Skrivet: I februari-maj 1904
Publicerat: Som särskild bok i maj 1904 i Genève
Källa: V I Lenin, Samlade skrifter, 5:e ry uppl., b 8, s 185-414
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Se vidare Rosa Luxemburgs svar på denna skrift.
När det pågår en långvarig, hårdnackad och häftig kamp, börjar vanligen efter någon tid de centrala, huvudsakliga stridsfrågorna framträda, av vilkas lösning kampanjens slutgiltiga utgång är beroende och i jämförelse med vilka alla små och bagatellartade episoder i kampen allt mer och mer träder i bakgrunden.
Så förhåller det sig också med vår inre partikamp, som redan under ett halvt år fängslat alla partimedlemmars uppmärksamhet. Och just emedan jag i den översikt av hela kampen, som här föreläggs läsaren, varit tvungen att beröra många småsaker som egentligen har obetydligt intresse, mycket käbbel som i själva verket inte har något intresse alls, just därför vill jag redan från början fästa läsarens uppmärksamhet på två verkligt centrala huvudpunkter, vilka har ett kolossalt intresse, vilka otvivelaktigt har historisk betydelse och utgör de aktuellaste politiska frågorna på dagordningen i vårt parti.
Den första av dessa frågor gäller den politiska betydelsen av vårt partis uppdelning i en "majoritet" och en "minoritet", som utformades på partiets andra kongress och som skjutit alla tidigare uppdelningar av de ryska socialdemokraterna långt i bakgrunden.
Den andra frågan gäller den principiella betydelsen av nya Iskras ståndpunkt i de organisatoriska frågorna, försåvitt denna ståndpunkt verkligen är principiell.
Den första frågan är frågan om utgångspunkten för vår partikamp, dess källa, dess orsaker, dess grundläggande politiska karaktär. Den andra frågan är frågan om denna kamps slutresultat, dess final, den principiella summa som erhålls, om man lägger ihop allt som hör till principernas område och drar ifrån allt som hör till käbblets område. Den första frågan löses genom en analys av kampen på partikongressen, den andra genom en analys av det nya principiella innehållet i nya Iskra. Både den förra och den senare analysen, som utgör innehållet i nio tiondelar av min broschyr, leder till den slutsatsen att "majoriteten" är den revolutionära och "minoriteten" den opportunistiska flygeln i vårt parti. De meningsskiljaktigheter, som för närvarande skiljer de båda flyglarna, hänför sig i huvudsak inte till programmatiska och inte till taktiska, utan bara till organisatoriska frågor. Det nya system av åsikter, som framträder allt klarare i nya Iskra ju mer den försöker fördjupa sin ståndpunkt och ju mer denna ståndpunkt frigörs från käbblet om kooptationen, är opportunism i de organisatoriska frågorna.
Huvudbristen i den litteratur som finns om vår partikris är, såvitt det gäller studiet och belysningen av fakta, den nästan fullständiga frånvaron av en analys av partikongressens protokoll, och såvitt det gäller klargörandet av grundprinciperna i organisationsfrågan frånvaron av en analys av det sammanhang, som otvivelaktigt existerar mellan kamraterna Martovs och Axelrods huvudfel i formuleringen av stadgarnas första paragraf och i försvaret av denna formulering å ena sidan och hela "systemet" (försåvitt det här kan vara fråga om ett system) av Iskras nuvarande principiella uppfattningar i organisationsfrågan å andra sidan. Iskras nuvarande redaktion lägger tydligen inte ens märke till detta sammanhang, ehuru betydelsen av striderna om första paragrafen redan många gånger konstaterats i "majoritetens" litteratur. Egentligen fördjupar, utvecklar och vidgar kamraterna Axelrod och Martov nu endast sitt ursprungliga fel i fråga om första paragrafen. I själva verket började opportunisternas hela ståndpunkt i organisationsfrågan framträda redan i striderna om paragraf 1: deras försvar för en flytande, inte fast sammansvetsad partiorganisation; deras fiendskap mot iden (den "byråkratiska" iden) om partiets uppbyggande uppifrån och nedåt med utgångspunkt i partikongressen och de institutioner den skapat; deras strävan efter att gå nedifrån och uppåt och att ge varje professor, varje gymnasist och "varje strejkande" rätt att räkna sig som partimedlem; deras fiendskap mot "formalismen", som kräver av en partimedlem att han skall tillhöra en av de organisationer partiet erkänt; deras fallenhet för mentaliteten hos den borgerlige intellektuelle, som endast är beredd att "platoniskt erkänna de organisatoriska förhållandena"; deras eftergivenhet för opportunistiska djupsinnigheter och anarkistiska fraser och deras tendens till autonomismen mot centralismen - kort sagt, allt det som nu blomstrar så yppigt i nya Iskra och som mer och mer bidrar till att fullständigt och påtagligt klargöra det fel som ursprungligen begicks.
Vad partikongressens protokoll beträffar, så kan den verkligen oförtjänta bristen på uppmärksamhet gentemot dem endast förklaras med att våra meningsskiljaktigheter belamrats med trätor, ja dessutom innehåller de måhända alltför mycken bitter sanning. Partikongressens protokoll ger en i sitt slag enastående och - i fråga om exakthet, fullständighet, allsidighet, rikedom och autenticitet - oersättlig bild av det verkliga tillståndet i vårt parti, en bild av åsikter, stämningar och planer, som tecknats av deltagarna i rörelsen själva, en bild av de politiska schatteringarna inom partiet, vilken visar deras relativa styrka, deras inbördes förhållande och deras kamp. Just partikongressens protokoll och endast de visar oss i vilken mån vi faktiskt lyckats sopa bort alla rester av de gamla, rent cirkelmässiga förbindelserna och ersätta dem med ett enhetligt och omfattande partiband. Varje partimedlem är, om han målmedvetet vill delta i sitt partis arbete, förpliktad att grundligt studera vår partikongress - ja just studera, ty enbart läsning av den mängd råmaterial, som protokollen består av, ger ännu ingen bild av kongressen. Endast genom ett grundligt och självständigt studium kan man uppnå (och måste man uppnå) att de korta sammandragen av talen, de torra utdragen ur diskussionerna, de små fäktningarna i små (skenbart små) frågor smälter samman till ett helt, så att varje framstående talares gestalt träder fram för partimedlemmarna som om den vore levande, att hela den politiska fysionomin hos varje grupp av ombud på partikongressen blir klar. Den som skriver dessa rader kommer inte att betrakta sitt arbete som bortkastat, om han lyckas ge åtminstone en impuls till ett omfattande och självständigt studium av partikongressens protokoll.
Ännu ett ord med adress till socialdemokratins motståndare. De är fyllda av skadeglädje och flinar hånfullt åt våra strider; de kommer självfallet att för sina syften försöka rycka ut ur sammanhanget enskilda ställen i min broschyr, som handlar om vårt partis brister och fel. De ryska socialdemokraterna har redan blivit tillräckligt härdade i striderna för att inte låta sig förvirras av dessa nålsting, för att trots dem fortsätta sitt arbete för självkritik och skoningslöst avslöjande av sina egna brister, vilka ovillkorligen och oundvikligen kommer att övervinnas genom arbetarrörelsens tillväxt. Men må herrar motståndare försöka ge oss en bild av det verkliga läget i deras "partier", som bara i ringaste mån skulle kunna nå upp till den bild som protokollen från vår andra kongress ger!
N Lenin
Maj 1904
Det finns ett uttryck, som säger att var och en har rätt att förbanna sina domare i 24 timmar. Vår partikongress, liksom varje kongress i varje parti, var också domare över några personer, som gjorde anspråk på ledarställningen och som led skeppsbrott. Dessa "minoritetens" representanter "förbannar nu sina domare" med en naivitet, som är rent av rörande, och försöker på allt sätt att diskreditera kongressen och förringa dess betydelse och auktoritet.
Tydligast har väl denna strävan kommit till uttryck i en artikel av Praktiker i nr 57 av Iskra, som är upprörd över iden om kongressens suveräna "gudomlighet". Detta är ett så karakteristiskt drag hos nya Iskra, att man inte kan förbigå det med tystnad. Redaktionen, som till sin majoritet består av personer, vilka blivit underkända av kongressen, fortsätter å ena sidan att kalla sig "parti"-redaktion, medan den å andra sidan öppnar famnen för folk, som hävdar att kongressen inte är någon gudomlighet. Trevligt - inte sant? Ja, mina herrar, kongressen är naturligtvis ingen gudomlighet, men vad skall man tro om folk, som börjar "skälla ut" kongressen, sedan de lidit nederlag där?
Erinra er i själva verket de viktigaste fakta från kongressförberedelsernas historia.
Iskra förklarade från första början, i sin anmälan år 1900, som föregick tidningens utgivning, att vi måste avgränsa oss från varandra innan vi sammansluter oss. Iskra försökte att förvandla konferensen 1902 till en privat överläggning och inte till en partikongress.[1] Sommaren och hösten 1902 gick Iskra ytterst försiktigt tillväga, då den förnyade organisationskommittén, som valts på denna konferens. Till sist slutfördes avgränsningen, vilket vi alla erkänt. Organisationskommittén konstituerades i slutet av 1902. Iskra välkomnar dess konsolidering och förklarar - i den redaktionella artikeln i nr 32 - att inkallandet av en partikongress är en ytterst angelägen sak, som ej får uppskjutas. Således kan man minst av allt klandra oss för att vi förhastade oss med inkallandet av andra kongressen. Vi handlade just enligt regeln: mät sju gånger, klipp en gång; vi hade fullständig moralisk rätt att lita på kamraterna och anta att de inte skulle ge sig till att gråta och mäta om igen, då man en gång klippt.
Organisationskommittén utarbetade ytterst noggranna (formalistiska och byråkratiska skulle de personer säga, som nu med dylika slagord söker skyla över sin politiska karaktärslöshet) stadgar för andra kongressen, fick dessa godkända av alla kommittéer och stadfäste dem slutligen, varvid den bl.a. fastslog i paragraf 18: "Alla kongressens beslut och alla val, som den företar, gäller som partibeslut, vilka är bindande för samtliga partiorganisationer. Ingen kan under någon som helst förevändning bestrida deras giltighet, och de kan endast upphävas eller ändras av nästa partikongress."[2] Hur oskyldiga verkade inte i och för sig dessa ord, då de på sin tid stillatigande antogs såsom någonting självklart, och hur besynnerliga låter de inte nu, alldeles som en dom vilken avkunnas över "minoriteten"! I vilket syfte avfattades en sådan paragraf? Endast för formalitetens skull? Naturligtvis inte. Denna bestämmelse föreföll nödvändig och var verkligen nödvändig, ty partiet bestod av en hel rad splittrade och självständiga grupper, av vilka man kunde vänta att de inte skulle erkänna kongressen. Denna bestämmelse var just ett uttryck för alla revolutionärers goda vilja (som man nu talar om så ofta och så olämpligt genom att med förskönande omskrivning kalla det bra, som hellre borde kallas nyckfullt). Den var liktydigt med ett ömsesidigt hedersord, som avgetts av alla ryska socialdemokrater. Den skulle garantera att de väldiga ansträngningarna, riskerna och utgifterna, som var förbundna med kongressen, inte skulle vara förgäves och att kongressen inte skulle urarta till en komedi. Den betecknade på förhand varje vägran att erkänna kongressens beslut och val som en kränkning av förtroendet.
Vem är det då nya Iskra gör sig lustig över, sedan den gjort den nya upptäckten att kongressen inte är någon gudomlighet och att dess beslut inte är någonting heligt? Innehåller dess upptäckt "nya organisatoriska" åsikter eller endast nya försök att sopa igen gamla spår?
Kongressen inkallades således efter de mest omsorgsfulla förberedelser, på grundval av en i högsta grad fullständig representation. Det allmänna erkännandet av att kongressens sammansättning var riktig och dess beslut absolut bindande kom också till uttryck i ordförandens uttalande (s 54 i protokollen) efter att kongressen konstituerats.
Vad var då kongressens huvuduppgift? Att bilda ett verkligt parti på basis av de principiella och organisatoriska grundsatser, som lanserats och utarbetats av Iskra. Att kongressen måste arbeta just i denna riktning var redan på förhand bestämt genom Iskras treåriga verksamhet och genom att den erkänts av de flesta kommittéerna. Iskras program och kurs måste bli partiets program och kurs, Iskras organisationsplaner måste slås fast i partiets organisationsstadgar. Men det är ju självklart, att ett sådant resultat inte kunde uppnås utan kamp: den fullständiga representationen på kongressen säkerställde att på den var representerade också sådana organisationer, som hade fört en beslutsam kamp mot Iskra (Bund och Rabotjeje Delo), och sådana, som visserligen i ord erkände Iskra som ledande organ men i handling fullföljde sina speciella planer och utmärkte sig för sitt vankelmod i principiellt avseende (gruppen Juzjnyj Rabotjij och ombuden från några kommittéer, som anslöt sig till den). Under sådana förhållanden kunde kongressen inte annat än förvandlas till en kamparena för Iskrariktningens seger. Att kongressen också i själva verket var en sådan arena blir genast klart för var och en, som någorlunda uppmärksamt läser igenom dess protokoll. Men det är nu vår uppgift att ingående undersöka de viktigaste grupperingarna, som framträdde i de olika frågorna på kongressen, och att på grundval av protokollens exakta uppgifter rekonstruera den politiska fysionomin hos varje huvudgrupp på kongressen. Vad representerade då de grupper, riktningar och schatteringar, som på kongressen under Iskras ledning skulle sammansmältas till ett enhetligt parti? Det är vad vi måste visa genom en analys av debatterna och omröstningarna. Klargörandet av denna omständighet har också avgörande betydelse både för studiet av vad våra socialdemokrater egentligen är och för att förstå orsakerna till meningsskiljaktigheterna. Därför har jag i mitt tal på ligans kongress och i mitt brev till den nya Iskras redaktion just skjutit analysen av de olika grupperingarna i förgrunden. Mina opponenter bland "minoritetens" representanter (och Martov i spetsen för dem) förstod inte alls det väsentliga i frågan. På ligans kongress begränsade de sig till partiella beriktiganden, "rättfärdigade sig" mot den anklagelse för en vändning till opportunismen, som framförts mot dem, och försökte inte ens teckna någon som helst annan bild av grupperingarna på kongressen än den jag gjorde. Nu försöker Martov i Iskra (nr 56) att framställa alla försök att exakt fastställa de olika politiska grupperna på kongressen som rena rama "cirkelmässiga kannstöperiet". Starka ord, kamrat Martov! Men nya Iskras starka ord har en originell egenskap: man behöver bara exakt reproducera alla omkastningar i meningsskiljaktigheterna från och med kongressen, och alla dessa starka ord vänder sig helt och framför allt mot den nuvarande redaktionen. Se på er själva, herrar så kallade partiredaktörer, som reser frågan om cirkelmässigt kannstöperi!
Fakta om vår kamp på kongressen är nu till den grad obehagliga för Martov, att han försöker att helt skyla över dem. "En iskrait", säger han, "är den som på partikongressen och före den gav uttryck åt sin fulla solidaritet med Iskra, som förfäktade dess program och åsikter i organisationsfrågan och stödde dess organisationspolitik. På kongressen fanns det över fyrtio sådana iskraiter - så många röster avgavs för Iskras program och för resolutionen om att erkänna Iskra som partiets centralorgan." Slå upp kongressens protokoll och ni skall få se, att programmet antogs av alla (s 233), med undantag av Akimov, som lade ned sin röst. Kamrat Martov vill således övertyga oss om att såväl bundisterna som Brouckère och Martynov har bevisat sin "fulla solidaritet" med Iskra och försvarat dess åsikter i organisationsfrågan! Det är löjligt. Förvandlingen av alla kongressdeltagare till likaberättigade partimedlemmar efter kongressen (ja inte ens alla, ty bundisterna lämnade kongressen) förväxlas här med den gruppering, som framkallade kampen på kongressen. Studiet av frågan om av vilka element "majoriteten" och "minoriteten" utformades efter kongressen, ersätts här med den officiella frasen: de erkände programmet!
Ta omröstningen om Iskras erkännande som centralorgan. Ni skall få se, att just Martynov, som kamrat Martov nu med en djärvhet, vilken vore värd en bättre sak, tillskriver försvar av Iskras åsikter i organisationsfrågan och dess organisationspolitik, yrkar på att resolutionens två delar skall åtskiljas: det blotta erkännandet av Iskra som centralorgan och erkännandet av dess förtjänster. Vid omröstningen om resolutionens första del (erkännande av Iskras förtjänster och solidarisering med den) avgavs endast 35 röster för och två emot (Akimov och Brouckère) medan elva lade ned rösterna (Martynov, fem bundister och redaktionens fem röster: Martov och jag hade två röster var och Plechanov en). Antiiskraiternas grupp (fem bundister och tre från Rabotjeje Delo) framträder följaktligen med full klarhet också här, i detta exempel, som är mest fördelaktigt för Martovs nuvarande åsikter och som han själv valt. Ta omröstningen om resolutionens andra del - erkännande av Iskra som centralorgan utan någon motivering och utan solidarisering (s 147 i protokollen): för avgavs 44 röster, som den nuvarande Martov också räknar till iskraiterna. Sammanlagt avgavs 51 röster; räknar man bort redaktörernas fem röster, som nedlades, återstår 46; två röstade mot (Akimov och Brouckère); bland de återstående 44 rösterna finns följaktligen alla fem bundisternas röster. Således gav bundisterna på kongressen "uttryck för sin fulla solidaritet med Iskra" - så skrivs den officiella historien av den officiella Iskra! Vi skall gå något i förväg och förklara för läsaren de verkliga motiven till denna officiella sanning: Iskras nuvarande redaktion kunde och skulle ha varit en verklig partiredaktion (och inte en kvasipartiredaktion, som nu), om bundisterna och Rabotjeje Delo-anhängarna inte hade lämnat kongressen; därför måste dessa de mest trofasta väktarna av den nuvarande så kallade partiredaktionen upphöjas till "iskraiter". Men härom mera ingående sedan.
Vidare frågar man sig: om kongressen var en kamp mellan de iskraitiska och antiiskraitiska elementen, fanns det då inga mellanstående, osäkra element, som vacklade mellan de förra och de senare? Var och en som i någon mån känner vårt parti och de olika kongressernas vanliga fysionomi, kommer redan a priori att vara böjd för att besvara denna fråga jakande. Kamrat Martov har nu ingen lust att erinra sig dessa osäkra element, och han framställer gruppen Juzjnyj Rabotjij och de delegater, som drogs till den, såsom typiska iskraiter och våra meningsskiljaktigheter med dem som obetydliga och oviktiga. Lyckligtvis har vi nu protokollens fullständiga text framför oss, och vi kan lösa denna fråga - frågan om fakta, naturligtvis - på grundval av dokumentariska uppgifter. Det som vi sagt ovan om den allmänna grupperingen på kongressen gör naturligtvis inte anspråk på att lösa denna fråga utan endast på att ställa den riktigt.
Utan en analys av de politiska grupperingarna, utan en bild av kongressen som en kamp mellan bestämda schatteringar, är det omöjligt att förstå något av vår oenighet. Martovs försök att sudda ut skillnaden mellan schatteringarna genom att räkna t.o.m. bundisterna som iskraiter innebär helt enkelt att undvika frågan. Redan a priori, på grundval av den ryska socialdemokratins historia före kongressen, kan man (för en fortsatt kontroll och ett ingående studium) ange tre huvudgrupper: iskraiterna, antiiskraiterna och de osäkra, vacklande, vankelmodiga elementen.
Vid en analys av debatterna och omröstningarna på kongressen är det lämpligast att ta dem i dagordningsföljd, så att man följdriktigt kan notera de allt klarare framträdande politiska schatteringarna. Endast när det är obetingat nödvändigt, kommer vi att avvika från den kronologiska ordningen för att underkasta intimt sammanhängande frågor eller likartade grupperingar en gemensam granskning. I opartiskhetens intresse skall vi söka notera alla de viktigaste omröstningarna, med bortseende naturligtvis från den mängd voteringar om struntsaker, som på vår kongress upptog orimligt mycken tid (beroende dels på vår oerfarenhet och oskicklighet i att fördela materialet mellan kommissionernas sammanträden och plenarsammanträdena, dels på ett till obstruktion gränsande söl).
Den första fråga, som framkallade debatter vilka började blotta skillnaden i schatteringarna, var frågan om att som första punkt (på kongressens "dagordning") ta upp "Bunds ställning inom partiet" (s 29-33 i protokollen). Enligt iskraiternas ståndpunkt, som förfäktades av Plechanov, Martov, Trotskij och mig, kunde det inte råda några som helst tvivel i denna sak. Bunds utträde ur partiet har klart visat att våra överväganden var riktiga: om Bund inte ville gå tillsammans med oss och godta de organisatoriska principer, som partiets majoritet delade med Iskra, så var det gagnlöst och meningslöst att "ge sken" av ett samgående, då man därmed skulle fördröja kongressen (vilket bundisterna också gjorde). Frågan var redan till fullo klarlagd i litteraturen, och för varje något så när reflekterande partimedlem var det uppenbart, att det bara återstod att öppet ställa frågan och att direkt och ärligt göra sitt val: autonomi (vi går tillsammans) eller federation (vi går åt var sitt håll).
Slingrande i hela sin politik ville bundisterna även här göra en undanmanöver och dra ut på frågan. Med dem förenade sig kamrat Akimov som, tydligen å samtliga Rabotjeje Delo-anhängares vägnar, direkt drog fram de organisatoriska meningsskiljaktigheterna med Iskra (s 31 i protokollen). På Bunds och Rabotjeje Delos sida ställde sig kamrat Machov (med två röster för Nikolajevkommittén, som kort förut betygat sin solidaritet med Iskra!). För kamrat Machov var frågan alldeles oklar, men som en "ömtålig punkt" betecknade han "spörsmålet om en demokratisk organisation eller tvärtom [observera detta!] centralism" - precis som majoriteten i vår nuvarande "parti"-redaktion, som på kongressen ännu inte hade märkt denna "ömtåliga punkt"!
Mot iskraiterna uppträdde således Bund, Rabotjeje Delo och kamrat Machov, vilka tillsammans förfogade över precis de tio röster, som också avgavs mot oss (s 33). För avgavs 30 röster, en siffra kring vilken, som vi skall se nedan, iskraiternas röstetal ofta pendlade. Elva avstod och tog tydligen inte ställning för vare sig det ena eller andra av de stridande "partierna". Det är intressant att notera, att när vi röstade om paragraf 2 i Bunds stadgar (avvisandet av denna paragraf 2 framkallade Bunds utträde ur partiet) så visade det sig även att tio röstade för paragraf 2 eller avstod (s 289 i protokollen), varvid de som avstod just var de tre från Rabotjeje Delo (Brouckère, Martynov och Akimov) samt kamrat Machov. Det är uppenbart att röstningen om Bundfrågans plats på dagordningen inte visade en tillfällig gruppering. Det är uppenbart, att det var inte bara i den rent tekniska frågan om platsen på dagordningen utan också i själva saken som alla dessa kamrater skilde sig från Iskra. Vad beträffar Rabotjeje Delo var denna oenighet i själva saken klar för alla, och kamrat Machov gav en oförliknelig karakteristik av sitt ställningstagande i ett tal, som han höll med anledning av Bunds utträde (s 289f i protokollen). Det kan vara lönt att dröja vid detta tal. Kamrat Machov sade, att efter den resolution som förkastade federationen "hade för honom frågan om Bunds ställning i RSDAP från att ha varit en principfråga blivit en fråga om realpolitiken gentemot en historiskt framsprungen nationell organisation; här har jag", fortsatte talaren, "inte kunnat annat än räkna med alla konsekvenser, som kan bli ett resultat av vår votering, och därför skulle jag ha röstat för paragraf 2 i sin helhet". Kamrat Machov har på ett utmärkt sätt lagt sig till med "realpolitikens" anda: principiellt hade han redan förkastat federationen och i praktiken skulle han därför ha röstat för en sådan paragraf i stadgarna, som betydde federation! Och denne "praktiske" kamrat klargör sin djupt principiella ståndpunkt med följande ord: "Men [Sjtjedrins berömda "men"!] eftersom min röstning bara hade principiell karaktär [!!] och inte kunde ha varit av praktisk karaktär i betraktande av alla övriga kongressdeltagares nästan enhälliga röstning, så föredrog jag att avstå för att principiellt [herren bevare oss för slik principfasthet!] markera skillnaden mellan min ståndpunkt i detta fall och den som förfäktas av Bunddelegaterna, vilka röstade för paragrafen. Däremot skulle jag ha röstat för denna paragraf, om Bunddelegaterna hade avstått från omröstningen, som de förut yrkade på." Begrip detta, den som kan! Den principfaste mannen avstår från att högt säga ja, emedan det praktiskt inte är till någon nytta, när alla andra säger nej.
Strax efter röstningen om Bundfrågans plats på dagordningen framkastades på kongressen frågan om gruppen Borba, som också ledde till en utomordentligt intressant gruppering och stod i nära samband med kongressens "ömtåligaste" fråga, frågan om de centrala instansernas personliga sammansättning. Kongressens mandatkommission uttalade sig emot inbjudan till Borbagruppen i enlighet med organisationskommitténs två gånger fattade beslut (se s 383 och 375 i protokollen) och dess representanters redogörelse i kommissionen (s 35).
Kamrat Jegorov, medlem av OK, förklarade att "frågan om Borba [observera: om Borba och inte om någon av dess medlemmar] var ny för honom" och föreslog en paus. På vilket sätt en fråga, som två gånger avgjorts av OK, kunde vara ny för en OK-ledamot, det förblir höljt i ovetenhetens dunkel. Under pausen hölls ett sammanträde med OK (s 40 i protokollen) med den sammansättning den råkade ha på kongressen (några i OK ingående gamla medlemmar av Iskraorganisationen var inte närvarande på kongressen).[3] Man började diskutera Borba. Rabotjeje Delo-anhängarna (Martynov, Akimov och Brouckère) uttalade sig till dess förmån (s 36-38). Iskraiterna (Pavlovitj, Sorokin, Lange, Trotskij, Martov m.fl.) var emot. Kongressen delade sig åter i de av oss redan kända grupperingarna. Striden om Borba blev hård, och kamrat Martov höll ett synnerligen utförligt (s 38) och "kampglatt" tal, vari han med rätta framhöll "olikheten i representationen" för den ryska och den utländska gruppen, att det knappast skulle vara "bra" att ge utlandsgruppen något "privilegium" (gyllene ord, särskilt lärorika nu med tanke på vad som hände efter kongressen!), och att man inte borde uppmuntra "organisatoriskt kaos inom partiet, vilket karakteriserades av en söndring, som inte framkallas av några principiella ståndpunktstaganden" (mycket träffande ... gentemot "minoriteten" på vår partikongress!). Innan talarlistan var genomgången var det förutom Rabotjeje Delos anhängare ingen som öppet och motiverat argumenterade för Borbas sak (s 40); kamrat Akimov och hans vänner måste få det erkännandet att de åtminstone inte gick krokvägar och inte maskerade sig, utan öppet följde sin linje och rent ut sade hur de ville ha det.
Efter talarlistans genomgång, när ingenting längre fick framföras i sakfrågan, uppträdde kamrat Jegorov och "krävde uttryckligen att man åhörde det beslut, som OK nyss fattat". Inte underligt att kongressdeltagarna blev upprörda över ett sådant knep, och kamrat Plechanov sade såsom ordförande att han "inte kan fatta hur kamrat Jegorov kan stå fast vid sitt krav". Man måste ju antingen yttra sig öppet och klart i sakfrågan inför hela kongressen eller också inte yttra sig alls. Men att vänta tills talarlistan förklarats genomgången och sedan komma liksom med ett "slutord" och servera kongressen ett nytt OK-beslut - just i en slutbehandlad fråga - detta var ju rena bakhållsangreppet!
Sammanträdet återupptogs efter middagen och presidiet, som fortfarande var villrådigt, beslöt avvika från "formaliteterna" och låta inskjuta något, som annars endast i yttersta nödfall tillämpas på kongresser, nämligen en "kamratlig förklaring". OK-representanten Popov meddelade därvid det beslut, som OK fattat med alla röster mot en, Pavlovitjs (s 43), och som föreslog kongressen att inbjuda Rjazanov.
Pavlovitj förklarade, att han förnekat och alltjämt förneka de det stadgeenliga i OK:s sammanträde, att dess nya beslut "stred mot det föregående". Förklaringen utlöste en storm. Kamrat Jegorov, även OK-medlem och medlem av gruppen Juzjnyj Rabotjij, undvek att svara i sak och ville föra debattens tyngdpunkt över på frågan om disciplinen. Kamrat Pavlovitj skulle ha brutit mot partidisciplinen (!), eftersom OK efter att ha diskuterat hans protest beslutade att "inte låta Pavlovitjs personliga åsikt komma till kongressens kännedom". Debatten gled över till frågan om partidisciplinen, och under kongressens stormande applåder upplyste Plechanov till kamrat Jegorovs uppbyggelse att "det inte finns några imperativa mandat hos oss" (s 42, jämför s 379, kongresstadgarnas paragraf 7: "Ombuden får i sina fullmakter inte vara bundna av några imperativa mandat. I utövandet av sina fullmakter åtnjuter de full frihet och självständighet."). "Kongressen är partiets högsta instans" och den som bryter mot partidisciplinen och kongresstadgarna är följaktligen just den, som på något sätt söker hindra ett ombud, vem det vara må, att yttra sig direkt till kongressen i varje, undantagslöst varje fråga som rör partilivet. Stridsfrågan gällde således dilemmat: cirkelväsen eller partimässighet? Antingen inskränkning av kongressombudens rättigheter i kraft av inbillade rättigheter och stadgar hos olika kollegier och cirklar eller också fullständig - inte bara i ord utan också i handling - upplösning av alla lägre instanser och gamla grupper inför kongressen ända tills det skapats verkliga officiella partiinstitutioner. Redan härav ser läsaren den väldiga principiella betydelsen av denna tvist alldeles i början av kongressen (tredje sammanträdet), vars syfte ju var att faktiskt återupprätta partiet. I denna tvist koncentrerades så att säga konflikten mellan gamla cirklar och grupper (av typen Juzjnyj Rabotjij) och det återuppstående partiet. Och de iskrafientliga grupperna blottar sig genast: bundisten Abramson, kamrat Martynov, som är ivrig anhängare av Iskras nuvarande redaktion, vår bekant kamrat Machov - alla tar de ställning för Jegorov och gruppen Juzjnyj Robotjij emot Pavlovitj. Kamrat Martynov, som nu i kapp med Martov och Axelrod briljerar med en organisatorisk "demokratism", påminner t.o.m. om - armén, där man får appellera till de högre instanserna endast genom förmedling av de lägre!! Den verkliga innebörden i denna "kompakta" antiiskraitiska opposition stod fullt klar för envar, som var närvarande på kongressen eller som noggrant följt vårt partis inre historia före kongressen. Oppositionens uppgift var (kanske inte ens alltid medvetet för alla dess representanter, och ibland av gammal vana) att hävda smågruppernas självständighet, särställning och lokala intressen mot att de sögs upp av ett brett parti, uppbyggt på iskraitiska grunder.
Just denna inställning till frågan hade även kamrat Martov, som då ännu ej hunnit förena sig med Martynov. Kamrat Martov vände sig bestämt, och det med rätta, mot dem "vilkas begrepp om partidisciplin inte sträcker sig längre än till revolutionärens förpliktelser gentemot den grupp av lägre ordning, som han tillhör". "Ingen tvångsavgränsad [Martovs kursiv] gruppering kan tolereras inom ett enat parti", förklarade han gentemot cirkelväsendets försvarare utan att kunna ana, att han med dessa ord gisslade sitt eget politiska beteende mot slutet av och efter kongressen ... Tvångsavgränsad gruppering kunde inte tolereras ifråga om OK, men kunde helt tolereras beträffande redaktionen. En tvångsavgränsad gruppering fördömdes av Martov, när han betraktade den ur centrums synvinkel, men försvarades av honom från den stund, då han inte var nöjd med centrums sammansättning ...
Det är intressant att notera det faktum, att kamrat Martov i sitt tal särskilt poängterade inte bara kamrat Jegorovs "oerhörda fel", utan även den av OK ådagalagda politiska vacklan. "Å OK:s vägnar", klandrade Martov med rätta, "har här framförts ett förslag, som går stick i stäv mot kommissionens rapport [vilken, vill vi tillägga, är grundad på rapporten från OK:s medlemmar, se s 43, Koltsovs ord] och mot OK:s föregående förslag" (min kursiv). Som synes insåg Martov klart då, före sin "omvändelse", att Borbas ersättande med Rjazanov ingalunda gjorde slut på det ytterst motsägelsefulla och vingliga i OK:s handlande (av ligans kongressprotokoll, s 57, kan partimedlemmarna få veta hur saken tedde sig för Martov efter hans omvändelse). Då inskränkte han sig inte till att analysera frågan om disciplinen, utan han frågade även direkt OK: "Vad har det hänt för nytt, som föranleder denna omsvängning?" (Min kursiv) När OK framförde sitt förslag hade den faktiskt inte ens tillräckligt mod att öppet försvara sin ståndpunkt, så som Akimov m.fl. försvarade den. Detta förnekas av Martov (ligans protokoll, s 56), men varje läsare av kongressprotokollen kan ju se att han misstar sig. Popov, som å OK:s vägnar framlade förslaget, hade inte ett ord att säga om motiven (s 41 i partikongressens protokoll). Jegorov vred frågan till att gälla disciplinen och yttrade i själva saken endast: "Inom OK kan ha uppkommit nya synpunkter ... [men har de uppkommit och vilka? - det vet ingen] ... den kunde ha glömt att sätta upp någon o.s.v. [Detta "o.s.v." var talarens enda tillflykt, ty OK kunde ändå inte ha glömt frågan om Borba, som den diskuterat två gånger före kongressen och en gång i kommissionen.] OK har fattat detta beslut inte därför att den ändrat sin inställning till Borbagruppen, utan därför att den vill avlägsna onödiga stenar från vägen för partiets blivande centralorganisation, när denna tar de första stegen i sin verksamhet." Detta innebär ingen motivering, utan just att undvika en motivering. Varje uppriktig socialdemokrat (och vi tillåter ju inget tvivel om uppriktigheten hos vem det vara må av kongressdeltagarna) vinnlägger sig om att undanröja vad han anser vara undervattensskär och att göra detta med de metoder som han finner vara ändamålsenliga. Att motivera innebär att förklara och exakt framlägga sin syn på saken och inte att svänga sig undan med en truism. Och utan att "ändra sin inställning till Borbagruppen" kunde det omöjligen finnas någon motivering, därför att OK:s föregående, rakt motsatta beslut också vinnlade sig om att undanröja undervattensskär, fast man då med "skär" avsåg något helt annat. Kamrat Martov angrep detta argument synnerligen skarpt och grundligt, kallade det "futtigt" och inspirerat av önskan att "göra undanflykter" samt rådde OK att "inte vara rädd för vad folk kan komma att säga". Med dessa ord gav kamrat Martov en ut märkt karakteristik av kärnan och innebörden i den politiska schattering, som spelade så stor roll på kongressen och som utmärkte sig just genom sin osjälvständighet, futtighet, brist på egen linje, sin rädsla för vad folk skulle säga, ett evinnerligt vinglande mellan de båda bestämda parterna och sin ängslan för att öppet redogöra för sitt credo - kort sagt "försumpningen"[4].
Denna politiska karaktärslöshet hos den vacklande gruppen medförde bland annat att ingen utom bundisten Judin (s 53) på kongressen lade fram ett resolutionsförslag om att inbjuda en medlem av Borbagruppen. Vid voteringen avgavs fem röster för Judins förslag, uppenbarligen samtliga bundister - de vacklande elementen löpte ånyo över! Hur stort mellangruppens ungefärliga röstetal var framgick av voteringen om Koltsovs och Judins resolutioner beträffande denna fråga - för iskraiten avgavs 32 röster (s 47) och för bundisten 16, d.v.s. utom de åtta antiiskraitiska rösterna, kamrat Machovs två röster (jfr s 46), fyra röster från gruppen Juzjnyj Rabotjij och ytterligare två röster. Vi skall nu visa, att denna fördelning inte alls kan anses vara en tillfällighet, men vi skall först i korthet notera Martovs nuvarande uppfattning om detta intermezzo med OK. Martov har i ligan påstått, att "Pavlovitj och de andra blåste upp lidelserna". Det räcker med en titt i kongressprotokollen för att se, att de utförligaste, häftigaste och skarpaste talen mot Borba och OK hölls av Martov själv. När han nu söker skjuta "skulden" på Pavlovitj, avslöjar han därmed bara sitt eget vingleri: före kongressen föreslog han just Pavlovitj till sjunde medlem av redaktionen, på kongressen anslöt han sig helt till denne (s 44) mot Jegorov, men nu, sedan han lidit nederlag mot Pavlovitj, börjar han beskylla honom för att ha "blåst upp lidelserna". Det är enbart löjligt.
I Iskra (nr 56) ironiserar Martov över den stora betydelse man tillmätt frågan om att inbjuda den eller den. Denna ironi vänder sig återigen mot honom själv, ty just intermezzot med OK gav upphov till tvisterna om en sådan "betydelsefull" fråga som att inbjuda den eller den till CK och till CO. Det är inte bra detta att mäta med två olika mått, allt efter som det gäller den egna "gruppen av lägre ordning" (i förhållande till partiet) eller en främmande. Det innebär just kälkborgerlighet och cirkelväsen och inte något partimässigt ställningstagande till saken. En enkel jämförelse mellan Martovs tal i ligan (s 57) och hans tal på kongressen (s 44) bevisar detta tillräckligt. "Det är mig obegripligt", yttrade Martov bland annat i ligan, "hur folk kan förmå sig att samtidigt obligatoriskt kalla sig för iskraiter och på samma gång skämmas för att vara det." En sällsam oförmåga att skilja mellan att "kalla sig" och att "vara", mellan ord och handling. Martov själv kallade sig på kongressen för motståndare till tvångsavgränsade grupperingar och efter kongressen blev han anhängare av dem ...
Ombudens uppdelning i frågan om OK kan kanske tyckas tillfällig. Men en sådan uppfattning skulle vara felaktig, och för att undanröja den avviker vi från den kronologiska ordningen och behandlar nu ett intermezzo, som inträffade i slutet av kongressen, men som dock hade det intimaste samband med det förutnämnda. Detta intermezzo var gruppen Juzjnyj Rabotjijs upplösning. Mot de iskraitiska organisationstendenserna - fullständig sammansvetsning av partikrafterna och undanröjande av kaoset som splittrar krafterna - reste sig här intressena hos en av de grupper, som utförde en nyttig verksamhet då det inte fanns ett verkligt parti, men blev överflödig i och med den centralistiska uppläggningen av arbetet. Sett ur cirkelintressena kunde gruppen Juzjnyj Rabotjij med lika stor rätt som Iskras gamla redaktion göra anspråk på att få bevara sin "kontinuitet" och på att förbli oantastlig. Ur partiintressenas synvinkel var denna gr upp skyldig att ställa sina krafter till "respektive partiorganisationers" förfogande (s 313, slutet av den antagna kongressresolutionen). Ur cirkelintressenas och "kälkborgar"-intressenas synvinkel kunde det inte annat än förefalla "kinkigt" (kamraterna Rusovs och Deutschs uttryck) att upplösa en nyttig grupp, som i lika hög grad var emot detta som Iskras gamla redaktion. Ur partiintressenas synpunkt var det nödvändigt att upplösa den och "införliva" (Gusevs uttryck) den med partiet. Gruppen Juzjnyj Rabotjij sade direkt, att den "inte fann det nödvändigt" att förklara sig upplöst och krävde att "kongressen bestämt sade ifrån hur den ville ha det" och det "på stående fot: ja eller nej". Gruppen åberopade sig direkt på den "kontinuitet", som även Iskras gamla redaktion börjat appellera till - sedan den upplösts! "Trots att vi alla som individer bildar ett parti", yttrade kamrat Jegorov, "består det i alla fall av en hel rad organisationer, vilka man måste räkna med som med historiska enheter... Om en dylik organisation inte är till skada för partiet, så är det ingen mening med att upplösa den."
På så sätt blev en viktig principiell fråga fullt klart ställd, och samtliga iskraiter tog - innan deras egna cirkelintressen hade kommit i förgrunden - avgjort ställning mot de vacklande elementen (bundisterna och två personer från Rabotjeje Delo fanns då inte längre kvar på kongressen, och dessa skulle alldeles säkert ha yrkat på nödvändigheten att "räkna med historiska enheter"). Voteringen gav 31 röster för, fem emot och fem nedlagda (fyra röster från medlemmarna i gruppen Juzjnyj Rabotjij och en till, antagligen Belov, av hans föregående uttalanden att döma, s 308). En grupp på tio röster, som intog en starkt negativ hållning mot Iskras konsekventa organisationsplan och förfäktade cirkelväsendet gentemot partiet, avtecknade sig alldeles bestämt. I debatterna ställde iskraiterna denna fråga just principiellt (se Langes tal, s 315), uttalade sig mot amatörmässighet och virrvarr, avstod från att räkna med "sympatierna" från vissa enskilda organisationer och sade rent ut att "om kamraterna från Juzjnyj Rabotjij intagit en mera principiell ståndpunkt tidigare, för ett eller ett par år sedan, så skulle partiets enande och segern för de programmatiska grundsatser, som vi nu sanktionerat, ha uppnåtts tidigare". I denna anda uttalade sig Orlov, Gusev, Ljadov, Muravjov, Rusov, Pavlovitj, Glebov och Gorin. Iskraiterna från "minoriteten" inte bara underlät att opponera sig mot de på kongressen flera gånger framförda konkreta påpekandena om den föga principfasta politiken och "linjen" hos Juzjnyj Rabotjij, Machov m.fl., inte bara underlät att i detta hänseende reservera sig däremot, utan solidariserade sig tvärtom genom Deutsch klart därmed, fördömde "virrvarret" och välkomnade den "klara framställning av frågan" (s 315), som gjordes av samme kamrat Rusov, vilken dock på samma sammanträde hade fräckheten att - o fasa! - likaså "klart framställa" frågan om den gamla redaktionen på rent partimässig grundval (s 325).
Från gruppen Juzjnyj Rabotjijs sida framkallade frågan om dess upplösning en våldsam indignation, som satte sina spår även i protokollen (varvid man inte får glömma, att protokollen endast ger en blek bild av debatterna, ty i stället för fullständigt återgivna tal ger de bara mycket komprimerade resuméer och utdrag). Kamrat Jegorov betecknade blotta omnämnandet av gruppen Rabotjaja Mysl jämsides med Juzjnyj Rabotjij som en "lögn" - ett betecknande exempel på vilken inställning till den konsekventa ekonomismen som rådde på kongressen. Jegorov talade även långt senare, på 37:e sammanträdet, med största upphetsning om Juzjnyj Rabotjijs upplösning (s 356) och bad att få fört till protokollet, att man vid behandlingen av frågan om Juzjnyj Rabotjij inte hade frågat gruppens medlemmar om vare sig medlen för utgivning eller kontroll från CO och CK. Under debatterna om gruppen anspelade kamrat Popov på den kompakta majoritet, som i förväg skulle ha avgjort frågan om den. "Nu, efter kamraterna Gusevs och Orlovs tal, står allting klart", yttrade han (s 316). Meningen med dessa ord gick inte att ta miste på: nu, när iskraiterna hållit sina tal och framlagt sin resolution, står allting klart, d.v.s. det står klart att Juzjnyj Rabotjij kommer att upplösas mot sin vilja. Juzjnyj Rabotjijs representant drog här själv skiljelinjen mellan iskraiterna (därtill sådana som Gusev och Orlov) och sina anhängare, som företrädde olika "linjer" i organisationspolitiken. Och när den nuvarande Iskra framställer gruppen Juzjnyj Rabotjij (och sannolikt även Machov?) som "typiska iskraiter", så visar detta endast åskådligt, att den glömt de (från denna grupps ståndpunkt) största händelserna på kongressen och att den nya redaktionen önskar sopa igen de spår, som visar vilka element den s.k. minoriteten skapades av.
Tyvärr togs frågan om ett populärt organ aldrig upp på kongressen. Alla iskraiter diskuterade denna fråga ytterst livligt både före kongressen och under kongressen vid sidan om förhandlingarna, varvid de kom överens om att det under rådande förhållanden inom partiet skulle vara i högsta grad orationellt att börja ge ut ett sådant organ eller att förvandla något av de existerande till ett sådant. Antiiskraiterna uttalade sig på kongressen i motsatt riktning, gruppen Juzjnyj Rabotjij också när den avgav sin rapport, och endast slumpen eller olust att ta upp en "hopplös" fråga kan förklara att en resolution härom inte framlades med tio underskrifter.
Låt oss återvända till kongressens dagordning.
Vi har nu övertygande sett att det redan före övergången till den egentliga diskussionen av frågorna hade på kongressen klart utformats inte bara en absolut bestämd antiiskraitisk grupp (8 röster), utan också en mellangrupp av vacklande element, som var redo att stödja dessa åtta och öka deras röstetal till ungefär 16-18.
Frågan om Bunds ställning i partiet, som på kongressen behandlades utomordentligt, övermåttan ingående, inskränkte sig till att avgöra en principiell tes, medan den praktiska lösningen uppsköts till diskussionen om organisationsförhållandena. Eftersom det i publikationerna före kongressen ägnats rätt stort utrymme åt att klarlägga hithörande ämnen gav diskussionen på kongressen relativt få nyheter. Det måste dock nämnas, att när Rabotjeje Delos anhängare (Martynov, Akimov och Brouckère) tillstyrkte Martovs resolutionsförslag, så gjorde de reservationen, att de ansåg det vara otillräckligt och inte instämde i de slutledningar som dragits av det (s 69, 73, 83 och 86).
Från frågan om Bunds ställning övergick kongressen till programmet. Debatten kom här att till stor del röra sig om partiella ändringsförslag, som erbjuder föga intresse. Antiiskraiternas opposition i principfrågor kom endast till uttryck i kamrat Martynovs angrepp mot den mycket omtalade formuleringen av frågan om spontaniteten och medvetenheten. På Martynovs sida ställde sig naturligtvis samtliga bundister och Rabotjeje Delo-män. Grundlösheten i hans invändningar påvisades bl.a. av Martov och Plechanov. Som ett kuriosum bör nämnas, att Iskras redaktion numera (tydligen efter moget övervägande) gått över på Martynovs sida och talar tvärtemot vad den gjorde på kongressen! Detta lär väl vara i enlighet med den berömda "kontinuitets"-principen ... Vi får väl vänta tills redaktionen helt blivit på det klara med detta och kan ge oss besked om i vilken utsträckning, i vilka saker och från vilken tidpunkt den blivit ense med Martynov. I väntan därpå frågar vi bara om det någon annanstans finns ett partiorgan, vars redaktion efter en kongress börjat tala rakt tvärtemot vad den sade på kongressen.
Vi förbigår tvisterna om Iskras erkännande som centralorgan (vi har redan tidigare berört dem) och inledningen av stadgedebatterna (vilka det är lämpligare att undersöka i samband med hela stadgediskussionen) och går över till de principiella schatteringar, som trädde i dagen vid diskussionen om programmet. Låt oss då först och främst notera en utomordentligt karakteristisk detalj: debatten om den proportionella representationen. Kamrat Jegorov från Juzjnyj Rabotjij yrkade på att denna skulle tas in i programmet och gjorde detta på ett sätt som föranledde Posadovskij (iskraitminoriteten) att med fullt fog tala om "en allvarlig meningsskiljaktighet". "Det är ställt utom tvivel", yttrade kamrat Posadovskij, "att vi inte kan samsas i följande huvudfråga: måste vår kommande politik underställas den ena eller andra demokratiska grundprincipen och dessa tillmätas ett absolut värde, eller måste alla demokratiska principer undantagslöst underställas vårt partis bästa? Jag uttalar mig avgjort för det senare." Plechanov "instämde till fullo" med Posadovskij och uttalade sig ännu mera bestämt och avgjort emot att "de demokratiska principerna ges ett absolut värde", emot att de betraktas "abstrakt". "Det kan hypotetiskt tänkas ett fall", sade han, "då vi socialdemokrater skulle uttala oss mot allmän rösträtt. Bourgeoisin i de italienska republikerna fråntog en gång i tiden alla till adeln hörande personer deras politiska rättigheter. Det revolutionära proletariatet skulle kunna begränsa de politiska rättigheterna för de högre klasserna liksom dessa på sin tid begränsat proletariatets politiska rättigheter." Plechanovs tal möttes med applåder och hyssjanden, och när han protesterade mot ett Zwischenruf [=Inpass - Red] - "låt bli att hyssja" - och bad kamraterna att inte känna sig besvärade, reste sig kamrat Jegorov och sade: "När det applåderas åt sådant prat, är det min plikt att hyssja." Tillsammans med kamrat Goldblatt (ombud för Bund) uttalade sig kamrat Jegorov mot Posadovskijs och Plechanovs åsikter. Beklagligtvis avbröts debatterna och den fråga de framkallat försvann genast från scenen. Men förgäves söker nu kamrat Martov förringa eller rentav helt förneka dess betydelse genom att på ligans kongress säga: "Dessa ord [Plechanovs] framkallade bland en del av ombuden en indignation, som lätt kunnat undvikas om kamrat Plechanov tillagt, att man givetvis inte kunde föreställa sig en sådan tragisk situation, då proletariatet för att säkra sin seger skulle nödgas åsidosätta sådana politiska rättigheter som tryckfriheten ... (Plechanov: 'Merci.')." (Ligans protokoll, s 58) Denna tolkning strider direkt mot kamrat Posadovskijs helt kategoriska uttalande på kongressen om "en allvarlig meningsskiljaktighet" och oenighet i "en huvudfråga". I denna huvudfråga uttalade sig samtliga iskraiter på kongressen mot företrädarna för den antiiskraitiska "högern" (Goldblatt) och kongressens "centrum" (Jegorov). Detta är faktum, och vi kan med säkerhet garantera att om "centrum" (jag hoppas detta ord chockerar mildhetens "officiella" anhängare mindre än något annat ...) hade haft tillfälle att uttala sig "otvunget" (genom kamraterna Jegorov och Machov) i denna eller en liknande fråga, så skulle den allvarliga meningsskiljaktigheten genast ha trätt i dagen.
Ännu tydligare trädde den i dagen i frågan om "språkens lika berättigande" (protokollen, s 171ff). Det på denna punkt mest talande är inte så mycket debatterna som omröstningarna, vilkas sammanlagda antal uppgick till den otroliga summan av - sexton! Varför det? Jo, man tvistade om huruvida det var tillräckligt att i programmet fastställa samtliga medborgares likaberättigande oavsett deras kön o.s.v. och språk, eller det här måste sägas "språkens frihet" eller "språkens likaberättigande". Kamrat Martov har på ligans kongress gett en nog så riktig karakteristik av denna episod, när han yttrade att "en struntdiskussion om redigeringen av en enda programpunkt blev av principiell betydelse, emedan halva kongressen var beredd att stjälpa programkommissionen". Just så var det.[5] Anledningen till striden var en ren struntsak, men likväl antog striden en verkligt principiell karaktär, och därför fördes den också under så oerhört förbittrade former, som även omfattade försök att "stjälpa" programkommissionen, misstankar mot varandra för att vilja "lura kongressen" (den misstanken riktade Jegorov mot Martov!) och utbyte av de skymfligaste personliga tillvitelser (s 178). T.o.m. kamrat Popov "uttryckte sitt beklagande av att det genom struntsaker skapats en sådan atmosfär" (s 182, min kursiv), som fortsatte att råda under tre sammanträden (det 16:e, 17:e och 18:e).
Alla dessa uttryck visar högst bestämt och kategoriskt på det mycket viktiga faktum, att atmosfären av "misstankar" och de mest förbittrade stridsformer ("stjälpningen") - som man senare, på ligans kongress, beskyllde iskraitmajoriteten för att ha skapat! - i själva verket hade skapats långt innan vi splittrades i majoritet och minoritet. Jag upprepar, att detta är ett ytterst viktigt och fundamentalt faktum och oförståelse för det har föranlett många till de mest lättsinniga uppfattningar om att majoriteten vid slutet av kongressen var artificiell. För kamrat Martov, som påstår att nio tiondelar på kongressen var iskraiter, förefaller det numera absolut oförklarligt och absurt, att "struntsaker" och "obetydliga" anledningar kunde leda till en sammandrabbning, som antog "principiell karaktär" och nära nog störtade kongresskommissionen. Det vore löjligt att söka komma ifrån detta faktum med klagomål och lamentationer över "skadliga" gliringar. Stridigheten kunde inte få sin principiella betydelse till följd av några fräna spydigheter, utan endast till följd av arten av de politiska grupperingarna på kongressen. Det var inte fränheter och spydigheter som skapade konflikten, utan de var endast symptom på att det i själva den politiska grupperingen av kongressen fanns en "motsättning", fanns alla förutsättningar för konflikten, fanns en inre olikmässighet som med immanent kraft bröt sig fram vid varje, även den obetydligaste anledning.
Med den syn, som jag har på kongressen och som jag anser det vara min skyldighet att förfäkta såsom en bestämd politisk uppfattning av händelserna, även om denna uppfattning stöter en del för pannan, framstår däremot den av en "obetydlig" anledning framsprungna förbittrade konflikten av principiell karaktär såsom fullt begriplig och ofrånkomlig. Emedan det hos oss på kongressen hela tiden pågick en kamp mellan iskraiter och antiiskraiter och emedan det mellan dem fanns vacklande element, emedan dessa sistnämnda tillsammans med antiiskraiterna utgjorde en tredjedel av rösterna (8+ 10 = 18 av 51 enligt min, självfallet, ungefärliga beräkning), så är det fullkomligt begripligt och naturligt att varje avfall från iskraiterna, även av ett ringa fåtal, skapade möjlighet till seger för den antiiskraitiska riktningen och därför ledde till en "ursinnig" kamp. Detta inte som resultat av några olämpligt fräna anmärkningar och angrepp utan som en följd av politiska kombinationer. Det var inte fränheter, som skapade den politiska konflikten, utan det var förekomsten av en politisk konflikt i själva grupperingen av kongressen som skapade fränheterna och angreppen, och i denna motsatsställning ligger vår fundamentala principiella oenighet med Martov i bedömningen av kongressens politiska betydelse och resultat.
Under hela kongressen förekom tre viktigare fall, då ett litet antal iskraiter avföll från sin majoritet - språkens likaberättigande, paragraf 1 i stadgarna och valen - och i alla dessa tre fall utspann sig en våldsam strid, som sist och slutligen ledde till den nuvarande svåra krisen i partiet. För att politiskt förstå denna kris och denna strid får man inte begränsa sig till fraser om otilllåtliga elakheter utan måste granska de politiska grupperingar av schatteringar som drabbade samman på kongressen. Intermezzot med "språkens likaberättigande" har därför dubbelt intresse när det gäller att klargöra orsakerna till oenigheten, ty då var Martov ännu (var ännu!) iskrait och kämpade nästan mer än någon annan mot antiiskraiterna och "centrum".
Bataljen började med en dispyt mellan kamrat Martov och bundisternas ledare, kamrat Lieber (s 171f). Martov sökte bevisa att det räckte med att kräva "medborgarnas likaberättigande". "Språkets frihet" avvisades, men då körde man i stället genast fram med "språkens likaberättigande", och tillsammans med Lieber gick även kamrat Jegorov till strids därför. Martov förklarade att det var fetischism, "när talarna yrkade på nationaliteternas likaberättigande och överförde frågan om rättsolikheten till språkets område. Man måste emellertid betrakta frågan ur en helt annan synvinkel: det råder rättsolikhet nationaliteterna emellan, och detta yttrar sig bl.a. i att människor som tillhör vissa nationer är berövade rätten att använda sitt modersmål." (S 172) Den gången hade Martov fullkomligt rätt. Liebers och Jegorovs absolut ohållbara försök att rättfärdiga sin formulering och pådyvla oss ovilja eller oförmåga att hävda principen om nationaliteternas likaberättigande var verkligen ett slags fetischism. Som "fetischister" red de i själva verket bara på ord utan att hävda några principer, handlade inte av fruktan för att begå ett principiellt fel utan av fruktan för vad folk kommer att säga. Just denna vacklande sinnesstämning (tänk om "de andra" skulle beskylla oss för detta?), som vi påpekade vid intermezzot med organisationskommittén, ådagalades nu fullt klart även av hela vårt "centrum". En annan av dess företrädare, det Juzjnyj Rabotjij närstående gruvindustriombudet Lvov, "ansåg frågan om språkens undertryckande, sådan den framförts från ytterområdena, vara mycket allvarlig. Det är viktigt att vi genom att införa en punkt om språket i vårt program undanröjer alla möjligheter att misstänka socialdemokraterna för russifieringsavsikter. "Ett märkvärdigt sätt att motivera frågans "allvar". Frågan skulle vara mycket allvarlig därför att det var nödvändigt att undanröja ytterområdenas eventuella misstankar! Talaren yttrade platt ingenting i sak, han svarade inte på anklagelserna för fetischism, men bekräftade dem helt genom att avslöja sin fullständiga brist på sakskäl och svänga sig med hänsyftningar till vad som kunde pratas i ytterområdena. Allt vad som där kunde sägas var oriktigt, sade man till honom. I stället för att undersöka om det var riktigt eller oriktigt svarade han: "De kan misstänka oss."
Detta sätt att ställa frågan, som gör anspråk på att den skall uppfattas som allvarlig och viktig, får verkligen en principiell karaktär, fast inte alls en sådan som en Lieber, en Jegorov, en Lvov ville finna här. Principiell blir frågan: bör vi överlämna åt partiets organisationer och medlemmar att tillämpa programmets allmänna och fundamentala satser, att tillämpa dem på de konkreta betingelserna och att utveckla dem vid denna tillämpning eller bör vi av ren rädsla för misstankar fylla programmet med smådetaljer, delanvisningar, upprepningar och kasuistik? Principiell blir frågan om hur socialdemokrater i kampen mot kasuistiken kan finna ("misstänka") försök att inskränka de elementära demokratiska fri- och rättigheterna. Ja, när skall vi då äntligen vänja oss av med detta fetischistiska knäfall för kasuistik? - det var den tanke som dök upp hos oss, när vi såg denna strid om "språken".
Ombudens gruppering i denna strid blev särskilt klar genom överflödet av voteringar med namnupprop. Sådana förekom hela tre gånger. Mot den iskraitiska kärnan stod hela tiden som en man alla antiiskraiter (8 röster) och med högst obetydliga vacklanden hela centrum (Machov, Lvov, Jegorov, Popov, Medvedev, Ivanov, Tsarjov och Belov - endast de två sistnämnda vacklade i början, lade antingen ned sin röst eller röstade med oss, och först vid tredje voteringen bestämde de sig definitivt). Från iskraiterna avföll en del - främst kaukasierna (tre med sex röster) och genom detta fick den "fetischistiska" riktningen sist och slutligen övervikt. Vid den tredje omröstningen, när de båda riktningarnas anhängare mest utförligt hade klargjort sitt ställningstagande, avföll från iskraitmajoriteten de tre kaukasierna med sina sex röster till motparten och från iskraitminoriteten två med två röster, Posadovskij och Kostitj; vid de två första voteringarna övergick Lenskij, Stepanov och Gorskij från iskraitmajoriteten och Deutsch från minoriteten till motparten eller avstod. De åtta iskraitrösternas (av totala 33) avfall gav övervikt åt antiiskraiternas och de vacklande elementens koalition. Detta är just det fundamentala faktum om kongressens gruppering, som upprepades (det var endast andra iskraiter som avföll) också vid voteringen om paragraf 1 i stadgarna och vid valen. Det är inte förvånande, att de vid valen besegrade nu ihärdigt blundar för de politiska orsakerna till detta nederlag och utgångspunkterna för den kamp mellan schatteringarna, som alltmer blottat och inför partiet alltmer skoningslöst avslöjat de vacklande och politiskt karaktärslösa elementen. Intermezzot med språkens likaberättigande ger oss en så mycket skarpare bild av denna kamp, som inte ens kamrat Martov då ännu lyckats tillvinna sig Akimovs och Machovs beröm och bifall.
Antiiskraiternas och "centrums" obeständighet i principiella ting kom även skarpt till uttryck i debatterna om agrarprogrammet, vilka upptog mycket av kongressens tid (se s 190-226 i protokollen) och varvid en hel del utomordentligt intressanta frågor ställdes. Som man kunde vänta inleddes kampanjen mot programmet av kamrat Martynov (efter små framstötar av kamraterna Lieber och Jegorov). Han framförde det gamla argumentet om korrigering av "den särskilda historiska orättvisa", varmed vi enligt honom indirekt "helgar andra historiska orättvisor" o.s.v. På hans sida ställde sig också kamrat Jegorov, som t.o.m. fann det "oklart vilken betydelse detta program har. Är det ett program för oss, d.v.s. bestämmer det de krav vi framför eller vill vi göra det populärt [!?!?]." Kamrat Lieber "ville göra samma påpekanden som kamrat Jegorov". Kamrat Machov uppträdde med den för honom utmärkande tvärsäkerheten och förklarade att "flertalet [?] talare bestämt inte begripit vad det framlagda programmet föreställer och vilka syften det har". Det föreslagna programmet kunde "knappast anses som ett socialdemokratiskt agrarprogram", det "... doftar något av en lek med att rätta till historiska orättvisor" och över det låg "ett drag av demagogi och äventyrlighet". Den teoretiska bekräftelsen av denna djupsinnighet var vulgärmarxismens vanliga överdrifter och förenklingar: iskraiterna skulle "vilja handskas med bönderna som med en enhetlig massa; men eftersom bönderna sedan länge [?] varit splittrade i klasser, så skulle uppställande av ett enhetligt program oundvikligen leda till att programmet i sin helhet blir demagogiskt och att dess tillämpning i verkliga livet blir en äventyrlighet" (202). Kamrat Machov "yppade" här den verkliga orsaken till den negativa inställningen till vårt agrarprogram hos många socialdemokrater, vilka är redo att "erkänna" Iskra (såsom Machov själv erkänt den), men utan att alls ha gjort klart för sig dess inriktning, dess teoretiska och taktiska ståndpunkt. Just vulgariseringen av marxismen vid dess tillämpning på en så komplicerad och mångsidig företeelse som den ryska bondehushållningens nuvarande struktur har medfört och medför fortfarande att man inte förstår detta program, men alls inte oenighet om enskilda punkter. Och kring en sådan vulgärmarxistisk ståndpunkt slöt ledarna för de antiiskraitiska elementen (Lieber och Martynov) och för "centrum" - Jegorov och Machov - snabbt upp. Kamrat Jegorov uttryckte också öppet ett av de karakteristiska dragen hos Juzjnyj Rabotjij och de grupper och cirklar, som dras till denna, nämligen oförståelsen för bonderörelsens betydelse, oförståelsen för att det inte var överskattning, utan tvärtom snarare underskattning av denna betydelse (och brist på kraft att utnyttja rörelsen) som var den svaga sidan hos våra socialdemokrater under de första berömda bondeupproren. "Jag delar ingalunda redaktionens hänförelse över bonderörelsen", yttrade kamrat Jegorov, "den hänförelse som grep många socialdemokrater efter bondeoroligheterna." Beklagligt nog gjorde sig kamrat Jegorov inte besvär med att närmare informera kongressen om vilka uttryck denna redaktionens hänförelse tagit sig och gjorde sig inte besvär med att framföra konkreta hänvisningar till de bidrag som publicerats av Iskra. Han glömde dessutom, att alla huvudpunkter i vårt agrarprogram hade utvecklas av Iskra redan i dess tredje nummer, d.v.s. långt före bondeoroligheterna. Den som "erkänt" Iskra inte bara i ord skulle det inte skada att ägna lite större uppmärksamhet åt dess teoretiska och taktiska principer!
"Nej, bland bönderna kan vi inte göra mycket!", utbrast kamrat Jegorov och klargjorde i fortsättningen att denna hans suck inte fick fattas som en protest mot den ena eller den andra enskilda "hänförelsen", utan som ett förnekande av hela vårt ställningstagande: "Detta innebär just att vår paroll inte kan konkurrera med den äventyrliga parollen." En synnerligen betecknande formulering av den principlösa inställning till saken, som reducerar allt till "konkurrens" mellan olika partiers paroller! Och detta yttrades sedan talaren förklarat sig "tillfredsställd" med de teoretiska klarlägganden, som påpekade att vi strävar efter varaktig framgång i vår agitation, inte förvirras av temporära misslyckanden och att en varaktig framgång (i strid med "konkurrenternas" högljudda skrik - för ögonblicket) är omöjlig utan fast teoretisk bas för programmet (s 196). Vilken förvirring avslöjar inte denna försäkran om "tillfredsställelse" och den omedelbart följande upprepningen av de vulgärteser, som övertagits från den gamla ekonomismen, för vilken "konkurrens mellan parollerna" löste alla frågor inte bara på jordbrukets område utan för den ekonomiska och politiska kampens hela program och hela taktik. "Ni kan inte tvinga lantarbetarna", sade kamrat Jegorov, "att kämpa tillsammans med de rika bönderna om de avsöndrade jordstyckena, som redan till icke ringa del befinner sig i dessa rika bönders händer."
Återigen samma förenkling, vilken otvivelaktigt är besläktad med vår opportunistiska ekonomism, som hävdade att det inte gick att "tvinga" proletärerna att kämpa för det som till icke ringa del befann sig i händerna på bourgeoisin och till ännu större del skulle tillfalla den i framtiden. Återigen samma vulgarisering, som glömmer de ryska särdragen i det allmänna kapitalistiska förhållandet mellan lantarbetare och rika bönder. De avsöndrade jordstyckena innebär numera ett tvång, som i själva verket verkar förkvävande även på lantarbetarna, vilka ingalunda behöver "tvingas" att kämpa för befrielse ur sin fullständiga beroendeställning. "Tvingas" måste däremot en del intellektuella - tvingas att se mera vidsynt på sina uppgifter, att avstå från schabloner vid behandlingen av konkreta frågor, att räkna med den historiska konjunkturen, som komplicerar och modifierar våra syften. Endast en sådan fördom som att bonden är dum - en fördom som, vilket kamrat Martov alldeles riktigt påpekade (s 202), kom fram i de tal som hölls av kamrat Machov och andra motståndare till agrarprogrammet - förklarar varför dessa motståndare glömmer våra lantarbetares reella levnadsförhållanden.
Efter att ha förenklat frågan till ett rent motsatsförhållande mellan arbetarna och kapitalisterna försökte representanterna för vårt "centrum" som vanligt pådyvla bönderna sin egen inskränkthet. "Just därför att jag anser att bonden är förståndig inom ramen för sin snäva klasståndpunkt, antar jag att han kommer att hävda det småborgerliga idealet om tillägnande och fördelning", sade kamrat Machov. Här rörs två saker tydligt ihop: karakteristiken av böndernas klasståndpunkt som småborgerlig och hopträngningen av denna ståndpunkt, dess reducering till en "snäv ram". Denna reducering utgör just jegorovarnas och machovarnas fel (precis som martynovarnas och akimovarnas fel bestod i att de reducerade proletärernas ståndpunkt till en "snäv ram"). Emellertid lär oss både logiken och historien att en småborgerlig klasståndpunkt kan vara mer eller mindre snäv, mer eller mindre progressiv, just på grund av småborgarens dualistiska ställning. Och det kan ingalunda vara vår uppgift att ge tappt inför bondens inskränkthet ("dumhet") eller de "fördomar" han behärskas av, utan vår uppgift är tvärtom att oförtröttligt vidga hans ståndpunkt och medverka till att hans sunda förnuft segrar över hans fördomar.
Den vulgärt "marxistiska" synen på den ryska agrarfrågan kulminerade i de avslutande orden i det principanförande, som hölls av kamrat Machov, den trogne försvararen av den gamla Iskraredaktionen. Det var ingen tillfällighet att hans ord mottogs med applåder - låt vara ironiska. "Jag vet naturligtvis inte vad man skall kalla för olycka", yttrade kamrat Machov, uppretad över Plechanovs påpekande, att vi inte har något att frukta av en rörelse till förmån för tjornyj peredel och att vi inte skall hålla tillbaka denna progressiva (borgerlig-progressiva) rörelse. "Men denna revolution, om man så får kalla den, kommer inte att bli revolutionär. Eller rättare sagt: den kommer inte alls att bli någon revolution, utan reaktion (skratt ), en revolution som mera liknar ett upplopp ... En sådan revolution slungar oss tillbaka, och det kommer sedan att krävas åtskillig tid för oss att återvinna den ställning vi har idag. Men vi ligger numera mycket bättre till än under franska revolutionen (ironiska applåder), vi har ett socialdemokratiskt parti (skratt) ..." Ja, ett socialdemokratiskt parti, som resonerade på Machovs vis eller hade på mathovarna baserade centrala institutioner, skulle verkligen inte förtjäna annat än skratt ...
Vi ser alltså, att även i rent principiella frågor, som ställts av agrarprogrammet, framträdde genast den för oss redan kända grupperingen. Antiiskraiterna (8 röster) gick till anfall i vulgärmarxismens namn, till dem slöt sig "centrums" ledare, jegorovar och mathovar, vilka hela tiden snodde och cirklade inom samma snäva synvinkel. Det är därför helt naturligt, att voteringarna om vissa punkter i agrarprogrammet gav 30 och 35 röster för (s 225f), d.v.s. just den ungefärliga siffra vi sett vid striden om Bundfrågans plats på dagordningen, vid intermezzot med OK och i frågan om Juzjnyj Rabotjijs upplösning. Så fort det kom upp en fråga som på minsta sätt gick utöver ramen för en vanlig och redan etablerad schablon och som krävde en i någon mån självständig tillämpning av Marx' teori på egenartade och (ur tysk synpunkt) nya socialekonomiska förhållanden, så utgjorde genast de iskraiter, som rätt kunde fatta uppgifternas vidd, endast tre femtedelar av rösterna och genast vände sig hela "centrum" till sådana som Lieber och Martynov. Men kamrat Martov bemödar sig alltjämt om att skyla över detta uppenbara faktum och söker ängsligt kringgå de voteringar, där schatteringarna klart trädde i dagen!
Det framgår klart av debatterna om agrarprogrammet att iskraiterna fick kämpa mot drygt två femtedelar av kongressen. I denna fråga intog de kaukasiska ombuden en fullständigt riktig ståndpunkt - sannolikt till stor del tack vare att deras intima kännedom om de många livegenskapskvarlevornas lokala yttringar varnade dem för de abstrakt skolastiska och rena kontraster, som machovarna nöjde sig med. Mot Martynov och Lieber, Machov och Jegorov opponerade sig även Plechanov, Gusev (som yttrade att "en sådan pessimistisk syn på vårt arbete på landsbygden" ... som kamrat Jegorovs ... hade han "rätt ofta träffat på bland de i Ryssland verksamma kamraterna"), Kostrov, Karskij och Trotskij. Den sistnämnde påpekade med rätta att "de välvilliga råd", som agrarprogrammets kritiker gav, "har alltför stor anstrykning av kälkborgerlighet". Eftersom vi undersöker de politiska grupperingarna på kongressen må anmärkas, att han knappast hade rätt när han i detta avsnitt av sitt tal (s 208) jämställde kamrat Lange med Jegorov och Machov. Den som noggrant läser igenom protokollen ser där att Lange och Gorin intog en helt annan ståndpunkt än Jegorov och Machov. Lange och Gorin gillade inte formuleringen av punkten om de avsöndrade jordstyckena, de förstod tillfullo idén med vårt agrarprogram, men försökte tillämpa den på ett annat sätt, bemödade sig positivt om att finna en ur deras synvinkel mer tillfredsställande formulering och framlade resolutionsförslag därom så att de skulle kunna övertyga programmets författare eller ställa sig på deras sida mot alla icke-iskraiter. Man behöver bara jämföra exempelvis Mathovs förslag om förkastande av hela agrarprogrammet (s 212, nio röster avgavs för och 38 mot) eller av enskilda punkter i det (s 216 o.a.) med den ståndpunkt som intogs av Lange, vilken framlade en egen skrivning av punkten om de avsöndrade jordstyckena (s 225), för att man skall bli på det klara med den grundläggande skillnaden dem emellan.[6]
När kamrat Trotskij i fortsättningen talade om argument med anstrykning av "kälkborgerlighet", påpekade han att "vi i den inbrytande revolutionära perioden måste träda i förbindelse med bönderna ..." "I betraktande av denna uppgift är Machovs och Jegorovs skepticism och politiska 'framsynthet' skadligare än all kortsynthet." En annan minoritetsiskrait, kamrat Kostitj, pekade mycket träffande på kamrat Machovs "osäkerhet på sig själv och sin principfasthet", en karakteristik som på pricken passade in på vårt "centrum". "Kamrat Machov är lika pessimistisk som kamrat Jegorov, fast det annars finns nyanser dem emellan", fortsatte kamrat Kostitj. "Han glömmer att socialdemokraterna redan nu arbetar bland bönderna och redan leder deras rörelse i den mån det är möjligt. Men med denna sin pessimism minskar de omfattningen av vårt arbete." (S 210)
Innan vi avslutar frågan om programdebatterna på kongressen återstår att nämna de korta diskussionerna om stödet åt oppositionella strömningar. I vårt program har klart utsagts, att socialdemokratiska partiet stöder "varje oppositionell och revolutionär rörelse, som riktar sig mot det i Ryssland rådande samhälleliga och politiska systemet". Det kan tyckas som om detta sista förbehåll tillräckligt klart visar just vilka oppositionella strömningar vi stöder. Likväl framträdde de nyansskillnader, som sedan länge förekommit i vårt parti, omedelbart även härvidlag, hur svårt det än var att anta att "villrådighet och missförstånd" ännu kunde vara möjliga i en fråga som är så omtuggad som denna! Det var alltså uppenbarligen inte fråga om missförstånd, utan om schatteringar. Machov, Lieber och Martynov slog genast larm och var åter i så "kompakt" minoritet, att kamrat Martov också här helst skulle ha velat förklara detta med intrigspel, mullvadsarbete, diplomati och andra älskliga saker (se hans tal på ligans kongress), vilka folk tillgriper när de är ur stånd att sätta sig in i de politiska orsakerna till att både minoritet och majoritet bildar "kompakta" grupper.
Machov började återigen med sin vulgära förenkling av marxismen. "Vi har en enda revolutionär klass, proletariatet", förklarade han, och av detta riktiga konstaterande drog han genast en oriktig slutsats: "De övriga är inget att bry sig om, de är bara påhäng (allmänt skratt) - ja, påhäng och de vill bara snylta. Jag är motståndare till att de skall stödjas." (S 226) Kamrat Machovs oförlikneliga formulering av sin ståndpunkt gjorde många (av hans anhängare) generade, men i själva saken fick han medhåll av både Lieber och Martynov, när de föreslog att man skulle stryka ordet "oppositionell" eller ersätta det med det snävare ordet "demokratisk-oppositionell". Mot denna Martynovs korrigering opponerade sig Plechanov med rätta. "Vi måste kritisera liberalerna", yttrade han, "och avslöja deras halvheter. Det är riktigt ... Men när vi avslöjar inskränktheten och begränsningen hos alla andra rörelser än den socialdemokratiska är vi skyldiga att klargöra för proletariatet, att i jämförelse med absolutismen är även en författning, som inte ger allmän rösträtt, ett steg framåt, och att det därför inte får föredra den nu rådande ordningen framför en sådan författning." Kamraterna Martynov, Lieber och Machov var inte överens härom utan vidhöll sin ståndpunkt, som angreps av Axelrod, Starover, Trotskij och än en gång av Plechanov. Kamrat Machov lyckades vid detta tillfälle överträffa sig själv. Först hade han sagt att de övriga klasserna (utom proletariatet) var "inget att bry sig om" och att han var "motståndare till att de skall stödjas". Sedan gav han i nåder med sig och erkände att "även om bourgeoisin till sitt väsen är reaktionär, så kan den ofta bli revolutionär, exempelvis när det blir tal om kamp mot feodalismen och dess kvarlevor". "Men det finns grupper", fortsatte han och gjorde därmed ytterligare en gång ont värre, "som alltid [?] är reaktionära, exempelvis hantverkarna." Sådana pärlor av principfasthet presenterades av de ledare för vårt "centrum", som senare med fradga om munnen försvarade den gamla redaktionen! Även i Västeuropa, där skråväsendet varit så starkt, visade sig just hantverkarna liksom andra småborgare i städerna vara särskilt revolutionära under den epok, då absolutismen föll. Just av en rysk socialdemokrat är det särskilt absurt att utan eftertanke upprepa det som kamraterna i väst säger om de nuvarande hantverkarna under en epok, som ligger ett helt eller ett halvt sekel från absolutismens fall. Att säga att hantverkarna i Ryssland är politiskt reaktionära jämfört med bourgeoisin innebär inget annat än att upprepa en fras man schablonmässigt lärt sig utantill.
I protokollen har tyvärr inte bevarats några antydningar om det antal röster, som Martynovs, Machovs och Liebers avvisade ändringsförslag i denna fråga fick. Vi kan endast säga, att de antiiskraitiska elementens ledare och en av ledarna för "centrum"[7] även här slöt sig samman i den mot iskraiterna riktade gruppering, som vi redan känner till. När man sammanfattar samtliga debatter om programmet, måste man dra slutsatsen, att det inte en enda gång förekom något så när livaktiga debatter som väckte allmänt intresse, där inte den skillnad i schatteringarna blottades, som nu förtigs av kamrat Machov och Iskras nya redaktion.
Från programmet övergick kongressen till partistadgarna (vi förbigår den förut berörda frågan om CO samt ombudsrapporterna, som flertalet delegater tyvärr inte kunde framlägga i tillfredsställande skick). Här behöver inte ordas om att frågan om stadgarna hade enorm betydelse för oss alla. Iskra hade ju i själva verket redan från första början framträtt inte bara som pressorgan utan även som organisatorisk cell. I en redaktionell artikel i fjärde numret (Vad skall man börja med?) framlade Iskra en hel organisationsplan[8] och genomförde den sedan systematiskt och ihärdigt i tre års tid. När partiets andra kongress erkände Iskra som centralorgan, ägnades två av de tre motiveringspunkterna i resolutionen härom (s 147) just åt denna organisationsplan och åt Iskras organisationsidéer: tidningens roll vid ledningen av det praktiska partiarbetet och dess ledande roll i arbetet på att nå enhet. Det var därför helt naturligt, att Iskras arbete och hela upporganiseringen av partiet, hela arbetet med att faktiskt återupprätta partiet inte kunde anses som slutfört utan att bestämda organisationsidéer erkänts av hela partiet och formellt fastslagits. Denna uppgift borde just fullgöras genom partiets organisatoriska stadgar.
De fundamentala idéer, som Iskra strävade efter att lägga till grund för partiets organisation, inskränkte sig egentligen till följande två. Den första, centralismens idé, bestämde principiellt sättet att lösa hela mängden av speciella och partiella organisationsfrågor. Den andra gällde den särskilda rollen hos ett ideologiskt ledande organ, en tidning, och tog hänsyn till just den ryska socialdemokratiska arbetarrörelsens temporära och speciella behov under det rådande politiska slaveriet, som gör det nödvändigt att utomlands skapa en primär operationsbas för den revolutionära anstormningen. Den första idén måste, såsom den enda principiella, genomsyra hela stadgarna; den andra, en delidé, framspringande ur platsens och verksamhetsformens temporära omständigheter, har tagit sig uttryck i en skenbar avvikelse från centralismen, i skapandet av två centra: ett centralorgan och en centralkommitté. Dessa båda grundidéer för att organisera partiet på iskraitiskt vis har utvecklats av mig såväl i Iskras redaktionella artikel Vad skall man börja med? (nr 4) som i Vad bör göras? och har slutligen utförligt klarlagts näranog i form av stadgar i Brev till en kamrat. Sedan återstod egentligen endast det redaktionella arbetet att formulera stadgeparagraferna, som borde förverkliga just dessa idéer, såvida inte erkännandet av Iskra skulle stanna på papperet och inte vara annat än en artighetsfras. I förordet till den av mig på nytt utgivna skriften Brev till en kamrat har jag redan påvisat, att man bara behöver göra en enkel jämförelse mellan partistadgarna och denna broschyr för att konstatera att organisationsidéerna är identiska i båda fallen.
Med anledning av det redaktionella arbetet på de iskraitiska organisationsidéernas formulering i stadgarna måste jag beröra ett intermezzo, som tagits upp av kamrat Martov. "... En framställning av fakta kommer att visa er", sade Martov på ligans kongress (s 58), "hur pass oväntat för Lenin mitt hemfallande åt opportunism var i fråga om denna paragraf [d.v.s. den första]. En och en halv eller två månader före kongressen visade jag Lenin mitt förslag, där paragraf 1 var utformad precis så som jag sedan lade fram den på kongressen. Lenin uttalade sig mot mitt förslag såsom alltför detaljerat och sade till mig, att han endast gillade idén i paragraf 1 - definitionen på medlemskapet - som han kommer att ta upp i sina stadgar men i förändrad form, då han fann min formulering misslyckad. Lenin kände sålunda till min formulering redan sedan länge och visste mina åsikter i denna fråga. Ni ser alltså, att jag kom till kongressen med öppet visir och utan att dölja mina åsikter. Jag talade på förhand om att jag skulle bekämpa den ömsesidiga kooptationen, principen om enhällighet vid kooptationen till centralkommittén, centralorganet och så vidare."
Beträffande varningen om kamp mot den ömsesidiga kooptationen, så kommer vi att i sitt sammanhang få se hur saken låg till. Nu skall vi dröja vid "det öppna visiret" i Martovs stadgar. När Martov hos ligan ur minnet halade fram episoden med sitt misslyckade förslag (som han på kongressen själv tog tillbaka såsom misslyckat, men efter kongressen med den för honom utmärkande konsekvensen åter drog fram i dagsljuset), glömde Martov som så ofta bort en hel del och trasslade därför återigen till saker och ting. Man kunde tycka att det redan fanns tillräckligt med fakta, som varnade för att åberopa sig på privatsamtal och på minnet (människor vill ju helst bara minnas det som är till deras fördel!), men i brist på annat material använder sig kamrat Martov ändå av det dåliga. Och nu har även kamrat Plechanov börjat efterapa honom: dåliga exempel är tydligen smittsamma.
"Idén" i första paragrafen i Martovs förslag har jag inte kunnat "gilla", ty i hans förslag fanns ingen idé, som kommit fram på kongressen. Hans minne har svikit honom. Jag har lyckligtvis i mina papper funnit Martovs förslag, där "första paragrafen alls inte var framställd så som han sedan framlade den på kongressen"! Så var det med hans "öppna visir"!
Paragraf 1 i Martovs förslag löd: "Som tillhörande Rysslands socialdemokratiska arbetarparti anses envar, som godkänner dess program och aktivt arbetar på att genomföra dess uppgifter under kontroll och ledning av partiets organ [sic!] ."
Paragraf 1 i mitt förslag löd: "Som partimedlem anses envar, som godkänner dess program och stöder partiet såväl med materiella medel som med personlig medverkan i en av partiorganisationerna."
Paragraf 1 i den formulering, som Martov föreslog på kongressen och som antogs av denna, lyder: "Som medlem av Rysslands socialdemokratiska arbetarparti anses envar, som godkänner dess program, stöder partiet med materiella medel och personligen regelbundet bistår det under ledning av en av dess organisationer."
Av denna jämförelse framgår klart, att det i Martovs förslag inte fanns någon som helst idé utan bara en tom fras. Att partimedlemmarna arbetar under kontroll och ledning av partiets organ, det är självklart, det kan inte vara annorlunda, och därom pratar endast människor, som älskar att prata för att slippa säga något, älskar att fylla "stadgarna" med ymniga ordflöden och byråkratiska (d.v.s. i sak onyttiga och endast till parad dugande) formler. Första paragrafens idé framträder endast genom att ställa frågan: kan partiets organ i praktiken genomföra sin ledning av partimedlemmar, som inte tillhör någon av partiorganisationerna? Av denna idé fanns inte ens ett spår i kamrat Martovs förslag. Följaktligen kunde jag inte känna till kamrat Martovs "åsikter i denna fråga", då det inte fanns några åsikter i denna fråga i kamrat Martovs förslag. Kamrat Martovs framställning av fakta visade sig vara ett virrvarr.
Däremot måste jag just om kamrat Martov säga, att han från mitt förslag "kände till mina synpunkter i denna fråga" och inte protesterade mot dem, inte bestred dem vare sig i redaktionskollegiet, trots att mitt förslag visats alla 2 å 3 veckor före kongressen, eller inför ombuden, som kände till endast mitt förslag. Än mer. T.o.m. på kongressen, när jag lade fram mitt stadgeförslag[9] och försvarade det fram till valet av stadgekommissionen, så förklarade kamrat Martov rent ut: "Jag ansluter mig till kamrat Lenins slutsatser. Endast i två frågor går våra åsikter isär" (min kursiv) - i fråga om sättet att utse rådet och om den enhälliga kooptationen (s 157). Om oenighet i fråga om paragraf 1 sägs det här ännu inte ett ord.
I sin broschyr om belägringstillståndet har kamrat Martov funnit det nödvändigt att än en gång och med särskild utförlighet erinra om sina stadgar. Han försäkrar där, att hans stadgar, som han även nu (i februari 1904 - ovisst är hur det blir om tre månader) är redo att skriva under, med undantag för några detaljer av underordnad betydelse, "tillräckligt klart gav uttryck åt hans negativa inställning till centralismens hypertrofi" (s IV). Att kamrat Martov inte framlade detta förslag på kongressen förklarar han nu med, för det första, att "den iskraitiska fostran gett honom en nonchalant inställning till stadgar". (När det passar kamrat Martov, innebär ordet iskraitisk för honom inte längre ett snävt cirkelväsen utan den mest konsekventa riktningen! Skada bara att den iskraitiska fostran under tre år inte ingett kamrat Martov ringaktning för de anarkistiska fraser, varmed det intellektuella vingelmakeriet anser sig kunna rättfärdiga sina överträdelser av de enhälligt antagna stadgarna.) För det andra, ser ni, undvek han, kamrat Martov, att "införa någon som helst dissonans i taktiken hos den organisatoriska grundkärna, som Iskra bildade". Ett anmärkningsvärt slag av konsekvens! I den principiella frågan om den opportunistiska formuleringen av paragraf 1 eller om centralismens hypertrofi var kamrat Martov så rädd för dissonans (som är förfärlig endast ur den snävaste cirkelsynpunkt), att han inte framförde sina avvikande meningar ens inför en sådan kärna som redaktionen! I den praktiska frågan om centras sammansättning vädjade kamrat Martov om Bunds och Rabotjeje Delo-anhängarnas hjälp mot de röster som avgavs av Iskra-organisationens medlemsflertal (denna verkliga organisatoriska grundkärna). "Dissonansen" i hans egna fraser, som smugglar in cirkelväsendet till försvar av kvasiredaktionen för att förneka "cirkelväsendet" i frågans bedömning av dem, som är mest kompetenta därtill, den dissonansen märker inte kamrat Martov. Honom till straff återger vi här in extenso hans stadgeförslag med en del påpekanden från vår sida om vilka åsikter och vilken hypertrofi han ådagalägger[10]:
"Förslag till partistadgar. - I. Partitillhörighet. - 1) Som tillhörande Rysslands socialdemokratiska arbetarparti anses envar, som godkänner dess program och aktivt arbetar på att genomföra dess uppgifter under kontroll och ledning av partiets organ. -2) Medlems uteslutning ur partiet för handlingar, som är oförenliga med partiets intressen, beslutas av centralkommittén. (Den motiverade uteslutningsdomen förvaras i partiets arkiv och meddelas, ifall man kräver detta, till varje partikommitté. CK:s beslut om uteslutning underställs kongressen för prövning, om två eller flera kommittéer så kräver.)" - Jag kommer att inom parentes utmärka de uppenbart innehållslösa satser i Martovs förslag, vilka inte innehåller vare sig någon "idé" eller några bestämda villkor eller krav - sådana som "stadgarnas" oförlikneliga anvisning om just var domarna måste förvaras eller hänvisningen till att CK:s beslut om uteslutning (men inte alla dess beslut överhuvudtaget?) skall underställas kongressens prövning. Detta är just en frasernas hypertrofi eller en sant byråkratisk formalism som går ut på att producera överflödiga, avsiktligt onyttiga eller byråkratiska punkter och paragrafer. "... II. Lokalkommittéerna. - 3) Partiets representanter i dess lokala arbete är partikommittéerna [Både nytt och snillrikt!] 4) (Som partikommittéer erkänns de vid tidpunkten för andra kongressen existerande kommittéer, som är representerade på kongressen.) - 5) Nya partikommittéer, utöver de i paragraf 4 nämnda, tillsätts av centralkommittén (vilken antingen erkänner en redan förefintlig lokal organisation som kommitté eller skapar en lokalkommitté, genom ombildning av den senare). - 6) Kommittéerna kompletterar sitt medlemsbestånd genom kooptation. - 7) CK äger rätt att komplettera lokalkommittéernas medlemsbestånd genom att tillsätta ett antal (av densamma kända) kamrater utgörande högst 1/3 av ifrågavarande medlemsbestånd ..." Ett perfekt prov på byråkrati: Varför inte mer än 1/3? Vad är syftet därmed? Vad är meningen med denna inskränkning, som inte inskränker någonting, ty kompletteringen kan upprepas många gånger? "8) (Om en lokalkommitté upplösts eller krossats genom förföljelser [betyder det att den inte arresterats i sin helhet?], återupprättas den av CK.) ... [Gäller inte längre paragraf 7? Och finner inte kamrat Martov en likhet mellan sin paragraf 8 och de ryska lagar om god ordning som föreskriver att man skall arbeta på vardagarna och vila på helgerna?] 9) (Ordinarie partikongress kan uppdra åt CK att ombilda vilken som helst lokalkommitté, om dess verksamhet befinns oförenlig med partiets intressen. I så fall förklaras kommittén i sin dittillsvarande sammansättning vara upplöst och kamraterna på dess verksamhetsort inte längre underkastade[11] densamma.)"
... Den regel, som ryms i denna paragraf, har alltså samma stora nytta som den i ryska lagar än idag kvarstående bestämmelsen, som säger att dryckenskap är förbjuden för alla och envar. "10) (Partiets lokalkommittéer leder partiets hela lokala propaganda-, agitations- och organisationsverksamhet och bistår efter måttet av sina krafter partiets CK och CO vid genomförandet av de allmänna partiuppgifter som åligger dessa.) [Usch! Varför i herrans namn behövs detta?] 11) (Den inre ordningen i de lokala organisationerna, de ömsesidiga relationerna mellan kommittéerna och de dessa underställda [hör, hör, kamrat Axelrod?] grupperna samt gränserna för dessa gruppers kompetens och autonomi [är då gränserna för kompetensen inte detsamma som gränserna för autonomi?] fastställs av kommittéerna själva och meddelas till CK och CO-redaktionen.) [Här finns en lucka, ty här sägs ju ingenting om var dessa meddelanden skall förvaras.] 12) (Alla kommittéerna underställda grupper och enskilda partimedlemmar har rätt att kräva, att deras åsikter och önskemål i vilken som helst fråga meddelas partiets CK och centralorgan.) - 13) De lokala partikommittéerna är skyldiga att av sina inkomster inbetala till CK:s kassa den andel, som faller på dem enligt av CK verkställd beräkning. - III. Organisationer för att bedriva agitation på andra språk (än ryska). - 14) (För att bedriva agitation på något av de icke-ryska språken och för att organisera arbetare, bland vilka sådan agitation bedrivs, kan det bildas separata organisationer på platser, där det visar sig nödvändigt att specialisera sådan agitation och bilda dylika organisationer.) - 15) Beslut i frågan om i vad mån dylikt behov föreligger underställs partiets CK och i tvistiga fall partikongressen." ... Första delen av paragrafen är onödig, om man tar de följande stadgebestämmelserna i betraktande, och den andra delen om de tvistiga fallen är enbart skrattretande ... "16) (De lokala organisationer, som nämns i paragraf 14, är i fråga om sina specialuppgifter autonoma men verkar under kontroll av lokalkommittén och är underställda denna, varvid formerna för denna kontroll och normerna för de organisatoriska relationerna mellan den ifrågavarande kommittén och den ifrågavarande speciella organisationen fastställs av lokalkommittén ... [Gudskelov! Nu är det alldeles klart att hela denna frodiga vegetation av tomma ord var överflödig.] Beträffande de gemensamma partiangelägenheterna arbetar sådana organisationer som en del av kommittéorganisationen.) - 17) (De lokala organisationer, som omnämns i paragraf 14, kan bilda autonoma sammanslutningar för att framgångsrikt genomföra sina speciella uppgifter. En sådan sammanslutning kan ha sina speciella publicistiska och administrativa organ, vilka står under omedelbar kontroll av partiets CK. Stadgar för sådana sammanslutningar utarbetas av dem själva, men stadfästs av partiets CK.) - 18) (I sådana autonoma sammanslutningar, som nämns i paragraf 17, kan även lokala partikommittéer ingå, om de på grund av de lokala förhållandena i huvudsak ägnar sig åt agitation på ifrågavarande språk. Anmärkning. Även som del av en autonom sammanslutning upphör en sådan kommitté inte att vara partikommitté.) [Hela denna paragraf är utomordentligt nyttig och underbart snillrik, men anmärkningen är det i ännu högre grad.] 19) (De i autonoma sammanslutningar ingående lokalorganisationerna står i förbindelserna med dessa sammanslutningars centralorgan under lokalkommittéernas kontroll.) - 20) (De centrala press- och administrationsorganen i de autonoma sammanslutningarna intar samma ställning till partiets CK som de lokala partikommittéerna.) - IV. Partiets centralkommitté och partiets publicistiska organ. - 21) (Partiet i dess helhet företräds av sin CK och sina publicistiska organ - ett politiskt och ett vetenskapligt.) - 22) CK svarar för den allmänna ledningen av partiets hela praktiska verksamhet, det riktiga utnyttjandet och fördelningen av dess samtliga krafter, kontrollen av samtliga partienheters verksamhet, de lokala organisationernas förseende med litteratur, organiseringen av partiets tekniska apparat och inkallandet av partikongresserna. - 23) Partiets publicistiska organ svarar för den ideologiska ledningen av partilivet, propagerandet av partiprogrammet och den vetenskapliga och publicistiska utvecklingen av socialdemokratins världsåskådning. - 24) Alla partiets lokalkommittéer och autonoma sammanslutningar står i direkt kontakt med såväl partiets CK som partiorganens redaktioner och underrättar med jämna mellanrum dessa om rörelsens gång och det organisatoriska arbetet på orten. - 25) Redaktionen för partiets publicistiska organ utses av partikongressen och fungerar till nästa kongress. - 26) (Redaktionen är autonom i fråga om sina inre angelägenheter) och kan under perioden mellan två kongresser komplettera och förändra sin sammansättning, varom CK varje gång underrättas. - 27) Alla uttalanden, som görs av CK eller sanktionerats av den, publiceras, när CK så kräver, i partiorganet. - 28) CK bildar efter överenskommelse med partiorganens redaktioner speciella publicistiska grupper för det ena eller andra slaget av publicistiskt arbete. - 29) CK utses på partikongressen och fungerar till nästa kongress. CK kompletterar sin sammansättning genom kooptation av ett obegränsat antal, varom den varje gång underrättar redaktionen för partiets centralorgan. - V. Partiets organisation i utlandet. - 30) Partiets organisation i utlandet bedriver propaganda bland utomlands bosatta ryssar och organiserar de socialistiska elementen bland dessa. I spetsen för denna organisation står en vald administration. -31) De autonoma sammanslutningar, som ingår i partiet, kan ha sina avdelningar i utlandet för medverkan i dessa sammanslutningars speciella uppgifter. Dessa avdelningar ingår som autonoma grupper i den allmänna organisationen utomlands. - VI. Partikongresserna. - 32) Partiets högsta instans är dess kongress. - 33) (Partiets kongress fastställer dess program, dess stadgar och de ledande principerna för dess verksamhet; den kontrollerar samtliga partiorgans arbete och bilägger konflikter mellan dem.) - 34) Berättigade till representation på kongressen är: a) partiets samtliga lokalkommittéer; b) de centrala administrativa organen för samtliga i partiet ingående autonoma sammanslutningar; c) partiets CK och redaktionen för dess centralorgan samt d) partiets organisation i utlandet. - 35) överlåtelse av mandat tillåts, dock får ett ombud ej förfoga över mer än tre verkliga mandat. Ett mandats uppdelning på två ombud är tillåten. Imperativa mandat är ej tillåtna. -36) CK har befogenhet att inbjuda kamrater, vilkas närvaro kan vara till gagn, att med rådgivande röst övervara kongressen. - 37) I frågor som rör ändringar i partiets program eller stadgar fordras en majoritet på 2/3 av de förefintliga rösterna; övriga frågor avgörs med enkel majoritet. - 38) Kongressen är beslutsmässig, om mer än hälften av de vid kongresstillfället existerande partikommittéerna är företrädda vid den. -39) Kongressen inkallas - i den mån det är möjligt - en gång vartannat år. (Om det oberoende av CK:s vilja skulle uppstå hinder för kongressens inkallande inom nämnda tidrymd, äger den att på eget ansvar uppskjuta den."
Den läsare, som till äventyrs har haft tålamod nog att läsa igenom dessa s.k. stadgar, kommer förvisso inte att avkräva oss en särskild behandling av de följande slutsatserna. Den första slutsatsen: stadgarna lider av svårläkt vattusot. Den andra slutsatsen: en särskild organisatorisk meningsriktning med negativ inställning till centralismens hypertrofi står inte att upptäcka i dem. Den tredje slutsatsen: kamrat Martov har handlat i hög grad vist, när han undanhöll dagsljusen (och kongressdiskussionen) drygt 38/39 av sina stadgar. En smula originellt var endast att han tog detta undanhållande som anledning att tala om öppet visir.
Innan vi övergår till att behandla frågan om formuleringen av paragraf 1 i stadgarna, vilken är verkligt intressant och otvivelaktigt avslöjar de olika meningsschatteringarna, vill vi dröja ytterligare en smula vid de korta allmänna stadgedebatter, som upptog kongressens 14:e och en del av dess 15:e sammanträde. Dessa debatter hade en viss betydelse därför att de föregick Iskraorganisationens fullständiga divergens i frågan om centras sammansättning. De senare debatterna om stadgarna i allmänhet och kooptationen i synnerhet ägde däremot rum efter vår divergens i Iskraorganisationen. Givetvis var vi före divergensen i stånd att framlägga våra synpunkter mer opartiskt, då vi kunde göra detta mer oberoende av den alla så engagerande frågan om CK:s personliga sammansättning. Kamrat Martov förklarade sig, som jag redan nämnt, överens (s 157) med mina åsikter om organisationen och anförde avvikande mening endast i två detaljfrågor. Antiiskraiterna och "centrum" däremot gick genast till angrepp mot de båda grundläggande idéerna i Iskras hela organisationsplan (och följaktligen mot hela stadgarna), såväl mot centralismen som mot de "två centra". Kamrat Lieber kallade mina stadgar för "organiserad misstro" och såg en decentralism i de två centra (liksom kamraterna Popov och Jegorov). Kamrat Akimov uttryckte en önskan att vidga området för lokalkommittéernas befogenheter och ville bl.a. tillerkänna dem "rätten att själva ändra sin sammansättning". "Det är nödvändigt att ge dem större handlingsfrihet ... Lokalkommittéerna bör väljas av de aktiva medarbetarna på den givna orten liksom CK väljs av representanter för alla aktiva organisationer i Ryssland. Om inte heller detta går för sig, så låt oss åtminstone inskränka det antal ledamöter, som CK tillsätter i lokalkommittéerna ..." (158) Kamrat Akimov bjöd här som synes på en motivering emot "centralismens hypertrofi", men kamrat Martov slog dövörat till för dessa auktoritativa påpekanden innan nederlaget i frågan om centras sammansättning föranledde honom att följa Akimov. Han slog dövörat till även när kamrat Akimov bjöd honom på "idén" i hans egna stadgar (paragraf 7 - begränsningen av CK:s rättigheter att tillsätta ledamöter i kommittéerna)! Kamrat Martov ville då ännu inte ha någon "dissonans" med oss och tolererade därför dissonans både med kamrat Akimov och med sig själv ... Mot den "monstruösa centralismen" arbetade då ännu endast de, för vilka Iskras centralism var klart ofördelaktig, sådana som Akimov, Lieber och Goldblatt, och efter dem följde tveksamt, försiktigt (så att de ständigt kunde dra sig tillbaka) Jegorov (se s 156 och 276) m.fl. För partiets stora flertal stod det då fortfarande klart att det var just de småskurna cirkelintressena hos Bund, Juzjnyj Rabotjij in fl, som framkallade protesten mot centralismen. För övrigt har partimajoriteten även nu klart för sig att det just är cirkelintressena hos Iskras gamla redaktion, som framkallar dess protest mot centralismen…
Låt oss t.ex. ta kamrat Goldblatts tal (160f). Han gick till storms mot min "monstruösa" centralism, som påstods leda till "förintelse" av grundorganisationerna, vara "helt genomsyrad av strävan att ge centrum oinskränkt makt och obegränsad rätt att blanda sig i allting" och ge organisationerna "bara en enda rätt - att undergivet foga sig i allt som befalls ovanifrån" o.s.v. "Det centrum, som skapas enligt förslaget, kommer att hamna i ett lufttomt rum och kring sig kommer det inte att ha någon periferi utan bara en formlös massa, inom vilken dess exekutiva kontaktmän kommer att röra sig." Detta är ju precis samma slags falska frasmakeri, som sådana som Martov och Axelrod började traktera oss med efter sitt nederlag på kongressen. Det skrattades åt Bund när det slogs mot vår centralism men samtidigt gav sin egen centralledning ännu bestämdare fastslagna obegränsade rättigheter (exempelvis att ta in och utesluta medlemmar och t.o.m. avstänga kongressombud). Likaså kommer man, efter att ha gjort saken klar för sig, att skratta åt jeremiaderna från minoriteten, som skriker mot centralismen och mot stadgarna, när den är i minoritet, och genast stöder sig på stadgarna så fort den lyckats komma i majoritet.
Även i frågan om de två centra framträdde grupperingen klart: mot alla iskraiter stod såväl Lieber och Akimov (den förre stämde upp den nuvarande axelrodska-martovska älsklingssången om CO:s dominans över CK inom rådet) som Popov och Jegorov. Ur de organisationsidéer, som alltid utvecklades av den gamla Iskra (och som i ord godkändes av kamraterna Popov och Jegorov och deras gelikar!) framsprang planen på de två centra av sig själv. Mot Juzjnyj Rabotjijs planer, mot planerna på att skapa ett parallellt populärt organ och förvandla detta till det faktiskt dominerande organet, gick den gamla Iskras politik stick i stäv. Häri ligger roten till den vid första anblicken egendomliga motsägelsen, att samtliga antiiskraiter och hela träsket gick in för ett enda centrum, d.v.s. föregivet större centralism Naturligtvis fanns det (särskilt inom träsket) också sådana ombud, som knappast hade något klart begrepp om varthän Juzjnyj Rabotjijs organisatoriska planer ledde och på grund av sakernas gång måste leda, men redan deras så obeslutsamma och i sig själv labila natur drev dem över på antiiskraiternas sida.
Av iskraiternas tal under dessa stadgedebatter (de som föregick iskraiternas splittring) var talen av kamrat Martov (som "anslöt sig" till mina organisationsidéer) och av kamrat Trotskij särskilt anmärkningsvärda. Den senare svarade kamraterna Akimov och Lieber så, att vartenda ord i detta svar avslöjar hela falskheten i "minoritetens" uppträdande och teorier efter kongressen. "Stadgarna, sade han [kamrat Akimov], markerar inte CK:s befogenhetsområde tillräckligt exakt. Det kan jag inte hålla med honom om. Tvärtom, denna definition är exakt och innebär att partiet, eftersom det är en helhet, måste tillförsäkras kontroll över de lokala kommittéerna. Kamrat Lieber sade, i det han lånade mitt uttryck, att stadgarna var en 'organiserad misstro'. Det är riktigt. Men jag använde detta uttryck mot de av Bunds representanter föreslagna stadgarna, som innebär en av en partidel organiserad misstro mot partiet i dess helhet. Men våra stadgar [stadgarna var då ännu "våra", före nederlaget i frågan om centras sammansättning!] innebär en organiserad misstro från partiets sida gentemot alla dess delar, d.v.s. kontroll över alla lokala organisationer, distriktsorganisationer, nationella och övriga organisationer." (158) Ja, våra stadgar har här karakteriserats riktigt, och vi skulle vilja ge rådet att oftare erinra sig denna karakteristik till de personer, som nu med lugnt samvete gör gällande att den illasinnade majoriteten tänkt ut och infört ett system av "organiserad misstro" eller, vilket är detsamma, "belägringstillstånd". Man behöver bara jämföra det citerade talet med de tal, som hölls på utlandsligans kongress, för att få exempel på politisk karaktärslöshet, exempel på hur Martov & Co:s åsikter skiftat allt efter som det gällt deras egen grupp eller någon annan grupp av lägre ordning.
Vi har redan anfört de olika formuleringar, kring vilka intressanta debatter flammade upp på kongressen. Dessa debatter upptog nästan två sammanträden och avslutades med två omröstningar genom namnupprop (under hela kongressen förekom, om jag inte tar fel, endast åtta omröstningar genom namnupprop, och de företogs endast i särskilt viktiga fall på grund av den mycket stora tidsförlust de förorsakade). Den behandlade frågan var otvivelaktigt principiell. Kongressens intresse för debatterna var mycket stort. I voteringen deltog samtliga ombud - en sällsynt företeelse på vår kongress (liksom på varje stor kongress), som likaså vittnade om de tvistande parternas intresse.
Vad var då, frågar man sig, tvistefrågans kärna? Jag sade redan på kongressen och har sedan flera gånger upprepat, att jag "ingalunda anser vår meningsskiljaktighet [om paragraf 1] vara så väsentlig att partiets liv eller död skall vara beroende därav. Vi kommer säkerligen inte att förgås av en dålig paragraf i stadgarna!" (250) Även om denna meningsskiljaktighet blottade principiella schatteringar, kunde den aldrig i och för sig framkalla denna meningsskiljaktighet (faktiskt, för att tala utan omsvep, denna splittring) som ägde rum efter kongressen. Men varje liten meningsskiljaktighet kan bli stor, om man framhärdar i den, om man skjuter den i förgrunden, om man ägnar sig åt att snoka efter alla dess rottrådar och förgreningar. Varje liten meningsskiljaktighet kan få enorm betydelse, om den kommer att tjäna som utgångspunkt för en vändning till vissa felaktiga åsikter och om dessa felaktiga åsikter genom nya och vidgade meningsskiljaktigheter paras ihop med anarkistiska handlingar, som driver partiet till splittring.
Just så låg saken till även i föreliggande fall. Den relativt obetydliga meningsskiljaktigheten om paragraf 1 fick nu en väldig betydelse, ty just den tjänade som en vändpunkt till minoritetens opportunistiska spetsfundighet och anarkistiska fraseologi (särskilt på ligans kongress och sedan även i den nya Iskras spalter). Just den bildade inledningen till iskra-minoritetens koalition med antiiskraiterna och träsket, vilken definitivt hade antagit sina bestämda former vid tidpunkten för valen, och utan att förstå den är det också omöjligt att förstå den huvudsakliga, grundläggande meningsskiljaktigheten i frågan om centras sammansättning. Martovs och Axelrods lilla fel beträffande paragraf 1 innebar en liten läcka i vårt kärl (som jag uttryckte det på ligans kongress). Det var möjligt att täta kärlet genom att slå ett fastare band om det (inte en strypsnara som det uppfattades av Martov, vilken under ligans kongress befann sig i ett till hysteri gränsande tillstånd). Men det var också möjligt att sätta in all kraft på att göra läckan större och spräcka sönder hela kärlet. Och det blev just detta senare som inträffade på grund av de nitiska martovarnas bojkott och liknande anarkistiska åtgärder. Meningsskiljaktigheten om paragraf 1 spelade inte ringa roll för frågan om valen till centra, men Martovs nederlag i denna fråga drev honom till "principiell kamp" med grovt mekaniska och rent skandalösa medel (sådana som hans tal på Ryska revolutionära socialdemokratins utlandsligas kongress).
Nu, efter alla dessa händelser, har frågan om första paragrafen således fått enorm betydelse, och vi måste exakt göra klart för oss såväl karaktären hos grupperingarna på kongressen vid voteringen om denna paragraf som - vilket är ojämförligt mycket viktigare - den verkliga karaktären hos de åsiktsschatteringar, som avtecknat sig eller börjat avteckna sig beträffande paragraf 1. Nu, efter de av läsaren kända händelserna, har frågan redan ställts så här: Återspeglades i Martovs formulering, som försvarades av Axelrod, hans (eller deras) obeständighet, vankelmod och politiska löslighet, såsom jag uttryckte det på partikongressen (333), och hans (eller deras) avvikelse till jaurèsism och anarkism, såsom Plechanov menade på ligans kongress (102 o.a. i ligans protokoll)? Eller återspeglades i min formulering, som försvarades av Plechanov, en oriktig, byråkratisk, formalistisk, pompadourisk, icke-socialdemokratisk uppfattning om centralismen? Opportunism och anarkism eller byråkratism och formalism - så är frågan ställd nu, när den lilla meningsskiljaktigheten blivit stor. Och vi måste hålla i minnet just denna historiskt givna - skulle jag vilja säga om det inte låter alltför starkt - frågeställning, som händelserna påtvingat oss alla, när vi för den egentliga diskussionen om argumenten för och emot min formulering.
Låt oss börja undersökningen av dessa argument med en analys av kongressdebatterna. Första talet, som hölls av kamrat Jegorov, var intressant endast såtillvida att hans hållning (non liquet, jag är ännu inte klar över, jag vet ännu inte vad som är sanning) var mycket karakteristisk för hållningen hos många ombud, vilka hade svårt att komma tillrätta med denna verkligt nya, ganska komplicerade och detaljerade fråga. I nästa tal, som hölls av kamrat Axelrod, ställdes redan med en gång frågan principiellt. Detta var Axelrods första principiella, och t.o.m. rättare sagt hans överhuvudtaget första tal på kongressen, men det är svårt att finna hans debut med den beryktade "professorn" särskilt lyckad. "Jag tror", sade kamrat Axelrod, "att vi måste dra en gräns mellan begreppen parti och organisation. Men här blandas dessa båda begrepp ihop. Denna hopblandning är farlig." Detta var det första argumentet emot min formulering. Låt oss se lite närmare på det. När jag säger att partiet måste utgöra summan (och inte en enkel aritmetisk summa utan ett komplex) av organisationer[12], innebär då detta att jag "blandar ihop" begreppen parti och organisation? Naturligtvis inte. Jag uttrycker därmed fullt klart och exakt min önskan, mitt krav att partiet såsom klassens förtrupp skall bli något såvitt möjligt mera organiserat, att partiet i sig skall uppta endast sådana element, som tillåter åtminstone ett minimum av organisation. Min opponent däremot vill i partiet blanda ihop organiserade och icke organiserade element, sådana som underställer sig och sådana som inte underställer sig en ledning, avancerade och oförbätterligt efterblivna, eftersom de efterblivna, som kan förbättras, kan tillhöra organisationen. Och just denna hopblandning är verkligen farlig. Kamrat Axelrod åberopade sig i fortsättningen på de "föregående strängt konspirativa och centralistiska organisationerna" (Zemlja i volja och Narodnaja Volja), kring vilka "grupperade sig en hel rad personer, som inte tillhörde organisationen, men som på ett eller annat sätt hjälpte den och räknades som partimedlemmar ... Denna princip måste tillämpas ännu striktare i den socialdemokratiska organisationen". Och just här har vi kommit fram till en av kärnpunkterna i frågan: är "denna princip" verkligen socialdemokratisk, en princip som tillåter dem, som inte tillhör någon av partiets organisationer utan bara "på ett eller annat sätt hjälper det", att kalla sig partimedlemmar? Och Plechanov gav det enda möjliga svaret på denna fråga: "Axelrod hade orätt i sin hänvisning till 70-talet. Då existerade ett välorganiserat och utmärkt disciplinerat centrum, kring det existerade organisationer av olika slag som det hade skapat, men vad som fanns utanför dessa organisationer var kaos och anarki. Beståndsdelarna i detta kaos kallade sig partimedlemmar, men saken vann inte utan förlorade på detta. Vi bör inte imitera 70-talets anarki utan undvika den." "Denna princip", som kamrat Axelrod ville utge för att vara socialdemokratisk, är alltså i själva verket en anarkistisk princip. För att vederlägga detta måste man påvisa möjligheten till kontroll, ledning och disciplin utanför organisationen, måste man påvisa nödvändigheten av att "kaoselementen" får kalla sig partimedlemmar. Försvararna av kamrat Martovs formulering har inte påvisat och har inte kunnat påvisa vare sig det ena eller det andra. Kamrat Axelrod tog som exempel "en professor, som räknar sig som socialdemokrat och förklarar sig vara det". För att slutföra den tankegång, som ryms i detta exempel, borde kamrat Axelrod vidare säga: godkänner de organiserade socialdemokraterna själva denne professor som socialdemokrat? Eftersom kamrat Axelrod inte ställde denna fråga blev han stående halvvägs med sin argumentering. I själva verket: det ena eller det andra. Antingen godkänner de organiserade socialdemokraterna den ifrågavarande professorn som socialdemokrat -och varför skulle de då inte ansluta honom till den ena eller andra socialdemokratiska organisationen? Endast i så fall kommer professorns "förklaringar" att motsvara hans handlingar och kommer inte att bli tomma fraser (vilket professorers förklaringar alltför ofta är). Eller också godkänner de organiserade socialdemokraterna inte professorn som socialdemokrat - och då är det absurt, meningslöst och skadligt att ge honom rätt till den ärorika och ansvarsfulla titeln partimedlem. Saken reducerar sig alltså just till en konsekvent tillämpning av organisationsprincipen eller också till en kanonisering av splittring och anarki. Skall vi bygga upp partiet på den redan skapade och sammanslutna kärna av socialdemokrater, som t.ex. anordnat partikongressen och som måste bredda och utöka alla slags partiorganisationer, eller skall vi nöja oss med den lugnande frasen att alla som hjälper till är partimedlemmar? "Om vi antar Lenins formulering", fortsatte kamrat Axelrod, "så kommer vi att kasta över bord en del människor som, fast de inte omedelbart kan upptas i organisationen, inte desto mindre är partimedlemmar." Den hopblandning av begreppen, som kamrat Axelrod ville beskylla mig för, framträder här hos honom själv med all tydlighet: han anser det vara givet, att alla som hjälper till är partimedlemmar, medan det är just detta som är omstritt, och opponenterna måste fortfarande bevisa nödvändigheten och nyttan av en sådan tolkning. Vad innebär den vid första anblicken kusliga frasen: kasta över bord? Om man som partimedlemmar erkänner endast medlemmar av organisationer, vilka är godkända som partiorganisationer, så kan ju de personer, som inte är beredda att "omedelbart" gå in i en partiorganisation, arbeta inom en icke-partiorganisation, som dock står partiet nära. Att kasta över bord i meningen att avvisa från arbetet, från deltagande i rörelsen, kan det följaktligen inte bli tal om. Tvärtom: ju starkare våra partiorganisationer som omfattar verkliga socialdemokrater blir, ju mindre tvehågsenheten och vacklandet inom partiet blir, desto vidare, mångsidigare, rikare och fruktbarare blir partiets inflytande på de element av arbetande massor, som omger det och leds av det. Det är ju i själva verket omöjligt att sammanblanda partiet, såsom arbetarklassens förtrupp, med klassen i dess helhet. Men just åt en sådan sammanblandning (karakteristisk för vår opportunistiska ekonomism överhuvudtaget) hemfaller kamrat Axelrod, när han säger: "Vi skapar naturligtvis i första hand en organisation av de mest aktiva partielementen, en organisation av revolutionärer, men då vi nu en gång är klassens parti måste vi tänka på att inte ställa de människor utanför partiet, vilka medvetet, om än kanske inte så särdeles aktivt, håller sig till detta parti." För det första får till det socialdemokratiska arbetarpartiets aktiva element ingalunda räknas enbart revolutionärernas organisationer, utan även en hel rad arbetarorganisationer, vilka erkänts som partiorganisationer. För det andra: av vilken anledning och enligt vilken logik kan av det faktum, att vi är klassens parti, den slutsatsen dras att det är onödigt att skilja mellan dem som tillhör och dem som står nära partiet? Nej, här gäller det rakt motsatta: just på grund av den rådande skillnaden i fråga om graden av medvetenhet och aktivitet är det nödvändigt att upprätthålla en skillnad i fråga om närheten till partiet. Vi är klassens parti, och därför måste nästan hela klassen (och i krigstider, i inbördeskrigets epok absolut hela klassen) handla under ledning av vårt parti och hålla sig vårt parti så nära som möjligt, men det skulle vara manilovism och svanspolitik att tro, att nästan hela klassen eller hela klassen någonsin under kapitalismen blir i stånd att höja sig till sin förtrupps, sitt socialdemokratiska partis medvetenhets- och aktivitetsnivå. Ingen förnuftig socialdemokrat har någonsin tvivlat på att under kapitalismen är inte ens de fackliga organisationerna (som är primitivare och mera begripliga för de outvecklade skiktens medvetenhet) i stånd att omfatta nästan hela eller hela arbetarklassen. Att glömma skillnaden mellan förtruppen och den stora massan som dras till den, att glömma förtruppens ständiga förpliktelse att höja allt bredare och bredare lager mot denna avancerade nivå, detta innebär bara att man bedrar sig själv, att man blundar för hur väldiga våra uppgifter är och förringar dem. Just ett sådant blundande och en sådan glömska är det att söka utplåna skillnaden mellan närstående och anslutna, mellan de medvetna och aktiva och dem som hjälper till.
Att hänvisa till att vi är klassens parti för att rättfärdiga den organisatoriska lösligheten, rättfärdiga hopblandningen av organisation och desorganisation, det betyder att upprepa Nadezjdins fel, när han rörde ihop "den filosofiska och socialhistoriska frågan om rörelsens 'rötter i djupet' med den tekniska och organisatoriska frågan" (Vad bör göras?, s 91). Just denna hopblandning, av kamrat Axelrods lätta hand, upprepades sedan tiotals gånger av de talare, som försvarade kamrat Martovs formulering. "Ju mer spridd benämningen partimedlem blir, desto bättre", yttrade Martov dock utan att förklara nyttan med en vid spridning av en benämning, som inte motsvarar innehållet. Kan det förnekas att kontroll över medlemmar, som inte tillhör någon partiorganisation, är en fiktion? Att vitt sprida en fiktion är skadligt, inte nyttigt. "Vi kan endast glädjas, om varje strejkande, varje demonstrant, som står för sitt handlande, kommer att kunna kalla sig partimedlem." (S 239) Verkligen? Varje strejkande bör ha rätt att förklara sig vara partimedlem? Denna kamrat Martovs tes driver genast hans villfarelse till det absurda, degraderar socialdemokratin till en strejkrörelse, och därigenom upprepar han akimovarnas missöde. Vi kan endast glädjas om socialdemokratin lyckas leda varje strejk, ty det är socialdemokratins direkta och ovillkorliga plikt att leda varje yttring av proletariatets klasskamp, och strejken är en av de mest djupgående och mäktigaste yttringarna av denna kamp. Men vi kommer att vara svanspolitiker om vi tillåter oss att identifiera en sådan elementär, ipso facto rent facklig kampform med den allsidiga och medvetna socialdemokratiska kampen. Vi kommer att opportunistiskt legitimera en uppenbar falskhet, om vi ger varje strejkande rätt att "förklara sig vara partimedlem", ty i de flesta fall blir en sådan "förklaring" falsk. Vi kommer att söva oss med önskedrömmar, om vi söker intala oss själva och andra att varje strejkande kan vara socialdemokrat och medlem av det socialdemokratiska partiet under den ändlösa söndring, undertryckning och avtrubbning, som under kapitalismen oundvikligen kommer att tynga på mycket, mycket breda skikt av de "obildade", okvalificerade arbetarna. Just genom exemplet med den "strejkande" framträder särskilt klart skillnaden mellan den revolutionära strävan efter att socialdemokratiskt leda varje strejk och den opportunistiska fras, som förklarar varje strejkande vara partimedlem. Vi är klassens parti i den mån vi i handling socialdemokratiskt leder nästan hela eller rentav hela den proletära klassen; men av detta kan endast akimovar dra den slutsatsen, att vi i ord måste identifiera partiet med klassen.
"Jag är inte rädd för en hemlig organisation", sade kamrat Martov i samma tal men tillade han, "för mig har en hemlig organisation någon mening endast i den mån den omsluts av ett brett socialdemokratiskt arbetarparti." (S 239) För att vara exakt hade det varit nödvändigt att säga: i den mån den omsluts av en bred socialdemokratisk arbetarrörelse. Och i den formen är kamrat Martovs tes inte bara obestridlig utan även en ren truism. Jag har dröjt vid denna punkt endast därför att en del följande talare av Martovs truism bildade det mycket gängse och mycket vulgära argumentet, att Lenin skulle vilja "inskränka hela summan av partimedlemmar till summan av konspiratörer". Denna slutsats, som endast kan väcka löje, drog även kamraterna Posadovskij och Popov, och när den även anammades av Martynov och Akimov framstod dess verkliga karaktär fullt tydlig, nämligen karaktären av en opportunistisk fras. För närvarande utvecklar kamrat Axelrod detta argument i den nya Iskra för att informera läsekretsen om den nya redaktionens nya synpunkter på organisationen. Redan på kongressen, på det första sammanträde som diskuterade frågan om paragraf 1, märkte jag att opponenterna ville betjäna sig av ett dylikt billigt vapen och därför kom jag med en varning i mitt tal (s 240): "Man får inte tro att partiorganisationerna måste bestå av enba