Originalets titel: De l'inégalité sociale ā la société sans classes
Publicerat: Ffg. 1959
Översättning: Bengt Andersson
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Denna introduktiona till marxismen är resultatet av en långvarig erfarenhet av föreläsningsserier för unga militanter vid olika tillfällen under de senaste femton åren. Den försöker uppfylla de pedagogiska behov som vi har lagt märke till, och som kan variera från land till land och från miljö till miljö. Den har alltså inga pretentioner på att tjänstgöra som "modell".
Den innehåller de grundläggande beståndsdelarna av den historiska materialismens teori, marxismens ekonomiska teori, arbetarrörelsens historia och frågor om strategi och taktik för våra dagars arbetarrörelse. Men den innehåller också en vid första anblicken förvirrande "nyhet": kapitlet om den materialistiska dialektiken kommer sist och inte först.
Orsaken till det är naturligtvis inte en "metodologisk revidering", utan ett erfarenhetsmässigt konstaterande: en redogörelse för dialektiken som inledning till marxismens grundläggande problem passar bättre i en föreläsning på en kaderskola än i en inledande skolning för militanter. De senare tillgodogör sig teorin lättare, om den framställs så konkret som möjligt. Därför är det bättre att utgå från det som är direkt bevisbart - den sociala ojämlikheten; klasskampen; den kapitalistiska utsugningen. När man klarlagt samhällets utveckling och motsättningarna som söndersliter det, kan man sedan övergå till de mer abstrakta och grundläggande begreppen i dialektiken, såsom rörelsens och motsättningarnas universella logik.
Detta är en åsikt som bygger på personlig pedagogisk erfarenhet. Givetvis kan andra erfarenheter leda till andra slutsatser. Vi är beredda att återgå till en mera traditionell uppbyggnad av introduktionen, om man med erfarenhetens stöd visar att den traditionella uppläggningen gör det lättare för basmilitanterna att tillgodogöra sig marxismens väsen. Men för ögonblicket tillåter vi oss att betvivla det.
December 1975
E.M.
I Belgien har fördelningen av förmögenheten och den sociala makten formen av en pyramid. I pyramidens bas finner vi en tredjedel av medborgarna, som bara äger det de tjänar och gör av med varje år; de kan inte spara något eller skaffa sig varaktiga tillgångar. I toppen har vi fyra procent av medborgarna som äger hälften av nationens privata förmögenhet. Mindre än en procent av belgarna äger mer än hälften av landets rörliga förmögenhet. Av dem kontrollerar tvåhundra familjer de stora holdingbolagen, som dominerar nationens hela ekonomiska liv.
I USA har ett senatsutskott uppskattat att mindre än 1% av de amerikanska familjerna äger 80% av alla aktier i aktiebolagen, och att 0,2% av familjerna äger mer än två tredjedelar av dessa aktier. I Schweiz äger 2% av befolkningen mer än 67% av den privata förmögenheten.
Skillnaderna i inkomst och förmögenhet är inte bara ett ekonomiskt faktum. De för också med sig skillnader vad gäller chanserna att överleva, en ojämlikhet inför döden. I Storbritannien före andra världskriget var spädbarnsdödligheten i icke-kvalificerade arbetares familjer mer än dubbelt så hög som den i borgerliga familjer. Officiell statistik för Frankrike 1951 visar att spädbarnsdödligheten uppgår till 19,1 avlidna per 1 000 födda bland fria yrkesutövare; 23,9 inom industriborgarklassen; 28,2 bland handelsanställda; 34,5 bland köpmän; 36,4 bland hantverkare; 42,5 bland kvalificerade arbetare; 44,9 bland bönder och lantarbetare; 51,9 bland halvkvalificerade arbetare och 61,7 bland grovarbetare!
Proportionerna var praktiskt taget oförändrade tio år senare, även om spädbarnsdödligheten minskat för samtliga kategorier.
Den konservativa belgiska tidningen La Libre Belgique publicerade nyligen en upprörande undersökning angående språkets utveckling hos barn. Undersökningen konstaterar att det handikapp som barn från fattiga familjer ofta drabbas av under sina två första levnadsår, på grund av dessa familjers kulturella "undernäring" i klassamhället, får varaktiga konsekvenser vad gäller deras förmåga att tillgodogöra sig verkligt vetenskaplig kunskap, något som en "jämlik", icke-kompensatorisk undervisning inte kan neutralisera. Romanförfattarnas uttryck att den sociala ojämlikheten förkvävt tusentals Mozart, Shakespeare och Einstein hos fattiga barn gäller tyvärr också i välfärdsstaten!
I våra dagar kan man inte bara ta hänsyn till de sociala skillnader som finns inom varje land. Det är viktigt att också ta samma hänsyn till skillnaderna mellan en handfull industriellt utvecklade länder och större delen av mänskligheten, som lever i så kallade utvecklingsländer (koloniala och halvkoloniala länder).
Sålunda står USA för mer än hälften av industriproduktionen, liksom för mer än hälften av konsumtionen av ett stort antal industriella råvaror i den kapitalistiska världen. Indiens 550 miljoner förfogar över mindre stål och elektrisk energi än Sveriges 8 miljoner. Den verkliga inkomsten per invånare i världens fattigaste länder utgör bara 8% av inkomsten per invånare i de rikaste länderna. 67% av jordens befolkning har inte mer än 15% av världens totala inkomster. I Indien dör, per 100 000 förlossningar, trettio gånger så många kvinnor som i USA direkt av havandeskapets följder.
Resultat: En indier äter varje dag bara hälften av de kalorier som konsumeras i väst. Medellivslängden i väst överskrider 65 år och når i vissa länder upp till 70 år, medan den är knappt 30 år i Indien.
Vi finner en social ojämlikhet jämförbar med den i den kapitalistiska världen i alla de tidigare samhällen som avlöst varandra under historiens gång (d.v.s. under den period av människans tillvaro på jorden, om vilken vi har skriftlig dokumentation).
Här har vi en beskrivning av nöden bland de franska bönderna mot slutet av 1600-talet, hämtad från La Bruyéres "Karaktärer": "Utspridda över landsbygden kan man se ett slags vilda djur, av han- och honkön, smutsiga, likbleka och brända av solen, bundna till jorden som de gräver och rör om i med sällsam ihärdighet; deras röster är på sätt och vis artikulerade, och när de reser sig på sina fötter visar de ett mänskligt ansikte; och de är faktiskt människor. Nätterna tillbringar de i hålor, där de lever av svart bröd, vatten och rötter ..."
Att jämföra detta porträtt av epokens bönder med bilden av Ludvig XIV:s strålande fester vid hovet i Versailles, med adelns lyx och kungens slöseri, det är att teckna en slående bild av social ojämlikhet.
I senmedeltidens samhälle, där livegenskapen dominerade, förfogade adelsmannen mycket ofta över hälften av böndernas och de livegnas arbete eller skörd. Åtskilliga var de adelsmän som hade hundratals, om inte tusentals livegna på sin jord. Var och en av dem fick alltså varje år lika mycket som hundratals, om inte tusentals bönder.
Likadant var det i den klassiska Orientens olika samhällen (Egypten, sumernas rike, Babylonien, Persien, Indien, Kina, o.s.v. ...). Dessa samhällen vilade på jordbruket, men jordägarna var antingen adelsmän, kyrkor eller kungar (representerade av ämbetsmän eller ombud för den kungliga statskassan).
"Yrkessatiren", som redigerades i faraonernas Egypten för 3 500 år sedan, har gett oss en beskrivning av böndernas utsugning genom de kungliga skrivarna, där dessa jämförs med skadedjur och parasiter av de överansträngda jordbrukarna.
Den grekisk-romerska antikens samhälle var baserat på slaveri. Om dess kultur kunde uppnå en hög nivå, så beror detta delvis på det faktum att de antika städernas medborgare kunde ägna en större del av sin tid åt politisk, kulturell, konstnärlig och idrottslig aktivitet, eftersom det manuella arbetet i allt större utsträckning sköttes av enbart slavar.
All social ojämlikhet är inte klasskillnader. Löneskillnaden mellan en grovarbetare och en mycket kvalificerad arbetare gör dem inte till medlemmar av två olika samhällsklasser.
Klasskillnaden är en ojämnlikhet som har sina rötter i det ekonomiska livets struktur och normala gång och som bevaras och förstärks av epokens viktigaste sociala och juridiska institutioner.
Låt oss precisera denna definition genom några exempel:
För att bli en stor arbetsköpare i Belgien måste man samla ihop ett kapital på uppskattningsvis en halv miljon belgiska francs per anställd. En liten fabrik med 100 arbetare kräver alltså ett koncentrerat kapital på åtminstone 50 miljoner. Men nettolönen för en arbetare överstiger nästan aldrig 200 000 francs per år. Även om han arbetar i femtio år och inte lägger ut ett öre på att äta eller leva, kan han inte samla ihop tillräckligt mycket pengar för att bli kapitalist. Lönearbetet, som är ett av de utmärkande dragen i den kapitalistiska ekonomins struktur, utgör alltså en av rötterna till det kapitalistiska samhällets uppdelning i två fundamentalt olika klasser: arbetarklassen, vars inkomster aldrig låter den bli ägare till produktionsmedel, och kapitalistklassen, produktionsmedlens ägare.
Det är visserligen sant att inte bara egentliga kapitalister, utan också vissa tekniker kan nå chefsposter i företag. Men den tekniska utbildning som krävs är universitetsutbildning, och under de senaste årtiondena har bara 5-7% av de belgiska studenterna varit arbetarbarn. Detsamma gäller de flesta imperialistiska länder ...
De sociala institutionerna ger inte arbetarna tillträde till kapitalistisk egendom, både på grund av deras inkomster och den högre utbildningens utformning. De bevarar, konserverar och förevigar samhällets klassuppdelning, som den ser ut i dag.
Till och med i USA, där man självbelåtet pratar om "dugliga arbetarsöner som arbetat sig upp till miljardärer", visade en undersökning att 90% av cheferna i viktiga företag kom från stor- och mellanbourgeoisin.
Genom hela historien finner vi alltså en social ojämlikhet kristalliserad i klasskillnader. I alla dessa samhällen kan vi finna en klass vars arbete hela samhället lever på och en härskande klass som lever på andras arbete:
Bönder och präster, adelsmän eller ämbetsmän i Orientens kejsardömen; slavar och slavägare i den grekisk-romerska antiken; livegna och feodalherrar under senmedeltiden; arbetare och kapitalister under den kapitalistiska epoken.
Men den historiska tiden omfattar bara en bråkdel av människans liv på vår planet. Den föregås av den förhistoriska tiden, den epok av mänsklighetens existens, då skrivkonsten och civilisationen fortfarande var okända. Primitiva folk har levt under förhistoriska förhållanden till helt nyligen eller ända till våra dagar. Nu är det så att mänskligheten under större delen av sin existens inte känt till några klasskillnader.
Vi kan inse den grundläggande skillnaden mellan en sådan primitiv gemenskap och ett klassamhälle, genom att studera några av institutionerna i dessa gemenskaper.
Många antropologer har exempelvis beskrivit en sedvänja som man återfinner hos åtskilliga primitiva folk, som består i att man organiserar överdådiga fester efter skördarna. Antropologen Margaret Mead har beskrivit dessa fester hos papuafolket på Arapecherna (Nya Guinea). Alla som fått en skörd över genomsnittet bjuder hela familjen och alla grannarna, och festligheterna fortsätter tills större delen av överskottet har försvunnit. Margaret Mead tillägger:
"Dessa fester är en lämplig åtgärd för att hindra en individ från att ackumulera rikedom ..."
Antropologen Asch studerade sederna och systemet hos en stam i södra USA, hopisstammen. I motsats till förhållandet i vårt samhälle betraktar denna stam principen om individuell konkurrens som moraliskt förkastlig. När hopibarnen leker och utövar idrott, räknar de aldrig poäng och intresserar sig inte för vem som "vann".
När primitiva samhällen, som ännu inte är uppdelade i klasser, har jordbruk som sin viktigaste ekonomiska verksamhet och lever på ett bestämt område, inför de inte kollektivt brukande av jorden. Varje familj får åkrar med nyttjanderätt för en viss period. Men dessa åkrar omfördelas regelbundet för att undvika att en medlem av gemenskapen gynnas på de andras bekostnad. Betesmark och skogar används gemensamt. Detta system med bygemenskapen, som baseras på frånvaron av privat jordegendom, har återfunnits hos nästan alla jordens folk i jordbrukets inledningsskede. Det visar att samhället då ännu inte var uppdelat i klasser på bynivå.
De vanliga plattityderna som man ständigt hör, enligt vilka den sociala ojämlikheten har sina rötter i skillnader mellan individernas begåvning eller förmåga enligt vilka samhällets uppdelning i klasser är en produkt av "människans medfödda egoism", d.v.s. av den "mänskliga naturen", har alltså ingen som helst vetenskaplig grund. Den ena samhällsklassens förtryck av den andra är ingen produkt av "människans natur" utan ett resultat av samhällets historiska utveckling. Det har inte alltid varit så, och det kommer inte att vara så för all framtid. Samhället har inte alltid varit uppdelat på rika och fattiga, och kommer inte heller alltid att vara det.
Samhällets uppdelning i klasser och den privata äganderätten till jord och produktionsmedel är alltså inte alls produkter av "människans natur". De är produkter av samhällets och de ekonomiska och sociala institutionernas utveckling. Vi ska se varför de uppkommit och hur de kommer att försvinna.
Alltsedan samhället delats upp i klasser har människan faktiskt visat sin längtan tillbaka till det gamla livet i gemenskap. Uttryck för denna längtan finner vi i drömmen om en "guldålder" i gryningen av människans existens på jorden, en dröm som beskrivits av klassiska kinesiska, grekiska och latinska författare. Vergilius säger för övrigt rent ut att i denna guldålder delades skördarna gemensamt, vilket innebär att privategendom inte existerade.
Många berömda filosofer och vetenskapsmän betraktade samhällets uppdelning i klasser som roten till dess svårigheter och utarbetade planer för att avskaffa den.
Så här beskriver den grekiska filosofen Platon ursprunget till de olyckor som drabbade samhället: "Till och med den minsta stad är uppdelad i två delar, en stad för de fattiga och en stad för de rika, som står mot varandra som i ett krig."
De judiska sekterna, vars antal ökade kraftigt i början av vår tideräkning, och de första kristna kyrkofäderna, som fortsatte deras tradition på 200-400-talet, var också hängivna anhängare av en återgång till egendomsgemenskapen.
Sankt Barnabas skriver: "Du ska aldrig tala om din egendom, ty om du njuter dina andliga tillgångar i gemenskap, desto mer måste du njuta dina materiella tillgångar i gemenskap". Sankt Cypranius höll åtskilliga försvarstal för en jämlik fördelning av egendomen mellan alla människor. Johannes Chrysostomus var den första som utropade: "Egendom, det är stöld". Till och med Sankt Augustinus angav till att börja med privategendomen som ursprunget till alla sociala strider och våldsamheter, även om han ändrade inställning senare.
Denna tradition levde vidare på medeltiden, särskilt hos Fransiscus av Assisi och hos reformationens banbrytare: albigenserna och katarerna, Wycliffe, o.s.v. Så här sade en av reformationens banbrytare i England, John Ball, Wycliffes lärjunge, på 1300-talet: "Vi måste avskaffa träldomen och göra alla människor jämlika. De som kallar sig våra herrar konsumerar vad vi producerar ... De har vårt arbete att tacka för sin lyx."
I modern tid ser vi slutligen hur dessa planer på ett jämlikt samhälle blir alltmer preciserade, särskilt i engelsmannen Thomas Moores Utopia, i italienaren Campanellas Solstaden, i fransmannen Vaurasse d'Allais' verk (1600-talet), i Jean Mesliers Testamente och i landsmannen Morellys Naturkodex (1700-talet).
Förutom denna andes revolt mot social ojämlikhet, har det förekommit otaliga revolter i handling, d.v.s. uppror från de förtryckta klassernas sida mot förtryckarna. Alla klassamhällens historia är historien om klasskampen som söndersliter dem.
Denna kamp mellan den utsugande och den utsugna klassen eller mellan olika utsugande klasser antar de mest skilda former, beroende dels på vilket samhälle man undersöker och dels på vilket stadium av sin utveckling det befinner sig i.
I det så kallade "asiatiska produktionssättets" samhällen (den klassiska orientens riken) förekom det exempelvis ett stort antal revolter.
I Kina markerade otaliga bondeuppror ofta slutet på en gammal och inledningen till en ny dynastis välde. Även Japan har upplevt ett stort antal bondeuppror, framför allt på 1700-talet.
Under den grekiska och romerska antiken kom slavupproren i en oavbruten ström (det mest kända är det som leddes av Spartacus), vilket i stor utsträckning bidrog till det romerska rikets fall. Bland de egentliga "fria medborgarna" fördes en ursinnig kamp mellan skuldsatta bönder å ena sidan och köpmän och ockrare å den andra sidan, mellan egendomslösa och besuttna.
Under det feodala styret på medeltiden ställde klasstriderna feodalherrar mot fria kommuner baserade på enkel varuproduktion, hantverkare och köpmän i dessa kommuner, vissa hantverkare inne i städerna och bönderna runt dem. Det förekom framför allt våldsamma klasstrider mellan feodaladeln och bönderna som försökte frigöra sig från det feodala oket, strider som antog klart revolutionära former i jacquerierna i Frankrike, Wat Tylers krig i England, hussiternas krig i Böhmen och det tyska bondekriget på 1500-talet.
Den moderna tiden kännetecknas av klasskampen mellan adel och borgarklass, mellan hantverksmästare och gesäller, mellan rika bankirer och köpmän å ena sidan och städernas egendomslösa å den andra sidan, o.s.v. ... Dessa strider röjer vägen för de borgerliga revolutionerna, den moderna kapitalismen och proletariatets klasskamp mot borgarklassen.
| Läs vidare... |
|---|
| Bebel, A: Kvinnan och socialismen, Sthlm 1972, Rene Coeckelbergs Partisanförlag |
| Beer, M: Socialismens historia 1-2, Sthlm 1925-26 |
| Bucharin/Preobrasjenskij: Kommunismens ABC, Borås 1972, R. Coeckelbergs Partisanförlag |
| Engels F: Anti-Dühring (2:a och 3:e delen), Malung 1971, Arbetarkultur |
| Huberman, L: Människans rikedomar, Ystad 1965, Rabén & Sjögren |
| Lichtheim, G: Socialismens historia, Malmö 1972, Wahlström & Widstrand |
| Marx, K: Om förkapitalistiska produktionssätt, Sthlm 1970, Cavefors |
| Marx, K/Engels, F: Kommunistiska Manifestet, Sthlm 1968, Arbetarkultur |
| Reed, E: Women's Evolution, New York 1975, Pathfinder Press |
| Schimanski, F (red): Kvinnan och revolutionen, Helsingfors 1972, Cavefors |
Under större delen av sin förhistoriska tillvaro levde människan under ytterst knappa villkor.
Den för livsuppehället nödvändiga födan kunde hon bara skaffa sig genom att jaga, fiska eller samla frukter.
Människan levde som en parasit på naturen, eftersom hon inte ökade de naturresurser, som utgjorde grundvalen för hennes existens. Hon hade inte någon kontroll över dessa resurser. De primitiva samhällena är organiserade på ett sådant sätt att de skall garantera den kollektiva överlevnaden under ytterst svåra existensvillkor. Alla är skyldiga att delta i arbetet, och allas arbete är nödvändigt för att hålla samhället vid liv. Livsmedelsproduktionen räckte nätt och jämt till för att mätta kollektivet. Materiella privilegier skulle döma en del av stammen till svält, göra det omöjligt för den att arbeta rationellt och på så sätt undergräva förutsättningarna för det kollektiva överlevnaden. Detta är orsaken till att den sociala organisationen tenderar att bevara största möjliga jämlikhet inom gemenskapen under den här epoken av det mänskliga samhällets utveckling.
Antropologerna Hobhouse, Wheeler och Ginsberg har konstaterat en total frånvaro av sociala klasser hos alla stammar som inte kände till jordbruket.
Detta tillstånd av extrem knapphet förändras inte på något varaktigt sätt förrän människan kom på metoder att odla marken och föda upp djur. Jordbruket, den största ekonomiska revolutionen under mänsklighetens existens, är kvinnornas uppfinning, liksom en rad andra viktiga förhistoriska uppfinningar (framför allt krukmakarkonsten och vävkonsten).
Jordbruk förekom med säkerhet från och med ca 15 000 f. Kr. i åtskilliga delar av världen, troligen först i Mindre Asien, Mesopotamien, Persien och Turkestan. Därifrån spreds det så småningom till Egypten, Indien, Kina, Nordafrika och Medelhavsområdet. Denna revolution kallas för den neolitiska revolutionen, eftersom den ägde rum i en period av stenåldern då människans viktigaste redskap tillverkades av slipad sten (den yngre stenåldern).
Den neolitiska revolutionen gör det möjligt för människan att själv producera sina livsmedel och alltså - mer eller mindre - kontrollera sina egna livsvillkor. Den minskar det beroende av naturkrafterna som den primitiva människan levde i. Den gör det möjligt att skapa livsmedelsreserver, vilket i sin tur gör det möjligt att befria vissa medlemmar av gemenskapen från nödvändigheten att producera sin egen föda. Därmed kan en viss ekonomisk arbetsfördelning uppstå, en specialisering på olika yrken, vilket ökar det mänskliga arbetets produktivitet. I det primitiva samhället kunde en sådan specialisering bara antydas. Ty som en av de första spanska upptäcktsresandena sade apropå 1500-talets indier: "De (infödingarna) använder all sin tid till att samla föda, ty om de använde den på annat sätt, skulle svälten snart vara över dem."
Det är uppkomsten av ett stort och permanent överskott på livsmedel som leder till helt nya förutsättningar för samhällsorganisationen. Så länge överskottet är relativt litet och utspritt på olika byar, förändrar det inte bygemenskapens jämlika struktur. Det blir på sin höjd möjligt för gemenskapen att försörja vissa hantverkare och ämbetsmän, vilket exempelvis hinduiska byar gjort under årtusenden.
Men när överskottet från stora områden koncentreras hos militära eller religiösa ledare, eller när överskottet, genom förbättrade odlingsmetoder, blir större i en enstaka by, då kan det skapa förutsättningarna för uppkomsten av en social ojämnlikhet. Man kan utnyttja det till att föda krigsfångar eller plundringsexpeditioner. Det kunde man inte tidigare på grund av brist på föda. Man kan tvinga de besegrade att arbeta för segrarna i utbyte mot denna föda: så uppkom slaveriet i den grekiska världen.
Samma överskott kan användas till att föda en hel svärm av präster, soldater, ämbetsmän, stormän och kungar: så uppkom de härskande klasserna i den gamla Orientens riken (Egypten, Babylonien, Persien, Indien, Kina).
Till den ekonomiska arbetsfördelningen kommer en social arbetsfördelning. Samhällets produktion används inte längre i sin helhet till att tillfredsställa producenternas behov. Hädanefter delas den i två delar:
- den nödvändiga produktionen, d.v.s. den del av produktionen som livnär producenterna, utan vars arbete hela samhället skulle störta samman;
- det sociala överskottet, d.v.s. den överskottsproduktion som producenterna framställer, men som de besuttna klasserna lägger beslag på.
Så här beskriver historikern Heichelheim uppkomsten av de första städerna i den antika världen:
"Befolkningen i de nybildade städerna består ... till större delen av ett högre skikt, som lever på räntor (d.v.s. tillägnar sig jordbrukets överskottsproduktion - EM), sammansatt av stormän, adel och präster. Därtill måste man lägga de ämbetsmän, anställda och tjänare, som indirekt föds av detta högre skikt."
Uppkomsten av sociala klasser - producerande klasser och härskande klasser - ger på så sätt upphov till staten, vilken är den viktigaste institutionen för att bevara de givna sociala förhållandena, d.v.s. den sociala ojämlikheten. Samhällets uppdelning i klasser befästs genom att de härskande klasserna tillägnar sig produktionsmedlen.
Uppkomsten av sociala klasser, av vilka en tillägnar sig det sociala överskottet, resulterar i en social kamp. Det är ett tillstånd som bara kan bestå genom en ständig social kamp. Men samtidigt är det en oundviklig etapp i ekonomins utveckling, eftersom det möjliggör särskiljandet av två grundläggande ekonomiska funktioner, produktionsfunktionen och ackumulationsfunktionen.
I det primitiva samhället är alla arbetsföra män och kvinnor huvudsakligen sysselsatta med framställningen av livsmedel. Under sådana villkor kan de inte ägna mycket tid åt att tillverka och lägga upp lager av arbetsredskap, åt att specialisera denna tillverkning, systematiskt söka efter andra arbetsredskap, lära sig komplicerade arbetsmetoder (som t.ex. metallframställning) eller systematiskt observera naturfenomen m.m. ...
Produktionen av ett socialt överskott gör det möjligt att ge en del av mänskligheten tillräckligt med tid över för att kunna ägna sig åt alla dessa aktiviteter vilka gynnar arbetsproduktivitetens tillväxt.
Denna "fritid" betyder därför för civilisationens början utvecklingen av de första vetenskaperna (astronomi, geometri, hydrografi, mineralogi, mm) och skrivkonsten.
Särskiljandet av det intellektuella arbetet och det manuella arbetet, ett resultat av denna "fritid", utvecklas parallellt med samhällets uppdelning i klasser.
Samhällets uppdelning i klasser är följaktligen en förutsättning för historiens framåtskridande, så länge som samhället är alltför fattigt för att låta alla sina medlemmar ägna sig åt intellektuellt arbete (åt ackumulationsfunktionerna). Men framåtskridandets pris år mycket högt. Ända till den moderna kapitalismens gryning var det bara de besuttna klasserna som fick del av den växande arbetsproduktivitetens välsignelser. Trots alla tekniska och vetenskapliga framsteg under de 4 000 år som skiljer den antika civilisationens första skede från 1500-talet förändras inte situationen för den indiska, kinesiska, egyptiska eller ens den grekiska bonden eller slaven på något påtagligt sätt.
När det överskott som produceras av det mänskliga samhället, det sociala överskottet, inte är tillräckligt stort för att befria hela mänskligheten från tvånget att ständigt arbeta, då är varje social revolution som försöker återupprätta den primitiva jämlikheten mellan människorna på förhand dömd att misslyckas. Det finns då bara två vägar ur den gamla sociala ojämlikheten:
a) antingen måste man medvetet undanröja det sociala överskottet och återvända till det primitiva livets extrema knapphet. I så fall kommer teknikens nya framsteg snabbt åter att framkalla samma sociala ojämlikhet som man ville avskaffa.
b) Eller måste man beröva den gamla besuttna klassen dess ställning till förmån för en ny besutten klass.
Detta var vad som hände med framför allt det romerska slavupproret under Spartacus, de första kristna sekterna och klostren, de olika bondeupproren som kom slag i slag i Kina, taboriternas uppror i Böhmen på 1400-talet, de av immigranter bildade kommunistiska kolonierna i Amerika, o.s.v.
Även om vi inte vill påstå att den ryska revolutionen skulle ha lett till samma situation, så måste man söka förklaringen till den nya och förvärrade ojämlikheten i Sovjetunionen i Rysslands fattigdom omedelbart efter revolutionen i produktivkrafternas otillräckliga utveckling och i revolutionens isolering till ett lågt utvecklat land på grund av den centraleuropeiska revolutionens nederlag under perioden 1918-1923.
Ett jämlikt samhälle grundat på överflöd och inte på fattigdom - socialismens mål - kan bara växa fram på grundval av en utvecklad ekonomi. Det sociala överskottet måste vara så stort att alla producenter kan befrias från ett avtrubbande arbete och få tillräckligt med tid över för att kollektivt kunna fylla de ledande funktionerna i det ekonomiska och sociala livet (ackumulationsfunktionen).
Varför krävdes det 15 000 års socialt överskott, innan människornas ekonomi kunde utvecklas tillräckligt, för att låta oss skymta en socialistisk lösning på den sociala ojämlikheten? Så länge de besuttna klasserna tillägnar sig det sociala överskottet i form av produkter (bruksvärden) utgör deras egen konsumtion (den improduktiva konsumtionen) gränsen för den produktionstillväxt som de vill få till stånd.
Den antika Orientens präster och kungar; den grekisk-romerska antikens slavägare; de kinesiska, indiska, japanska, bysantinska och arabiska köpmännen och adelsmännen; medeltidens feodaladel, ingen hade intresse av att öka produktionen ytterligare, när de samlat ihop tillräckligt med livsmedel, lyxkläder och konstverk i sin slott och palats. Det finns en gräns för konsumtionen och lyxen som är omöjlig att överskrida (ett lustigt exempel från Hawaiiöarnas feodala samhälle: mat är där den enda formen för det sociala överskottet, och den sociala prestigen är därför beroende av respektive persons vikt).
Först när det sociala överskottet antar formen av pengar - mervärde - och inte längre bara kan användas till konsumtion, utan också till förvärv av produktionsmedel, först då får den nya härskande klassen - borgarklassen - intresse av en obegränsad produktionstillväxt. Därmed skapas de nödvändiga sociala förutsättningarna för att praktiskt utnyttjande av alla tekniska uppfinningar i produktionen, d.v.s. de nödvändiga förutsättningarna för den moderna industrikapitalismens uppkomst.
| Läs vidare... |
|---|
| Engels, F: Anti-Dühring, Malung 1971, Arbetarkultur |
| Mandel, E: Marxist Economic Theory (kap 1), London 1962, Merlin Press |
| Marx, K/Engels, F: Kommunistiska Manifestet, Sthlm 1968, Arbetarkultur |
I det primitiva klasslösa samhället sköttes de administrativa funktionerna av alla medborgare. Alla bar vapen. Alla deltog i de möten som fattade beslut om det kollektiva livet och samhällets förhållande till världen runtomkring. Interna konflikter avgjordes också av kollektivets medlemmar.
Det finns förvisso ingen anledning att idealisera situationen i de primitiva samhällena, som levde under klan- eller stamkommunismens välde. Samhället var oerhört fattigt. Människan levde i naturkrafternas våld. Även om sederna, vanorna och reglerna som användes för att avgöra inre och yttre konflikter tillämpades kollektivt, så var de präglade av okunnighet, fruktan och magisk övertro. Vad man måste betona å andra sidan, det är att samfundet styrde sig självt, inom gränser som sattes av dess kunskaper och möjligheter.
Det stämmer alltså inte att begreppen "samhälle", "mänskligt samfund" och "stat" är praktiskt taget identiska och betyder samma sak i olika tidsåldrar. Tvärtom: i tusentals och åter tusentals år har människan levt i samfund som inte kände till någon stat.
Staten föds när funktioner som ursprungligen sköttes av samtliga medlemmar av samhället uteslutande förbehålls en särskild grupp människor:
- en armé i stället för massan av beväpnade medborgare; - särskilda domare i stället för massan av medborgare som dömer sina likar;
- ärftliga ledare, kungar och adelsmän, i stället för tillfälligt utsedda och alltid avsättbara representanter eller ledare för olika aktiviteter;
- "producenter av ideologi" (präster, lärda, lärare, filosofer, skrivare, mandariner) skilda från resten av kollektivet.
Statens födelse är alltså resultatet av en dubbel förändring: dels uppkomsten av ett permanent socialt överskott, som befriar en del av samhället från tvånget att arbeta för att överleva, en del som på så sätt får de materiella förutsättningarna för att kunna specialisera sig på ackumulations- och förvaltningsfunktionerna; dels en social och politisk omvandling som gör det möjligt att utestänga resten av samfundets medlemmar från utövandet av de politiska funktionerna, vilket tidigare var allas rättighet.
Redan det faktum att funktioner, som tidigare utövats av kollektivets samtliga medlemmar från och med ett visst ögonblick förbehålls en särskild grupp människor, visar att det finns folk som har intresse av detta privilegium. Det är de härskande klasserna som organiserar sig för att utestänga de utsugna och produktiva klassernas medlemmar från funktioner, som skulle göra det möjligt för dem att avskaffa den utsugning de påtvingats.
Exemplet med armén och beväpningen är det mest slående beviset. De härskande klasserna uppstår genom att en del av samhället tillägnar sig det sociala överskottet. I många afrikanska stammar och byar har man under loppet av de senaste århundradena kunnat bevittna en upprepning av samma utveckling som ledde till statens uppkomst i Orientens äldre riken (Egypten, Mesopotamien, Persien, Kina, Indien, m.fl.). Gåvor, presenter och tjänster i form av ömsesidig hjälp, som man tidigare gav alla hushåll frivilligt, blir gradvis obligatoriska, förvandlas till räntor, skatter och dagsverken.
Men det återstår att säkerställa detta obligatoriska givande. Och det görs främst genom vapentvång. Grupper av beväpnade män - de må kallas soldater, poliser, pirater eller banditer - tvingar jordbrukarna och boskapsuppfödarna, senare också hantverkarna och köpmännen att avstå från en del av sin produktion till förmån för de härskande klasserna. I detta syfte bär de vapen och de måste hindra producenterna från att också beväpna sig.
I den grekisk-romerska antiken var det uttryckligen förbjudet för slavarna att ha vapen. Detsamma gäller medeltidens livegna. De första slavarna, och de första livegna, var för övrigt ofta krigsfångar som fått behålla livet, eller bönder från erövrade områden, d.v.s. offer för en process som avväpnar vissa och ger andra monopol på beväpning.
I denna mening har Friedrich Engels rätt, när han sammanfattningsvis definierar staten som en grupp av beväpnade män. Visserligen fyller staten också andra funktioner än att beväpna den härskande klassen och avväpna den produktiva klassen. Men när allt kommer omkring fungerar den som ett tvångsinstrument för en del av samhället mot en annan. Det finns ingenting i historien som rättfärdigar den liberalt-borgerliga tesen, enligt vilken staten skulle uppstått genom ett "kontrakt", en av samfundets samtliga medlemmar frivilligt ingången "överenskommelse". Tvärtom bekräftar allt att den är ett resultat av våld och tvång, utövat av några av samfundets medlemmar mot andra.
Om statens uppkomst gör det möjligt för de härskande klasserna att permanent tillägna sig det sociala överskottet, så gör denna tillägnelse det möjligt för dem att betala statsapparatens medlemmar. Ju större det sociala överskottet är, desto mer kan staten bygga upp sin struktur och öka antalet soldater, ämbetsmän och ideologer.
Statens utveckling under medeltidens feodalism visar särskilt tydligt på detta förhållande. När feodalismen står på höjdpunkten är varje feodalherre arméchef, skatteindrivare, myntpräglare och högste chef för förvaltningen och ekonomin på sitt område. Men efterhand som vissa områden blir större, efterhand som en hierarki inom adeln utvecklas och hertigar och grevar med makt över avsevärda landområden gör sitt inträde, blir det omöjligt för dem att själva utöva alla dessa funktioner. Detta gäller i ännu högre grad kungar och kejsare.
Därför dyker det upp personer som förkroppsligar särskiljandet av dessa funktioner: fogdar och marskalker, ministrar och sekreterare, o.s.v.
Men av titlarnas ursprung framgår det att alla dessa personer från början var stormannens slavar eller livegna, d.v.s. totalt beroende av den härskande klassen.
Även om staten när allt kommer omkring är en grupp av beväpnade män, och den härskande klassens makt i sista hand vilar på våldsamt tvång, så kan den ändå inte helt inskränka sig till detta tvång.
Napoleon Bonaparte myntade uttrycket att man kan göra allt med bajonetter, utom att sätta sig på dem. Ett klassamhälle som bara förfogade över väpnat våld skulle befinna sig i permanent inbördeskrig, d.v.s. i ett tillstånd av ytterst allvarlig kris.
För att befästa den ena klassens herravälde över den andra, är det alltså absolut nödvändigt att producenterna, den utsugna klassens medlemmar, fås att acceptera minoritetens tillägnelse av det sociala överskottet som något oundvikligt, bestående och rättvist. Detta är anledningen till att staten inte bara fyller en repressiv funktion, utan också en ideologisk och integrerande funktion.
Utmärkande för mänskligheten är att den bara kan säkerställa sitt uppehälle genom socialt arbete, vilket innebär att det skapas sociala relationer mellan människorna.
Dessa oumbärliga relationer förutsätter med nödvändighet kommunikationer, ett språk, vilket gör det möjligt att utveckla medvetandet, tänkandet, begreppsproduktionen. Alla viktiga händelser i människans liv åtföljs alltså av reflexioner över händelser i människans huvud. Men dessa reflexioner görs inte på ett helt spontant sätt. Varje individ hittar inte ständigt på nya föreställningar. De flesta människor tänker med hjälp av föreställningar, som de fått från skolan eller kyrkan, i våra dagar också från radio och TV, reklam och tidningar. Produktionen av föreställningar, och system av föreställningar som kallas ideologier, är alltså mycket begränsad. Även den är förbehållen en liten minoritet av samhället.
I varje klassamhälle är den härskande ideologin den härskande klassens ideologi. Detta framför allt därför att producenterna av ideologi är materiellt beroende av det sociala överskottets ägare och "arbetar för deras räkning". I den äldre medeltiden underhölls poeter, målare och filosofer i ordets verkliga mening av adelsmännen och kyrkan (som var en stor feodal jordägare vid sidan av adeln). När den sociala och ekonomiska situationen förändras, börjar också köpmän och bankirer uppträda som uppbackare av litterära, filosofiska och konstnärliga verk. Det materiella beroendet är inte mindre tydligt. Vi måste vänta ända till kapitalismens uppkomst, för att det skulle komma fram producenter av ideologi vilka inte längre arbetar i direkt beroende av den härskande klassen, utan för en "anonym marknad". Dessutom ger varje särskilt samhälle upphov till olika sätt att tänka, till "dominerande former för ideologisk produktion", som är ett resultat och en avspegling av dess sätt att organisera den materiella produktionen.
I ett primitivt samhälle, som lever under naturkrafternas tyranni, är mycket få individer benägna att ifrågasätta religionerna, som gör naturkrafterna till gudar, eller magin som försöker blidka dem. I det feodala samhället avspeglas de livegnas mycket starka materiella beroende av adeln - det inskränkta livet på adelns gods, den dåligt utvecklade handeln och den monetära ekonomin - religionens enorma grepp över själarna. De utsugna ser ingen annan tröst än hoppet om ett bättre liv efter detta.
I ett samhälle där varuproduktionen utvecklas språngartat, där varje individ framstår som ägare, fri säljare och köpare av varor på en anonym marknad, kan individualismen och rationalismen utvecklas mycket friare. Religionens orörliga strukturer ifrågasätts. Kampen för varje individs rätt att tolka bibeln efter sitt eget samvete kan utvecklas. Reformationen, ateismen och den filosofiska materialismen kungör sin ankomst.
Hur som helst är den härskande ideologins funktion obestridligen att stabilisera samhället sådant det är, d.v.s. klassherraväldet. Rätten beskyddar och rättfärdigar den dominerande egendomsformen. Familjen spelar samma roll. Religionen lär de utsugna att acceptera sitt öde. De politiska idéerna och den dominerande moralen försöker rättfärdiga den härskande klassens välde med sofismer eller halvsanningar (jfr Goethes tes, som han formulerade under och mot den franska revolutionen, enligt vilken oordningen som framkallas av kampen mot orättvisan är värre än orättvisan själv. Sensmoral: ändra inte den rådande ordningen).
Men även om varje epoks härskande ideologi är den härskande klassens ideologi, så innebär det inte alls att de enda idéer som finns i ett givet klassamhälle är den härskande klassens idéer. Förenklat kan man säga att det i allmänhet cirkulerar åtminstone tre stora kategorier av idéer i ett klassamhälle:
De idéer som är förhärskande och speglar den för tillfället härskande klassens intressen;
de gamla härskande klassernas idéer. Även om de redan besegrats och avlägsnats från makten, så fortsätter de att påverka människorna. Detta beror på medvetandets tröghet, som alltid släpar efter i förhållande till den materiella verkligheten. Överförandet och spridandet av idéer sker delvis oberoende av det som försiggår i den materiella produktionens sfär. De kan alltså förbli påverkade av samhällskrafter, som redan förlorat sin dominerande ställning;
den nya revolutionära klassens idéer, som är på uppgång, som fortfarande är behärskad, men redan har inlett kampen för sin frigörelse, och åtminstone delvis måste frigöra sig från sina förtryckares idéer, innan den kan avskaffa förtrycket i verkligheten.
1800-talets Frankrike är här ett mycket typiskt exempel. Den härskande klassen är bourgeoisin. Den har sina egna tänkare, jurister, ideologer, filosofer, moralister och författare, från seklets början till dess slut. Den halvfeodala adeln störtades som härskande klass av den stora franska revolutionen. Den återfick inte makten, när bourbonerna återinsattes 1815. Men dess ideologi, och i synnerhet den högpåvliga klerikalismen, utövade ett starkt inflytande under flera decennier, inte bara över resterna av adeln, utan också över delar av bourgeoisin, över småborgerliga skikt (bönder) och till och med över arbetarklassen.
Bredvid den borgerliga ideologin och den halvfeodala ideologin utvecklades emellertid redan den proletära ideologin, först babouvisternas och blanquisternas ideologi, sedan kollektivisternas, vilken utmynnade i marxismen och Pariskommunen.
Ju stabilare ett klassamhälle är, ju mindre den härskande klassens herravälde ifrågasätts, desto mer reduceras klasskampen till begränsade konflikter som inte ifrågasätter samhällets struktur, vilken marxister kallar produktionsförhållanden eller produktionssätt. Å andra sidan: ju mer skakad ett visst produktionssätts ekonomiska och sociala jämvikt är, desto mer ifrågasätts den härskande klassens välde och desto snabbare utvecklas klasskampen fram till den punkt, där det ställer frågan om störtandet av detta herravälde, frågan om den sociala revolutionen, på dagordningen.
En social revolution bryter ut när de utsugna och förtryckta klasserna inte längre accepterar utsugningen som oundviklig, bestående och rättvis, när de inte längre låter sig skrämmas eller hejdas av de styrandes väpnade tvång och inte heller accepterar ideologin som rättfärdigar deras styre samt när de samlat ihop den materiella och moraliska styrka som krävs för att störta den härskande klassen.
En sådan situation uppstår på grund av djupgående ekonomiska förändringar. Den existerande sociala organisationen, det givna produktionssättet, som under en viss period gjort det möjligt för produktivkrafterna och samhällets materiella rikedom att utvecklas, har då blivit ett hinder för deras fortsatta utveckling. Produktionens tillväxt råkar i konflikt med sin sociala organisation, med de sociala produktionsförhållandena; detta är den yttersta orsaken till alla sociala revolutioner i historien.
En social revolution ersätter en klass herravälde med en annan klass' herravälde. Den förutsätter att den gamla härskande klassen berövas statsmakten. Alla sociala revolutioner åtföljs alltså av en politisk revolution. De borgerliga revolutionerna kännetecknas i allmänhet av att den absoluta monarkin avskaffas och den politiska makten läggs i händerna på församlingar valda av borgarklassen.
Generalstaterna undanröjde den spanske konungen Filip II:s makt under revolutionen i nederländerna. Det engelska parlamentet avskaffade Charles I:s absolutism i den engelska revolutionen 1649. Den amerikanska kongressen fråntog Georg III makten över de 13 kolonierna. Den franska revolutionens olika församlingar krossade bourbonernas monarki.
Men även om varje social revolution samtidigt är en politisk revolution, så är varje politisk revolution inte nödvändigtvis en social revolution. En revolution som bara är politisk innebär att en form av herravälde, en statsform baserad på en viss klass, på revolutionär väg ersätts med en annan statsform baserad på samma klass.
Sålunda var de franska revolutionerna 1830, 1848 och 1870 politiska revolutioner, som gav upphov till julimonarkin, den 2:a republikan, det andra kejsardömet och den 3:e republiken, alla olika politiska regeringsformer för en och samma klass: borgarklassen. I allmänhet förändrar politiska revolutioner statsformen enligt de intressen som dominerar inom olika skikt och fraktioner av samma klass, vilka efterträder varandra vid makten. Men det grundläggande produktionssättet förändras inte alls av dessa revolutioner.
| Läs vidare... |
|---|
| Bucharin, N: Den materialistiska historieuppfattningen, Sthlm 1923 |
| Engels, F: Familjen, privategendomen och statens ursprung, Gbg 1973, Arbetarkultur |
| Gorter, H: Socialismens ABC, den historiska materialismen berättad för arbetare, Malmö 1921 |
| Höglund m.fl.: Det befästa fattighuset, anti-militaristisk och
socialistisk handbok, Halmstad 1971 (faksimil, 1 uppl. Sthlm 1914), R. Coeckelbergs Partisanförlag |
| Mandel, E: The Marxist Theory of the State, New York 1969, Pathfinder Press |
| Mandel, E: Senkapitalismen (del 2, kap 15), Kristianstad 1974, R. Coeckelbergs Partisanförlag |
| Miliband, R: Statsmakten i det kapitalistiska samhället, Halmstad 1970, Rabén & Sjögren |
| Törngren, A: Opium för folket, till kritiken av religionshistorien, Sthlm 1969, Cavefors |
I det primitiva samhället, och sedan i den av den neolitiska revolutionen skapade bygemenskapen, var produktionens huvudsakliga syfte att tillfredsställa de produktiva kollektivens behov. Byteshandel förekom bara sporadiskt, och den berörde bara en mycket liten del av samhällets produkter.
En sådan produktionsform förutsätter en bestämd organisering av arbetet. Arbetet är därför socialt. Den som säger bestämd organisering av arbetet säger inte nödvändigtvis medveten organisering (förvisso inte vetenskaplig) och inte heller noggrann organisering. Mycket kan lämnas åt slumpen, just eftersom den ekonomiska verksamheten inte behärskas av strävan efter privat rikedom. Sederna, förfädernas åsikter, vanorna, riterna, religionen och magin kan bestämma den produktiva verksamhetens rytm och växlingar. Men den är hela tiden främst inriktad på kollektivens omedelbara behovstillfredsställelse, inte på byte eller berikning som mål i sig.
Ur en sådan organisering av det ekonomiska livet växer det gradvis fram en rakt motsatt form av ekonomisk organisation. Genom arbetsfördelningens utveckling och uppkomsten av ett visst överskott, börjar kollektivets arbetsförmåga gradvis delas upp i mindre enheter (storfamiljer, patriarkaliska familjer), som arbetar oberoende av varandra. Arbetets privata karaktär och den privata äganderätten till arbetsprodukterna, d.v.s. till produktionsmedlen, skiljer samhällets medlemmar åt. Det hindrar dem från att knyta bestämda och direkta ekonomiska och sociala förbindelser med varandra. Dessa enheter eller individer står inte längre i direkt förbindelse med varandra i det ekonomiska livet. Deras förhållande till varandra förmedlas via bytet av deras arbetsprodukter.
Varan är en produkt av socialt arbete vilken är avsedd att bytas av producenten, och som inte konsumeras av honom eller kollektivet som han ingår i. Den förutsätter alltså en samhällssituation som är helt olik den där merparten av produkterna är avsedda att konsumeras direkt av de kollektiv som producerar dem. Det finns naturligtvis övergångsfall (t.ex. våra dagars småjordbruk, som säljer ett litet överskott på marknaden). Men för att inse den grundläggande skillnaden mellan en situation där man i huvudsak producerar för producenternas direkta konsumtion och en situation där man producerar för byte, kan vi påminna oss den tyske socialisten Ferdinand Lassalles spydiga svar till en samtida liberal ekonom: begravningsentreprenören herr Dupont-Dupont tillverkar utan tvekan först likkistor åt sig själv och medlemmarna av sitt hushåll, för att sedan inte sälja mer än överskottet som han får kvar...
Varuproduktionen uppkom först i Mellersta Östern för 10 000 till 12 000 år sedan, inom ramen av en första grundläggande arbetsfördelning mellan professionella hantverkare och bönder, d.v.s. som en följd av de första städernas uppkomst. En ekonomi som domineras av produktion för byte, men där producenterna förblir herrar över sina produktionsvillkor, kallar vi enkel varuproduktion.
Även om det funnits många former av enkel varuproduktion, särskilt under antiken och inom det asiatiska produktionssättet, så fick den sitt viktigaste uppsving i Nord- och Mellanitalien och i södra och norra Nederländerna på 1300- till 1500-talet, då livegenskapen försvagades i dessa områden och varuägarna som möttes på marknaden i stort sett var fria och hade mer eller mindre lika rättigheter.
Just varuägarnas relativa frihet och jämlikhet i ett samhälle uppbyggt på enkel varuproduktion, gör det möjligt för oss att förstå själva bytets funktion: det skall trygga kontinuiteten i de viktigaste 1 produktiva verksamheterna, trots en redan avancerad arbetsfördelning, och trots att dessa verksamheter inte längre styrs av kollektivets eller dess härskares medvetna beslut.
Den arbetsorganisering, som vilade på en bestämd och i förväg angiven fördelning av arbetskraften mellan olika verksamhetsområden för att så långt som möjligt tillfredsställa samhällets behov, ersätts nu av en mer eller mindre "anarkisk" och "fri" arbetsfördelning, där slumpen tycks styra denna fördelning av levande och döda (arbetsredskap) produktiva resurser. Bytet och dess resultat ersätter nu den traditionella eller medvetna planeringen av resursfördelningen. Men det måste ske på ett sådant sätt att det ekonomiska livets kontinuitet tryggas (visserligen till priset av många "olycksfall i arbetet", kriser, avbrott i reproduktionen) och i stort sett alla de viktigaste verksamheterna finner utövare.
Det är själva det sätt enligt vilket själva bytet regleras som säkerställer detta resultat, åtminstone på medellång sikt. Varorna byts efter den arbetsmängd som krävs för att producera dem. Produkten av en arrendators arbetsdag byts mat produkten av en vävares arbetsdag. Just när den enkla varuproduktionen uppkommer, när arbetsfördelningen mellan hantverkaren och bonden är outvecklad, när många hantverkssysslor fortfarande utförs på gården, är det uppenbart att bytet bara kan baseras på en sådan likvärdighet. Om inte, skulle man snart överge sådana produktiva verksamheter som belönades sämre än andra. Så skulle det uppstå brist på det området. Denna brist skulle få priset att stiga, och producenternas belöning skulle alltså också bli större. Därför sker det en omfördelning av den produktiva verksamheten mellan de olika sektorerna, varigenom denna likvärdighet återupprättas: för en viss mängd lämnat arbete får man tillbaka samma värdemängd i utbyte.
"Värdelagen" kallar vi den lag som styr varubytet och som via detta byte fördelar arbetskraften och alla produktiva resurser mellan de olika verksamhetsgrenarna. Det rör sig alltså om en ekonomisk lag som huvudsakligen baseras på en form av arbetsorganisering och på förbindelser mellan människorna, vilka är annorlunda än de som bestämmer organiseringen av en ekonomi, som planeras enligt de förenade producenternas sedvänja eller medvetna val.
Värdelagen garanterar att arbetet som blivit privat erkänns socialt. Därför måste den fungera enligt objektiva kriterier lika för alla. Det är alltså otänkbart att en lat skomakare, som behöver två arbetsdagar för att tillverka ett par skor som en skicklig skomakare skulle ha gjort på en arbetsdag, skulle ha framställt dubbelt så mycket värde som den senare. Om marknaden skulle fungera så och belöna lathet eller bristande yrkesskicklighet, skulle ett samhälle uppbyggt på arbetsfördelning och privat arbete snabbt gå tillbaka eller rent av gå under.
Det är därför arbetsdagarnas likvärdighet, som garanteras av värdelagen, är en likvärdighet mellan arbete på den socialt genomsnittliga produktivitetsnivån. I ett förkapitalistiskt samhälle är detta genomsnitt i allmänhet stabilt och känt av alla, ty produktionstekniken utvecklas där mycket långsamt eller inte alls. Vi säger alltså att varornas värde bestäms av den socialt nödvändiga arbetsmängd som krävs för att producera dem.
I den enkla varuproduktionen kommer småjordbrukaren och småhantverkaren till marknaden med produkterna av sitt arbete. De säljer dem för att kunna köpa produkter som de behöver för sin dagliga konsumtion och som de inte tillverkar själva. Deras aktivitet på marknaden kan sammanfattas i formeln: sälja för att köpa.
Den enkla varuproduktionen kräver emellertid mycket snart att det skapas ett allmänt accepterat bytesmedel (även kallat "allmän ekvivalent"), för att underlätta bytet. Detta bytesmedel, möt vilket alla varor utan åtskillnad är utbytbara, är pengarna. I och med uppkomsten av pengar, kan som ett resultat av den sociala arbetsfördelningens nya utveckling en annan social gestalt, en annan samhällsklass, dyka upp: innehavaren av pengar, skild från innehavaren av vanliga varor, och dennes motsats. Det är ockraren eller den på internationell handel specialiserade köpmannen.
Denna innehavare av pengar spelar en helt annan roll på marknaden än småjordbrukaren eller hantverkaren. När han kommer till marknaden med en viss summa pengar, gäller det inte för honom att sälja för att köpa, utan tvärtom att köpa för att sälja. Hantverkaren eller bonden säljer för att köpa en annan vara än den de själva producerar; men operationens mål är fortfarande att tillfredsställa mer eller mindre omedelbara behov. Innehavaren av pengar kan däremot inte "köpa för att sälja" bara för att tillfredsställa sina behov. För bankiren eller köpmannen vore det meningslöst att "köpa för att sälja", om de inte säljer för en summa som är större än den de hade med sig till marknaden. Att öka sina pengars värde med ett mervärde, d.v.s. berikningen som mål i sig, där har vi meningen med ockrarens och köpmannens aktivitet.
Kapital - ty det är sådant det handlar om, i dess ursprungliga och elementära form av penningkapital - är alltså varje värde som strävar efter att tillägna sig ett mervärde, som används för att skapa mervärde. Denna marxistiska definition av kapitalet skiljer sig från den vanliga definitionen i borgerliga handböcker, enligt vilken helt enkelt varje arbetsredskap eller rent av ännu vagare "varje varaktig tillgång" är kapital. Enligt den definitionen var den första apan som slog på ett bananträd med en käpp för att få tag på en banan också den förste kapitalisten...
Låt oss betona det ännu en gång: liksom alla andra "ekonomiska kategorier" kan kategorin "kapital" bara förstås om man uppfattar den såsom baserad på ett socialt förhållande mellan människorna: ett förhållande som gör det möjligt för ägaren av kapital att tillägna sig mervärde.
Förekomsten av kapital är inte detsamma som förekomsten av ett kapitalistiskt produktionssätt. Tvärtom har kapital existerat och cirkulerat i tusentals år, innan det kapitalistiska produktionssättet utvecklades i Västeuropa på 1400- och 1500-talet.
Ockraren och köpmannen dyker först upp i förkapitalistiska samhällen, slavsamhällen, feodala samhällen eller samhällen som vilar på det asiatiska produktionssättet. Där är de huvudsakligen verksamma utanför produktionssfären. De inför pengar i ett "naturligt" samhälle (i allmänhet kommer pengarna från utlandet), inför lyxprodukter från avlägsna länder, och garanterar ett minimum av kredit åt de härskande klasserna som saknar rörlig förmögenhet, liksom åt kungarna och kejsarna.
Ett sådant kapital är politiskt svagt, oskyddat mot skatteutpressning, plundring och konfiskering. Det är för övrigt dess vanliga öde; därför skyddar det svartsjukt sin skatt, gömmer den till och med delvis och aktar sig noga för att investera allt, av rädsla för att få det konfiskerat. En del av de rikaste kapitalägargrupperna under medeltidens första århundraden utsattes för sådana konfiskationer, ex vis Templiers på 1300-talet i Frankrike. De italienska bankirer som finansierade de engelska kungarnas krig gick miste om allt, eftersom kungarna inte betalade tillbaka sina skulder.
Inte förrän det politiska styrkeförhållandet ändrats, så att sådana direkta eller indirekta konfiskationer blir allt svårare att genomföra, kan kapitalet ackumuleras - växa - på ett mer och mer kontinuerligt sätt. Då blir det möjligt för kapitalet att tränga in i produktionssfären, och därmed föds det kapitalistiska produktionssättet, den moderna kapitalismen.
Nu är kapitalinnehavaren inte längre bara ockrare, bankir eller köpman. Han äger produktionsmedel, hyr arbetskraft och organiserar produktionen. Han är fabrikant, manufakturägare eller industriägare. Mervärdet tas inte längre ur distributionssfären. Det produceras under loppet av själva produktionsprocessen.
1 det förkapitalistiska samhället, där kapitalägarna huvudsakligen är verksamma i cirkulationssfären, kan de tillägna sig mervärde bara genom att som parasiter exploatera andra samhällsklassers inkomster. Detta parasitära mervärde kan ha sitt ursprung antingen i en del av jordbruksöverskottet (t.ex. den feodala jordräntan), som först befinner sig i adelns eller prästerskapets händer, eller i en del av hantverkarnas och böndernas små inkomster. Detta mervärde är huvudsakligen en produkt av bedrägeri och plundring. Sjöröveri, plundring och slavhandel spelade den viktigaste rollen, när de arabiska, italienska, franska, flamländska, tyska och engelska köpmännen samlade ihop sina ursprungliga förmögenheter på medeltiden. En liknande roll spelade senare det faktum att man köpte varor under deras värde på avlägsna marknader, för att sedan sälja dem över deras värde i Medelhavsländerna eller Väst- och Centraleuropa.
Det är uppenbart att ett sådant mervärde bara år ett resultat av en omfördelning, en överföring. Samhällets rikedom som helhet växer knappast. De ena förlorar vad de andra tjänar. Faktum är att mänsklighetens totala rörliga förmögenhet bara ökade ytterst lite på tusentals år. Annorlunda blir det efter det kapitalistiska produktionssättets tillkomst, och orsaken till det är att mervärdet hädanefter inte helt enkelt tas ut ur varornas cirkulationsprocess. Det produceras nu utan avbrott, och växer alltså hela tiden i omfång, under själva produktionsprocessens gång.
Producenterna (slavar, livegna, bönder) i alla förkapitalistiska klassamhällen tvingades dela upp sin arbetsvecka, eller sin årliga produktion, i en del som de själva kunde konsumera (den nödvändiga produktionen) och en del som den härskande klassen tillägnade sig (det sociala överskottet). I den kapitalistiska fabriken sker detsamma, även om det döljs av varuförhållandets sken, vilket tycks styra kapitalistens och arbetarens "fria köp och försäljning" av arbetskraften.
När arbetaren börjar arbeta i fabriken, vid arbetsdagens (eller arbetsveckans) början, tillför han råvarorna som han bearbetar ett värde. Efter ett visst antal timmar (eller arbetsdagar), har han reproducerat ett värde som exakt motsvarar hans daglön (eller veckolön). Om han slutade arbeta i samma ögonblick, fick kapitalisten inte ett öre i mervärde. Men på de villkoren skulle kapitalisten uppenbarligen inte ha något intresse av att köpa denna arbetskraft. Liksom medeltidens ockrare eller köpman "köper han för att sälja". Han köper arbetskraften för att få ut mer av den än han gav för den. Detta "tillskott", denna "extra tilldelning", det är hans mervärde, hans profit. Om arbetaren producerar motsvarigheten till sin lön på 4 timmar, får han alltså arbeta 6, 7, 8 eller 9 timmar och inte 4. Under dessa 2, 3, 4 eller 5 "extra" timmar producerar han mervärde åt kapitalisten, för vilket han inte får något i gengäld.
Mervärdets ursprung är alltså merarbete, obetalt arbete, som kapitalisten tillägnar sig. "Men det är ju stöld", ropar någon. Svaret måste bli: "ja och nej". Ja, ur arbetarens synvinkel; nej, ur kapitalistens och "marknadslagarnas" synvinkel.
På marknaden köpte kapitalisten faktiskt inte "det värde som arbetaren hade producerat eller skulle producera". Han köpte inte hans "arbete", d.v.s. arbetet som arbetaren skulle utföra (om han gjort det, då skulle han verkligen gjort sig skyldig till ren och skär stöld, eftersom han kanske betalade 1 000 kronor för det som var värt 2 000 kronor). Han köpte arbetarens arbetskraft.
Denna arbetskraft har ett eget värde, liksom alla andra varor har sitt värde. Arbetskraftens värde bestäms av den mängd arbete som krävs för att reproducera den, d.v.s. av värdet av arbetarens och hans hushålls existensmedel. Mervärdets ursprung ligger i att det uppkommer att gap mellan det av arbetaren producerade värdet och värdet av de för hans uppehälle nödvändiga varorna. Detta gap beror på arbetets ökade produktivitet. Och kapitalisten kan tillägna sig vinsten av den ökade arbetsproduktiviteten, eftersom arbetskraften blivit en vara, eftersom arbetaren hamnat i en sådan situation att han inte längre kan producera sitt eget livsuppehälle.
Den moderna kapitalismen är en produkt av tre ekonomiska och sociala omvälvningar:
a) Producenterna skiljs från sina produktions- och existensmedel. Detta genomförs inom jordbruket huvudsakligen genom att småbönderna drivs bort från storgodsens jord som förvandlas till betesmark; inom hantverket genom att det medeltida skråväsendet bryts ned; genom hemindustrins utveckling; genom den privata tillägnelsen av jungfruliga jordreserver, o.s.v.
b) Uppkomsten av en samhällsklass som monopoliserar produktionsmedel: den moderna borgarklassen. Denna klass' uppkomst förutsätter till att börja med en ackumulation av kapital i form av pengar, sedan en förändring av produktionsmedlen som gör dem så dyra att bara ägare av ansenliga penningkapital kan skaffa sig dem. 1700-talets industriella revolution, som ställer produktionen på maskinernas grundval, förverkligar slutgiltigt denna omvandling.
c) Arbetskraften förvandlas till vara. Denna förvandling är ett resultat av uppkomsten av en klass som inte äger något annat än sin arbetskraft, och som, för att kunna överleva, är tvungen att sälja denna arbetskraft till produktionsmedlens ägare.
"Fattiga och eländiga människor, av vilka många har plikten och bördan att försörja kvinnor och mängder av barn, och som inte äger något annat än det de kan tjäna med sina händers arbete." En utmärkt beskrivning av det moderna proletariatet, hämtad från en petitionsskrivelse från slutet av 1500-talet i Leyde (Nederländerna).
Eftersom denna proletära massa inte har någon valfrihet - förutom valet mellan att sälja sin arbetskraft och permanent svält - så tvingas de att sälja arbetskraften till ett pris, som bestäms av de normala kapitalistiska villkoren på "arbetskraften", d.v.s. det socialt erkända livsminimum. Proletariatet är den klass som pga detta ekonomiska tvång, mer eller mindre kontinuerligt tvingas sälja sin arbetskraft.
| Läs vidare... |
|---|
| Dobb, M: Studier i kapitalismens utveckling, Sthlm 1973, Rabén & Sjögren |
| Introduktion till kapitalet, Gbg 1976, Förlaget Barrikaden |
| Luxemburg, R: What is Economics?, New York 1970, Pathfinder Press |
| Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press |
| Mandel, E: Inledning till marxismens ekonomiska teori, Kristianstad 1968, Cavefors |
| Mandel, E: Senkapitalismen, Kristianstad 1974, R. Coeckelbergs Partisanförlag |
| Marx, K: Lön, pris och profit, Sthlm 1971, Arbetarkultur |
| Sweezy, P: Teorin för den kapitalistiska utvecklingen, Sthlm 1973, Rabén & Sjögren |
Den kapitalistiska ekonomins funktionssätt har en rad utmärkande drag som är speciella för den. Vi ska nämna följande:
a) Produktionen är huvudsakligen en produktion av varor som är ämnade att säljas på marknaden. Om de producerade varorna inte säljs, kan de kapitalistiska företagen, och borgarklassen i sin helhet, inte realisera det av arbetarna producerade mervärdet, som ingår i de tillverkade varornas totala värde.
b) Produktionsmedlen är privategendom. Denna privategendom är först och främst inte en juridisk kategori, utan snarare en ekonomisk kategori. Den innebär att makten att förfoga över produktivkrafterna (produktionsmedlen och arbetskraften) inte tillhör kollektivet, utan är uppsplittrad på olika företag som kontrolleras av olika kapitalistgrupper (enskilda ägare, familjer, aktiebolag eller finansgrupper). Investeringsbesluten, som i stor utsträckning bestämmer den ekonomiska konjunkturen, fattas också oberoende av varandra, på basis av varje kapitalistiska enhets eller grupps privata och motstridiga intressen.
c) Produktionen sker för en anonym marknad. Den styrs av konkurrensens lagar. När produktionen inte längre begränsas av sedvänjan (som i de primitiva samhällena) eller av regler (som i medeltidens skråväsende) försöker varje enskilt kapital (varje ägare, varje företag eller varje kapitalistgrupp) få så hög omsättning som möjligt och lägga beslag på allt större delar av marknaden, utan att bry sig om liknande beslut som fattas av andra företag i samma bransch.
d) den kapitalistiska produktionens mål är att realisera största möjliga profit. De förkapitalistiska härskande klasserna levde på det sociala överskottet och konsumerade det i stort sett improduktivt (d.v.s. som privat konsumtion). Även kapitalistklassen konsumerar en del av det sociala överskottet, de realiserade profiterna, improduktivt. Men för att realisera dessa profiter måste den kunna sälja sina varor. Det innebär att den måste kunna bjuda ut dem på marknaden till ett lägre pris än konkurrenterna. Det effektivaste sättet att sänka produktionskostnaderna är att utvidga produktionens bas, d.v.s. producera mer med hjälp av allt bättre maskiner. Men detta kräver ständigt växande kapital. Det är alltså under konkurrensens piska som kapitalismen ser sig tvungen att försöka maximera profiten, för att kunna öka de produktiva investeringarna maximalt.
e) Den kapitalistiska produktionen framstår alltså inte bara som produktion för profit, utan också som produktion för kapitalackumulation. Kapitalismens logik förutsätter faktiskt att större delen av mervärdet ackumuleras produktivt (förvandlas till ytterligare kapital, mer maskiner, råvaror och arbetskraft), i stället för att konsumeras improduktivt.
Att produktionen har kapitalackumulation som mål leder till motsägelsefulla resultat. Å ena sidan innebär maskinernas ständiga utveckling ett uppsving för produktivkrafterna och arbetsproduktiviteten, vilket skapar de materiella grundvalarna för mänsklighetens frigörelse från tvånget att "arbeta i sitt anletes svett". Detta är kapitalismens historiskt progressiva funktion. Men å andra sidan innebär maskinernas utveckling, på grund av tvånget att maximera profiten och ackumulera allt större kapital, att arbetaren på ett allt brutalare sätt underordnas maskinen, att de arbetande massorna underordnas "marknadslagarna", som med jämna mellanrum ställer dem utan utbildning och arbete. Produktivkrafternas kapitalistiska uppsving innebär samtidigt en allt tydligare skärpning av arbetarnas alienering från sitt arbetsredskap, från produkten av sitt arbete, från sina arbets- och livsvillkor (inklusive konsumtionen och utnyttjandet av "fritiden") samt från sina i egentlig mening mänskliga förbindelser med andra medborgare (indirekt betyder den detsamma för alla medlemmar av det borgerliga samhället).
För att uppnå största möjliga profit och utveckla kapitalackumulationen maximalt, måste kapitalisterna i så stor utsträckning som möjligt minska den del av det nya, av arbetskraften producerade värdet, som tillkommer alla arbetare i form av löner. Storleken av detta nya värde, denna "skapade inkomst", bestäms faktiskt i själva produktionsprocessen, oberoende av alla fördelningsproblem. Den är proportionell till det totala antalet arbetstimmar som fullgörs av samtliga produktiva lönearbetare. Ju större del av den givna kakan som betalas ut i reallöner, desto mindre måste mervärdets andel bli. Ju mer kapitalisterna försöker öka mervärdets andel, desto mer måste de minska lönearbetarnas andel.
De två viktigaste metoder kapitalister använder sig av för att öka sin andel, d.v.s. mervärdet, är:
a) Förlängning av arbetsdagen (från 1500-talet till mitten av 1800-talet i Västeuropa; i många koloniala och halvkoloniala länder ända fram till våra dagar), sänkning av reallönerna och existensminimum, är vad Marx kallar ökning av det absoluta mervärdet.
b) Ökning av arbetets intensitet och produktivitet i konsumtionsvarusektorn (den dominerande metoden i Västeuropa sedan mitten av 1800-talet). Om ökad arbetsproduktivitet i konsumtionsvaruindustrin och jordbruket leder till att industriarbetaren i genomsnitt reproducerar värdet av en given mängd konsumtionsvaror på tre timmar i stället för fem, så kan mervärdet som han ger arbetsköparen stiga från produkten av tre timmars arbete till produkten av fem timmars arbete, även om arbetsdagen fortfarande inte är längre än åtta timmar. Detta är vad Marx kallar ökning av det relativa mervärdet.
Varje kapitalist försöker få största möjliga profit. Men därför försöker han också öka produktionen och sänka produktionspriset och försäljningspriset (uttryckt i fast penningvärde) så mycket som möjligt. Konkurrensen leder därför på sikt till att det sker ett urval bland de kapitalistiska företagen. Bara de mest produktiva och de mest "lönsamma" överlever. Inte nog med att de som säljer för dyrt inte realiserar "största möjliga profit", utan de får till sist se sin profit försvinna fullständigt. De gör konkurs och sugs upp av konkurrenterna.
Konkurrensen mellan kapitalisterna leder därför till en utjämning av profitkvoten. Till slut får de flesta företag nöja sig med en genomsnittsprofit, som i sista hand bestäms av den totala mängden investerat samhällskapital och den totala mängden mervärde som skapas av de produktiva lönearbetarna. Endast företag med ett stort produktivitetsförsprång eller något slags monopolsituation erhåller överprofiter, d.v.s. större profiter än genomsnittet. Men i allmänhet tillåter den kapitalistiska konkurrensen knappast att överprofiterna eller monopolen överlever på obestämd tid.
Det är avvikelserna i förhållande till denna genomsnittsprofit som styr större delen av investeringarna i det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalet lämnar de sektorer där profiten ligger under genomsnittet, för att strömma in i sektorer där profiten ligger över genomsnittet (på 60-talet strömmade de ex.vis in i bilindustrin, för att på 70-talet lämna denna bransch och i stället strömma in i energisektorn). Men när kapitalet strömmar in i sektorer med högre profitkvot än genomsnittet, framkallar detta skärpt konkurrens i dessa sektorer, med överproduktion, sjunkande försäljningspriser och fallande profitkvot som följd, tills profitkvoten ligger på i stort sett samma nivå i alla branscher.
Ett av kapitalismens utmärkande drag är att den förvandlar den mänskliga arbetskraften till en vara. Värdet av varan arbetskraft bestäms av dess reproduktionskostnader (värdet av alla varor som måste konsumeras för att arbetskraften ska reproduceras). Det rör sig alltså om en objektiv storhet, som är oberoende av subjektiva eller tillfälliga värderingar från enskilda gruppers sida, vare sig de är arbetare eller arbetsköpare.
Men arbetskraftens värde har ett särdrag, som skiljer det från värdet av alla andra varor: förutom ett exakt mätbart element, innehåller det också ett rörligt element. Det stabila elementet utgörs av värdet av de varor som skall återbilda arbetskraften fysiologiskt sett (göra det möjligt för arbetaren att återfå kalorier, vitaminer och förmågan att utveckla muskel- och nervkraft, utan vilken han inte skulle kunna arbeta i den takt som är "normal" för arbetets kapitalistiska organisering i ett givet ögonblick). Det rörliga elementet är värdet av de varor som vid en given tidpunkt och i ett givet land ingår i det "normala nödvändiga minimum", som krävs för arbetskraftens reproduktion, utan att därför vara en del av det fysiologiskt nödvändiga minimum. Denna del av arbetskraftens värde kallar Marx dess "historiskt-moraliska" del. Det innebär att dess storlek inte heller är en tillfällighet. Den är ett resultat av den historiska utvecklingen och av ett visst styrkeförhållande mellan Kapitalet och Arbetet. Just på detta avsnitt av den marxistiska ekonomiska analysen blir klasskampen av i går och i dag en av de faktorer, som bestämmer den kapitalistiska ekonomin.
Lönen är arbetskraftens marknadspris. I likhet med alla andra marknadspriser varierar den kring varans värde. Lönens variationer avgörs huvudsakligen av den industriella reservarméns, d.v.s. arbetslöshetens, varierande storlek, och detta i tre avseenden:
a) När ett kapitalistiskt land har mycket stor permanent arbetslöshet (när det alltså är industriellt underutvecklat), kan lönerna konstant ligga antingen under eller precis i höjd med arbetskraftens värde, som ofta ligger nära det fysiologiskt nödvändiga minimum.
b) När den omfattande permanenta arbetslösheten minskar på lång sikt, främst som en följd av industrialisering på djupet eller massutvandring, kan lönerna i perioder av högkonjunktur stiga över arbetskraftens värde. Arbetarnas kamp kan på lång sikt leda till att värdet av nya varor införlivas med arbetskraftens värde. Det socialt erkända nödvändiga minimum kan öka i reella termer, d.v.s. utvidgas till att omfatta nya behov.
c) Variationerna i den industriella reservarméns storlek beror inte bara på den demografiska utvecklingen (födelse- och dödstal) och proletariatets internationella omflyttnings- och migrationsrörelser. De beror också och framför allt på själva kapitalackumulationens logik. Kampen för att överleva i konkurrensen tvingar kapitalisterna att ersätta arbetskraft med maskiner ("dött arbete"). Därför stöts arbetskraft hela tiden ut ur produktionen. Kriserna spelar samma roll. I perioder av högkonjunktur och "överhettning", när kapitalet ackumuleras i febril hastighet, kan den industriella reservarmén däremot sugas upp igen.
Det finns alltså ingen "järnhård lönelag", som styr löneutvecklingen. Den bestäms delvis av klasskampen mellan kapital och arbete. Kapitalet försöker pressa ner lönerna mot det fysiologiskt nödvändiga minimum. Arbetet försöker göra lönens historiskt-moraliska element större, genom att utöka det med fler nya behov att tillfredsställa. Proletariatets sammanhållning, organisering, solidaritet, kampvilja och klassmedvetande är alltså också faktorer som bestämmer löneutvecklingen. Men på lång sikt kan man urskilja en obestridlig tendens till arbetarklassens relativa utarmning. Den del av det av proletariatet skapade nya värdet, som tillfaller arbetarna, tenderar att minska (vilket emellertid kan sammanfalla med stigande reallöner). Klyftan mellan å ena sidan de nya behov, som framkallas av produktivkrafternas utveckling och själva den kapitalistiska produktionens uppsving, och å andra sidan lönernas förmåga att tillfredsställa dessa behov, tenderar att vidgas.
Ett tydligt tecken på denna relativa utarmning är den växande klyftan mellan arbetsproduktivitetens ökning på lång sikt och reallönernas ökning. Från 1900-talets början fram till början av 70-talet fem- till sexdubblades arbetsproduktiviteten inom industrin och jordbruket i USA och Väst- och Centraleuropa, medan arbetarnas reallöner bara fördubblades eller tredubblades under samma period.
Redan de utmärkande dragen för kapitalismens funktionssätt gör att den kapitalistiska produktionen utvecklas enligt vissa lagar, som därför tillhör kapitalismens natur:
a) Kapitalets koncentration och centralisation. I konkurrensen slukas de små fiskarna av de stora. De stora företagen besegrar de mindre företag som har mindre resurser, som inte kan utnyttja fördelarna med produktion i mycket stora serier och inte heller kan införa den mest avancerade och dyraste tekniken. Därför blir företagen större och större (kapitalkoncentration). För hundra år sedan var det sällsynt med företag med 500 anställda. Nu finns det redan de som sysselsätter mer än 100 000 lönearbetare. Samtidigt sugs många små företag som krossats i konkurrensen upp av sina segerrika konkurrenter (centralisering av kapitalet).
b) Den arbetande befolkningens växande proletarisering. Kapitalets centralisering innebär att antalet småföretagare som arbetar för egen räkning minskar oavbrutet. Den del av den arbetande befolkningen som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva växer hela tiden. Här följer amerikanska siffror om denna utveckling, vilka klart bekräftar tendensen:
Klasstrukturens utveckling i USA (i % av hela den yrkesverksamma befolkningen):
| År | Lönearbetare | Företagare och oberoende | ||
|---|---|---|---|---|
| 1880 | 62 | 36,9 | ||
| 1890 | 65 | 33,8 | ||
| 1900 | 67,9 | 30,8 | ||
| 1910 | 71,9 | 26,3 | ||
| 1920 | 73,9 | 23,5 | ||
| 1930 | 76,8 | 20,3 | ||
| 1939 | 78,2 | 18,8 | ||
| 1950 | 79,8 | 17,1 | ||
| 1960 | 85,2 | 14,0 | ||
| 1970 | 89,9 | 8,9 |
I motsats till vad som vanligtvis antas ökar homogeniteten inom detta proletariat, även om det är starkt uppskiktat. Mellan en grovarbetare, en banktjänsteman och en lägre offentlig tjänsteman är avståndet mindre idag än det var för femtio eller hundra år sedan, både vad gäller levnadsstandarden, tendensen att organisera sig fackligt och att strejka samt förmågan att uppnå ett antikapitalistiskt medvetande.
Denna växande proletarisering av befolkningen under kapitalismen är främst ett resultat av den automatiska reproduktionen av de kapitalistiska produktionsförhållandena genom den borgerliga inkomstfördelningen, en reproduktion som vi nämnt tidigare. Vare sig lönerna är låga eller höga, skall de bara tillfredsställa proletärernas omedelbara behov och garantera möjligheten av fortsatt kontinuerlig produktion av arbetskraft. Det är omöjligt för dem att ackumulera förmögenheter. Dessutom leder kapitalkoncentrationen till att anläggningskostnaderna blir allt större, vilket utestänger inte bara hela arbetarklassen utan också den överväldigande majoriteten av småborgarskapet från möjligheten att skaffa sig stora industri- eller handelsföretag.
c) Kapitalets ökade organiska sammansättning. Varje enskild kapitalists kapital, och alltså alla kapitalisters sammanlagda kapital, kan delas upp i två delar. Den ena används till att köpa maskiner, byggnader och råvaror. Dess värde förblir konstant under produktionens gång; det bevaras helt enkelt av arbetskraften, som överför en del av det till de produkter som tillverkas. Den delen kallar Marx konstant kapital. Den andra delen används till att köpa arbetskraft, till att betala lönerna. Marx kallar den variabelt kapital. Det är bara den som producerar mervärde.
Förhållandet mellan det konstanta kapitalet och det variabla kapitalet är både ett tekniskt förhållande - för att använda maskinerna på ett lönsamt sätt, måste man låta dem sluka så och så många ton råvaror och placera ett givet antal arbetare vid dem - och ett värdeförhållande: en viss lönesumma betalas för x arbetare, för att få igång w maskiner, som kostar y kr och förbrukar råvaror för z kr. Detta dubbla förhållande mellan det konstanta kapitalet och det variabla kapitalet kallar Marx kapitalets organiska sammansättning.
I och med industrikapitalismens utveckling tenderar kvoten mellan konstant och variabelt kapital att bli större. En växande mängd råvaror och ett växande antal (och allt mer komplicerade) maskiner sätts i rörelse av 1 (10, 100, 1 000) arbetare. För en given lönesumma läggs ett allt större värde ut på inköp av råvaror, maskiner, energi och byggnader.
d) Genomsnittsprofitkvotens tendentiella fall. Denna lag kan logiskt härledas ur den föregående. Om kapitalets organiska sammansättning ökar, tenderar profiten att sjunka i förhållande till det totala kapitalet, eftersom bara det variabla kapitalet producerar mervärde, profit.
Vi talar här om en tendentiell lag, och inte om en lag som gör sig gällande lika "rätlinjigt" som den om kapitalets koncentration eller den verksamma befolkningens proletarisering. I själva verket finns det olika faktorer som motverkar denna tendens. Den viktigaste av dem är ökningen av utsugningsgraden, av mervärdekvoten (kvoten mellan den totala mervärdemängden och den totala lönesumman). Men vi måste konstatera att genomsnittsprofitkvotens tendentiella fall inte på ett varaktigt sätt kan neutraliseras av en ökning av mervärdekvoten. Det finns faktiskt en gräns under vilken varken reallönen eller ens den relativa lönen kan sjunka, utan att avkastningen på arbetskraften, arbetets sociala produktivitet, sätts i fråga. Men det finns inte någon som helst gräns för tillväxten av kapitalets organiska sammansättning (i automatiserade fabriker kan den närma sig oändligheten).
e) Produktionens objektiva socialisering. I varuproduktionens inledningsskede var varje företag en oberoende enhet, som bara upprättade tillfälliga förbindelser med leverantörer och kunder. Men ju mer kapitalismen utvecklas, desto mer utvecklas ett varaktigt tekniskt och socialt beroende mellan företag och branscher i ett växande antal länder och över hela kontinenter. En kris i en sektor får återverkningar i alla andra sektorer. För första gången sedan människosläktets uppkomst skapas på så sätt en ekonomisk infrastruktur som är gemensam för alla människor, en bas för deras solidaritet i morgondagens kommunistiska värld.
Dessa utvecklingslagar för det kapitalistiska systemet ger upphov till den rad motsättningar, som är grundläggande för det kapitalistiska produktionssättet:
a) Motsättningen mellan å ena sidan den allt mer noggranna och medvetna organiseringen av produktionen inom varje enskilt kapitalistiskt bolag och å den andra den allt mer uttalade anarkin inom den kapitalistiska produktionen som helhet, ett resultat av att privategendomen fortfarande består och av en alltmer allmän varuproduktion.
b) Motsättningen mellan å ena sidan produktionens objektiva socialisering och å den andra bevarandet av den privata tillägnelsen av produkterna, profiten och produktionsmedlen. Det är när det ömsesidiga beroendet mellan företag, branscher, länder och kontinenter är som mest utvecklat, som det faktum att hela systemet styrs efter en liten handfull kapitalisters befallningar och profitkalkyler fullständigt avslöjar dess ekonomiskt absurda och socialt vidriga karaktär.
c) Motsättningen mellan å ena sidan kapitalismens tendens till gränslös utveckling av produktivkrafterna och å den andra de snäva gränser den måste sätta för arbetarmassornas individuella och sociala konsumtion, eftersom produktionens mål är och förblir största möjliga mervärde, vilket förutsätter att lönerna begränsas.
d) Motsättningen mellan å ena sidan vetenskapens och teknikens enorma framsteg - med deras potentiella förmåga att frigöra mänskligheten - och å den andra dessa latenta produktivkrafters förslavning under tvånget att sälja varor och berika kapitalisterna. Detta leder med jämna mellanrum till att dessa produktivkrafter förvandlas till destruktivkrafter (särskilt under ekonomiska kriser och krig, vid uppkomsten av blodiga fascistdiktaturer, men också vad gäller hotet mot människans naturliga miljö), vilket ställer mänskligheten inför frågan: socialism eller barbari.
e) Den oundvikliga klasskampen mellan kapital och arbete undergräver i vissa perioder det borgerliga samhällets normala reproduktionsvillkor. Denna problematik skall vi undersöka närmare i kapitel 8, 9, 11 och 14.
Alla det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar urladdas med jämna mellanrum i överproduktionskriserna. Tendensen till periodiska överproduktionskriser, till produktionens cykliska rörelse genom etapper av ekonomisk återhämtning, högkonjunktur, "överhettning" ("boom"), kris och depression, är inneboende i detta, och endast detta, produktionssätt. Fluktuationernas styrka kan variera från epok till epok. Men deras existens är oundviklig under kapitalismen.
Det förekom ekonomiska kriser (d.v.s. avbrott i den normala reproduktionen) i de förkapitalistiska samhällena, och sådana kriser förekommer också i det efterkapitalistiska samhället. Men varken i det förra eller senare fallet rör det sig om kriser förorsakade av överproduktion av varor och kapital, utan snarare om kriser förorsakade av underproduktion av bruksvärden. Det utmärkande för den kapitalistiska överproduktionskrisen är att inkomsterna sjunker, arbetslösheten ökar och nöd (och ofta svält) uppstår, inte för att den fysiska produktionen har minskat, utan tvärtom för att den har ökat för mycket i förhållande till den disponibla köpkraften. Det är för att produkterna är osäljbara som den ekonomiska aktiviteten minskar, inte för att de saknas rent fysiskt.
Roten till de periodiska överproduktionskriserna återfinns i den sjunkande genomsnittsprofitkvoten, i den kapitalistiska produktionens anarki och i tendensen att öka produktionen utan hänsyn till de gränser som det borgerliga distributionssättet sätter upp för de arbetande massornas konsumtion. På grund av profitkvotens fall kan en växande andel av kapitalen inte längre få tillräcklig profit. Investeringarna minskar. Arbetslösheten ökar. Det växande antalet osålda varor, tillsammans med denna arbetslöshet, påskyndar ett allmänt sammanbrott för sysselsättningen, inkomsterna, köpkraften och hela den ekonomiska aktiviteten.
Överproduktionskrisen är både en produkt av dessa faktorer och ett sätt för det kapitalistiska systemet att delvis neutralisera deras effekter. Krisen leder till att varornas värde sjunker och till bankrutt för åtskilliga bolag. Det totala kapitalets värde sjunker alltså. Detta höjer profitkvoten och möjliggör ett nytt uppsving för ackumulationsverksamheten. Den omfattande arbetslösheten gör det möjligt att öka utsugningsgraden, vilket leder till samma resultat.
Den ekonomiska krisen skärper de sociala motsättningarna och kan utmynna i en explosiv social och politisk kris. Den visar att det kapitalistiska systemet är moget att ersättas av ett effektivare och mänskligare system, som gör slut på slöseriet med mänskliga och materiella resurser. Men krisen leder inte automatiskt till systemets sammanbrott. Därtill krävs medveten handling av den revolutionära klass som systemet själv skapat: arbetarklassen.
| Läs vidare... |
|---|
| Engels, F: Anti-Dühring (kap 2), Malung 1971, Arbetarkultur |
| Engels, F: Familjen, privategendomen och statens ursprung, Gbg 1973, Arbetarkultur |
| Luxemburg, R: What is Economics?, New York 1970, Pathfinder Press |
| Mandel, E. Inledning till marxismens ekonomiska teori, Kristianstad 1968, Cavefors |
| Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press |
| Mandel, E/Novack, G: The Marxist Theory of Alienation, New York 1970, Pathfinder Press |
Det kapitalistiska produktionssättet har inte alltid fungerat på exakt samma sätt. Om vi hoppar över manufakturkapitalismen, som varade från 1500- till 1700-talet, så kan vi urskilja två faser i den egentliga industrikapitalismens historia:
- den fria konkurrenskapitalismens fas, som sträcker sig från den industriella revolutionen (ca 1760) till 1880-talet;
- imperialismens fas, från 1880-talet fram till våra dagar.
Under hela den första fasen av sin tillvaro utmärktes industrikapitalismen av att det fanns ett stort antal självständiga företag i varje industrigren. Inget av dem kunde dominera marknaden. Alla försökte sälja billigast i hopp om att få avsättning för sina varor.
Denna situation förändrades när kapitalets koncentration och centralisering medfört att ett mindre antal företag i en rad branscher tillsammans stod för 60, 70 eller 80% av produktionen. Dessa företag kunde, då göra överenskommelser i syfte att dominera marknaden, d.v.s. låta bli att sänka försäljningspriset genom att dela upp marknaderna mellan sig, i enlighet med det för tillfället rådande styrkeförhållandet.
Denna nedgång för den fria konkurrenskapitalismen underlättades av en viktig teknologisk revolution, som kom vid samma tidpunkt: den elektriska motorn och förbränningsmotorn ersatte ångmaskinen som den främsta energikällan inom industrin och de viktigaste transportgrenarna. En hel rad nya industrier utvecklades (elektricitetsindustri, elektrisk maskinindustri, oljeindustri, bilindustri, kemisk industri för syntetiska produkter), där anläggningskostnaderna var mycket större än i de gamla industrigrenarna, vilket redan från början minskade antalet möjliga konkurrenter.
De viktigaste formerna av överenskommelser mellan kapitalister är:
- kartellen eller konsortiet, där alla deltagande företag bevarar sin självständighet;
- trusten eller företagssammanslagningen, där denna självständighet försvinner inom ramen av ett och samma jättebolag;
- finansgruppen eller holdingbolaget, där ett litet antal kapitalister kontrollerar flera företag i olika industrigrenar, trots att företagen juridiskt sett förblir självständiga.
Samma koncentrations- och centraliseringsprocess som försiggår på industrins och transportväsendets område, inleds också på bankernas område. När denna process fullbordats, behärskas de kapitalistiska ländernas finansliv av ett litet antal jättebanker.
Bankernas viktigaste roll under kapitalismen är att ge kredit åt företag. När bankkoncentrationen är långt framskriden har ett litet antal bankirer i praktiken monopol på kreditgivningen. Detta får dem att inte längre förhålla sig som passiva långivare, som nöjer sig med att uppbära räntorna på det utlånade kapitalet, medan de väntar på att lånet skall återbetalas när skulden förfaller.
Banker som ger kredit åt företag, som sysslar med samma eller näraliggande verksamheter, har ett stort intresse av att säkerställa alla dessa företags lönsamhet och bärkraft. De vill undvika att profiterna minskar till noll på grund av den knivskarpa konkurrensen. Alltså ingriper de för att påskynda - och ibland framtvinga - industriell koncentration och centralisering.
För att göra det kan de ta gemensamma initiativ för att skapa stora truster. På samma sätt kan de utnyttja sin monopolistiska ställning på kreditmarknaden för att i utbyte mot krediter få andelar i storföretagens kapital. På så sätt uppkommer finanskapitalet, d.v.s. bankkapital som tränger in i industrin och får en dominerande ställning där.
Högst upp på den monopolkapitalistiska maktpyramiden framträder finansgrupper, som på en och samma gång kontrollerar banker, andra finansinrättningar (som t.ex. försäkringsbolag), stora industri- och transporttruster, stora varuhus, m.m. En handfull storkapitalister, USA:s berömda "sextio familjer" och Frankrikes "tvåhundra familjer", har den ekonomiska maktens alla hävstänger i sin hand i de imperialistiska länderna.
I Sverige brukar man tala om femton familjer som kontrollerar privatföretagen. I själva verket har koncentrationen gått betydligt längre. Efter sammanslagningen av Enskilda Banken och Skandinaviska Banken kan man med fog påstå att Wallenberg-familjen och den nya SE-Banken tillsammans utgör en fullständigt dominerande finansgrupp inom den svenska kapitalismen.
I USA har ett litet antal jättelika finansgrupper ett starkt grepp om det ekonomiska livet (i synnerhet Morgan, Rockefeller, du Pont, Mellon, den sk Chicagogruppen, Bank of America-gruppen m.fl.). Likadant är det i Japan, där de gamla zaibatsu (trusterna), som skenbart oskadliggjordes efter andra världskriget, inte haft några svårigheter att komma tillbaka. Det gäller särskilt Mitsubishi, Mitsui, Itoh, Sumitomo och Marubeni.
Uppkomsten av monopol innebär inte att den kapitalistiska konkurrensen försvinner. Ännu mindre innebär det att varje industrigren slutgiltigt domineras av ett enda bolag. För de monopoliserade sektorerna innebär det framför allt:
a) prissänkningar upphör att vara konkurrensens normala form.
b) därför får de stora trusterna monopolistiska överprofiter, d.v.s. en högre profitkvot än företagen inom icke-monopoliserade sektorer.
I övrigt fortsätter konkurrensen:
a) inom ekonomins icke-monopoliserade sektorer, som fortfarande är talrika.
b) mellan monopol, oftast med hjälp av andra metoder än prissänkningar i försäljningsledet (särskilt genom försök att reducera produktionspriset, reklam, o.s.v.), i undantagsfall också genom "priskrig", särskilt när styrkeförhållandet mellan trusterna har förändrats och det gäller att anpassa marknadsuppdelningen till de nya styrkeförhållandena.
c) Mellan olika "nationella" monopol på världsmarknaden, i huvudsak på det "normala" sättet med "priskrig". Kapitalkoncentrationen kan emellertid gå så långt att det till och med på världsmarknaden bara är ett begränsat antal bolag som överlever i en speciell bransch, vilket kan leda till uppkomsten av internationella karteller som delar upp marknaden sinsemellan.
För att kunna kontrollera de monopoliserade marknaderna, måste monopolen begränsa produktionens tillväxt, d.v.s. kapitalackumulationen. Men å andra sidan har samma monopol tillgång till ett överflöd av kapital, särskilt tack vare sina monopolistiska överprofiter. Kapitalismens imperialistiska epok kännetecknas alltså av att det finns ett kapitalöverskott, som behärskas av de imperialistiska ländernas monopol och är på jakt efter nya investeringsområden. Kapitalexporten blir därför ett framträdande drag i den imperialistiska epoken.
Kapitalen exporteras till länder där de kan nå upp till en högre profit än genomsnittet i de imperialistiska ländernas konkurrerande sektorer. Där stimulerar de uppkomsten av industrier som kompletterar metropolens industri. De används framför allt till att utveckla produktionen av mineraler och vegetabilier i utvecklingsländerna (i Asien, Afrika och Latinamerika).
Så länge kapitalismen opererade på världsmarknaden bara för att sälja sina varor och köpa råvaror och livsmedel, hade den inte något större intresse av att bana sig väg med vapenmakt (den användes visserligen för att undanröja handelshinder; t.ex. opiumkrigen som Storbritannien förde för att tvinga Kina att upphäva förbudet mot import av opium från brittiska Indien). Men denna situation förändras så snart kapitalexporten börjar spela en dominerande roll i kapitalets internationella operationer.
Medan en såld vara måste betalas inom loppet av högst några månader, så dröjer det flera år innan kapital som investerats i ett annat land är slutamorterat. Det blir därför viktigt för imperialistmakterna att få permanent kontroll över de länder i vilka de har investerat sitt kapital. Denna kontroll kan vara indirekt - via regeringar i utlandets sold, men i formellt självständiga stater - som i de halvkoloniala länderna. Den kan också vara direkt - via en av metropolen direkt beroende förvaltning - som i de koloniala länderna. Den imperialistiska epoken kännetecknas alltså av de imperialistiska stormakternas tendens att dela upp världen i kolonialvälden och inflytelsesfärer.
Denna uppdelning genomfördes huvudsakligen under perioden 1880-1900, på grundval av de då rådande styrkeförhållandena: Storbritanniens hegemoni; den franska, nederländska och belgiska imperialismens ansenliga styrka; de "unga" imperialistmakternas (Tyskland, USA, Italien, Japan) relativa svaghet.
En rad imperialistiska krig var de "unga" imperialistmakternas sätt att försöka utnyttja det förändrade styrkeförhållandet och modifiera denna uppdelning av världen till sin egen fördel: det rysk-japanska kriget, första världskriget, andra världskriget.
Det var krig som fördes i plundringssyfte, för att få investeringsmöjligheter för kapitalet, för att erövra råvaror och fördelaktiga marknader. De gällde inte något politiskt "ideal" ("för eller mot demokratin", för eller mot envälde, för eller mot fascismen). Detsamma gäller de koloniala erövringskrig som utmärker den imperialistiska epoken (på 1900-talet särskilt Italiens krig mot, Turkiet, det kinesisk-japanska kriget, Italiens krig mot Abessinien) och kolonialisternas krig mot folkens befrielserörelser (Algerietkriget, Vietnamkriget o.s.v.), där ena sidan försöker roffa åt sig, men där de koloniala och halvkoloniala folken försvarar en rättvis sak, när de försöker frigöra sig från det imperialistiska slaveriet.
Den imperialistiska epoken bevittnar alltså inte bara hur en handfull finans- och industrimagnater får kontroll över metropolens industri. Den kännetecknas också av att ett fåtal länders imperialistiska borgarklass får kontroll över de koloniala och halvkoloniala ländernas folk, två tredjedelar av människosläktet.
Den imperialistiska borgarklassen för ut avsevärda rikedomar ur koloniala och halvkoloniala länder. Kapitalet som investerats där ger upphov till koloniala överprofiter, som tas hem till metropolen. Den världsomfattande arbetsfördelningen vilar på utbyte av industriprodukter från de utvecklade länderna mot råvaror från kolonierna, vilket leder till ett ojämnt byte, där de fattiga länderna byter större arbetsmängder (eftersom arbetet där är mindre intensivt) mot mindre arbetsmängder (eftersom arbetet där är mer intensivt) från metropolerna. Den koloniala administrationen betalas med skatter utpressade ur kolonialfolken. Även en stor del av dessa går tillbaka till metropolen.
Alla dessa resurser som förs ut ur de beroende länderna saknas när det gäller att finansiera deras ekonomiska tillväxt. Imperialismen är alltså en av de viktigaste orsakerna till södra halvklotets underutveckling.
Den imperialistiska epoken kan i sin tur delas upp i två faser: den "klassiska" imperialismen under tiden före första världskriget och under mellankrigstiden; och senkapitalismens epok, som inleds i och med andra världskriget eller dess slut.
Under senkapitalismen blir kapitalet alltmer koncentrerat och centraliserat i internationell skala. Medan den nationella monopolitiska trusten var den klassiska imperialismens "basenhet", så är det multinationella bolaget "basenheten" i senkapitalismens epok. Men samtidigt kännetecknas denna epok av snabbare teknologisk förnyelse, av allt kortare amorteringsperioder för det i maskiner investerade kapitalet, av storföretagens behov att kalkylera och planera sina kostnader och investeringar exaktare och av tendensen till statlig ekonomisk programmering, som är ett naturligt resultat av detta.
Staten ingriper också alltmer i ekonomin, eftersom borgarklassen är tvungen att med statens hjälp rädda industrisektorer som går med kroniskt underskott; att med statens hjälp finansiera avancerade sektorer, som inte är lönsamma; att via staten garantera de stora monopolens profiter, främst genom att skaffa dem statliga beställningar (i synnerhet, men inte uteslutande, militära beställningar), subventioner och subsidier, m.m.
Denna växande internationalisering av produktionen å ena sidan, och nationalstatens växande ingripande i det ekonomiska livet å andra sidan, förorsakar en rad nya motsättningar under senkapitalismen. De får ett av sina viktigaste uttryck i den av den permanenta inflationen framkallade krisen för det internationella valutasystemet.
Senkapitalismen kännetecknas också av en allmän upplösning av kolonialväldena, av de koloniala ländernas förvandling till halv-koloniala länder, av kapitalexportens nya inriktning (den går nu oftast från ett imperialistiskt land till ett annat och inte från metropolen till de koloniala länderna) samt av en begynnande industrialisering i de halvkoloniala länderna (framför allt begränsad till konsumtionsvarusektorn). Denna är inte bara ett försök från den inhemska bourgeoisins sida att bromsa upp de folkliga upprorsrörelserna, utan också ett resultat av det faktum att maskiner och fabriksutrustning idag står för större delen av de imperialistiska ländernas egen export.
Varken förändringarna av den kapitalistiska ekonomins funktionssätt i själva de imperialistiska länderna, eller de som rör de halv-koloniala ländernas ekonomi och hela det imperialistiska systemets sätt att fungera, gör det alltså möjligt att ifrågasätta Lenins sextio år gamla tes angående den imperialistiska epokens historiska innebörd. Det är en epok där alla inomimperialistiska motsättningar skärps. Det år en epok som utmärks av våldsamma konflikter, imperialistiska krig, nationella befrielsekrig, inbördeskrig. Det är en epok av revolutioner och kontrarevolutioner, av allt explosivare sammanstötningar, och inte en epok av ordnat och fredligt framåtskridande för civilisationen.
Desto större anledning har vi att avvisa myten om att den västerländska ekonomin inte längre är en rent kapitalistisk ekonomi. Den världsomfattande recessionen i den internationella kapitalistiska ekonomin 1974-75 gav dödsstöten åt den tes enligt vilken vi skulle leva i en s.k. "blandekonomi", där den offentliga regleringen av det ekonomiska livet garanterar oavbruten ekonomisk tillväxt, full sysselsättning och ökat välstånd för alla. Verkligheten visade ån en gång att det är privatprofiten som behärskar ekonomin och med jämna mellanrum förorsakar omfattande arbetslöshet och överproduktion, att det alltså fortfarande rör sig om en kapitalistisk ekonomi.
Detsamma gäller tesen enligt vilken det inte längre är de mäktigaste kapitalistgrupperna, utan direktörer och byråkrater eller teknokrater och vetenskapsmän, som styr det västerländska samhället. Den står inte på någon som helst seriös vetenskaplig grund. Många av dessa samhällets "herrar" gick arbetslösa under de två senaste recessionerna. Den delegering av makten som storkapitalet accepterar och fulländar i storbolagen under sin egen kontroll, berör de flesta av kapitalets traditionella rättigheter, utom de väsentliga: bestämmanderätten över de grundläggande formerna och inriktningen, av kapitalets värdeökning samt kapitalackumulationen, d.v.s. allt som berör det "allra heligaste": Företrädet för monopolens profit, för vars skull man kan offra utdelningen till aktieägarna. De som i detta ser ett bevis på att privategendomen inte längre räknas, glömmer bort den ända sedan kapitalismens födelse dominerande tendensen att offra de smås privategendom för en handfull storas privategendom.
| Läs vidare... |
|---|
| Baran, P/Sweezy, P: Monopolkapitalet, Borås 1970, Rabén & Sjögren |
| Baran, P: Utvecklingens politiska ekonomi, Sthlm 1971, Rabén & Sjögren |
| Hermansson, C H: Monopol och storfinans - de 15 familjerna, Sthlm 1971, Rabén & Sjögren |
| Kemp, T: Teorier om imperialismen, Ystad 1972, Rabén & Sjögren |
| Lenin, V I: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Kristianstad 1969, Cavefors |
| Mandel, E: Dollarkrisen, Kristianstad 1973, R. Coeckelbergs Partisanförlag |
| Mandel, E: EEC och konkurrensen Europa USA, Halmstad 1969, R. Coeckelbergs Partisanförlag |
| Mandel, E: Marxist Economic Theory, London 1962, Merlin Press |
Den moderna industrikapitalismen föddes i Storbritannien. Under 1800-talets lopp spreds den gradvis till Väst- och Centraleuropa, till USA och senare också till Japan. Förekomsten av vissa tidigt industrialiserade länder tycktes inte hindra industrikapitalismen från att tränga in i och slå rot i en rad länder, som höll på att industrialiseras.
Den engelska, belgiska och franska storindustrin krossade tvärtom hänsynslöst dessa länders förindustriella produktionsformer (hantverk och hemindustri). Men de engelska, belgiska och franska kapitalen hade fortfarande gott om investeringsmöjligheter i sina egna länder. Därför är det i allmänhet en inhemsk modern industri som så småningom ersätter det hantverk som krossats av konkurrensen från de billiga utländska varorna. Detta gäller särskilt textilproduktionen i Tyskland, Italien, Spanien, Österrike, Böhmen, Tsarryssland (inklusive Polen), Nederländerna, o.s.v.
I och med att den imperialistiska och monopolkapitalistiska epoken inleds, ändras denna situation helt och hållet. Hädanefter underlättar den kapitalistiska världsmarknaden inte längre de underutvecklade ländernas "normala" kapitalistiska utveckling. Den försvårar tvärtom en sådan utveckling, och i synnerhet industrialiseringen på djupet. Marx' formel, enligt vilken varje utvecklat land utgör en bild av varje mindre utvecklat lands egen framtid, förlorar sin giltighet, en giltighet som den emellertid bevarade under hela den fria konkurrenskapitalismens epok.
Tre huvudorsaker (och många biorsaker som vi inte skall nämna här) ligger bakom denna grundläggande förändring av den internationella kapitalistiska ekonomins sätt att fungera:
a) Den omfattande serieproduktionen av varor i de imperialistiska länderna som översvämmar världsmarknaden. Dessa länder får ett sådant försprång både vad gäller produktivitet och vad gäller inköpspris i förhållande till all påbörjad industriproduktion i de underutvecklade länderna att den senare inte längre kan komma igång i stor skala och inte kan hålla stånd mot konkurrensen från den utländska produktionen. Hädanefter är det alltså i växande utsträckning västländernas industri (och senare även den japanska) som drar fördel av hantverkets, hemindustrins och manufakturindustrins gradvisa förfall i Östeuropa, Latinamerika, Asien och Afrika.
b) I de industrialiserade kapitalistiska