Detta arbete tillägnas minnet av Camilo Cienfuegos[1]; han borde läsa det och korrigera det på de punkter där det är nödvändigt, men ödet har inte så velat. Dessa rader kan betraktas som en hyllning från rebellarmén till dess store anförare, till den störste guerillaledare som denna Revolution såg, till revolutionären utan tadel, till den broderlige vännen.
Camilo var kamraten i hundra bataljer, den som ägde Fidels förtroende i krigets prövostunder, en kämpe uppfylld av självförsakelse, den som i uppoffringen alltid fann ett medel att härda sin egen och truppens karaktär och moral. Jag tror att denna handbok där vi samlat våra erfarenheter av guerillakrig skulle ha mött hans gillande: de är ju en produkt av livet självt. Men han skulle också ha tillfört dessa sidor den djupa vitaliteten hos sitt temperament, sin intelligens och sitt mod, fulländade som bara hos ett fåtal historiska personligheter.
Och ändå får vi inte föreställa oss Camilo som någon sagohjälte med bara sitt eget snille att tacka för sina otroliga bedrifter. Han måste betraktas som framsprungen ur det folk som format honom, på samma sätt som det formar sina hjältar, sina martyrer, sina ledare med kampens hårda såll.
Jag vet inte om Camilo kände till Dantons maxim apropå revolutionära rörelser: "Djärvhet, djärvhet, än mer djärvhet!" I vilket fall som helst omsatte han den i handling, med tillägg av de särdrag som är en nödvändighet hos guerillakrigaren: den exakta och snabba analysen av situationen, förmågan att inse vilka problem som framtiden ställer.
Fastän dessa rader - på en gång en personlig hyllning och ett helt folks hyllning till vår hjälte - inte syftar till att i minnet återkalla hans liv och bedrifter, skulle jag vilja säga att Camilo var en de tusen bravadernas man: han tycktes utföra dem som något fullkomligt naturligt, till hans djärvhet och respekt för folket kom hans egen personlighet, detta element som man så ofta glömmer bort eller misskänner, detta som satte Camilos stämpel på allt som han kom i beröring med, denna sällsynta originalitet som hos ett litet fåtal människor vidlåder varje handling ... Fidel har talat om den: Camilos kultur stammade inte från böckerna, han hade den naturliga intelligensen hos detta folk som utvalt honom bland tusen för att upphöja honom till den privilegierade plats som han nådde, tack vare ett mod, en fasthet och en förmåga att praktiskt använda dem som saknar motstycke.
För Camilo var lojaliteten en religion; lojaliteten mot Fidel som i sin person inkarnerar folkets vilja, och lojaliteten mot själva folket. Hos denne oslagbare guerillakrigare var dessa två känslor lika omöjliga att skilja som Fidel och folket. Vem tog hans liv?
Snarast bör vi fråga oss: vem likviderade hans fysiska person? Ty människor som han lever vidare hos folket, deras liv är inte slut förrän folket har så beslutat.
Det är fienden som bragt honom om livet, därför att fienden önskade hans död; därför att det inte existerar några helt säkra flygplan, därför att ingen pilot kan tillägna sig all önskvärd erfarenhet; därför att han ville komma till Havanna så fort som möjligt, överlastad med arbetsuppgifter ... och det som bragte honom om livet är också hans egen karaktär. Camilo mätte inte faran, han använde den som en förströelse, han lekte med den, drog den till sig, manipulerade den; i denna guerrillerosjäl kunde inget hinder resa sig för eller ändra den väg han dragit upp åt sig.
Och så försvann han, känd, älskad, ärad av ett helt folk. Det skulle ha kunnat inträffa tidigare - och hans historia skulle inte ha varit någonting annat än den vanliga historien om en guerillaledare. Det kommer att finnas många Camilos sade Fidel, och jag kan tillägga att det har funnits många: många vilkas liv var slut långt innan de fullbordat den lysande bana som gav honom en plats i historien. Camilo (och dessa andra Camilos) är beviset för folkets styrka, uttrycket för det högsta som en nation kan frambringa då den kämpar för att försvara sina renaste ideal, och förverkliga sina ädlaste strävanden.
Vi skall inte försöka stänga in honom i en enda formel, det skulle vara att döda honom. Låt oss lämna honom här, skissartat antydd, utan att alltför exakt ange hans sociala och ekonomiska ideologi som inte var helt klart definierad; låt oss bara ha i minnet att hela detta frihetskrig inte kan uppvisa en soldat till som Camilo. En revolutionär rakt igenom, en folkets man, en hantverkare i tjänst hos denna revolution som den kubanska nationen verkställt på eget uppdrag - hans anda rymmer inte det minsta spår av trötthet eller nedslagenhet. Camilo, guerillakrigaren, är ett evigt föremål för vardagens åtanke: det var han som gjorde det eller det, som satte sin omisskännliga och outplånliga stämpel på den kubanska revolutionen, som förblir närvarande i hjärtat hos alla de Camilos som aldrig kom att förverkligas; och hos dem som ännu väntar på att få stiga fram.
Oavlåtligen och för alltid förnyas han; och i detta är Camilo folkets avbild.
Det kubanska folkets väpnade seger över Batistadiktaturen är inte bara en triumf som fängslat iakttagare från hela världen - den har också fullständigt raserat gamla trossatser vad beträffar de breda lagrens sätt att bete sig i Latinamerika. Den har på ett högst påtagligt sätt visat att ett folk kan befria sig från en förtryckarregim genom guerillakrig.
Vi hävdar att den kubanska Revolutionen medfört tre djupgående förändringar i de revolutionära sydamerikanska rörelsernas sätt att fungera. Och detta genom att påvisa att
1) Folkets styrkor kan vinna ett krig mot en reguljär armé.
2) Man kan inte alltid förvänta att alla villkor för revolution skall vara förhanden. Den revolutionära kärnan kan skapa dem.
3) I det underutvecklade Amerika bör den väpnade kampen huvudsakligen äga rum på landsbygden.
De två första punkterna riktar sig mot opportunismen hos de revolutionärer eller pseudorevolutionärer som ursäktar sin passivitet med att de ingenting förmår gentemot en reguljär armé; och mot dem som går omkring och väntar på att alla objektiva och subjektiva villkor samtidigt skall uppfyllas på något mekaniskt sätt utan att bekymra sig om att påskynda en sådan händelseutveckling. Sanningen i dessa första två punkter står idag fullkomligt klar, men den har en gång diskuterats på Kuba, och den diskuteras antagligen fortfarande i Latinamerika.
Naturligtvis räcker det inte enbart med en guerillakärna för att alla revolutionära villkor skall vara uppfyllda. Man måste alltid vara på det klara med att tillkomsten och konsolideringen av den första kärntruppen fordrar ett visst minimum av gynnsamma betingelser. Det är m.a.o. nödvändigt att klart och tydligt påvisa för folket det omöjliga i att hävda mer vittgående krav med legala medel.
Under sådana omständigheter kommer folkets missnöje allt tydligare tillsynes; och det ögonblick kommer då motståndet utkristalliseras i form av ett embryo som ursprungligen skapats genom just de makthavandes attityd.
Närhelst en regim kommit till makten genom val, fixade eller inte, och åtminstone vinnlägger sig om en konstitutionell fasad utåt, är det omöjligt för guerillans kärna att tillväxa - ty den legala kampens möjligheter är ännu inte uttömda.
Den tredje punkten är strategisk. Den bör utgöra en varningssignal för alla som med stöd av dogmatiska kriterier vill koncentrera massans kamp till städerna, och fullständigt glömmer bort vilken roll landsbygdsbefolkningen spelar i alla de underutvecklade latinamerikanska ländernas liv. Det rör sig inte om någon underskattning av den organiserade arbetarklassens kamp, utan om att helt realistiskt analysera våra möjligheter i skenet av de kärva villkor som den väpnade kampen uppställer - och då de garantier som våra konstitutioner vanligen inrymmer är upphävda eller glömda. Arbetarrörelsen bör alltså gå under jorden - och, obeväpnad som den är, möta enorma faror. På landsbygden är situationen inte lika farofylld, gemene man kan söka stöd hos guerillan där förtryckets krafter inte är effektiva.
Vi skall längre fram fördjupa vår analys; men låt oss redan nu hålla i minnet dessa tre satser som grundas på Kubas revolutionära erfarenheter och som enligt vår mening utgör vårt väsentliga underlag.
Guerillakriget, den folkliga kampens ryggrad, uppvisar högst olikartade aspekter, fastän de alla utgör skilda sidor av samma befrielsesträvan. Det är uppenbart - vilket också teoretikerna tydligt uttryckt - att detta krig svarar mot en bestämd serie av vetenskapliga lagar, och att den som överträder dem har försvurit sig åt misslyckande. Guerillakriget är en fas av den klassiska krigföringen, det bör föras efter sina egna lagar; men genom sin särart uppställer det nya regler som påkallar uppmärksamhet. Och de geografiska och sociala villkoren i varje land bestämmer uppenbarligen vilken uppsyn guerillakriget måste anta på ort och ställe.
Vårt syfte är tillsvidare att söka fastställa varpå vårt speciella slags krigföring grundar sig, vilka regler som gäller för folkens frihetskamp, hur våra praktiska erfarenheter skall kunna omsättas i en teori och hur denna erfarenhet skall struktureras och generaliseras till andras gagn.
Till att börja med måste vi fastställa vilka motspelarna är. Å ena sidan den lilla kärnan av förtryckare, vars verktyg består av den reguljära armén, väl utrustad och disciplinerad; i många fall kan denna kärna räkna på stöd utifrån, och har vidare till sitt förfogande små tjänstemannakadrer. Å den andra sidan folket i landet eller trakten ifråga. Det är viktigt att slå fast att guerillakriget är massans krig, ett folkets krig: guerillan, den lilla beväpnade gruppen, är bara dess kämpande förtrupp. Man får inte betrakta guerillan som till antalet underlägsen den armé man slåss emot, även om dess eldkraft är mindre. Guerillakriget är därför en kampform som tillgrips då man har stöd av folkets flertal men är helt underlägsen vad vapenmakt beträffar.
Guerillan räknar alltså med ortsbefolkningens fullständiga stöd: detta är ett villkor sine qua non. Helt uppenbart blir detta om vi som jämförande exempel tar de rövarband som opererar här eller där. Dessa band har guerillaarméns alla yttre karakteristika: sammanhållning, respekt för befälet, mod, kännedom om den terräng man rör sig i, ofta nog också en djärv taktik. Det enda de saknar är folkets stöd. De utplånas också restlöst av folkets krafter.
Sedan vi analyserat guerillakrigets taktik, dess kampform, sedan vi kommit till insikt om att dess bas utgörs av själva folket, återstår frågan: varför slåss guerillasoldaten? Vi kommer då till den ofrånkomliga slutsatsen att guerilleron är en socialreformator som griper till vapen för att ge eko åt folkets ständiga protest mot sina förtryckare och som kämpar för att störta den regim som håller hans likar nere i en nesans och misärens vanmakt. Han går till attack mot institutionerna i en given epok, för att med all den kraft som omständigheterna låter honom förfoga över krossa strukturen hos dessa institutioner.
En fördjupad analys av guerillakrigets taktik visar oss att guerilleron måste besitta fullständig insikt om terrängen, om angrepps- och reträttvägar, om möjligheterna att manövrera blixtsnabbt, om gömställen - och naturligtvis om vilket stöd man får från befolkningen. Allt detta ger vid handen att guerillan måste operera på en glesbefolkad landsbygd som erbjuder de bästa villkoren åt folkets kamp för att hävda sina krav: framförallt då det gäller att förvandla de sociala strukturerna och äganderättsförhållandena till jorden. Med andra ord, guerillasoldaten är framförallt en landsbygdsrevolutionär. Han tolkar bondemassornas önskemål: att bli ägare till jorden, att äga de egna produktionsmedlen, äga djuren; allt detta som de längtat efter i åratal, detta som skapar deras liv - och som också skapar kampen för den jord där de skall dö.
Vi måste göra klart att det existerat två skilda sorters guerillakrig. Det ena utgör ett komplement till de reguljära arméernas operationer - som exempelvis partisanerna i Ukraina under världskriget - och berörs inte av denna framställning. Det är bara den andra sorten som intresserar oss här. I det fallet rör det sig om en väpnad grupp som växer i kampen mot den etablerade regimen - kolonial eller inte - som utgör dess enda bas och som vinner spridning på landsbygden. Och vilken ideologi som än besjälar dess kamp är det kravet på äganderätten till jorden som utgör dess ekonomiska bas.
Maos Kina uppenbarade sig i söder till att börja med i gestalt av kämpande arbetargrupper som besegrades och praktiskt taget tillintetgjordes. Detta Kina vann inte fotfäste och fortlöpande framgång förrän efter den långa marschen till Yunnan, då man alltså övergått till en existens på fältfot och för fram jordreformen som ett grundläggande socialt krav. Ho Chi Minhs kamp i Vietnam stöder sig på de risodlande bönderna, fastspända under det franska kolonialoket; och det är med detta stöd som hans kamp tillväxer i omfång tills den slutligen leder till kolonialisternas nederlag. Trots den parentes som det fosterländska kriget mot den japanske angriparen utgör i båda dessa fall försvinner kampens ekonomiska bas aldrig ur sikte: det gäller jorden. Vad beträffar Algeriet har arabnationalismen där sin ekonomiska grund i det faktum att en miljon franska colons besatt nyttjanderätten till praktiskt taget all odlingsbar jord. I andra länder som exempelvis Porto Rico - vars egenskap av ö inte tillåtit guerillakrig - stöder sig de nationella aspirationerna - som dagligen får nya djupa sår av den diskrimination de är utsatta för - på de ofta proletariserade böndernas krav på den jord som yankeeinkräktarna lagt sig till med. Det är samma grundläggande idé som (även om förhållandena i övrigt var olika) besjälade de plantageägare, småbönder och innehavare av slavarrenden på östra Kuba som under 30-talets frihetskrig slöt sig samman för att försvara besittningsrätten till sin jord.
Men sina speciella karakteristika till trots upphör inte guerillan att räkna med möjligheten att utvecklas och förvandlas till en annan sorts krig, på så sätt att den ursprungliga guerillakärnan växer - och alltså visar sig vara ett embryo till ett krig i större omfattning. Möjligheten att bredda guerillakriget, förvandla det till ett reguljärt krig av mer traditionellt slag, sammanhänger uppenbarligen med möjligheterna att besegra fienden i varje slag, varje sammandrabbning, varje skärmytsling. Även här gäller den grundläggande principen att aldrig inlåta sig i strid utom när utgången är given. En maliciös definition säger att "guerillasoldaten är krigets jesuit". Det betyder att han väsentligen begagnar den överraskande attacken, försåtet, nattkrigföringen. Det är alltså fråga om en alldeles särskild sorts jesuitism, av omständigheterna alltemellanåt tvingad att tillgripa metoder fjärran från de romantiska och sportsliga tillvägagångssätt som man vill få oss att tro är utmärkande för kriget.
Kriget är alltid en kamp där den ena sidan försöker förinta den andra. För att förverkliga detta använder man efter bästa förmåga de tillvägagångssätt och knep som står till buds. Och strategin och tekniken avslöjar vartåt respektive sida strävar och de medel den använder för att uppnå sina syften. Till dessa hör att man utnyttjat alla motståndarens svaga punkter. Om man analyserar ett ställningskrig, visar det sig att varje enskild plutons insats uppvisar samma karakteristika som guerillan: man använder överraskningsmomentet, bakhållet, kriget i skydd av mörker; och om denna taktik inte kommit till användning är det därför att den inte kunnat användas, därför att fienden inte låtit sig överraskas. Men eftersom guerillan opererar över stora områden som fienden inte kan övervaka, kan den alltid använda sig av överraskningsmomentet - och det är dess plikt att så göra.
"Slå till och försvinna" - så sammanfattar man med ett ogillande uttryck guerillans verksamhet, alldeles korrekt. Slå till och försvinna, avvakta, spana, dyka upp på nytt för att åter slå till och försvinna, om och om igen, utan att ge motståndaren något andrum. Det finns uppenbarligen ett negativt inslag i detta: alltså reträtterna, vägran att låta sig dras in i reguljära drabbningar; men detta är bara konsekvenser av guerillakrigets grundläggande princip - och det slutliga målet för detta krig är detsamma som för alla andra: att segra, att förinta fienden.
Det står alltså klart att guerillakrigföring utgör en fas av kriget som sådant, och denna fas kan inte i och för sig leda till segern. Det är en av krigets inledande faser, och den utvecklas till dess att rebellarmén, stadd i oavbruten tillväxt, slutligen antar uppsynen av reguljär armé. Då är också tiden inne för att tilldela fienden avgörande slag och säkerställa segern. Den kamp som guerillan inledde kommer alltid att sluta med seger för en reguljär armé.
I ett modernt krig stupar inte generalen i spetsen för sin division. På samma sätt måste guerillakrigaren - som är sin egen general - vara aktsam om sitt liv. Han är redo att offra det, men guerillakrigets positiva aspekt innebär att guerrilleron är beredd att dö - inte för ett ideal, utan för att förverkliga detta ideal. Detta är grunden för guerillakrigföringen, själva dess väsen: detta mirakel att en liten grupp människor, avantgardet i spetsen för de massor som utgör dess stöd, och med förmågan att se längre än till målet för ögonblickets taktiska strävanden, med fast beslutsamhet söker förverkliga ett ideal, förstöra gamla strukturer, skapa ett nytt samhälle och äntligen skapa social rättvisa.
Ur denna synvinkel framträder allt som nyss tycktes förtjäna ett nedsättande omdöme i ny dager, befinns rättfärdigat genom storheten i det mål för vilket guerillans soldater kämpar; och det målet uppnås inte med låga medel. Detta sätt att bete sig i en kamp som aldrig får avta i intensitet, denna blick som orubbligt förblir fästad på det slutliga målet - det är guerrillerons storhet.
I militärt avseende menar man med strategi analysen av de mål som skall uppnås inom ramen för en allmän militär situation, och de medel som kommer till användning för att uppnå dessa mål.
För att komma till en korrekt uppfattning av guerillakrigets strategi är det nödvändigt att underkasta fiendens uppträdande en grundlig analys. Slutmålet för varje reguljär armés krigföring är att fullständigt förinta motståndarstyrkorna, och detta speciella sorts inbördeskrig utgör ett klassiskt exempel härpå - fienden bör eftersträva att utrota varenda guerillasoldat. Och dessa måste å sin sida analysera de medel med vilka fienden avser att förverkliga sitt syfte, de tillgångar han kan räkna med: manskap, rörlighet, stöd av civilbefolkningen, vapen- och befälskvalitet. Vår strategi måste anpassas till resultatet av denna analys - utan att någonsin förlora ur sikte att slutmålet är att försätta fiendearmén ur stridbart skick.
Det gäller att studera avgörande aspekter som just beväpningen och sättet att använda vapnen. Att exakt fastställa hur effektiv en stridsvagn eller en flygmaskin är i en kamp som denna. Att skaffa sig kunskap om vilka vapen och vilka förråd fienden förfogar över, och om hans vanor. Ty guerillans förråd utgörs av fiendens arsenal. Har man möjlighet att välja bör man välja just de vapen som den reguljära armén använder - ty guerillans största fiende är bristen på ammunition, någonting som man bör överlåta åt fienden att skaffa fram.
Sedan man en gång analyserat och graderat de mål man vill uppnå, gäller det att fastställa i vilka etapper detta skall äga rum - etapper som kan beräknas på förhand, men som också måste modifieras under kampens gång och anpassas till de oförutsedda omständigheter som kan dyka upp.
Under det inledande skedet är det väsentliga för guerrilleron. att inte låta sig utplånas. Undan för undan kommer det att bli lättare för guerillasoldaterna, och för hela guerillastyrkor, att anpassa sig till detta slags liv, vänja sig vid att snabbt dra sig undan och tvinga fienden att sprida sina förföljarstyrkor. Sedan detta mål uppnåtts - och då man kan falla tillbaka på ointagliga ställningar (eller då man samlat tillräckligt stora styrkor för att fienden skall mista lusten att gå till direkt attack) - övergår man till att gradvis försvaga hans motståndskraft. Till att börja med i närheten av de punkter där guerillan vanligen angrips; därefter på motståndarsidans eget territorium, där man angriper kommunikationsleder, operationsbaser och militära hjärtpunkter - kort sagt, ställer till så mycket skada som ens resurser tillåter.
Det gäller att slå till oavbrutet. De fiendesoldater som befinner sig i operationszonen får aldrig tillåta sig en minuts sömn. Fiendens posteringar måste systematiskt attackeras och likvideras. Man måste varje ögonblick ge motståndaren intryck av att vara omringad; på dagarna i skogbeväxt och kuperad terräng, om natten på slättlandet där guerillapatruller lätt kan operera. Allt detta förutsätter lokalbefolkningens fulla stöd, liksom fullkomlig kunskap om terrängen. Dessa två villkor dyker ständigt upp på nytt i guerrillerons liv. Det är därför som man inte bara måste skapa studiecentra i de zoner där operationer pågår utan också samtidigt bedriva ett intensivt arbete bland massorna: förklara revolutionens motiv och målsättningar, inpränta den ovederläggliga sanningen att folket aldrig kan besegras slutgiltigt. Den som inte inser denna absoluta sanning kan inte vara guerillasoldat.
Till att börja med måste detta arbete försiggå i det fördolda. Man bör begära av varje bonde, av varje individ i det samhälle där man opererar att han inte på något sätt kommenterar det han får se eller höra. Längre fram kan man söka stöd hos dem vilkas lojalitet mot revolutionen ställer de starkaste garantierna - alltså människor som kan användas i förbindelsetjänst, som kan transportera proviant och vapen och tjänstgöra som guider i områden de är förtrogna med. Sista steget är direkt aktion bland de redan organiserade massorna i industricentra, med generalstrejken som slutmål.
Strejken är en faktor av största vikt i inbördeskriget, men en rad villkor måste uppfyllas för att den skall kunna komma till stånd. Dessa villkor är inte alltid för handen och uppträder spontant bara vid sällsynta tillfällen. De måste framkallas, på så sätt att man förklarar revolutionens motiv och påvisar folkets verkliga styrka och de möjligheter den ger. Man kan också inrikta sig på avgränsade, utomordentligt homogena grupper - människor som efter att ha visat sig effektiva i mindre farliga sammanhang börjar bedriva sabotage. Detta är ett annat verksamt vapen i guerillans händer: det kan förlama hela arméer, bringa oreda i produktionsmaskineriet i ett helt område, beröva invånarna i en stad arbete, ljus, vatten och kommunikationer, och dessutom tvinga dem att hålla sig borta från gator under vissa timmar.
Lyckas man genomföra detta program sjunker fiendens moral alltmer, liksom moralen i hans stridande förband. Frukten mognar och är färdig att plockas då man så finner för gott.
Detta förutsätter att det territorium där guerillan opererar växer i omfattning; men det får aldrig bli för stort. Man måste ständigt ha en stark operationsbas i ryggen och kontinuerligt stärka den under hela kriget. Befolkningen måste indoktrineras, man måste skydda sig mot revolutionens oförsonliga fiender, och i det inre av territoriet ständigt förbättra försvarsanordningar som skyttegravar, mineringar och kommunikationsleder.
När guerillan uppnått en betydande slagkraft numerärt och vapenmässigt bildar man nya förband. Det är som i binas liv: medan en ny drottning i ett visst ögonblick lämnar kupan åtföljd av en del av bisvärmen stannar drottningmodern kvar. Guerillans högste chef förblir i det minst utsatta området, medan de nya förbanden infiltrerar andra av fienden behärskade områden, så som vi redan beskrivit.
Det ögonblick kommer då det territorium där de skilda förbanden opererar blir alltför litet för att innesluta dem alla och då en framryckning mot fiendens kärnområden måste ske via sammandrabbningar med starka fiendestyrkor. Nu förenas alla förbanden till ett enda, bildar en sammanhängande front; kriget blir ett positionskrig, en uppgörelse mellan reguljära arméer. Samtidigt får den gamla guerillastyrkan inte avlägsna sig från sitt basområde. Man måste alltså bilda nya guerillaförband bakom fiendens linjer, grupper som undan för undan penetrerar denna nya operationszon till dess de slutligen behärskar den helt.
Slutoffensiven förestår: man belägrar, river upp undsättningsstyrkor. Kriget får en alltmer utpräglad masskaraktär över hela landet för var dag som går. Dess slutmål är nära: segern.
Taktiken är det praktiska medlet för att uppnå de stora strategiska målen. Den är strategins komplement och, på ett sätt, dess praktiska tillämpning. Taktikens medel och metoder är smidigare och mer varierande än de slutmål man strävar efter att uppnå, och bör rätta sig efter omständigheterna. Varje krig har vissa oföränderliga taktiska mål, medan andra kan skifta. Först och främst måste man ha i minnet att guerillans verksamhet rättar sig efter fiendens.
Guerillans grundläggande kännetecken är den snabbhet som tillåter den att efter bara några minuter befinna sig långt från den punkt där man nyss slogs, och, om så är nödvändigt, långt utanför själva operationszonen inom några timmar. Denna rörlighet medger också att frontsträckningen ständigt ändras, så att man klarar sig från varje försök till omringning. Under krigets skiftande faser kan guerillan exempelvis befinna sig på ständig reträtt för att undgå kringränning (vilket är enda sättet att tvinga den att inlåta sig på en avgörande sammandrabbning under särdeles ogynnsamma omständigheter).
Men guerillan kan också gå till motangrepp mot omringande styrkor: en liten grupp låter sig alltså omringas av fienden, som plötsligt finner sig själv kringränd av en talrikare motståndare; denna lilla guerillagrupp som förskansat sig i en svåråtkomlig ställning tjänar alltså som lockbete och allt manskap och materiel som kommer till den reguljära arméns hjälp kringränns och förintas.
Denna sorts krig kallar man med en liknelse från danskonsten för "menuett". Guerillan omringar exempelvis ett fiendeförband under framryckning, och fem eller sex guerillasoldater utposteras i varje väderstreck, på tillräckligt stort inbördes avstånd för att inte själva löpa risk att omringas. En av dessa grupper öppnar eld, och fienden koncentrerar sig omedelbart just på den. Då drar man sig tillbaka, men har hela tiden kontakt med fienden, och eldgivningen övertas av någon av de andra grupperna. Fiendekolonnen beter sig nu på samma sätt som förut, och guerillagrupp nr två drar sig tillbaka. På så sätt kan man, utan att riskera alltför mycket, tvinga ett helt fiendeförband till orörlighet, samtidigt som det gör av med en mängd ammunition och demoraliseras.
Nattetid gör man bruk av samma teknik, men rycker fienden närmare in på livet, uppträder aggressivare, eftersom omringning då är ett svårare företag. Verksamhet om natten är ett viktigt kännetecken för guerillakrig. Man kan då komma alldeles inpå de ställningar som skall angripas och röra sig i områden där man inte är hemma eller där man löper risk att förrådas. Men tanke på den egna numerära underlägsenheten är det nödvändigt att alltid ta fienden med överraskning, en taktik som ju innebär ett utomordentligt övertag: den tillåter att man tillfogar fienden förluster utan att själv lida några. Men i en strid där hundra man på ena sidan slåss mot tio på den andra kan förlusterna inte jämställas. Fiendens förluster kan ersättas när som helst, och varje fallen soldat representerar, för att fortsätta vårt exempel, 1 procent av den effektiva styrkan. Guerillan behöver längre tid på sig för att reparera sina förluster, eftersom guerrilleron är en högst specialiserad soldat; för varje guerillasoldat som faller har guerillans styrka minskat med tio procent.
En stupad guerillasoldat får aldrig lämnas kvar på slagfältet med det vapen och den ammunition han har - de är alltför betydelsefulla för kampen. Det är varje guerillasoldats plikt att, så fort en kamrat faller, ta hand om hans militära kvarlåtenskap. Ett annat utmärkande drag för guerillakriget är just den betydelse som ammunitionen har och den sparsamhet med vilken det här hushållas. I en strid mellan ett guerillaförband och en arméstyrka kan respektive sida identifieras med ledning av skottlossningen: massiv eldgivning från armésidan, spridda men målinriktade skott från guerrillans.
Under kriget på Kuba hände det att en av våra hjältar, död numera, en gång gav eld med sin kulspruta nästan fem minuter i sträck utan uppehåll för att hejda en fientlig framryckning; våra egna styrkor bedrogs av rytmen i denna eldgivning som fick oss att tro att denna nyckelposition fallit i fiendens händer. Men det var ett av de få tillfällen då vi inte sparade på krutet, beroende på vikten av den punkt som skulle försvaras.
Ett annat väsentligt karakteristikum för guerrilleron är hans förmåga att anpassa sig till alla omständigheter och utnyttja allt som händer till sin fördel. Öga mot öga med den klassiska krigföringens stelnade metoder improviserar guerrilleron vid varje tillfälle sin egen taktik och överraskar ständigt motståndaren.
Framförallt är hans positioner elastiska: det finns vissa punkter som fienden inte tillåts passera, och punkter för avledande angrepp. Ett vanligt fenomen är fiendens häpnad när det plötsligt blir tvärstopp efter en framryckning i jämn takt där alla hinder lätt passerats.
Då guerillan kunnat ingående bekanta sig med stridsterrängen blir dess ställningar ogenomträngliga. Föga betyder anfallarnas antal, det som betyder något är antalet försvarare: är det inte för litet kan man motstå en hel bataljon - och nästan alltid, för att inte säga alltid, med framgång. Befälets huvudsakliga uppgift består då i att med omdöme avgöra var och när en viss ställning skall försvaras till slutet.
För guerillan är taktiken vid anfall likaså annorlunda: attacken sker överraskande, med skoningslös våldsamhet, och ebbar plötsligt ut i absoluta intet. De överlevande fienderna tror nu att motståndaren försvunnit; de lugnar ner sig, vilar ut, återgår till ett normalt liv bakom kasernväggarna eller stadsmuren - tills en ny attack plötsligt äger rum någon annanstans, med samma karakteristika, medan guerillans huvudstyrka ligger i bakhåll för eventuella fientliga förstärkningar. Det utmärkande för attacken är överraskningsmomentet och snabbheten.
Sabotagehandlingar är av stor betydelse. Vi måste här göra klar boskillnad mellan sabotaget som högeffektivt revolutionärt kampmedel, och terrorismen - en i allmänhet rätt ineffektiv metod, med konsekvenser som är omöjliga att förutse, men som ofta kräver offer bland oskyldiga och innebär förlusten av många liv som vore till nytta för revolutionen. Terror kan ändå betraktas som ett verksamt medel när den kommer till användning för att straffa någon av förtryckets förstarangsfigurer, någon som är känd för sin grymhet, och vars repressalieverksamhet är effektiv; alltså någon vars död skulle vara en landvinning. Men man skall aldrig likvidera individer utan större betydelse; det medför bara skoningslösa hämndeaktioner.
Vi kommer nu till en omstridd punkt när det gäller att värdera terrorn som kampmedel. Somliga hävdar att metoder som medför skärpt förtryck försvårar alla mer eller mindre legala - eller till hälften underjordiska - kontakter med massorna, gör det omöjligt att organisera dem för aktioner som kan bli nödvändiga då tiden är mogen. Detta är i och för sig sant, men det förtryck som under ett inbördeskrig drabbar den ena eller andra befolkningsgruppen kan också redan vara så massivt att allt slags legal verksamhet är utesluten. En massaktion är då utesluten om den inte stöds av vapen. Man måste här lägga stor vikt vid valet av de metoder som man väljer att använda, och analysera de fördelaktiga följder som de kan ha för revolutionen. Sabotaget är på alla sätt ett effektivt vapen, brukat med omdöme. Man bör aldrig använda det för att ödelägga produktionsmedel, som är nödvändiga om inte livet skall paralyseras för en hel befolkningsgrupp, eller i vilket fall som helst orsaka arbetslöshet. Med andra ord: det är exempelvis löjligt att sabotagevägen förstöra en läskedrycksfabrik medan ett effektivt sabotage mot en elektrisk central måste rekommenderas.
I det första fallet ställer man några arbetare utan arbete, utan att för den skull rubba industrins jämvikt. I det andra mister ett antal arbetare likaså jobbet, men detta rättfärdigas av att sabotaget lyckas lamslå livet i en hel landsända. Vi återkommer senare till sabotagetekniken.
Ett av den reguljära arméns favoritvapen är här flyget, men det har ingen roll att spela under guerillakrigets inledande fas när guerillasoldaterna ännu är föga talrika och utspridda i kuperad terräng. Det är ett effektivt vapen när det gäller att förstöra organiserade och väl synliga försvarsanordningar - något som saknas i vår typ av krig. Det är likaså effektivt mot trupp på marsch i plan eller oskyddad terräng, men det problemet kommer man tillrätta med om man förflyttar sig nattetid. Väg- och järnvägstransporter är en av fiendens svaga punkter. Det är i praktiken omöjligt att hålla ögonen på varenda meter lands- eller järnväg. Praktiskt taget var som helst kan man placera en sprängladdning - tillräckligt stark för att göra vägen obrukbar, och som exploderar i samma ögonblick ett fordon passerar. Utöver skadan på själva vägen tillfogas fienden en kännbar förlust i materiel och människoliv.
Sprängmedlen är av skiftande ursprung. Man kan importera dem utifrån, eller tillverka dem av fientliga granater som aldrig briserat, eller framställa dem i underjordiska laboratorier i det inre av guerillazonen. Sprängtekniken är likaså skiftande.
I våra laboratorier tillverkade vi ett krut som vi använde att spränga med, och vi uppfann också olika utlösninganordningar. Bästa resultatet uppnådde vi med de elektriska. Men den allra första mina som vi fick att brisera var en bomb som det fientliga flyget kastat ner och som vi fyllt med diverse explosiva varor. Den apterades sedan till ett gevär, vid vars avtryckare vi fäste ett snöre; när en fientlig pansarvagn passerade, drog vi i snöret och bomben sprang i luften.
Man kan förbättra dessa metoder i all oändlighet. I Algeriet, exempelvis, använde man i kampen mot den franska kolonialmakten en sorts fjärrkontrollerade minor som utlöses med hjälp av radiosignaler från avlägsna sändare.
Att minera en väg och efter explosionen meja ner de överlevande är ett mycket bra tillvägagångssätt om man är ute för att förse sig med ammunition och vapen. Man kan uppnå högst avsevärda resultat till ytterst ringa ammunitionskostnad.
Dessa ständiga stick får nu fienden att ändra taktik. Sålunda förflyttar han sig inte längre i enstaka lastbilar utan i motoriserade kolonner. Ändå kan man om man drar fördel av terrängen uppnå samma resultat, genom att skära av kolonnen och koncentrera sig på ett enstaka fordon. I detta fall får man inte förlora ur sikte guerillakrigets taktiska elementa: perfekt kännedom om terrängen, uppsikt över alla reträtt- och sidovägar, helhjärtat stöd hos lokalbefolkningen så att sårade kamrater kan transporteras undan, och inkvarteras för kortare eller längre tid. Slutligen numerär överlägsenhet i ett avgörande ögonblick, stor rörlighet och reserver.
Om alla dessa villkor samtidigt är uppfyllda ger överraskande anfall mot fiendens kommunikationsleder avsevärd utdelning.
Ett väsentligt drag i guerillans taktik är den attityd man har mot andra människor. Sättet att behandla fienden på är i sig självt av betydelse; när man anfaller bör man göra det med skoningslös hårdhet, och på samma sätt bör man uppträda mot de föraktliga kräk som ägnat sig åt angiveri och mord. Men gentemot de fiendesoldater som slåss för att uppfylla sina militära förpliktelser (eller åtminstone vad de tror vara detta) bör man förfara med största möjliga mildhet. Inga fångar bör tas när basområdet inte är tillräckligt stort eller svårtillgängliga tillflyktsorter saknas: överlevande fiendesoldater bör försättas på fri fot och de sårade vårdas med all omsorg.
Visavi civilbefolkningen bör man vinnlägga sig om stor respekt inför alla lokala traditioner och vanor, så att man praktiskt demonstrerar guerillasoldatens moraliska överlägsenhet över förtryckarnas knektar. Utom i speciella fall bör man aldrig skipa rättvisa utan att den skyldige först fått tillfälle att försvara sig.
Som vi redan påpekat utkämpas guerillakriget inte alltid i den terräng där guerillans taktik lättast låter sig tillämpas. Men när guerillagruppen befinner sig på svårtillgänglig mark - i skogbevuxna eller branta berg, väglösa ödemarker eller sumptrakter - bör den allmänna taktiken alltid vara densamma, grundad på guerillakrigföringens allmänna principer.
Den väsentliga punkten är att komma i kontakt med fienden, få honom på kornet. Om trakten är så svårtillgänglig, så fientlig att en reguljär arméstyrka knappast kan tränga fram där bör i stället guerillan rycka fram till den punkt dit armén kan nå och där det är möjligt att slåss.
Sedan man en gång kommit över den inledande fasen, säkerställt sin egen existens, bör guerillan kämpa. Därför bör den också oavbrutet komma ut ur sina tillhåll, men den behöver inte nödvändigtvis röra sig med samma snabbhet som i ogynnsam terräng. Man bör anpassa sig till fiendens villkor, men behöver inte längre kunna förflytta sig lika bra som i den terräng där fienden lätt kan koncentrera en stor styrka. Det är inte heller nödvändigt att alla stridshandlingar äger rum nattetid. Man kan i många fall både slåss och förflytta sig i dagsljus. Allt detta är uppenbarligt avhängigt av fiendens vaksamhet till lands och i luften. Sammandrabbningarna kan dra ut på tiden, i synnerhet i bergen; det är ganska enkelt att se till att de varar rätt länge samtidigt som man sannolikt kan hindra att fientliga förstärkningar når fram till krigsteatern. Guerrilleron får aldrig glömma att hålla ögonen på tillfartsvägarna. Men just de svårigheter som fienden har när det gäller att få fram förstärkningar, skärper guerillans anfallslust: man kan rycka fram längre, slå till direkt, öga mot öga, och slåss längre. Allt är förstås avhängigt av en mängd villkor, som exempelvis tillgången på ammunition.
Sina många fördelar till trots har guerillakriget i denna sorts terräng den nackdelen att man inte i en enda operation kan lägga vantarna på fiendens ammunition och vapen i någon större utsträckning; i denna terräng vidtar fienden sina försiktighetsmått. (Guerillakrigaren får aldrig glömma att det är fienden som utgör hans förråd vad vapen och ammunition beträffar.) Guerillans motdrag består då i att man blir bofast, skaffar sig en uppehållsort med större skyndsamhet än när man slåss i ogynnsam terräng, och här upprättar en centralbas som stöd för ett ställningskrig. Man kan här också inrätta sjukhus, utbildnings- och träningscentra, förråd, radiostation, etc.; alltsammans på lämpligt sätt skyddat mot flygangrepp och bombardemang av långdistansartilleri.
Under sådana förhållanden kan guerillan tillväxa i numerär styrka. Den kan komma att omfatta också icke stridande manskap, folk som utbildas för att en gång i framtiden ta hand om de vapen som faller i guerillans händer.
Guerillastyrkans numerär skiftar efter ett antal omständigheter: orten, provianteringsmöjligheterna, massflykt av förtryckta människor från områden i närheten, tillgången på vapen och omsorgen om själva organisationen. Tillflödet på nytt manskap underlättar på allt sätt ortsbundenheten.
Aktionsradien för en guerilla av denna typ bör vara så stor som andra guerillaförbands operationer i grannområdena tillåter. Ibland begränsas den av den tid som åtgår för att förflytta sig från en krigsskådeplats till en säker zon. Räknar man med att alla förflyttningar äger rum under dagen bör en guerilla inte operera längre bort från det område där man kan känna sig någorlunda säker än fem-sex timmar. Små guerillagrupper kan naturligtvis röra sig utanför denna säkerhetszon, och undan för undan infiltrera grannområdet.
De vapen som är att rekommendera för detta slags krig bör ha lång skottvidd men inte ställa stora krav på ammunitionstillgång; de kompletteras av en uppsättning automatiska eller halvautomatiska vapen. Av de gevär och kulsprutegevär som man påträffar på den nordamerikanska marknaden är M-1:an, Garandgeväret värt en alldeles särskild rekommendation; det bör dock anförtros åt folk med en smula erfarenhet, eftersom det har den nackdelen att det slukar mycket ammunition. I gynnsam terräng kan man också använda halvtunga vapen som kulspruta på trefotslavett som ger servisen en god säkerhetsmarginal. Den är dock att betrakta som ett defensivt vapen, inte som någonting man kan gå till anfall med.
För en guerillastyrka på tjugofem man består den idealiska arsenalen av tio-femton gevär, ett tiotal automatvapen, från Garandgevär till kpistar. Men framförallt bör beväpningen vara densamma som fiendens, eftersom de ammunitionstyper som används på andra sidan är desamma som vi är hänvisade till då fiendevapen faller i våra händer. De tunga vapen som fienden kan förfoga över är knappast att frukta. Flyget kan ingenting uträtta, eftersom guerilla är osynlig och stridsvagnar och artilleri har inte stor funktion att fylla i denna miljö.
Provianteringen är ytterst viktig. I allmänhet innebär svårtillgängliga trakter, just därför att de är svårtillgängliga, stora nackdelar i detta avseende: bönder är sällsynta och därmed tillgången till färska jordbruksprodukter och färskt kött. För att slippa ifrån obehagligt små ransoner gäller det att vidmakthålla stabila kommunikationsleder, så att man alltid kan räkna med existensen av ett reservförråd.
Möjligheterna att bedriva sabotage i stor skala är i allmänhet ganska liten i denna terräng. Här finns ju föga av tekniska installationer att angripa, som telefon- eller vattenledningar.
För transporternas skull är det viktigt att man förfogar över lastdjur, av vilka det lämpligaste i denna ojämna terräng är mulåsnan (man måste ha tillgång till lämpligt foder). Mulåsnan kan ta sig fram i ytterst svår terräng där inget annat djur klarar sig. I de värsta motluten får man klara sig med den egna ryggen. Varje guerrillero kan bära tjugofem kilo åtskilliga timmar varje dag, och det åtskilliga dagar i följd.
Förbindelserna med yttervärlden bör läggas över ett antal replipunkter där folk som man helt och fullt kan lita på lagrar förnödenheter och gömmer guerillans förbindelsemän. Man kan också skapa interna förbindelselinjer, vilkas utsträckning blir beroende av guerillans egen utvecklingsnivå. På Kuba kunde vi i vissa områden där guerillafronter upprättats bygga vägar och dra telefonledningar av flera kilometers längd. Och vi hade alltid i tjänst rapportkarlar som band samman alla operationszonerna på ett minimum av tid.
Det finns också andra förbindelsemöjligheter som den kubanska guerillan inte utnyttjade: exempelvis röksignaler, solspeglar och brevduvor.
Guerillasoldaten måste alltid vara aktsam om vapen och ammunition - och framför allt se till att han har ordentliga skor. Det sistnämnda är absolut nödvändigt, och det är på denna punkt som guerillans verkstadsdrift börjar. Till att börja med rör det sig bara om reparationer; men genom lämplig organisation kan man skapa verkstäder som producerar ett aktningsvärt antal skor om dagen. Att tillverka krut är ingen svår sak, och man kan producera åtskilligt av den varan om man bara förfogar över ett litet laboratorium och kan organisera råvarutillförseln. Minerad terräng är ytterst farlig för fienden; om man får alla minor inom ett vidsträckt område att explodera samtidigt, kan hundratals människor uppslukas av jorden.
För att man skall kunna föra krig i detta slags terräng - föga kuperad, utan skogar, men desto vägrikare - måste guerillakrigets alla grundläggande villkor vara uppfyllda - det är bara metoderna som ändras. Guerillans rörlighet måste här vara utomordentlig, den måste nästan kunna slå till med blixtens hastighet. Och den skall inte bara snabbt kunna dra sig tillbaka utan också skaffa sig en ny bas, fjärran från den ursprungliga, och så långt bort som möjligt från den punkt där man senast drabbade samman med fienden. Man får inte glömma att ingen tillflyktsort är helt säker för förtryckets vapen.
En man kan marschera mellan trettio och femtio kilometer under loppet av en natt, men man kan också använda dagens första timmar som marschtid - utom då det område där man uppehåller sig inte är under guerillans fullständiga kontroll, och då det finns risk för att ortsbefolkningen skall förråda ens position och marschriktning för fienden. I detta fall bör man uteslutande röra sig nattetid, och så tyst som möjligt, både före och efter det att man slår till - vilket man bör göra under nattens första timmar. Emellertid finns det tillfällen då gryningstimmarna är att föredra. Under inga omständigheter får man låta fienden vänja sig vid en särskild sorts taktik, det gäller att ständigt variera punkt, klockslag och metod för angreppet.
Vi har redan sagt att en sammandrabbning aldrig kan vara långvarig, att den måste ske snabbt och ge största tänkbara utdelning: den får räcka några minuter och följs av omedelbar reträtt. De vapen som här kommer till användning är inte desamma som vid krigföring i gynnsam terräng. Man bör sålunda ha så många automatvapen som möjligt i arsenalen, eftersom det inte är precisionen utan eldstyrkan som är den avgörande faktorn i nattstrid. Ju fler automatvapen man besitter för att beskjuta fienden med från närhåll, desto större möjlighet att förinta honom har man.
Viktigt är också att minera vägar och spränga broar i luften. Högst skiftande vapen kommer till användning, som de minor vi redan talat om, och jaktgeväret. Mot öppna bilar, använda för trupptransport, eller mot täckta fordon som saknar speciella skyddsanordningar är jaktgeväret ett fruktansvärt vapen, allrahelst om man laddar det med rådjurshagel. Detta vapen är inte någonting som utmärker just guerillakriget - det har likaså använts i storkriget. USA:s krigsmakt hade infanteriplutoner utrustade med vapen av hög kvalitet, och bajonettförsedda. De sattes in. för att rensa upp kulsprutenästen.
Ammunitionsproblemet är ett viktigt problem. Den måste nästan alltid erövras från fienden. Man får aldrig klippa till utan att vara fullkomligt säker på att kunna kompensera ammunitionsåtgången, i varje fall då man inte förfogar över stora förråd på säker plats. Med andra ord: man får aldrig gå till angrepp mot en fiendegrupp om man efter angreppet har mindre ammunition än man hade dessförinnan. Väsentligt för guerillakrigets taktik är att man ständigt har i minnet det stora problem som materieltillförseln innebär. Vapnen bör alltså vara desamma som fiendens, utom när det gäller exempelvis gevär och revolvrar som man kan komma över i stan eller i själva stridszonen.
Ett guerillaförband som opererar under sådana förhållanden bör inte vara större än tio-femton man. För effektivitetens skull är det utomordentligt viktigt att man alltid har detta i minnet: tio, tolv, femton människor kan gömma sig var som helst och samtidigt bjuda fienden spetsen samtidigt som man hjälper varandra. Fyra eller fem skulle antagligen vara för litet, men när antalet överstiger ett dussin har fienden bara alltför goda möjligheter att lokalisera gruppen under marsch eller dess bas.
Glöm inte att ett guerillaförband kan röra sig precis lika snabbt som den långsammaste av dess soldater! Tjugo, trettio eller fyrtio man har alltid svårare att hålla samma marschrytm som tio. Och den guerrillero som slåss på slättland måste till varje pris vara ytterst snabb. Det är här som "slå-till-och-för-svinna-spårlöst"-taktiken bör användas flitigast. Slättlandsguerillan har den enorma nackdel som består i risken att man när som helst kan omringas - ingenstans har man en säker punkt där man kan bjuda effektivt motstånd. Av den anledningen är man under en stor del av uppbyggnadsskedet hänvisad till en existens helt i lönndom; man får aldrig anförtro sig åt någon vars pålitlighet inte står utom allt tvivel. Fiendens brutalitet är i allmänhet sådan att den inte bara går ut över familjeöverhuvudena - kvinnor och barn skonas inte heller, och på det viset kan man pressa fram upplysningar om var och hur guerillan opererar. Detta skulle omedelbart medföra att guerillagruppen omringades - något som skulle få ytterst obehagliga ehuru inte nödvändigtvis direkt dödliga följder. När sedan vapentillförseln tillåter det, eller då upprorsstämningen blivit förhärskande bland folket, kan guerillan dela upp sig på smågrupper. Dessa mindre förband kan sedan, vid en given tidpunkt, förena sig för att utdela ett kännbart slag - men på så sätt att man omedelbart därefter åter klyvs upp i smågrupper på tio-femton man som försvinner i respektive operationszoner.
Man kan bygga upp hela arméer, med en överbefälhavare som kan kräva respekt och lydnad, utan att man fördenskull opererar i grupper. Det är därför som valet av guerillachefer är ytterst viktigt: man måste vara helt säker på att denne chef ideologiskt och personligt är fullkomligt ansvarig inför den högste befälhavaren i zonen.
Ett av de vapen som guerillan med fördel kan använda - ett tungt vapen som ändå är lätt att transportera och använda - är bazookan. Om så faller sig kan man naturligtvis också använda granater avlossade från antitankgevär. Naturligtvis är bazookan ett av de vapen som man erövrar från fienden. Det är idealiskt för angrepp på pansar- eller trupptransportfordon och för att attackera små fientliga utposter. Det bör emellertid påpekas att man inte kan medföra mer än högst tre skott per man, vilket redan det utgör en högst allvarlig börda.
Vad beträffar de tunga vapen som man erövrar från fienden bör man naturligtvis se till att man inte förlorar dem i sin tur. Detta gäller dock inte i så hög grad om kulspruta av kaliber 50 - d.v.s. man bör aldrig leverera batalj under ogynnsamma förhållanden för att försvara ett tungt vapen som en sådan kulspruta. Man använder den helt enkelt bara tills dess det blir nödvändigt att överge den någonstans. Under befrielsekriget på Kuba var det en allvarlig förseelse att överge ett vapen, och det inträffade aldrig något fall där man skulle ha godtagit denna sats; likväl vidhåller vi alltså existens av omständigheter då det kan vara försvarligt att låta ett vapen gå förlorat. Guerillakrigarens vapen i ogynnsam terräng är hans förmåga att ge eld snabbt.
Lättillgängliga områden är i allmänhet beboeliga, där finns en talrik bondebefolkning. Detta faktum underlättar högst kännbart provianteringsmöjligheterna. Har man bara förtroendemän med kontakter vid distributionscentra kan guerillan mycket väl klara sig utan att offra tid och pengar att upprätta långa och farliga förbindelselinjer. De väsentligaste förnödenheterna - hängmattor, överkläder, regnskydd, myggnät, skor, medikamenter, livsmedel - finns redan på ort och ställe, eftersom de är en del av ortsbefolkningens egen vardag.
Kommunikationerna är här väsentligt mycket lättare, eftersom mycket mer folk och många fler vägar står till guerillans förfogande. Att befordra ett meddelande till en avlägsen punkt är emellertid osäkrare, eftersom man måste förfoga över fler förbindelsemän som man kan lita på. Dessa budbärare genomkorsar ständigt det område som fienden behärskar: att en av dem skall infångas är en ständigt överhängande fara. Är det inte fråga om utomordentligt viktiga meddelanden, tjänar man på att vidarebefordra dem muntligen; i alla andra fall bör de vara skrivna på kodspråk. Erfarenheten bevisar att all muntlig kommunikation, från mun till öra, vanställer meddelandena.
Av samma skäl förlorar guerillans industriverksamhet sin betydelse. Det är inte möjligt att bygga vapen- eller skofabriker. Man får i praktiken begränsa sig till små och väl kamouflerade verkstäder där man kan tillverka ammunition, minor, vapen och allt som man har användning av i fält. I gengäld har man tillgång till områdets alla verkstäder med vänskapligt inställda ägare.
Vi kommer nu till två följdsatser av vad som tidigare sagts. Å ena sidan är guerillans ortsbundenhet omvänt proportionell mot utvecklingsnivån i det område där den opererar. I allmänhet slår sig folk ner där förhållandena är gynnsammast. För guerillan gäller motsatsen: ju fler bekvämligheter orten erbjuder, desto osäkrare och mer nomadiserande blir dess existens. Detta kapitel heter inte utan skäl "Krig i ogynnsam terräng" eftersom allt det som vanligtvis gynnar mänskligt liv, och ger upphov till kommunikationsleder, stads- eller stadsliknade bebyggelse, tätbefolkade områden och arealer som lätt låter sig bearbetas med maskiner - allt detta utgör nackdelar för guerillan.
Följdsats nummer två: guerillan lägger alltid ner ett stort arbete bland massorna, men i områden där villkoren är ogynnsamma är detta arbete allra viktigast. Där kan en enda fientlig attack vara katastrofal. Man bör alltså oavbrutet propagera för att arbetarna, bönderna och andra samhällsgrupper skall organisera sig, och på det viset upprätta en inre front som kan samarbeta med guerillan. Men detta ständiga arbete bland massorna får inte medföra att man glömmer bort att krossa varje enskild fiende som gör motstånd. I det fallet måste guerillan arbeta helt skoningslöst. I operationszonen får det ingenstans finns en fiende på en punkt där han kan ställa till skada.
Om det inträffar att kriget flyttar in till stan, d.v.s. guerillan infiltrerar området runt en stad så att man kan operera där med någon säkerhet, gäller det att upprätta en alldeles speciell organisation.
Vi måste ha klart för oss att en stadsguerilla aldrig kan uppstå av sig själv. Den föds inte med mindre än att vissa för dess existens väsentliga villkor uppfyllts. Detta innebär att guerillan i staden bör operera under direkt ledning av befäl som befinner sig annorstädes. Dess uppgift är inte att arbeta efter eget huvud, utan tvärtom enligt planer som gjorts upp i förväg. Det innebär att man stöder mer betydelsefulla guerillagrupper som opererar i andra områden och bidrar till framgången för en uppgjord taktik, utan att själv besitta samma operativa styrka som guerillan på andra håll. Guerillagruppen i stan kan aldrig välja mellan att sabotera teleförbindelser, verkställa attentat eller rikta överraskningsattacker mot fientliga patruller på ensligt belägna gator: den skall göra precis vad den får order om. Om dess uppgift är att såga ner telefonstolpar, förstöra elledningar eller riva upp järnvägar och vattenledningar skall den strikt hålla sig till just detta.
Man opererar i grupper om högst fyra eller fem mans styrka. Detta är en absolut nödvändig gräns, eftersom det är i utomordentligt ogynnsam terräng som man är verksam. Fienden är på sin vakt, angiveri och repressalier vanliga. Försvårande omständigheter är också det faktum att stadsguerillan nästan aldrig kan avlägsna sig särskilt långt från de punkter där den opererar; man måste slå till och försvinna utomordentligt snabbt; det rör sig om en guerilla som nästan uteslutande arbetar nattetid och knappast kan verka på annat sätt förrän staden belägras utifrån. Då är det dags att träda fram och öppet ta del i kampen.
De väsentligaste egenskaperna för den som skall utkämpa detta slags krig är en om möjligt ännu strängare disciplin än den som andra guerillasoldater måste visa, samt diskretion. Denne guerrillero kan bara räkna med att man öppnar dörren för honom i två eller tre hus. Han kan vara övertygad om att det är liktydigt med döden att bli omringad. Hans vapen är inte desamma som på andra håll inom guerillan. Det rör sig här om vapen för individens eget försvar som lätt kan gömmas och inte är till hinder under en skyndsam reträtt. Varje guerillagrupp bör inte vara utrustad med mer än en eller två karbiner (eller gevär med avsågad pipa) och därjämte revolvrar.
Verksamheten består i organiserat sabotage. De väpnade aktionerna inskränker sig till överraskningsangrepp på en eller två representanter för fiendearmén eller dess upplysningstjänst.
Detta sätt att arbeta innebär stora krav på utrustning: man behöver sågar, dynamit, hackor, spadar och verktyg för att bryta upp järnvägsräls med. Kort sagt materiel lämpad för de uppgifter man står inför, dold på säker plats, men som vid behov kan bäras i hand.
Om det rör sig om mer än en guerillagrupp skall de alla underställas en gemensam chef som leder verksamheten med hjälp av verkligt betrodda civila förbindelsemän. I vissa fall kan guerillasoldaten fortsätta att utöva sitt civila yrke - men detta är mycket svårt. I praktiken är stadsguerillan en grupp män som lever under jorden, organiserade som en armé och verksamma under de ogynnsamma betingelser som vi här talat om.
Betydelsen av guerillakrig i stadsmiljö har underskattats högst avsevärt. I själva verket är den utomordentligt stor. Ett gott guerillaarbete, i tillräckligt stor skala, lamslår nästan fullständigt ortens kommersiella och industriella liv och injagar osäkerhet och rädsla i hela befolkningen - en rädsla som slutligen får folk att längta efter en våldsam händelseutveckling som äntligen sätter punkt för detta spänningstillstånd. Om man har framtiden i tankarna redan från krigets början och utbildar specialister på detta slags krigföring kommer hela händelseförloppet att starkt påskyndas - samtidigt som man sparar människoliv och dyrbar tid åt hela nationen.
Vi har redan identifierat guerillakrigaren: det är en människa som gjort till sin uppgift att befria folket, och som - sedan alla medel att uppnå detta på fredlig väg visat sig vara förgäves - inleder den väpnade kampen; den kamp där guerillan är det kämpande folkets förtrupp. Man inleder kampen för att förgöra en orättfärdig samhällsordning och strävar mer eller mindre medvetet efter att ersätta den med en ny.
Vi har redan understrukit att det f.n. är landsbygden som i Latinamerika och i det stora flertalet underutvecklade länder erbjuder den idealiska stridsterrängen. Det första av de krav som guerillakrigaren är talesman för är också kravet på en omfördelning av jordinnehavet.
Den fana under vilken kampen skall föras hela denna tid bör alltså vara jordreformens. Till att börja med kan målsättningen för och omfattningen av denna reform inte fullständigt fixeras, den är helt enkelt ett uttryck för bondens sekelgamla längtan efter att få äga den jord där han arbetat eller vill arbeta.
De villkor på vilka en jordreform förverkligas är avhängiga av de villkor som gällde innan kampen inleddes och på djupet av dess sociala rotsystem. Men guerillakrigaren, detta medvetna avantgardeelement, bör besitta en vandel som visar att han är helt hängiven den omvälvning han vill genomföra. Till en stränghet som nödvändigtvis hänger samman med krigets svåra villkor bör komma den stränghet som är följden av en ytterst sträng självkontroll, och som förbjuder minsta avsteg, minsta brott som omständigheterna kan tillåta. Guerillasoldaten bör vara asket.
De sociala förhållandena kommer att förändras i takt med krigets utveckling. I själva begynnelsestadiet, när guerillasoldaterna ännu är noviser, vare sig kan eller försöker de åstadkomma några förändringar i den sociala strukturen på ort och ställe. De förnödenheter som man inte kan betala kontant skall ersättas med anvisningar som skall kunna inlösas så fort som möjligt.
Bonden måste alltid få hjälp, tekniskt, ekonomiskt, moraliskt och kulturellt. Från krigets första stund bör guerrilleron uppträda som en skyddsängel, inriktad på att alltid hjälpa den fattige och så litet som möjligt inkräkta hos den förmögnare. Men med tiden kommer motsättningarna att hårdna och det ögonblick kommer då många av dem som betraktade Revolutionen med en viss sympati visar sig vara helt fientliga till den. De börjar delta i kampen mot folkets styrkor. I detta ögonblick måste guerrilleron uppenbara sig som en fanbärare för folkets sak och gå tillrätta med varje utslag av förräderi. I stridszonen bör privategendom inte tillåtas i större utsträckning än vad dess sociala funktion föreskriver: d.v.s. all överflödig jord, den som familjer inte nödvändigtvis behöver för att klara livhanken, exproprieras och fördelas rättvist.
Den jordägare vars egendom blir föremål för sådant har alltid rätt till ersättning, och denna rätt bör alltid respekteras: men ersättningen bör utgå i form av anvisningar ("anvisningar på pengar att hoppas på" som vår lärare general Bayo uttryckte sig apropå detta slags skulder).
Jord, egendom och industrier tillhöriga Revolutionens omedelbara och notoriska fiender bör omedelbart övergå i de revolutionära styrkornas händer. Man drar då fördel av krigsklimatet, av denna situation då det mänskliga broderskapet blommar som skönast, och söker få till stånd alla de kooperativa ansträngningar som befolkningens mentalitet tillåter.
Som socialreformator ger guerillakrigaren inte bara ett föredöme genom sitt eget sätt att uppträda. Han bör också orientera omgivningen ideologiskt, med utgångspunkt från sina kunskaper, sina syften och från den erfarenhet han förvärvar allteftersom krigsmånaderna läggs samman och blir till år. Denna erfarenhet fördjupar hans insikter i takt med att han blir van vid vapnen och medveten om ortsbefolkningens villkor. Han förstår då det välgrundade och djupt nödvändiga i många sociala förändringar, vilkas teoretiska vikt han tidigare insåg, utan att det under lång tid gick upp för honom att de brådskar även i praktiken.
Denna attityd är vanlig, eftersom initiativtagarna till guerillakriget, dess ledare, inte själva är män som slavar på fälten dag efter dag; de är män som förstår nödvändigheten i att förändra bondens sociala villkor men som inte delar hans hårda lott. Det växer alltså fram - och här talar jag om den kubanska erfarenheten - ett verkligt samspel mellan ledarna, som uppfostrar folket genom vad de uträttar - och häri ligger den väpnade kampens djupaste betydelse - och å andra sidan folket självt som växer under kampen och i sin tur påvisar vad som är praktiskt nödvändigt för ledarna. Ur detta samspel mellan guerrilleron och folket framväxer en progressiv radikalisering som undan för undan förtydligar rörelsens revolutionära karakteristika och ger den nationella dimensioner.
Guerillakrigarens liv och dess karakteristika, så som vi i korthet skisserat dem i det föregående, fordrar att en rad fysiska, psykiska och moraliska krav samtidigt uppfylls för att han skall kunna vänja sig vid och med framgång slutföra sin uppgift.
Den första fråga som måste besvaras är denna: vad fordras av en guerillasoldat? Vi svarar då för det första att guerillasoldaten helst bör höra hemma i den trakt där han slåss. Han har då på ort och ställe vänner och bekanta som han kan träda i förbindelse med, och själva hemmahörigheten ger honom viss kunskap om området i fråga (kunskap om terrängen är en viktig faktor i guerillakriget). I och med att han är van vid de motigheter som nejden bjuder kan han också utföra ett bättre arbete; som verktyg besitter han entusiasmen över att försvara sitt eget fädernearv eller kämpa för att ändra det samhällssystem som hans personliga universum lider under.
Guerrilleron slåss om natten: vi skulle vilja säga att han har alla de egenskaper som fordras för nattliga aktioner. Han bör vara full av förslagenhet, förflytta sig till slagfältet över berg och genom dalgångar utan att någon kan följa hans rörelser, och rikta överraskande angrepp mot fienden - detta är en kardinalpunkt i denna sorts krig. Genom att dra fördel av den panik han sålunda skapat kan han gå till anfall med all häftighet utan att förråda minsta svaghet i de egna leden, samtidigt som han begagnar alla tecken på svaghet hos motståndarsidan. Guerrilleron slår ner som en tromb, ödelägger allt utan att ge annan pardon än den omständigheterna tvingar honom till, skipar rättvisa när så fordras och utsår panik hos fienden. Men på samma gång behandlar han de besegrade och försvarslösa med välvilja, och han respekterar de döda.
En sårad är helig och bör få bästa möjliga vård - såvida det liv han fört inte förtjänar dödsstraff; man vidtar då åtgärder i överensstämmelse med detta. Men man får aldrig ta med sig fångar innan man upprättat en solid bas för operationerna, dit fienden inte kan bereda sig tillträde - fången blir bara en fara för ortsbefolkningens säkerhet och för guerillaförbandet självt, genom de upplysningar som han kan ge sitt förband sedan han släppts fri. Om de inte är kriminella skall man därför genast släppa fångar, sen man gett dem ett sanningens ord på vägen.
Guerillakrigaren måste sätta sitt liv på spel varje gång det fordras, vara beredd att offra det utan minsta tvekan i ett givet ögonblick; men han bör på samma gång vara försiktig och inte ge blottor på sig om det inte är nödvändigt. Man bör också vidta alla tänkbara åtgärder för att undvika en ogynnsam tingens utveckling eller en katastrof. Det är därför nödvändigt att vid varje sammandrabbning hålla ett öga på de punkter där fienden kan få förstärkning. På så sätt kan man också undvika att bli omringad - en fysiskt sett mycket allvarlig sak, men moraliskt en motgång av än mycket större proportioner eftersom den får en att förlora tron på det meningsfulla i kampen.
Guerillasoldaten bör vara djärv, men samtidigt underkasta farorna och möjligheterna att gå till aktion en kylig analys, och alltid inta en optimistisk attityd, hur omständigheterna än gestaltar sig. Alltid finna en god lösning, t.o.m. i lägen där en jämförelse mellan för- och nackdelar ger en föga att hoppas på.
För att kunna överleva måste guerillakrigaren besitta förmågan att fullständigt smälta in i den miljö där han lever, att dra nytta av den som av en bundsförvant. Han måste vidare förfoga över ett gott huvud och en uppfinningsrikedom som sätter honom i stånd att träffa beslut mitt under händelsernas utveckling.
Denna uppfinnings- och anpassningsförmåga hos folkets styrkor omintetgör krigsherrarnas planer och sätter stopp för deras offensivlusta.
Under inga omständigheter får en guerillasoldat överlämna en sårad kamrat åt fiendens nåd, eftersom detta nästan helt säkert skulle vara liktydigt med döden. Till vad pris som helst måste de sårade föras ur stridszonen, till en säker plats, även till priset av ytterligt stora ansträngningar och faror: guerrilleron måste vara en oförliknelig kamrat.
Dessutom håller han mun. Han för inte vidare något av det som sägs eller utspelas i hans närhet. Han får aldrig fälla ett ord för mycket ens till sina egna vapenbröder, eftersom fienden oavbrutet söker smuggla in sina agenter i guerillans led för att avslöja dess planer, dess tillhåll, dess livsföring.
Utöver de moraliska egenskaper som vi redan talat om bör guerillasoldaten besitta förstklassiga fysiska kvaliteter. Han bör vara outtröttlig. Han bör kunna komma in i en andra andning när påfrestningarna ter sig outhärdliga. Varje handling bör vara hjältens, stå i förbindelse med hans djupaste tro, ständigt tvinga honom att ta ännu ett steg, och inte det sista - ty han kommer att lyckas ta ett till, och ännu ett, ja alltid ett till, ända tills han nått den punkt som hans befäl anbefallt.
Han bör kunna uthärda påfrestningar till ytterlighet, inte bara i form av den brist på föda, vatten, kläder och skyddsutrustning, som han ständigt är underkastad, utan också sjukdomar och blessyrer. Ofta måste de sistnämnda lämnas till läkning utan läkarens mellankomst, bara genom att naturen helt enkelt får ha sin gång - vilket man inte bör beklaga, eftersom den som lämnar guerillans stridszon för att söka vård oftast blir mördad av fienden.
För att fylla de krav som ställs på honom måste guerrilleron ha en järnhälsa som låter honom uthärda alla slags motgångar utan att insjukna. Han måste också kunna bygga upp den ytterligare under denna tillvaro som jagat djur, så att han genom en naturlig anpassningsprocess kommer att utgöra vad jag skulle vilja kalla en del av själva den jord på vilken han slåss.
Allt detta leder oss fram till frågan vid vilken ålder man lämpligen blir guerillasoldat. Det är mycket svårt att här ange några åldersgränser. Alla slags sociala och individuella karakteristika spelar in. En bonde är exempelvis mycket motståndskraftigare än en stadsbo. En stadsbo som är van vid fysiska påfrestningar och ett sunt liv kommer att visa sig mycket effektivare än en man som suttit hela livet bakom ett skrivbord. Men på det hela taget kan man säga att maximiåldern för att enrollera sig i ett helt nomadmässigt guerillakrig inte bör vara högre än fyrtio år, så när som på vissa undantag, i synnerhet bönder. En av hjältarna från vår egen kamp, major Crescensio Perez, blev aktiv i Sierran vid fyllda 65; det var en av guerillaarméns nyttigaste karlar.
Vi kan fråga oss om medlemmarna av ett guerillaförband bör tillhöra någon bestämd social kategori. Det har sagts att förbandet bör höra hemma i den zon där operationerna äger rum, d.v.s. att dess kärna bör bestå av bönder. Bonden är uppenbarligen den bäste soldaten, men detta betyder inte att man måste utesluta andra befolkningselement och beröva dem chansen att kämpa för en rättvis sak. I detta fall kommer det aldrig att finnas någon regel utan undantag.
Vi har ännu inte fixerat någon undre åldersgräns. Vi tror att man inte bör acceptera folk - utom, ännu en gång, i mycket speciella undantagsfall - under sexton år. I allmänhet är ungdomar, nästan barn ännu, inte tillräckligt utvecklade för att uthärda de ansträngningar, svårigheter och lidanden som de måste underkasta sig.
Man kan säga att guerrillerons ideala ålder ligger mellan 25 och 35 år: på detta stadium har ens liv fått sin definitiva inriktning, den som bryter upp från en privat och civil vardag har noga tänkt över sitt ansvar, och han handlar fast besluten att inte ge vika ett steg. Även bland de mycket unga finns det exempel på utomordentliga kämpar som inom vår Rebellarmé förvärvat de högsta utmärkelser. Men det rör sig alltså om undantagsfall. Och för varje ungdom som gav prov på goda soldategenskaper var vi tvungna att skicka hem tiotals andra, sen de under lång tid utgjort en farlig belastning för sina förband.
Guerrilleron är, som vi redan sagt, en soldat som likt snigeln bär sitt hus på ryggen. Han måste alltså packa sin ränsel så att han har maximal nytta av ett minimalt kvantum redskap. Han medför bara det oumbärliga. Men det förvarar han också under alla motigheter som sin dyrbaraste egendom, något han inte vill ge förlorat utom i fullkomligt förtvivlade lägen.
Beväpningen är alltså begränsad till det som guerrilleron själv kan medföra. Tillförseln av vapen är mycket vansklig, något som än mer är fallet vad ammunitionen beträffar: uppgiften består alltså i att bokstavligen hålla krutet torrt och räkning på varenda patron. Vad geväret beträffar håller man det alltid rengjort, väloljat och skinande; varje chef bör bestraffa dem som slarvar med vapenvården.
För att kunna besitta en hängivenhet och en fasthet som låter dem verka även under de vidrigaste yttre förhållanden måste dessa män ha ett ideal. Detta ideal är enkelt, direkt, anspråkslöst och i allmänhet näraliggande. Men det är samtidigt så klart, fast i konturen att man tveklöst offrar livet för dess skull. Detta ideal är för varje bonde att äga en egen jordtorva att arbeta på under människovärdiga villkor. För arbetarna innebär det arbete, anständig lön och socialt likaberättigande. Studenter och fria yrkesutövare slåss ofta för mer abstrakta idéer - som frihetskärlek.
Allt detta för oss fram till frågan hur guerillasoldaten lever. Normalt är han på marsch. Ta exempelvis en guerillasoldat i bergen, i en skogstrakt behärskad av fienden! Under sådana omständigheter förflyttar sig guerillaförbandet under dagtid, utan att ta sig tid att äta. När kvällen kommer slår man bivack i en glänta nära vatten; varje grupp äter för sig och vid mörkrets inbrott gör man upp eld med vad man kan ha till hands.
Guerillasoldaten äter när han kan och allt han kan. Ibland är det fabulösa ransoner som hittar vägen ner i soldatmagarna, andra gånger uthärdar man två eller tre dars fasta utan att slå av på ansträngningarna. Guerillasoldatens tak är den öppna skyn: mellan himlen och hängmattan spänner han upp ett nylonstycke, och under hängmattan lägger han sina skatter: ryggsäcken, geväret, ammunitionen. Ibland är det bäst att inte ta av sig skor och strumpor, för den händelse fienden skulle företa ett överraskande anfall; fotbeklädnaden är en annan dyrbarhet. Den som äger ett par bra skor har tillförsäkrat sig en så hygglig existens som vardagens påfrestningar tillåter.
Så marscherar alltså guerillasoldaten dag efter dag, utan att närma sig minsta bebodda plats, undvikande alla kontakter utom dem han självmant tar; ett liv i de mest brådstupsfyllda omgivningar, ibland utan att äta och t.o.m. dricka, i köld och hetta. Han svettas under de oavbrutna marscherna, svetten torkar på kroppen och läggs till tidigare utdunstningar utan att han har möjlighet till regelbunden kroppsvård (fastän detta, som alltid, är något som beror av var och en).
Under kriget på Kuba befann vi oss vid ett tillfälle nära havet, i brännande sol; det var vid en ort som heter El Uvero, där vi ryckte in efter en sammandrabbning på två timmar och fyrtiofem minuter, mitt i solhettan, föregången av en marsch på sexton kilometer - och detta sedan vi tillbringat tio dar under miserabla förhållanden. Våra kroppar avgav en odör vars styrka träffade alla mötande som ett slag. Vårt väderkorn hade anpassat sig till detta slags liv - gerillasoldaternas hängmattor kunde kännas igen på sin respektive doft.
Bivackerna måste vara lätta att bryta och får inte efterlämna något förrädiskt spår; den yttersta vaksamhet måste tillämpas. Om tio man sover bör en eller två stå på vakt; de bör ofta få avlösning och man bör hålla mycket skarp uppsikt över vilka som kommer till förläggningen.
Livet i fält ger upphov till en hel mängd matlagningsknep - göra det snabbt, använda alla de tillskott till hushållet som man kan påträffa i bergen, hitta på nya rätter, och variera den matsedel som i tropikerna väsentligen består av rotknölar, frön, lite olja eller smör och - mycket sällan - av ett stycke kött.
Det mest intressanta i guerillasoldatens liv, det som får alla att tränga framåt med förnyad entusiasm och låter deras kampvilja brista ut i blomning - det är själva striden. Striden är höjdpunkten i guerillans liv, och den vidtar i det gynnsamma ögonblick då man lokaliserat och utspanat en fientlig förläggning som är tillräckligt utsatt för att kunna förintas, eller när en fientlig avdelning rycker ända in på det territorium som kontrolleras av befrielsestyrkorna. Dessa två fall är olika. Attacken mot den fasta förläggningen är ett massanfall och syftar framförallt till att angripa de styrkor som anlänt för att bryta dess belägring; en förskansad fiende är aldrig guerillakrigarens favoritobjekt.
Den ideala motståndaren, det är en fiende på marsch, nervös, utan kunskap om traktens topografi, fylld av fruktan, ur stånd att utnyttja terrängen som betäckning. Hur utsatt läget än är för en förskansad fiende, besitter han ändå verksamma vapen för att slå tillbaka ett anfall: han är inte i samma situation som en större avdelning på marsch, överraskande attackerad på två eller tre olika punkter, splittrad - och ställd inför en motståndare som drar sig tillbaka inför varje motstöt, som inte låter sig omintetgöras eller omringas.
Om det inte är möjligt att besegra en förskansad fiende med svälten eller törsten som vapen, eller genom ett direktanfall, bör man dra sig tillbaka tills belägringen gett en möjlighet att tillfoga fiendens rörliga styrkor förluster. Om guerillaavdelningen är för svag eller fiendestyrkan alltför stark har man att koncentrera sig på dess förtrupp. Man måste hålla ett särskilt öga på denna, i vilket syfte man än är ute. När förtruppen fått utstå tillräckligt mycket, och när fiendesoldaterna är övertygade om att soldaterna i avantgardet är räddningslöst förlorade, kommer skräcken för att själv befinna sig där att framkalla myteri. Det är alltså där man bör slå till - vilket ju inte hindrar aktion även på andra punkter.
Guerillasoldatens rörlighet i strid och hans förmåga att anpassa sig till omgivningen beror på hans utrustning. Även om han är medlem i små aktionsgrupper bevarar han individuella särdrag. I sin ryggsäck bör han förvara allt han behöver för att överleva, inklusive för övernattning, om han skulle behöva tillbringa en tid på egen hand. Försöker vi nu skissera en utrustningslista, så är det en lista över vad som behövs under den inledande fasen i ett guerillakrig, i kuperad terräng, under ideliga regn och relativ kyla och då man samtidigt är ansatt av fienden. Kort sagt den situation som var för handen i början av det kubanska befrielsekriget.
I denna utrustning måste vi skilja mellan det väsentliga och det tillfälliga. Bland det väsentliga återfinner vi hängmattan som ger sin man en bekväm vila. Man hittar alltid två träd att spänna upp den emellan, och sover man på marken kan den tjänstgöra som solskydd. Regnar det, eller befinner man sig i ett fuktigt område - vilket ju är vanligt i tropikerna - är hängmattan oersättlig; ett stycke vattentät nylon gör den än fullständigare; detta nylonstycke, som är tillräckligt stort för att täcka hängmattan surras fast med ett snöre i vardera hörnet; ett snöre i mitten löper till de träd mellan vilka själva hängmattan är fastgjord. På så sätt får man också regnvattnet att rinna av.
Oumbärlig är också sovsäcken; i bergen är det nämligen kallt efter mörkrets inbrott. Och nödvändigt är det att vara utrustad med varma kläder som låter en klara av även mycket kraftiga temperatursvängningar. Garderoben skall innefatta ett par byxor, och en tjock linneskjorta - av uniformstyp eller inte. Skorna bör vara av bästa tänkbara kvalitet, och är en av guerillasoldatens första reservartiklar - dem förutan blir det mer än besvärligt att marschera.
Guerrilleron bör också föra med sig en egen proviantranson, utöver den för hela truppen gemensamma. Oumbärliga livsmedel är till att börja med smör eller olja - nödvändiga för kroppens fettbehov - konservburkarna, som inte bör öppnas annars än när det är omöjligt att finna färsk föda, eller om man har alltför många och de är till hinders under marschen. Fiskkonserver har stort näringsvärde, kondenserad mjölk är ett förstklassigt livsmedel på grund av det myckna socker som den innehåller och är också en riktig sötsak; man kan också använda mjölk i pulverform. En väsentlig sak är vidare socker, liksom salt - utan vilket livet blir ett martyrspel. Låt oss så stänga skafferiet med att nämna några kryddor bland vilka de viktigaste är lök och vitlök, även om det nu även kan finnas andra, olika i olika områden. Detta vad det väsentliga beträffar.
I ryggsäcken medför guerrilleron tallrik, sked och flerbladskniv. Tallriken kan också vara en matkopp eller en kastrull, eller kanske rentav bara en konservburk där man kan koka ett stycke kött, en potatis, te eller kaffe.
För gevärets underhåll fordras särskilda sorters oljor, som bör användas med yttersta omsorg: om ingen specialolja finns, kan man använda symaskinsolja. Vidare måste man förfoga över en stång e.dyl. varmed gevärsloppet kan rengöras, något som måste ske rätt ofta. Patronväskan kan vara av varierande utförande men man måste kunna lita på att inte en kula går förlorad. Det är kulorna som utgör grunden för striden, dem förutan skulle allt annat vara förgäves: de är lika värdefulla som guld.
Man måste alltid bära med sig en fältflaska, det är absolut nödvändigt att alltid ha tillgång till vatten i överflöd, och det är inte alltid möjligt att hitta det just då det behövs. Vidare måste man ha ett lager allmänt nyttiga medikamenter, penicillin eller vilken annan sorts antibiotikum som helst, i första hand i sådan form att det kan intas genom munnen: smärtstillande och feberdämpande medel, aspirin och medel mot de epidemier som kan grassera i respektive region. Man kan komplettera förrådet med tabletter mot malaria, medicin mot diarré och alla sorters antiparasitmediciner. I sådana områden där giftiga djur förekommer kan det vara bra att medföra motsvarande serum. Resten av utrustningen är förslagsvis kirurgisk. Dessutom medför man förstaförbandsmateriel för mindre blessyrer.
Ett vanligt komplement, särskilt viktigt i guerillakrigarens liv, utgör tobaken; det fordras cigarretter, cigarrer och piptobak, ty under vilostunderna är tobaken den ensamme soldatens trogne vän. Särskilt nyttig är pipan, eftersom den i bristsituationer tillåter en att utnyttja tobaken till det yttersta alltså även stumpar av cigarrer och cigarretter. Tändstickor är inte viktiga bara när man skall tända cigarrer utan också för att göra upp eld, en högst kvistig sak under regnperioden i bergen. Utöver cigarrettändaren är det därför alltid en bra sak att medföra tändstickor som kan ersätta den i lägen då den inte kan fyllas på.
Man måste också ha tvål, inte så mycket för kroppsvården som för disken: förblir den smutsig drar man på sig tarminfektioner liksom de irritationer som framkallas av att rester av jästa födoämnen kokas samtidigt med den färska födan. Med denna utrustning kan en guerillasoldat klara sig i bergen under vilka villkor som helst och så lång tid som krävs för att han skall bli situationens herre - hurdan den än är.
Det finns utrustningsdetaljer som ibland är skrymmande men som i största allmänhet är mycket nyttiga. Dit hör kompassen; i början använder man den flitigt för att orientera sig bättre, men undan för undan reder man sig allt bättre den förutan, allteftersom man förvärvar bättre kunskap om den terräng där man rör sig. Å andra sidan är den svår att använda i bergig terräng, eftersom den väg den utpekar inte nödvändigtvis är den bästa; den raka linjen kan vara översållad av oöverstigliga hinder.
En annan nyttig sak är ett nylonstycke som man kan slå in hela utrustningen i under regn. Vi får inte glömma bort att det under vissa månader regnar praktiskt taget oavbrutet i tropiska länder, och att regnvattnet är en fiende till praktiskt taget hela guerillautrustningen: proviant, vapen, mediciner, papper, linne.
Vad linnet beträffar kan man medföra en omgång att byta om till, men i regel räcker det med ett par reservbyxor. Ty med det liv han lever bör guerrilleron inte i onödan utöka sin packning utan hushålla med krafterna; därför låter han också undan för undan de persedlar utgå som han inte har någon omedelbar nytta av.
En bit tvål att användas vid tvätt både av kropp och kläder, en tandborste och en smula tandkräm, det är vad toalettutrustningen bör omfatta. En bra sak är att medföra några böcker som soldaterna lånar varandra: en bra biografi över en hjältegestalt i det förflutna, böcker om historia eller ekonomisk geografi, företrädesvis det egna landets, och några arbeten som kan vara ägnade att höja soldaternas kulturella nivå i allmänhet och minskar deras benägenhet för dobbel. Guerrillerons liv inrymmer understundom alltför mycket fritid.
Så ofta ryggsäcken har plats bör man fylla på dess livsmedelsförråd - utom i områden där villkoren för proviantering är utmärkta. Man kan också ha med sig lite sötsaker, eller mindre livsviktiga födoämnen som komplement till de oumbärliga. Dit hör kexen, fast de skrymmer och lätt förvandlas till pulver i ränseln. I berg med tropisk växtlighet gör man klokt i att ha med en "machete", en djungelkniv, och i mycket fuktiga områden en flaska tändvätska eller kådigt trä att göra upp eld med när bränslet är surt.
Varje guerillasoldat bör också medföra en anteckningsbok där han kan skriva ner upplysningar och som kan användas som brevpapper; en pennstump bör han likaså ha, liksom lite snöre eller en repända, nyttigt till varjehanda; vidare tråd, nål och knappar. Sålunda rustad bär guerrilleron ett solitt hus på sina skuldror, förvisso tyngande men fullt tillräckligt att tillförsäkra honom bekvämast tänkbara liv mitt bland krigets påfrestningar.
Ett guerillaförband kan inte byggas upp enligt något fixerat schema: det finns otaliga skillnader växlande med de miljöer som det gäller att anpassa sig till. För enkelhetens skull lägger vi här fram våra erfarenheter som om de vore universellt giltiga. Man bör alltid ha i minnet möjligheten att organisera en guerilla med andra metoder, om de skulle passa bättre.
Ett av de problem som är svårast att komma tillrätta med är frågan om hur många människor som lämpligen bör ingå i guerillaförbandet. Som vi redan förklarat skiftar antalet liksom truppens själva struktur. Rör det sig om att bygga upp en styrka i gynnsam och bergig terräng - under omständigheter som inte tvingar en att ständigt fäkta med harvärjan, men inte heller medger en fast operationsbas - i ett sådant fall bör varje stridande enhet inte omfatta mer an hundrafemtio man. Det är allaredan ett ganska stort antal, det ideala ligger omkring hundratalet. De utgör enligt kubansk sedvänja en styrka under befäl av en commandante, en major. Man kan hålla i minnet att i vår armé förekom inte korprals- och sergeantgraderna - de ansågs alltför typiska för tyranniet.
Majoren står alltså i spetsen för en styrka på hundrahundrafemtio man; det finns under honom lika många kaptener som grupper på trettio-fyrtio soldater. Kaptenens uppgift är att leda och gruppera sin pluton, få den att slåss med samlad kraft, och i övrigt handha alla organisations- och distributionsfrågor som rör hans grupp. Men guerillakrigets funktionella enhet är troppen. Var och en, åtta å tolv man stark, står under befäl av en löjtnant som har samma uppgifter och funktioner som kaptenen, ehuru han alltid står under dennes kommando.
Guerillans benägenhet att kämpa i smågrupper medför alltså att troppen blir dess väsentliga enhet; under sådana omständigheter är åtta-tio man den största styrka som kan användas för samfälld aktion. Denna grupp opererar under sin chefs omedelbara befäl, ofta, och utom under speciella omständigheter, skild från kaptenen. Vad man nu aldrig får göra är att bryta sönder enheten.
I varje pluton och i varje tropp bör chefen ha en omedelbar ställföreträdare, i det fall han skulle stupa; och denne efterträdare bör vara tillräckligt tränad för att omedelbart kunna axla sitt nya ansvar.
Försörjningsfrågan är ett huvudproblem i en trupp som denna, där alla, från siste man till chefen själv, bör behandlas lika. Den är ytterligt viktig, inte bara på grund av den ständiga undernäringen, utan också därför att matrasten är den enda regelbundet återkommande händelsen under dagens lopp. Truppen, som alltid är känslig i rättvisefrågor, mäter ransonerna med kritisk blick; man får aldrig tillåta ens den minsta favoritism. Om maten av ett eller annat skäl delas ut samtidigt till hela förbandet gäller det att upprätta en viss ordning och strikt hålla på den, så att alla kvantitativt och kvalitativt får samma ranson. Vad distributionen av uniformspersedlar beträffar, ligger saken annorlunda till: här gäller det ju artiklar som skall användas individuellt. Två faktorer bör här fälla utslaget: för det första behovsgraden, antalet behövande är nästan alltid större än den varukvantitet man har att fördela; i andra hand ancienniteten och vars och ens meriter. Detta anciennitets- och meritsystem, svårt att i detalj precisera, bör alltid göras upp av en person i ansvarig ställning, själv omedelbart underordnad förbandschefen. Och på samma sätt bör man förfara när det gäller att fördela andra artiklar som kan bli aktuella. Tobak och cigarrer bör alltid delas lika mellan alla.
Fördelningsfrågorna bör alltid ombesörjas av speciellt utsedda kamrater; det är att föredra att de direkt sorterar under förbandschefen. Förbandskommandot sysslar med administrativa uppgifter, förbindelsefrågor, ärenden av särskild vikt och överhuvudtaget sådana uppgifter som skiljer sig från de rutinmässiga. Det bör omfatta de intelligentaste officerarna. Soldaterna under deras befäl bör vara raska och fyllda av den mest ytterligtgående offervilja, av dem kommer man att fordra mer än av resten av truppen, utan att fördenskull rikare proviantering eller någon annan form av specialbehandling bör komma på deras lott.
Varje guerrillero medför sin personliga utrustning: men därutöver bör bördan av förbandets gemensamma utrustning fördelas rättvist. Det finns i det fallet två metoder att välja bland, och frågan om vilken man föredrar är avhängig av det antal soldater som inte har vapen att bära på. Den första består i att man likformigt fördelar allt - medicin, kirurgi- och tandläkarutrustning, reservproviant, kläder, diverse överskottsmateriel, tunga vapen - mellan samtliga plutoner, som alltså blir ansvariga för vad var och en fått sig anförtrott. Varje kapten fördelar bördorna mellan tropparna och varje troppchef mellan soldaterna individuellt. Det andra sättet kommer till användning när hela truppen inte är beväpnad; den består i att man bildar speciella transportplutoner eller transporttroppar. Detta är vanligen det mest lönsamma - soldaterna i dessa enheter har inte så mycket att släpa på eftersom de sluppit ifrån bördan av och ansvaret för ett vapen.
Materielen, som sålunda centraliserats, löper mindre risk att gå till spillo; de soldater som å andra sidan belönats med att inneha ett vapen uppfylls av tävlingsanda, de visar sig redo att axla än tyngre bördor, de ådagalägger större entusiasm. Dessa plutoner marscherar längst bak; de har samma plikter och åtnjuter samma behandling som återstoden av truppen.
Inom förbandet skiftar uppgifterna med aktiviteten. Har man slagit bivack bör man utse speciella vaktstyrkor, rekryterade bland krigsvant och specialiserat manskap, som då också får en särskild ersättning för denna uppgift; vanligen större självständighet eller extraförplägnad av sötsaker eller tobak. Om förbandet exempelvis räknar hundra man och man förfogar över hundrafemton cigarraskar kan de femton överskjutande fördelas bland soldaterna i dessa kommandon.
För- och eftertrupp, helt skilda från resten av förbandet, bör anförtros de väsentliga vaktuppgifterna, men därutöver bör varje pluton särskilt ha sina vaktposter.
Den punkt där man slår läger bör vara högt belägen, så att man under dagen därifrån behärskar en vidsträckt yta och som samtidigt är svårtillgänglig nattetid. Om man stannar där flera dagar i sträck måste man vidta försvarsanordningar som är effektiva i händelse av fientligt anfall. Dessa försvarsanordningar kan sedan förstöras när truppen drar sig tillbaka - eller helt enkelt överges, om omständigheterna inte gör det möjligt att man utplånar varje spår av ens vistelse på orten.
Gäller det en permanent förläggning bör försvarssystemet kontinuerligt förbättras. Man bör komma ihåg att det enda tunga vapen som är effektivt i en bergszon och en korrekt utvald stridsterräng är granatkastaren. Man använder allt material som omgivningen erbjuder - trä, sten etc. - och åstadkommer på så sätt fullgoda skydd mot anryckande trupp och mot fiendens granater.
Det är av mycket stor vikt att man i förläggningen upprätthåller disciplinen, som bör ha uppfostrande målsättningar: ålägga guerillasoldaterna att gå till vila och stiga upp vid bestämda klockslag, hindra dem från att hänge sig åt tidsfördriv som saknar socialt värde och tenderar att uppluckra truppens moral, förbjuda alkoholförtäring, etc. Allt detta omhänderhas av en särskild kommitté för inre ordning, vald bland de revolutionärt mest meriterade. Denna kommitté skall också förhindra att man gör upp eld på öppen plats som alltså före nattens inbrott kan förrådas av en rökpelare; övervaka uppsnyggningen av förläggningen innan bivacken bryts så att guerillans spår utplånas och dess närvaro förblir fullkomligt hemlig.
En särskild omsorg måste man ägna de härdar där man länge haft eld brinnande: de måste täckas med jord; papper, konserver och matrester avlägsnas. Under marsch bör fullständig tystnad råda i truppen. Ordergivning sker med viskningar och gester, och befallningarna förs vidare med mun mot öra - ända till siste man. Om man banar sig väg genom okänt land, på en ny väg eller med hjälp av en vägvisare, marscherar förtruppen en- eller tvåhundra meter i förväg, alltefter terrängens beskaffenhet. I de områden där man kan gå vilse posterar man en man vid varje kurva; man inväntar resten av truppen, till siste man. Eftertruppen marscherar likaså skild från huvudstyrkan, täcker dess kölvatten och utplånar spåren den lämnar efter sig. Farliga sidovägar bör bevakas till siste man passerat. Det mest praktiska är att dessa vaktposter rekryteras ur en specialpluton, men de kan likaså bestå av soldater ur samtliga plutoner. De bör då invänta avlösning av soldater ur nästa pluton, och dessa ur den som passerar därnäst, intill dess att hela truppen passerat.
Marschen bör inte bara äga rum enligt en viss ordning, utan denna marschordning bör alltid vara given, så att man vet att första pluton är förtruppen, andra pluton den som följer därnäst, tredje pluton en mittpluton som också kan vara förbandsbefälhavarens, därefter nummer fyra, och så eftertruppen eller femte pluton. Under nattmarsch måste tystnaden vara än mer obruten och avståndet mellan varje soldat mindre, så att ingen går vilse eller tvingas ge sig tillkänna muntligen eller med ljussignal. Nattetid är ljuset guerillans fiende.
Om marschen är upptakten till en attack, lämnar man all överflödig utrustning - ryggsäckar, kokkärl, etc. - på den punkt där man samlas efter operationens genomförande, och varje pluton fortsätter uteslutande utrustad med vad den själv behöver. Den punkt där man skall slå till bör i förväg ha studerats av folk i förtroendeställning som stiftat kontakter, rapporterat om fiendens vakthållning och numerär och lägrets topografi. Man gör därefter upp den definitiva anfallsplanen och fördelar sina styrkor, varvid en avsevärd del alltid bör hållas i beredskap om fienden skulle få förstärkningar. För den händelse anfallet mot en fientlig utpost bara är en diversionsmanöver för att lura fram just förstärkningar (de bör då anlända på en väg som i förväg preparerats med bakhåll) bör en man ur bakhållsstyrkan snabbt kunna rapportera till chefen för hela företaget och eventuellt råda honom att avbryta belägringen för att inte själv bli tagen i ryggen. Under alla förhållanden, alltså antingen det gäller en belägring eller ett direkt anfall, bör man alltid ha vaktposter utsatta på de vägar som leder till själva slagfältet.
|
|
| Aptering av en Molotovcocktail |
Nattetid är ett direkt anfall alltid att föredra. Med mod och förslagenhet bör man då t.o.m. kunna bemäktiga sig fiendelägret utan större risk.
Under en belägring har man bara att vänta, göra löpgravar allt närmare fiendens linjer under det att man ansätter honom på alla sätt, och i synnerhet försöker få honom att sticka fram huvudet genom direkt eldgivning. När man kommit honom alldeles inpå livet är "molotovcocktailen" ett utomordentligt effektivt vapen. Har man ännu inte kommit så nära att det lönar sig att slänga en "cocktail" kan man använda särskilt apterade gevär. Dessa vapen döpte vi under kriget till "M 16"; de bestod av ett gevär av kaliber 16, med avhuggen pipa, som man pallrat upp på två käppar, vilka tillsammans med gevärets kolvspets utgjorde en trefotslavett. Vapnet kom att peka i ungefär fyrtiofem graders vinkel, uppenbarligen beroende på hur man placerar de båda käpparnas fotändar. Den laddas med en pappatron vid vilken man fäster en så cylindrisk käpp som möjligt, som då alltså kommer att utgöra själva projektilen. I dess ände fäster man en doppsko av metall försedd med gummibuffert och en flaska med lättantändligt innehåll. Denna apparat slänger iväg sina brandflaskor hundra meter eller längre, och med relativ precision. Det är ett idealiskt belägringsvapen, använt mot byggnader av trä eller brännbart material, och likaså användbart mot stridsvagnar i bergsterräng. När belägringen fullbordas eller hävs drar sig samtliga plutoner tillbaka till samlingspunkten och livsföringen återgår till det normala.
Guerillakrigarens nomadliv ger i denna fas ofta upphov till en stark kamratkänsla, men ibland också till en farlig grupprivalitet. Om den inte kanaliseras och förvandlas till sund tävlingslust löper man risken att sammanhållningen inom truppen förstörs. Man måste alltså uppfostra guerillakrigaren alltifrån elddopet - förklara kampens mening för honom, utlägga hans plikter. Det gäller att ge honom goda kunskaper, ingjuta i honom en karaktärsdanande moral, foga det så att varje erfarenhet hjälper honom att överträffa sig själv och inte bara blir ett medel i kampen för att överleva.
Exemplet har ett stort uppfostrande värde. Guerrilleros i befälsställning måste ständigt föregå med exempel på en livsföring utan tadel, helt ägnad den sak för vilken man kämpar. Soldatens befordran bör ske med utgångspunkt från hans mod, de attityder han ådagalägger och den offervilja han ger prov på. Den som inte tillfullo uppfyller villkoren i dessa avseenden kan inte anförtros något ansvar: förr eller senare kommer han att förorsaka beklagliga olyckshändelser.
Från det ögonblick då en guerillakrigare knackar på i ett hus är hans beteende föremål för iakttagelse: de som bor där kommer att dra sina slutsatser om guerillaförbandet, positiva eller negativa, med utgångspunkt från hans sätt att be om en tjänst eller om förnödenheter, och från det sätt på vilket han skaffar sig dem.
Klokheten kräver alltså att någon i befälsställning förklarar detta i detalj och inskärper dess betydelse; han bör också föregå med sitt eget goda exempel. Marscherar man in i ett samhälle gäller det att först förbjuda alkoholförtäring, förmana truppen moraliskt och ge den bästa tänkbara exempel vad disciplinen beträffar. Man upprätthåller oavbruten uppsikt över hur truppen anländer till och lämnar samhället ifråga.
Guerillans organisation, stridsvärde, hjältemod och laganda sätts aldrig på så hårda prov som då man är inringad - det är den farligaste situationen under guerillakriget. I kubansk guerillajargong användes uttrycket "omringningsansikte" som benämning på den ångestmärkta uppsynen hos de soldater som gripits av skräck. Motståndarsidans befallningshavande brukade pompöst beteckna sina egna manövrer med termer som "inringning" och "tillintetgörelse". Men för ett guerillaförband som känner sin stridsterräng, som ideologiskt och organiskt är förenat med sin befälhavare, är detta inget betydelsefullt problem. Det räcker med att man förskansar sig och förhindrar att fienden rycker an med tunga vapen; sedan inväntar man mörkrets inbrott. Mörkret är guerillerons naturliga allierade. När skymningen faller tar man sig så från platsen på den bästa väg man lyckats utspana och i största hemlighet; manövern bör också försiggå under absolut tystnad. Under sådana förhållanden är det ytterst svårt att nattetid hindra en grupp människor från att ta sig ur en omringningssituation.
Striden är det viktigaste inslaget i guerillans tillvaro. En sammandrabbning är bara en episod i kampens långa lopp, men det kan inte betvivlas att den får en utomordentlig betydelse: varje skärmytsling är för de deltagande ett avgörande slag.
Vi har redan tidigare påpekat att man inte bör gå till anfall om man inte har fullständiga garantier för att lyckas. Vi bör nu förklara de stora linjerna i den taktik man bör tillämpa och själva attacken, samt de särskilda karakteristika som varje aktion erbjuder. I första hand kommer då krigföringen i gynnsam terräng, eftersom den utgör själva modelltypen för guerillakrig, och eftersom det är då man för att komma tillrätta med vissa problem måste använda principer som i tiden föregår den praktiska erfarenheten. (Krigföringen på slättland är, som alltid, en följd av att guerillan får förstärkningar och därför kan rycka fram, och av de villkor som miljön själv uppställer; vilket berikar soldatens erfarenhet, och som han kan dra fördel av.)
Under guerillakrigets inledande fas översvämmas det område där man kämpar ofta av fiendestyrkor. Beroende på hur starka dessa är har man att välja mellan två anfallsmetoder. Den första innebär att man under loppet av ett antal månader systematiskt siktar in sig på att beröva dessa styrkor deras offensiva förmåga; den föregår den andra fasen i tiden. Den innebär också att man anfaller fiendens förtrupp: terrängen är dess motståndare och hindrar fienden från att uppträda med tillräckligt skyddade flanker. Han bör därför alltid ha en förtrupp som garanterar säkerheten för resten av förbandet genom att sätta sin egen på spel. När då en guerillastyrka inte är tillräckligt talrik, när man saknar reserver att falla tillbaka på, och fienden dessutom är stark, bör man alltid sikta till ett dråpslag mot denna förtrupp. Sättet är enkelt och kräver bara ett visst mått av samordning. När alltså det fientliga avantgardet uppträder i en given omgivning - så kuperad som möjligt - låter man det rycka fram till en viss punkt, varefter man riktar en dödlig eld mot det. Under tiden hålls återstoden av fiendestyrkan tillbaka, så att man kan lägga beslag på vapen, ammunition och utrustning. Guerillasoldaten bör alltid ha i minnet att hans vapenförråd utgörs av fiendens arsenal. Man bör aldrig leverera batalj om man inte har möjlighet att lägga sig till med vapen på det sättet. Från denna regel ges inget undantag.
När guerillans styrka så tillåter omringar man fienden helt och hållet - i varje fall inger man honom intrycket av att vara omringad. I det sistnämnda fallet måste guerillans avantgarde vara så väl förskansat att det kan motstå en fientlig frontalattack. I det ögonblick då fienden hejdats väller sedan eftertruppen fram och angriper honom i ryggen. Och då stridsterrängen förutsätts vald så att fienden inte skall kunna göra flygelrörelser, är det en lätt sak att utpostera grupper av friskyttar som håller hela fiendestyrkan - ibland åtta å tio gånger så stark som man själv - under oavbruten eld. I detta fall - och vi förutsätter nu att man förfogar över tillräckliga styrkor - bör man också preparera grannskapets samtliga vägar med bakhåll, så att fienden inte har några förstärkningar att hoppas på. Undan för undan dras så snaran åt, i synnerhet nattetid. Eftersom guerillan i motsats till sin motståndare är bekant med terrängen spelar natten guerillan i händerna och slår dess fiende med skräck.
På så sätt kan man ganska lätt tillintetgöra en fientlig kolonn, eller i varje fall tillfoga den så svåra förluster att lång tid förgår innan den återhämtat sig.
När guerillans styrkor är små, och man ändå vill hindra ett fiendeförband att avancera, uppträder man med fördel i skyttegrupper om två å tio man, var och en utposterad på en viktig punkt längs den fientliga kolonnens väg. Man kan exempelvis öppna eld på fiendens högra sida; när han så inriktar sig på att besvara den, ger man fyr till vänster, sen mot eftertruppen och mot avantgardet, etc. På så vis kan man oavbrutet hålla fienden på alerten till ringa ammunitionskostnad.
Den teknik man använder vid anfallet på en fientlig konvoj eller en fast stödjepunkt bör anpassas efter de villkor stridsterrängen ställer. Det kan i största allmänhet sägas att den första attacken mot ett mål av det senare slaget bör företas nattetid, ske överraskande och vara riktad mot en förpost. En överraskningsattack iscensatt av stridsvant folk kan lätt likvidera en fientlig position, förutsatt att man alltså kan dra tillräcklig fördel just av överraskningsmomentet. Vid omringningsmanövrer kan flyktvägarna i regel kontrolleras av ett fåtal man, och tillfarterna blockeras av bakhåll - placerade på sådant sätt att man kan dra sig tillbaka och bilda ett nytt försåt om fienden skulle visa sig i stånd att passera det första När överraskningsmomentet inte spelar in i det ögonblick då man skall bemäktiga sig en fientlig stödjepunkt beror framgången, eller nederlaget, på ens förmåga att förhindra att fienden får förstärkningar. I detta fall kan fienden vanligen räkna med artilleristöd, och förfogar över granatkastare, flyg och stridsvagnar. I för guerillan gynnsam stridsterräng är stridsvagnen föga farlig: den är hänvisad till smala vägar som är lätta att minera. Vidare förlorar stridvagnarna i anfall värde genom att de tvingas rycka fram i gåsmarsch, eller på sin höjd två och två. Bästa vapnet mot dem är förvisso stridsvagnsminan, men i de strider öga mot öga som det är lätt att få till stånd i bergstrakter är "molotovcocktailen" ett vapen av utomordentlig effekt. Vi talar här inte om bazookan som visserligen skulle utgöra ett viktigt försvarsvapen för guerillan, men som är svåröverkomlig, i varje fall till en början. Mot granatkastare kan man alltid gräva ner sig i täckta försvarsställningar; granatkastaren är mycket effektiv använd mot inringade styrkor men dess värde sjunker snabbt om motståndarna är rörliga. Inte heller artilleriet förslår långt mot lättrörliga mål. Flyget utgör förtryckets främsta militära tillgång, men dess effektivitet minskar avsevärt när de enda anfallsmålen är osynliga skyttegravar. Flygplanen släpper tunga bomber som gör mer väsen än skada. Och dessutom - ju närmare fiendens försvarsställningar man kommer, desto svårare är det för fiendeflyget att gå till anfall.
Bland de skilda typerna av minor är den fjärrstyrda effektivast, fast den ställer krav på tekniska insikter som inte alltid är för handen. Men även trampminan och i synnerhet de elektriska minorna är ytterst användbara och utgör på bergsvägar hinder som är nästan omöjliga att passera.
Ett bra försvarsmedel mot pansarvagnar är stridsvagnsgraven med sluttande sidor, grävd tvärs över vägen på så sätt att pansarfordonet lätt rullar ner i den men får svårt att ta sig upp.
I lämplig terräng utgör lastbilen ett av fiendens klassiska fortskaffningsmedel. I spetsen för hans lastbilskolonner rullar ett antal pansarvagnar. Allteftersom guerillans styrka tillåter kan man antingen omringa kolonnen helt och hållet eller decimera den genom att inrikta sig på bara vissa bilar, samtidigt som man låter ett antal minor gå i luften. Det gäller då att handla snabbt, lägga beslag på den besegrade fiendens vapen och dra sig tillbaka. Om omständigheterna så tillåter kan man verkställa en fullständig inringningsmanöver av det slag för vilket vi redan angett de allmänna principerna.
Jaktgeväret är ett utmärkt effektivt vapen vid angrepp på öppna lastbilar. Haglen från en sextonmillimeters bössa har ett spridningsfält på tio meter, praktiskt taget lastbilens hela längd; somliga av soldaterna på flaket dödas, andra såras och allmän förvirring uppstår. I denna situation utgör också handgranater utmärkta vapen, om man nu har lyckan att besitta några.
Vid alla dessa typer av anfall är överraskningseffekten det väsentliga. Det är för övrigt ett grundläggande drag i hela guerillataktiken. Och denna effekt uppnår man aldrig om lokalbefolkningen känner till rebellarméns närvaro. Det är därför som alla rörelser bör äga rum nattetid: bara folk av yttersta tystlåtenhet och beprövad lojalitet kan anförtros kunskap om dem och tjäna som förbindelsepersonal. Under dessa förflyttningar bör ränslarna vara fyllda med livsmedel, så att man kan tillbringa två, tre eller t.o.m. fyra dar på platsen för ett bakhåll.
Man får aldrig lita på bondens diskretion: i första hand på grund av hans naturliga benägenhet att prata, att kommentera dagshändelserna inför anhöriga och nära bekanta, i andra hand därför att fiendens soldatesk far fram med den yttersta bestialitet när den besegrats, sprider skräck omkring sig och förmår somliga att säga mer än de borde för att rädda livhanken.
Platsen för ett bakhåll bör vara belägen på åtminstone en dagsmarschs avstånd från guerillans vanliga uppehållsort, som fienden alltid känner till mer eller mindre ingående.
Vi har redan i det föregående påpekat att sättet att ge eld under en sammandrabbning talar om var respektive sidor befinner sig. Å ena sidan den reguljäre armésoldatens våldsamma, slösande eldgivning, van som han är att förfoga över så mycket ammunition han behöver; å andra sidan guerrillerons metodiska, sporadiska skottlossning. Han känner värdet av varenda kula, han snålar med dem och skjuter aldrig utom när det är nödvändigt. Och eftersom det inte är logiskt att låta fienden undkomma, eftersom något sådant inte rimmar med ammunitionsekonomin, gäller det att få full utdelning av varje bakhåll. Man måste i förväg räkna ut hur mycket ammunition som går åt och sedan slåss med utgångspunkt från dessa beräkningar.
Ammunitionen utgör guerrillerons stora problem. Vapen finner man alltid, och de som guerillan en gång lagt beslag på släpper den inte ifrån sig. Men ammunitionen tar slut, och även om man erövrar laddade fiendevapen händer det sällan, för att inte säga aldrig, att enbart ammunition faller i ens händer. I denna typ av krig är den taktiska princip som heter ammunitionsekonomi av grundläggande betydelse.
Den som vill gälla för att vara guerillachef får aldrig glömma bort reträtten. Man slår till reträtt i rätt ögonblick, genomför den smidigt och så att man kan föra med sig all materiel och alla sårade. En rebell får aldrig tas med överraskning under ett återtåg; han får aldrig unna sig lyxen av att bli omringad.
Den väg man väljer måste följaktligen bevakas på alla de punkter där fienden kan tänkas försöka sig på en inringningsmanöver. I det fall den kommer till stånd måste kamraterna snabbt kunna underrättas.
Man måste alltid ha med sig folk som inte bär vapen: de skall ta hand om de sårades och dödas gevär, liksom fångarnas. De skall ha hand om fångar och transporten av sårade kamrater, och de skall sköta förbindelsetjänsten. Man måste alltid ha ett antal outtröttliga och beprövat pålitliga budbärare som kan föra vidare vilken order som helst.
Antalet hjälpsoldater av detta slag är relativt, men låt oss säga två å tre på varje beväpnat tiotal: de skall hjälpa till i strid, fylla de viktiga uppgifter som åligger eftertruppen, täcka återtåget och svara för den förbindelsetjänst som vi redan talat om.
När guerillaförbandet för försvarskrig - d.v.s. när den försvarar ett visst område mot en fientlig invasionsstyrka - förvandlas kampen till ett positionskrig; men man måste alltid, i stridens början, ta överraskningseffekten tillvara. Om man gräver skyttegravar eller skapar andra skyddsanordningar som lätt låter sig repareras av traktens bönder bör man också försäkra sig om att dessa stannar bakom dessa linjer. Vid denna typ av krig försöker nämligen regimen alltid etablera blockad mot området ifråga, och de bönder som inte flytt tvingas att söka klara livhanken långt från de områden som guerillan kontrollerar. I det kritiska skede vi talar om utgör varje människa som lämnar guerillazonen ett stort faromoment genom de upplysningar som vederbörande kan ge fienden. Under försvarskrig bör guerillan som grundläggande princip ha den brända jordens taktik.
Hela försvarsapparaten bör utformas på så sätt att fiendens avantgarde alltid sticker huvudet i ett bakhåll. På det psykologiska planet är det utomordentligt viktigt att det just är avantgardet som råkar ut för detta, undantagslöst och i varje sammandrabbning. Man måste varje gång inskärpa den läxan allt grundligare i motståndararmén, till dess att den inte längre förfogar över folk som är villigt att slåss i avantgardet. Och eftersom den styrka som inte förfogar över ett avantgarde uppenbarligen inte kan förflytta sig måste någon ändå åta sig denna roll ...
Man kan, om så önskas, företa avledningsmanövrer, kringränningar, flankattacker - eller helt enkelt bromsa fienden öga mot öga. Men i alla dessa fall gäller att man måste skydda de punkter som är känsliga just för flankanfall.
Detta förutsätter att man förfogar över mer folk och vapen än i det slags strider vi skrivit om i det föregående. För uppenbarligen går det åt mycket folk om man vill blockera varenda väg, och det kan röra sig om åtskilliga om man vill hejda tillfarten till ett helt område, Här måste man öka antalet bakhåll och överfall mot bepansrade fordon för att på så sätt skydda löpgravssystemet. Om huvudregeln i detta slags krig lyder att man måste hålla ställningarna till sista andedraget, gäller det också att se till att de som skall hålla ut har en chans att dra så många fler.
Ju mer en skyttegrav är skyddad mot observation från långt håll, desto säkrare är den också: en bra metod är att täcka över den för att neutralisera effekten av granatkastarprojektiler. De granatkastare som i allmänhet används i fält, den 60-millimeters och den på 85, slår inte hål på ett bra skydd tillverkat i något av de material som trakten erbjuder - trä eller sten, väl kamouflerat. Man bör alltid hålla harvärjan blank, så att man i nödfall kan dra sig tillbaka utan att sätta livet på spel. Den sortens skydd byggde vi i Sierra Maestra, där de verksamt bidrog till att skydda oss mot granatkastarelden.
Allt detta leder nu fram till att fastlagda eldlinjer inte existerar; eldlinje är ett mer eller mindre teoretiskt fenomen av låt vara fixerad utsträckning i avgörande ögonblick, men också elastisk och möjlig att penetrera. Vad som existerar är ett stort ingenmansland - men det kännetecknande för guerillakrigets ingenmansland är att där bor en civilbefolkning som samarbetar med endera sidan till en viss grad - i själva verket står en avgörande del av dessa människor på rebellsidan. Denna befolkning kan inte förflyttas en masse, eftersom något sådant skulle ställa dem som försökte sig på att genomföra det inför olösliga försörjningskrav. Och detta ingenmansland genomkorsas då och då av båda sidornas styrkor - förtryckarna på dagen, guerillan om natten. De senare har här en provianteringskälla som också kan bli politiskt värdefull genom att man upprättar bästa möjliga förbindelser med bönder och handelsmän.
I detta slags krig är deras insats som inte direkt deltar i den väpnade kampen av största betydelse. Vi har redan sökt karakterisera förbindelsetjänsten på slagfältet, men förbindelsetjänsten är något kännetecknande för guerillans hela inre organisation. Förbindelserna även med de avlägsnaste grupperna av guerrilleros bör fungera så att dessa kamrater alltid kan förflytta sig från en punkt till en annan snabbast möjligt, och detta även i ogynnsam terräng. Det är inte fråga om annat än att guerillan när den opererar i ogynnsam terräng utnyttjar de förbindelsemöjligheter som den moderna kommunikationstekniken ställer till dess förfogande: telegraf, vägar, etc. - med undantag för vissa typer av radioanläggningar för internt bruk som används av solitt uppbyggda garnisoner, och som i vilket fall som helst - i det fall de fölle i guerillans händer - skulle kräva helt ändrade koder och frekvenser, ett ibland ganska svårt arbete.
När vi talar om detta drar vi oss till minnes de erfarenheter vi själva gjorde under kubanska kriget: hur de dagliga och pålitliga informationerna om fiendens alla rörelser kompletterades av förbindelsetjänstens kunskapande. Upplysningstjänstens organisation bör vara ytterst genomtänkt och dess folk utvalt med största omsorg. Ty den skada som en dubbelagent kan ställa till med är enorm, och även om vi inte går så långt, kan i alla fall en felaktig upplysning som överdriver eller förminskar faran, förorsaka mycken bedrövelse. (Att faran framställs som mindre överhängande än den är, hör för övrigt till sällsyntheterna - bonden är vanligen mest benägen att förstora nyheternas betydelse.) Och samma vidskepliga läggning som framföder fantomer och alla sorters övernaturliga väsen skapar även monsterarméer när det i själva verket bara rör sig om en fientlig pluton eller en patrull. Spionen kan dessutom ha en hur neutral uppsyn som helst, och inte stå i någon som helst förbindelse med befrielserörelsen i fiendens ögon. Det är alltså inte en si svår uppgift som det kan synas, och man möter ofta folk - handlande, fria yrkesutövare, t.o.m. munkar - som kan hjälpa till med att skaffa fram upplysningar.
Ett av guerillakrigets viktigaste karakteristika är skillnaden mellan de upplysningar som rebellstyrkorna får och de som når den reguljära arméns styrkor. De sistnämnda måste ofta genomkorsa fullkomligt fientligt territorium där de inte möter något annat än böndernas trumpna tystnad - medan guerillaförbandet kan påräkna en vän i varje hus, om inte i varje familj, nyhetsströmmen flödar ständigt genom dess förbindelsekanaler, ända fram till högkvarteret eller traktens partihögkvarter.
När fienden tränger in i ett territorium som är öppet rebelliskt, där alla är hängivna folkets sak, uppstår ett mycket allvarligt problem. Majoriteten av bönderna försöker nämligen följa med de retirerande rebellstyrkorna, de överger sina barn och sin torva; andra tar med sig hela familjen, och en tredje grupp, slutligen, stannar kvar och avvaktar händelsernas utveckling. Den farligaste konsekvensen av fiendens offensiv är alltså att ett antal familjer råkar i en utsatt, för att inte säga förtvivlad belägenhet. Man bör hjälpa dem så långt det är möjligt, men också göra klart för dem att en flykt till ogästvänliga trakter, långt från deras vanliga uppehållsorter, utsätter dem för ett visst nödläge.
Man borde inte kunna tala om "ett typförtryck" när det gäller folkets fiender: överallt far de fram med mer eller mindre kriminella metoder, alltefter traktens specifika förhållanden - historiskt, socialt, ekonomiskt. Men förtryckets allmänna tillvägagångssätt är sig alltid lika. Det finns ställen där det faktum att en karl ger sig iväg till guerillan inte medför några särskilda följder för den familj han lämnar kvar därhemma. På andra håll betyder något sådant att hela hans egendom tas i beslag eller bränns upp, och att hans familj bringas om livet. Det är alltså naturligt att man så bra som möjligt organiserar de bönder som kommer att råka ut för en fientlig offensiv, och detta med utgångspunkt från vad man vet om de krigföringsmetoder som tillämpas i denna trakt.
Uppenbarligen bör man rikta in sig på att fördriva fienden från det område där han befinner sig genom att skära av hans förbindelselinjer och förhindra att han får förnödenheter. Man opererar då i små förband som i strid hindrar stora fiendestyrkor.
Det viktigaste i dessa sammandrabbningar är att man gör ett klokt bruk av sina reserver. Nu karakteriseras ju rebellarmén just av att den sällan kan räkna på reserver, i varenda skärmytsling är den uppgift som skall fullgöras av varje deltagare bestämd, och han är fullt engagerad av den. Men det är bra om man har tillgång till folk som kan göra en insats i en oförutsedd situation, verkställa en motstöt eller låsa fast ett visst läge. I överensstämmelse med denna organisation och med situationens möjligheter kan man därför ha en "beredskapspluton" i bakfickan, en styrka vars uppgift är att uppträda på de farligaste punkterna. Man skulle kunna kalla den för "självmordspluton" eller med vad namn som helst: den fyller mer än väl de funktioner som benämningen antyder. "Självmordsplutonen" bör alltid befinna sig på de punkter där en drabbning avgörs, delta i förtruppens överraskningsanfall och i försvaret av särskilt sårbara och utsatta punkter, särskilt dem där fienden hotar att bryta igenom. Alla bör vara fria att ingå i denna pluton; och den som gör det kallas med tiden att bli ett exempel för varje guerillaförband, beundrad och respekterad av alla sina kamrater.
Vi har redan gett ett övermått av definitioner på vad som menas med ett guerillakrig. Vi skall nu i korthet sammanfatta dess idealiska utveckling, i gynnsam terräng, ur en enda kärna - d.v.s. vi skall tala om dess teori, med utgångspunkt från den kubanska erfarenheten.
Till en början möter vi alltså en mer eller mindre beväpnad grupp människor, mer eller mindre sammansvetsad, som nästan uteslutande är inriktad på att gömma sig på svårtillgängliga och svåruppspårade ställen, under det att man upprätthåller en bräcklig kontakt med bönderna. Denna grupp lyckas med en kupp, och dess rykte skjuter fart, den får tillskott i form av bönder som blivit av med sin jord eller som kämpar för att få behålla den, och av unga idealister från en annan samhällsklass. Man inleder en serie attacker, följda av ögonblickligt försvinnande från platsen; snart inträffar det att man anfaller ett fientligt förband och river upp dess förtrupp; man fortsätter att öka sin styrka, öppnar leden för nytt folk - men organisationen förblir densamma, även om man inte är fullt ut lika försiktig längre och vågar sig fram i befolkade trakter.
I ett senare skede händer det att gruppen under några dar slår sig ner på en fast uppehållsort som man överger så fort man får underrä