena underordnats eftersom de hindrar en sådan utveckling. När kommunismen möter utmaningen från kapitalismen, så möter den också sina egna möjligheter: imponerande bekvämligheter, friheter och lättnader i livets bördor. Bägge systemen har förvrängt dessa möjligheter till oigenkännlighet och i bägge fallen är anledningen ytterst densamma - kampen mot en livsform som skulle förstöra underlaget för herravälde och underkastelse.
Vi har hittills diskuterat den politiska integration i det avancerade industrisamhället som blivit möjlig tack vare den växande teknologiska produktiviteten och den allt totalare erövringen av människan och naturen. Vi ska nu skärskåda en motsvarande integration på kulturens område. I detta kapitel kommer vissa centrala litterära begrepp och bilder och deras öden att illustrera hur den teknologiska rationalitetens framsteg tillintetgör de oppositionella och transcenderande elementen i den "högre kulturen". De dukar under för den avsublimering som härskar i de avancerade områdena i det moderna samhället.
Samhällets bedrifter och misslyckanden gör den högre kulturen värdelös. Hyllningarna till den självständiga personligheten, till humanismen, till tragisk och romantisk kärlek framstår som ideal hörande till ett tidigare utvecklingsstadium. Vad som håller på att hända är inte att den högre kulturen tunnas ut till masskultur utan att verkligheten tillbakavisar den högre kulturen. Verkligheten överträffar sin kultur. Människan kan i dag göra mer än kulturens hjältar och halvgudar; hon har löst många olösliga problem. Men hon har också gäckat det hopp och förstört den sanning som bevarades i den högre kulturens sublimeringar. Visserligen har den högre kulturen alltid varit i konflikt med den sociala verkligheten, och bara en privilegierad minoritet njöt dess välsignelser och stod för dess ideal. De två antagonistiska sfärerna av samhället har alltid existerat tillsammans; den högre kulturen har alltid fogat sig, medan verkligheten sällan låtit sig störas av dess ideal och dess sanningar.
Det nya draget är utjämningen av motsättningen mellan kultur och social verklighet genom att de oppositionella, främmande och transcenderande elementen i den högre kulturen, som gjorde denna till en annan dimension av verkligheten, nu har utplånats. Denna utplåning av den tvådimensionella kulturen beror inte på att de "kulturella värdena" förnekas och tillbakavisas utan på att de med hull och hår inlemmas i den etablerade ordningen genom att reproduceras och utställas i masskala.
Praktiskt tjänar de som instrument för den sociala sammanhållningen. Den fria litteraturens och konstens storhet, humanismens ideal, individens sorger och glädjeämnen, personlighetens förverkligande är viktiga punkter i kampen mellan öst och väst. De är viktiga argument mot den nuvarande formen av kommunism, och de administreras och säljs dagligen. Förhållandet att de motsäger det samhälle som säljer dem spelar ingen roll. Precis som människor vet eller känner att annonser och politiska program inte med nödvändighet är sanna eller falska men ändå hör och läser dem och t.o.m. låter sig ledas av dem, så accepterar de de traditionella värdena och låter dem ingå i sin andliga utrustning. Om masskommunikationen gör en harmonisk och ofta omärklig blandning av konst, politik, religion, filosofi å ena sidan, reklam å den andra, så återför de dessa kulturområden på deras minsta gemensamma nämnare - varuformen. Själens musiker är också försäljningsteknikens musik. Det är försäljningsvärdet och inte det verkliga värdet som betyder något. På försäljningsvärdet vilar rationaliteten i status quo, och alla andra värden underordnas detta värde.
Eftersom de stora orden frihet och personlighetsutveckling uttalas av kampanj ledare och politiker, på bio, i radio och TV, så blir de meningslösa läten som får sin betydelse bara i sammanhang med propaganda, reklam, uppfostran och förströelse. Idealens assimilation med verkligheten visar i vilken utsträckning idealen hamnat i bakvattnet. De har drivits ut ur själens eller andens eller den inre människans sublimerade område och blivit funktionella termer och problem. Detta är masskulturens progressiva drag. De förvrängda idealen visar på förhållandet att det avancerade industrisamhället konfronteras med möjligheten att materialisera idealen. Samhällets möjligheter reducerar i växande utsträckning det sublimerade område inom vilket människans villkor framställdes och idealiserades, Den högre kulturen blir en del av den materiella. I denna omvandling förlorar den större delen av sin sanning.
Västvärldens högre kultur - vars moral, estetik och intellektuella värden industrisamhället ännu bekänner sig till - var en förteknologisk kultur både funktionellt och kronologiskt sett. Dess giltighet byggde på erfarenheten av en värld som inte längre existerar och som inte kan återupprättas eftersom den i bokstavlig mening satts ur kraft av det teknologiska samhället. Dessutom förblev den i långa stycken en feodal kultur även när det borgerliga samhället gav den några av dess mest bestående uttryck. Den var feodal inte bara därför att den begränsades till privilegierade minoriteter, inte bara därför att den innehöll romantiska element (som vi strax ska belysa) utan också därför att dess autentiska skapelser uttryckte en medveten, metodisk alienation från handelns och industrins hela sfär och från dess exakta och vinstgivande ordning.
Samtidigt som denna bourgeoisins ordning fann sitt rika - och även positiva - uttryck i konst och litteratur (som hos de holländska målarna från 1600-talet, i Goethes Wilhelm Meister, i den engelska 1800-talsromanen och hos Thomas Mann) så förblev den en ordning som överskuggades, bröts och tillbakavisades av en annan dimension som oåterkalleligen var fientlig till affärsvärldens ordning och som fördömde och förnekade den. Och i litteraturen representeras denna dimension inte av de religiösa, andliga, moraliska hjältarna (som ofta understödde den etablerade ordningen) utan av störande karaktärer som konstnären, gatflickan, äktenskapsförbrytaren, den store brottslingen och den utstötte, rövaren, den rebelliske poeten, skälmen, narren - de som inte tjänar sitt levebröd, åtminstone inte på det ordentliga och normala viset.
Naturligtvis har inte dessa karaktärer försvunnit från litteraturen i det avancerade industrisamhället men de har överlevt väsentligt förändrade. Vampen, nationalhjälten, beatniken, den neurotiska hemmafrun, gangstern, stjärnan, masspredikanten fyller alla en funktion som är mycket olik och t.o.m. motsatt deras kulturella föregångares. De illustrerar inte längre en annan livsstil utan snarare lustiga och kuriösa former av samma livsstil. De bejakar snarare än förnekar den etablerade ordningen.
Deras föregångares värld var förvisso en efterbliven, förteknologisk värld, en värld som med gott samvete såg brist på jämlikhet och slit och där arbete ännu var en ödesbestämd olycka - men samtidigt en värld där människan ännu inte var organiserad som ting och redskap. Med sina former och sedvänjor, genom stilen och vokabulären i dess filosofi och litteratur uttryckte denna förgångna kultur rytmen och innehållet i en värld där dalar och skogar, byar och krogar, adelsmän och livegna, salonger och hov ingår i den upplevda verkligheten. I verser och prosa från denna förteknologiska kultur finns takten hos den som vandrar till fots eller åker hästdroska och som har tid att tänka, begrunda, känna och berätta.
Det är en föråldrad och passerad kultur som kan återupplivas bara i dagdrömmar och barnsliga fantasier. Men i vissa väsentliga stycken är det också en efterteknologisk kultur. Dess mest avancerade bilder och ståndpunkter tycks undgå att uppslukas av mängden administrerade komforter och stimuli; de återkommer ständigt i medvetandet med möjlighet att återfödas när den teknologiska utvecklingen väl fullbordats. De är uttryck för den fria och medvetna alienation från de etablerade formerna mot vilka litteraturen och konsten opponerade sig t.o.m. när de prydde och utsmyckade dem.
I motsats till alienationen enligt Marx, som omfattar människans förhållande till sig själv och sitt arbete i det kapitalistiska samhället, överskrider den artistiska alienationen medvetet den alienerade existensen - den utgör ett "högre stadium" eller en indirekt alienation. Konflikten med framstegens värld, negationen till affärsvärldens ordning, de antiborgerliga dragen i den borgerliga litteraturen beror varken på den estetiska simpelheten i denna ordning eller på en romantisk reaktion, d.v.s. en nostalgisk apoteos över ett utvecklingsskede dömt till undergång. "Romantisk" är ett ord som ofta används i föraktfull ton om underskattade avantgardeståndpunkter, precis som "dekadent" oftare är ett skällsord för de progressiva dragen i en döende kultur än för nedgångens verkliga krafter. Oförenligheten är ett tecken