Skrivet: 1920
Publicerat: Ffg. på svenska 1921.
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Kommunismens ABCD skulle enligt vår plan vara en det kommunistiska vetandets elementarlärobok. Den dagliga erfarenheten under agitationen har lärt oss, att en sådan lärobok blivit en trängande nödvändighet. Alltjämt sluter sig nya leder till oss. Men vi saknar lärarkrafter och likaledes läroböcker, t.o.m. i partiskolorna.
Den gamla marxistiska litteraturen, som Erfurtprogrammet, kan tydligen ej längre användas och svaren på nya frågor kan blott med svårighet hittas, utströdda i tidskrifter, böcker och broschyrer.
Denna lucka vill vi härmed utfylla. Vi betrakta vårt ABCD som en elementarkurs att genomgås i partiskolorna, men vi bemödar oss att skriva så att den kan läsas självständigt av varje arbetare och bonde, som vill lära känna vårt partis program.
Varje partikamrat, som tar denna bok i sin hand, måste också läsa den till slut för att få en föreställning om kommunismens mål och uppgifter. Ty boken är så skriven, att materialets anordning motsvarar programtexten. För de läsare, som önskar material i form av förklaringar, exempel, siffror etc., finns sådana överallt i boken. För dem, som vill utbilda sig vidare, finns i slutet av varje kapitel omnämnd den viktigaste litteraturen i ämnet.
Författarna är fullt på det klara med, att denna bok kommer att uppvisa många brister; den skrevs bit för bit och "underhand". Kommunisterna tvingas överhuvud taget att befatta sig med litterärt arbete under förhållanden, som knappast kan kallas normala, och härpå är denna bok ett intressant exempel: manuskriptet höll - jämte de bägge författarna - på att förintas vid attentatet mot Moskva-kommittén ... Men trots alla dess brister anser vi det nödvändigt att den snarast kommer ut. Vi ber emellertid partikamraterna att meddela oss sina praktiska erfarenheter av den.
Hela den teoretiska delen (del I), början på del II och kapitlen om sovjetmakten, industrins organisation och folkhälsans skyddande, är skrivna av Bucharin, de övriga av Preobrasjenskij. Dock bär vi självklart bägge fulla ansvaret för det hela.
Namnet ABCD kommer av bokens uppgift. Om den blir nybörjare och agitatorer bland våra kamrater till nytta, så vet vi att vårt arbete icke varit förgäves.
Moskva den 15 oktober 1919.
N. Bucharin. E. Preobrasjenskij.
Första upplagan av denna bok har länge varit utgången från förlaget. Då efterfrågan emellertid varit mycket stark vidtogs på tidigt stadium åtgärder för en ny upplagas utgivning. Förlaget satte sig i förbindelse med författaren, Bucharin, för att få nödvändiga förändringar gjorda. Vi fick då meddelande att författarens tid ej tillät någon omarbetning, varefter planen på en ny upplaga blev vilande.
Efterfrågan på boken har emellertid ökats. På egen hand gjorde vi därför i denna upplaga vissa förändringar. Hela första delen är i oförändrat skick. Däremot har ur den andra mer omfattande delen betydliga partier utelämnats. Dessa utelämnade partier år: Inledning, Förutsättningarna för det kommunistiska uppbygget i Ryssland; Sovjetmakten; Industrins omorganisation; Lanthushållningens organisation; Distributionens organisation; Finanserna i den proletära staten; Kommunisternas program i bostadsfrågan samt Arbetarskydd och sociala omsorger.
Vid utbrytningen av dessa kapitel har vi haft följande motiv: 1. Dessa kapitel är skrivna med särskild tanke på arbetet såsom lärobok för den ryske arbetaren, 2. I dessa avsnitt är det nödvändigt att vidtaga vissa av utvecklingen betingade förändringar, vilka endast kan göras av författaren, 3. önskan att kunna sammandraga arbetet till en bok med billigast möjliga pris.
Ansvaret för de vidtagna förändringarna vilar alltså helt på undertecknad. Bokens värde har dock knappast förringats. Till en kommande upplaga skall vi hoppas ha ett av författaren redigerat manuskript tillgängligt.
För Sverges arbetare, särskilt arbetarungdomen, har Kommunismens ABCD en ofantlig betydelse. Såsom en populär framställning av grunddragen i den vetenskapliga kommunismen är boken hittills den bästa.
Stockholm i maj 1927.
Nils Flyg.
Den stålhårda inkarnationen av proletärklassens storhet och makt, dess hjältemod, klarheten i dess klassmedvetande, dess dödsfiendskap till kapitalismen och dess mäktiga drift att skapa ett nytt samhälle - det stora kommunistpartiet ägnas denna bok.
Den ägnas det parti, som kommenderar en miljonarmé bor i skyttegravar, förvaltar en jättestor stat, på sina "lördagar" lastar ved och förbereder mänsklighetens uppståndelsedag.
Den ägnas partiets i kamp och seger stålsatta gamla garde och partiets unga telningar, vilka det är beskärt att föra vårt verk till slutlig fullbordan.
Partiets kämpar och martyrer, de på de många fronterna fallna, de i fängelserna till döds marterade, de på sträckbänken döda, de av våra fiender för partiets sak hängda och skjutna ägnas denna bok.
§ 1. Vad är ett program? - § 2. Hurudant var vårt gamla program? - § 3. Varför måste vi skaffa oss ett nytt program? - 4. Vårt programs betydelse. - 5. Vårt programs vetenskapliga karaktär.
Varje parti syftar till bestämda mål. Vare sig det är ett godsägar- eller kapitalistparti, ett arbetar- eller bondeparti - det kommer på ett ut. Varje parti måste ha sina mål, annars är det intet parti. Är det ett parti, som representerar godsägarnas mål: hur man ska kunna behålla jorden i sin hand, hålla tummen på bönderna, få mesta möjliga för spannmålen från godsen, få högre arrenden och billiga lantarbetare. Är det ett parti av kapitalister, fabriksägare, så har det likaledes egna mål: att få billig arbetskraft, hålla arbetarna på mattan, hitta på kunder åt vilka man kan sälja sina varor så dyrt som möjligt, att få in största möjliga profit, att till den ändan låta arbetarna arbeta längre och överhuvudtaget inrätta det så, att det inte kan falla arbetarna in att tänka på en annan ordning; arbetarna bör bara tro, att det alltid har funnits herrar och att det alltid kommer att finnas det. Det är fabriksägarnas mål. Det förstås av sig självt, att arbetarna och bönderna har helt andra mål därför att deras intressen är helt andra. Förr brukade man ett gammalt ryskt ordstäv, som sade: vad som är hälsosamt för ryssen, det är döden för tysken. I själva verket vore det riktigare att säga: Vad som är hälsosamt för arbetaren betyder döden för godsägaren och kapitalisten. Det vill säga, arbetaren har ett syfte, kapitalisten ett annat, godsägaren ett tredje. Men varenda godsägare tänker inte riktigt igenom hur han bekvämast ska kunna hålla sina torpare och lantarbetare nere: mången bara super och tittar inte ens på vad hans förvaltare lägger framför honom. Så är det ibland också med bönderna och arbetarna. Det finns de bland dem, som säger: Äh, vi klarar oss väl någotsånär; våra förfäder har alltid levat så här och då får väl vi också göra det. Sådana människor befattar sig inte med något allvarligt och förstår inte ens sina egna intressen. De däremot, som tänker över hur man bäst tar vara på sina intressen, organiserar sig till ett part i. Partiet tillhör alltså inte klassen som helhet utan dess bästa, mest energiska del: den leder de övriga. Till arbetarpartiet (kommunisterna - bolsjevikerna) ansluter sig de bästa av arbetarna och de fattigaste bönderna, till godsägarnas och kapitalisternas ("kadetterna", "folkfrihetspartiet") de mest energiska godsägarna, kapitalisterna och deras tjänare: advokater, professorer, officerare o.s.v. Följaktligen representerar varje parti den målmedvetnaste delen av sin klass. Därför kommer en godsägare eller kapitalist, som är organiserad i parti, att mycket framgångsrikare kunna bekämpa bönderna och arbetarna än en oorganiserad. Alldeles på samma sätt kan en organiserad arbetare med mera framgång bekämpa kapitalisterna och godsägarna än en oorganiserad; ty han har väl genomtänkt arbetarklassens mål och intressen, han vet hur de ska fullföljas och vilken väg som fortast leder till segern.
Alla de mål, vartill ett parti strävar i och med att det företräder sin klass' intressen, utgör just partiprogrammet. I programmet är alltså upptecknat vad en viss klass har att sträva till. I kommunistiska partiets program säges följaktligen vad arbetarna och de fattigare bönderna har att sträva till. Programmet är det viktigaste för varje parti. Efter programmet kan man alltid bedöma vems intressen partiet ifråga representerar.
Vårt nuvarande program antogs på partiets åttonde kongress i slutet av mars 1919. Till dess hade vi intet bestämt, på papperet fastställt program. Vi hade bara det gamla programmet, som utarbetades av den andra partikongressen 1903. När detta gamla program författades, utgjorde ännu bolsjeviker och mensjeviker ett gemensamt parti och även deras program var gemensamt.
Först vid den tiden var det arbetarklassen började organisera sig. Fabriker och andra industriella inrättningar fanns det få ännu. Man tvistade på den tiden t.o.m. om huruvida vår arbetarklass överhuvud skulle komma att tillväxa. Narodnikerna (folkpartiet, de egentliga fäderna till det nuvarande socialistrevolutionära partiet) påstod att arbetarklassen inte kunde utveckla sig i Ryssland, våra fabriker och andra industriella inrättningar skulle ej komma att utökas. Marxisterna-socialdemokraterna, såväl de blivande bolsjevikerna som också de som senare blev mensjeviker, menade däremot, att såväl i Ryssland som i alla andra länder skulle arbetarklassen alltjämt växa och denna arbetarklass skulle komma att utgöra den huvudsakliga revolutionära makten. Livet visade, hur narodnikerna hade orätt och socialdemokraterna rätt.
Men när socialdemokraterna på andra kongressen utarbetade sitt program (i vars utformande deltog såväl Lenin som Plehanov) var ännu arbetarklassens krafter allt för svaga. Därför tänkte på den tiden ingen på, att det skulle kunna bli möjligt att omedelbart gå och störta bourgeoisin. Den gången ansåg man det nog med att knäcka tsarismen, tillkämpa arbetare och bönder föreningsrätt och andra dylika rättigheter, förverkliga åttatimmarsdagen och rycka godsägarna en smula in på livet. Att varaktigt förverkliga arbetarnas välde, omedelbart frånta bourgeoisin fabriker och andra industriella inrättningar - därpå tänkte ännu ingen människa. Sådant var vårt gamla program av år 1903.
Från den tiden och till revolutionen 1917 har det gått många år och förhållandena har betydligt ändrat sig. Storindustrin gjorde väldiga framsteg i Ryssland och med den växte också arbetarklassen. Redan i revolutionen 1905 visade den sig som en mäktig kraft. Och vid tiden för den andra revolutionen vart det klart, att revolutionen kunde segra endast om arbetarna segrade. Dock kunde arbetarklassen nu ej nöja sig bara med vad som skulle tillfredsställt den år 1905. Den blev nu så mäktig, att den obetingat måste fordra övertagandet av fabriker och andra industriella inrättningar, arbetarnas välde och kapitalistklassens tyglande. Det vill säga, att sedan första programmet författades hade Rysslands inre förhållanden grundligt förändrats. Men också de yttre förhållandena undergick - och det är ännu viktigare - en liknande förändring. År 1905 härskade i hela Europa "lugn och ro". År 1917 måste varje tänkande människa se, att på världskrigets grundval världsrevolutionen höll på att födas. År 1905 följdes den ryska revolutionen blott av en liten rörelse bland de österrikiska arbetarna och revolutioner i österns efterblivna länder: i Persien, Turkiet och Kina. Den ryska revolutionen 1917 följdes av revolutioner ej blott i östern utan ock i Västern, där arbetarklassen framträdde med fältropet: kapitalismens störtande. Följaktligen är för närvarande de yttre och inre förhållandena helt annorlunda år 1905. Och det vore löjligt, om arbetarklassens parti skulle upprätthålla ett och samma program år 1905 och åren 1917-1919, medan förhållandena helt och hållet ändrat sig. När mensjevikerna förebrår oss, att vi "avsvurit" värt gamla program och följaktligen också övergivit Karl Marx' läror, så svarar vi därtill: Karl Marx' lära består i, att ett program måste skapas icke ur huvudet utan ur livet. Om livet grundligt förändrat sig, kan heller inte programmet förbli sådant som förr. Om vintern behöver människan en päls. Om sommaren skulle endast en dåre gå med päls. Sak samma i politiken. Just Marx har lärt oss att i varje fall ge akt på levnadsförhållandena och handla efter dem. Därav följer icke, att vi måste ömsa övertygelser som en dam ömsar handskar. Arbetarklassens viktigaste mål är förverkligandet av den kommunistiska samhällsordningen. Och detta mål är arbetarnas ständiga m å 1. Dock är det självklart, att alltefter avståndet från detta mål också deras fordringar måste bli olika. Under självhärskardömet måste arbetarklassen arbeta i hemlighet, dess parti förföljdes som ett förbrytarparti. Nu är arbetarklassen vid makten - och dess parti är det regerande partiet. Endast en människa utan förstånd kan alltså hålla fast vid ett och samma program för 1903 och för våra dagar. Förändringen i det ryska livets inre betingelser och förändringen i hela det internationella läget har alltså också nödvändiggjort förändringen av vårt program.
Vårt nya (Moskva-)program är det första program, som upprättats av ett arbetarklassens parti, vilket redan länge suttit vid makten. Därför måste vårt parti här värdesätta alla erfarenheter, som arbetarklassen vunnit beträffande förvaltning och uppbygge av det nya livet. Det är viktigt inte bara för oss, för ryska arbetarklassen och den fattigare ryska lantbefolkningen, utan också för de utländska partikamraterna. Ty av våra framgångar och misslyckanden, av våra fel och missgrepp lär inte bara vi själva utan också hela det internationella proletariatet. Därför innehåller vårt program inte bara det som vårt parti vill förverkliga, utan också det som det delvis förverkligat. Vårt program måste vara varje partikamrat bekant i alla dess punkter. Det är den viktigaste ledaren i varje liten partigrupps och varje enskild kamrats verksamhet. Ty medlem av partiet kan endast den vara, som "erkänt" programmet, d.v.s. håller det för riktigt. Men det kan man ju endast, om man känner det. Naturligtvis finns det många människor, som aldrig har sett ett program, men som smyger sig in i kommunisternas led och svär på kommunismen, därför att de vill åt något överblivet ben eller en varm vrå. Sådana partimedlemmar behöver vi inte, de bara skadar oss. Utan kännedom om programmet kan ingen vara en verklig kommunist-bolsjevik. Varje medveten rysk arbetare och medlem av den fattigare lantbefolkningen måste känna vårt partiprogram. Varje utländsk proletär måste studera det för att kunna värdesätta ryska revolutionens erfarenheter.
Vi har redan sagt, att ett program icke får diktas fram ur huvudet utan måste tas ur livet självt. Före Marx framställde folk, som representerade arbetarklassens intressen, ofta förtrollande bilder av det framtida paradiset, men frågade sig inte om det kunde uppnås och vilken som var den riktiga vägen dit för arbetarna och landsbygdens fattiga. Marx lärde ett helt annat handlingssätt. Han tog den dåliga, orättfärdiga barbariska ordning, som ännu till våra dagar härskar i hela världen och undersökte hurudan denna ordning var beskaffad. Alldeles så som vi undersöker en maskin, eller låt oss säga ett ur, betraktar Marx den kapitalistiska samhällsordningen, i vilken fabriksägare och godsägare härskar, men arbetare och bönder är undertryckta. Antag, att vi funnit, att två små hjul i uret inte kuggar bra i varann och att de med varje vridning alltmer skär samman. Då kan vi säga, att uret kommer att gå sönder och stå stilla. Marx undersökte nu inte ett ur, utan det kapitalistiska samhället, han studerade det, betraktade livet sådant det gestaltar sig under kapitalets välde. Och ur detta studium fick han den klara insikten, att kapitalet gräver sin egen grav, att denna maskin kommer att springa sönder och det just genom resningen av arbetarna, som kommer att omändra hela världen efter sitt sinne. Alla sina lärjungar anbefallde Marx framför allt att studera livet sådant det är. Först då kan man också uppställa ett riktigt program. Det är därför också självklart, att vårt program måste börja med framställningen av kapitalets välde.
Nu är kapitalets välde i Ryssland störtat. Vad Marx förutsagt tilldrar sig mitt för våra ögon. Den gamla ordningen upplever en krasch. Kronorna flyger av kungars och kejsares huvuden, överallt ropar arbetarna på revolution och upprättande av sovjetvälde. För att riktigt förstå hur allt detta kommit, måste man ha en noggrann kunskap om hur den kapitalistiska ordningen var beskaffad. Har vi det, så kommer vi att se, att den oundvikligt måste störta samman. Men har vi återigen insett, att det inte längre finns något tillbaka till det gamla, att segern är säkerställd åt arbetarna, då kommer vi att med större kraft och beslutsamhet föra kampen för arbetets nya samhällsordning.
Litteratur: I. Protokollen från april-konferensen 1917. 2. Tidskriften Spartakus nr 4-9, artiklar av Bucharin och Smirnov. 3. Artikel av N. Lenin i tidskriften Prosvesjtsjenije nr 1-2, årg. 1917. 4. Åttonde kongressens protokoll. I frågan om det marxistiska programmets vetenskapliga karaktär, se litteratur om den vetenskapliga socialismen: Golubkov: Utopisk och vetenskaplig socialism, Marx och Engels: Kommunistiska manifestet. För studier av programmets allmänna karaktär se Bucharins broschyr Kommunisternas program. Av denna litteratur är endast den sista broschyren och delvis Golubkovs broschyr lättfattligt skrivna. De andra arbetena är svårare att läsa.
§ 6. Varuhushållning. - § 7. Kapitalistklassens monopolisering av produktionsmedlen. - § 8. Lönarbetet. - § 9. Kapitalistiska produktionsförhållanden. - § 10. Arbetskraftens exploatering. - § 11. Kapitalet. - § 12. Den kapitalistiska staten. - § 13. Den kapitalistiska samhällsordningens inre motsägelser.
Om vi närmare betraktar mänsklighetens hushållning sådan den utvecklat sig under privatkapitalismens välde, så ska vi framför allt se, att i denna hushållning produceras varor. Nå, vad är det för märkvärdigt i det? - kanske någon frågar. Det anmärkningsvärda är det, att varorna inte är en godtycklig produkt, tillverkade för nöjes skull eller för den enskildes behov, utan en produkt, tillverkad för marknaden.
En produkt är ingen vara så länge den produceras för det egna behovet. När bonden sår säd, skördar, tröskar, mal säden och bakar bröd åt sig, så är detta bröd ännu ingen vara: det är helt enkelt bröd.
Vara blir det först då det köpes och säljes, d.v.s. produceras för köparen, för marknaden: vem som vill köpa det kommer det att tillhöra.
I den kapitalistiska samhällsordningen produceras alla produkter för marknaden, de blir alla varor. Varje fabrik, varje industriell inrättning, varje verkstad producerar vanligtvis bara en bestämd produkt, och envar förstår lätt, att varan här ej produceras för eget behov. När ägaren till en begravningsbyrå driver en verkstad för produktion av kistor så är det klart att han inte producerar dessa kistor för sig och sin familj, utan för marknaden. När fabrikanten producerar ricinolja, är det också klart att, även om han varenda dag skulle lida av förstoppning, han själv ej kan förbruka ens en bråkdel av den kvantitet ricinolja, hans fabrik producerar. Alldeles på samma sätt är det med kapitalismen också i fråga om andra produkter, vilka som helst.
I en knappfabrik produceras knappar, men dessa miljoner knappar fabriceras inte för att sys fast på knappfabrikantens västar, utan för att säljas. Allt som produceras i det kapitalistiska samhället produceras för marknaden: dit går också handskar och leverkorv, böcker och skokräm, maskiner och brännvin, bröd, skor och gevär - kort och gott, allt som produceras.
Varuhushållningen förutsätter obetingat privategendomen. Hantverkaren och den mindre näringsidkaren, som producerar varor, äger verkstaden och verktygen, fabrikanten och företagaren sin fabrik och sitt verk med alla byggnader, maskiner och övrig utstyrsel. Och så snart det finns privategendom och varuhushållning, så finns det också alltid en kamp om köparen eller en konkurrens bland säljarna. När det ännu inte fanns några fabrikanter, företagare och storkapitalister, utan bara arbetande hantverkare, förde också dessa sinsemellan en kamp om köparen. Och den som var kraftigare och skickligare, den som hade bättre verktyg, men särskilt den som hade sparat småpengar, han kom sig alltid upp, vann kunderna för sig, ruinerade de andra hantverkarna och steg själv i höjden. Den lilla arbetsegendomen och den därpå grundade varuhushållningen gömde alltså i sig fröet till den stora egendomen och ruinerade många.
Som första kännetecken på den kapitalistiska samhällsordningen har vi alltså yaruhushållningen, d.v.s. en hushållning, som producerar för marknaden.
Till kapitalismens karaktäriserande är det inte nog att anföra ett av varuhushållningens kännetecken. Det kan finnas en dylik varuhushållning utan att det finns kapitalister, som t.ex. de arbetande hantverkarnas hushållning. De arbetar för marknaden och säljer produkter; dessa produkter är alltså varor och hela produktionen en varuproduktion. Och trots det är denna varuhushållning ännu ingen kapitalistisk, utan bara en enkel varuproduktion. För att denna enkla varuproduktion ska bli en kapitalistisk, måste å ena sidan produktionsmedlen (verktyg, maskiner, byggnader, jord o.s.v.) förvandla sig till egendom åt en liten klick kapitalister, å andra sidan måste talrika självständiga hantverkare och bönder gå under och förvandlas till arbetare.
Vi ha redan sett, att den enkla varuhushållningen i sig bär fröet till den enes undergång och den andres förrikande. Detta har också blivit faktisk verklighet. I alla land har de arbetande hantverkarna och de små mästarna till största delen gått under. Den som var fattigare sålde till sist sina utensilier, blev i stället för mästare en människa utan annan egendom än ett par händer. De däremot, som var lite rikare, blev ännu rikare; de byggde om sina verkstäder, utvidgade dem, ställde upp bättre arbetsbord, senare också maskiner, började anställa flera arbetare och förvandla sig till fabrikanter.
Så småningom råkade i händerna på dessa rika allt som, är nödvändigt för produktionen: fabriksbyggnader, råmaterial, varulager och magasin, hus, verk, malmlager, järnvägar, ångbåtar - med ett ord allt som är oumbärligt för produktionen. Alla dessa produktionsmedel blev kapitalistklassens uteslutande egendom (eller som man säger: monopol.) En liten klick rika behärskar allt, de fattiga, den stora massan, äger bara sin arbetskraft. Detta kapitalistklassens monopol över produktionsmedlen är den kapitalistiska samhällsordningens andra kännetecken.
Den talrika klass av människor som förblivit utan egendom, har förvandlats till lönearbetare åt kapitalet. Vad skulle också den utarmade bonden eller hantverkaren ta sig till? Han kunde antingen leja sig som dräng åt kapitalisten-godsägaren eller gå till staden och där inträda för lön i en fabrik eller annan industriell inrättning. Någon annan utväg fanns icke. Så uppstod lönarbetet - det tredje kännetecknet på den kapitalistiska samhällsordningen.
Vad är då lönarbetet? Förr i tiden då det fanns livegna eller slavar, kunde man köpa eller sälja varje livegen eller slav. Människor med hud, hår, armar och ben var herrarnas privategendom. Ägaren pryglade i stallet sina livegna till döds, precis som han exempelvis kunde slå sönder en stol. Den livegne eller slaven var helt enkelt en sak. De gamla romarna indelade också faktiskt alla ägodelar, som var nödvändiga för produktionen, i "stumma arbetsredskap" (saker), halvtalande arbetsredskap (arbetsdjur, får, kor, oxar etc., kort och gott sådana som bara kunde ge ljud ifrån sig) och "talande redskap" (slavar, människor)! Skoveln, oxen och slaven var för herrarna på samma sätt arbetsredskap, som de kunde köpa, sälja, förstöra och förinta.
I lönarbetet blir människan själv varken köpt eller såld. Köpt och såld blir blott hennes arbetskraft, hennes arbetsförmåga, icke hon själv. Lönarbetaren är personligt fri, fabrikanten kan inte prygla honom i stallet eller sälja honom till sin granne, ej heller byta bort honom mot en jakthund, vilket var möjligt under livegenskapen. Arbetaren blir bara anställd. Till det yttre förefaller det t.o.m. som om kapitalisten och arbetaren vore likställda: vill du inte, så behöver du inte arbeta, ingen tvingar dig, säger fabrikanterna. De påstår sig t.o.m. underhålla arbetarna genom att ge dem arbete ("arbetsgivare").
I verkligheten befinner sig emellertid arbetare och kapitalister i helt olika ställning. Arbetarna är fängslade genom svälten. Svälten tvingar dem att ta anställning, d.v.s. sälja sin arbetskraft. Arbetaren har ingen annan utväg, han kan inte sälja något annat. Bara med tomma händerna kan han inte driva någon "egen" produktion: försök bara att utan maskiner och verktyg smida stål eller bygga järnvägsvagnar. Ja, t.o.m. all jorden befinner sig under kapitalismen i privathänder: det är omöjligt att få någon plats att börja någon produktion på. Arbetarens frihet att sälja sin arbetskraft, friheten för kapitalisten att köpa den, kapitalistens och arbetarens "jämlikhet" - allt detta är i själva verket en kedja av svält, som tvingar till arbete för kapitalisten.
Så består alltså lönarbetets väsen i arbetskraftens säljande eller i arbetskraftens förvandling till vara. Under den enkla varuhushållningen, som vi förut talade om, kunde man i marknaden finna mjölk, bröd, tyger, skor etc. men ingen arbetskraft. Arbetskraften såldes icke. Dess ägare, hantverkaren, ägde dessutom också ett litet hus och verktyg. Han arbetade själv, drev sin arbetshushållning, satte sin egen arbetskraft i rörelse i sin egen hushållning.
Helt annorlunda är det under kapitalismen. Den som arbetar där äger inga produktionsmedel han kan inte använda sin arbetskraft i sin egen hushållning. Han måste, om han inte vill dö av svält, sälja sin arbetskraft åt kapitalisten. Jämte den marknad, där bomull, ost eller maskiner säljs, uppstår nu arbetsmarknaden, där proletärerna, d.v.s. lönarbetarna säljer sin arbetskraft. Följaktligen skiljer sig den kapitalistiska hushållningen därigenom att i den kapitalistiska hushållningen också arbetskraften själv blir en vara.
Som tredje kännetecken på den kapitalistiska samhällsordningen har vi alltså lönearbetet.
Vi har alltså tre kännetecken på den kapitaliska samhällsordningen: produktion för marknaden (varuproduktion), kapitalistklassens monopolisering av produktionsarbetet, samt lönearbetet, d.v.s. arbetet grundat på arbetskraftens säljande.
Alla dessa kännetecken står i samband med frågan, i vilka förhållanden människorna träder till varandra då de producerar och fördelar produkter. Vad betyder det när man säger "varuhushållning" eller "produktion för marknaden"? Det betyder att människorna arbetar för varandra, dock producerar var och en i sin hushållning för marknaden, utan att på förhand veta vem som kommer att köpa varan av honom. Låt oss exempelvis ta hantverkaren A och bonden B. Hantverkaren A bär de av honom tillverkade kängorna till marknaden och säljer dem åt B; för de erhållna pengarna köper han av B bröd. När A. gick till marknaden, visste han inte att han där skulle sammanträffa med B, och B visste inte att han skulle sammanträffa med A; såväl den ene som den andre gick helt enkelt på marknaden. När A köpte brödet och B kängorna, såg det ut som om B hade arbetat för A och omvänt A för B, man kunde bara inte märka det strax. Marknadsvimlet döljer, att de egentligen arbetar för varann och att den ene inte kan leva utan den andre. I varuhushållningen arbetar människorna för varann, men oorganiserat och oberoende av varann, utan att själva veta att de är hänvisade till varann. I varuproduktionen är alltså människornas roller fördelade på ett bestämt sätt, står människorna i bestämda förhållanden till varann. Det är alltså fråga om ömsesidig förbindelser människorna emellan.
När man talar om "produktionsmedlens monopolisering" eller "lönarbetet", så är det likaledes frågan om människornas ömsesidiga förhållanden. Och vad betyder i själva verket denna "monopolisering"? Den betyder, att människorna producerar varor under den betingelsen, att de arbetande arbetar med främmande produktionsmedel, att de producerande är underordnade ägarna av dessa produktionsmedel o.s.v. Kort sagt, också här är det frågan om människornas ömsesidiga förhållanden vid produkternas producerande. Dessa människornas inbördes förhållanden i (förloppet av) produktionen är det man kallar produktionsförhållanden.
Det är inte svårt att inse, att produktionsförhållandena inte alltid har varit lika. En gång i tiden, för mycket länge sedan, levde människorna i små grupper, de arbetade gemensamt som kamrater, jagade, fiskade, samlade frukter och rötter och delade så allt sinsemellan. Detta är ett slags produktionsförhållande. Under slaveriets tid härskade andra produktionsförhållanden. Under kapitalismen åter andra, o.s.v. I enlighet härmed finns det skilda slag av produktionsförhållanden. Dessa slag av produktionsförhållanden kallar man samhällets ekonomiska byggnad (struktur) eller produktionssättet. "De kapitalistiska produktionsförhållandena" eller, vilket tär detsamma, "samhällets kapitalistiska struktur" eller "det kapitalistiska produktionssättet", det är människornas inbördes förhållanden i varuhushållningen, under produktionsmedlens monopolisering av en liten klick kapitalister och arbetarklassens lönarbete.
Nu uppstår frågan, vartill och varför kapitalistklassen engagerar arbetarna. Envar vet, att det ingalunda sker därför att fabrikanterna vill underhålla de svältande proletärerna, utan därför att de vill prässa ut profit av dem. För profitens skull bygger fabrikanten sin fabrik, för profitens skull engagerar han arbetare, för profitens skull nosar han sig för överallt där han kan få mera betalt för sina produkter. Profiten är drivkraften i alla hans åtgöranden. Häri röjer sig också ett synnerligen intressant drag i det kapitalistiska samhället. Här producerar ju inte samhället självt vad det behöver och vad det har nytta av, utan kapitalistklassen tvingar arbetarna att producera det, som man kan ta mera betalt för, det som kan ge större profit. Brännvin t.ex. är en mycket skadlig sak, och alkohol bör produceras blott för tekniska ändamål och som medicin. Men i hela världen kastar sig kapitalisterna med all kraft på spritproduktion. Varför? Därför att man kan tjäna mycket pengar på folkets sprittörst.
Nu måste vi göra klart för oss, hur profiten uppstår. Låt oss därför gå närmare in på frågan. Kapitalisten erhåller profiten i form av pengar, när han säljer den i hans fabrik producerade varan. Hur mycket pengar får han för sin vara? Det beror på varans pris. Då uppstår frågan: Hur bestäms detta pris? Varför är priset på den ena varan högt, på den andra - lågt? Det är inte svårt att inse, att sedan nya maskiner införts i en produktionsgren och arbetet därigenom blivit mera givande eller, som man säger, mera produktivt, också varuprisen sjunker. I fall omvänt produktionen försvåras och mindre varukvantitet produceras, är arbetet mindre givande eller mindre produktivt, så stiger varuprisen[1].
Måste samhället i genomsnitt använda mycket arbete för att producera en viss vara, så står varans pris högt; förbrukas mindre arbete, så står varans pris lågt. Mängden vid teknisk normalhöjd (d.v.s. varken de allra bästa eller de allra sämsta maskiner och verktyg), använda samhälleliga arbetet för en varas producerande bestämmer denna varas värde. Nu ser vi, att priset bestämmes av värdet. I själva verket är priset än högre, än lägre än värdet, dock kan vi för enkelhetens skull anta, att det är ett och samma.
Nu kommer vi ihåg, vad vi sade om arbetarnas anställande. Arbetarnas anställande är försäljningen av en viss vara, som kallas "arbetskraft". Har arbetskraften en gång blivit en vara, så gäller för den allt som, gäller för andra varor. När kapitalisten hyr arbetaren, så betalar han honom priset för hans arbetskraft, eller - låt oss för enkelhetens skull säga så - dess värde. Varigenom bestämmes detta värde? Vi har sett att alla varors värde bestämmes genom mängden av det arbete, som använts till att producera dem. Detsamma gäller också för arbetskraften. Men vad menas med att producera arbetskraft? Arbetskraften produceras ju inte i en fabrik, den är ju inte linne, ingen skosmörja, ingen maskin. Hur ska man förstå detta? Det är nog att betrakta det nuvarande livet under kapitalismen för att förstå vad det är frågan om. Låt oss betrakta arbetarna en lördagskväll. De är uttröttade, alla krafter är utprässade ur dem, de kan inte arbeta mer. Deras arbetskraft är nästan förbrukad. Vad är nödvändigt för att återställa den? Äta, vila, sova, stärka organismen och på detta sätt "återställa krafterna Först därigenom skapas möjligheten att arbeta och arbetsdugligheten eller arbetskraften blir återställd. Mat, kläder. bostad o.s.v. - med ett ord: tillfredstä1landet av arbetarens behov representerar alltså produktionen av arbetskraften. Men härtill kommer andra saker, såsom utgifter för eventuell lärlingstid, då det är frågan om särskilt kvalificerat arbete, o.s.v.
Allt vad arbetarklassen förbrukar för att förnya sin arbetskraft har ett värde. Följaktligen utgör nödtorftens värde plus utgifterna för lärandet arbetskraftens värde. Olika varor har också olika värde. På alldeles samma sätt har varje slag av arbetskraft sitt särskilda värde. Typografens arbetskraft har ett annat värde än hantlangarens o.s.v.
Nu återvänder vi till fabriken. Kapitalisten köper råmaterial, bränsle för fabriken, maskiner och olja för att smörja dessa, samt andra oumbärliga saker, och så köper han arbetskraften, anställer arbetare. Allt betalar han i reda pengar. Produktionen börjar, arbetarna arbetar, maskinerna går, bränslet förbrännes, oljan förbrukas, fabriksbyggnaden slites, arbetskraften uttömmes. I stället kommer det en ny vara ut ur fabriken. Denna vara har, som alla varor, ett värde. Hur högt är nu detta värde? För det första har varan i sig upptagit värdet av de förbrukade bränslet, slitaget på maskinerna o.s.v. Allt detta har nu övergått i varans värde. För det andra innehålles däri arbetarnas arbete. Om 30 arbetare arbetar 30 timmar var på framställandet av en vara, så använder de sammanlagt 900 arbetstimmar; hela värdet av den producerade varan består alltså av värdet av de förbrukade materialerna (låt oss anta, att detta motsvarar 600 timmars arbete) och av det nya värde, som arbetarna genom sitt arbete (900 timmar) tillfogat, d.v.s. det blir 600 + 900 = 1,500 timmar.
Men hur mycket kostar denna vara kapitalisten? För råmaterialet betalar han allt, d.v.s. den penningsumma som motsvarar värdet av de 600 arbetstimmarna. Och för arbetskraften? Har han verkligen betalat alla de 900 timmarna? Häri ligger lösningen på det hela. Han betalar, enligt vårt antagande, arbetskraftens fulla värde för arbetsdagarna. Om 30 arbetare arbetar 30 timmar - 10 timmar om dagen i 3 dagar -, så betalar fabrikanten dem en summa som är nödvändig till förnyande av deras arbetskraft för dessa dagar. Men hur stor är denna summa? Svaret är enkelt: Den är betydligt mindre än värdet av de 900 timmarna. Varför? Därför att den kvantitet arbete, som är nödvändig till upprätthållandet av vår, av min arbetskraft är en sak för sig; något helt annat åter är den arbetsmängd som jag kan prestera. Jag kan dagligen arbeta 10 timmar. Äta, nöta kläder o.s.v. kan jag åter i stort sett varje dag till värde av, låt oss säga 5 timmar. Jag kan alltså arbeta mycket mer än jag behöver lägga ned på upprätthållandet av min arbetskraft. I vårt exempel förbrukar arbetarna på tre dagar livsmedel och kläder till ett värde av låt oss säga 450 arbetstimmar och levererar arbete till ett värde av 900 timmar: 450 timmar stannar hos kapitalisten och utgör just källan till hans profit. Faktiskt kostar varan kapitalisten, som vi sett, 600 + 450 = 1,050 timmar, och han säljer den för ett värde av 600 + 900 = 1,500 timmar. Dessa 450 timmar utgör mervärdet, som skapas av arbetskraften. Halva arbetstiden (vid 10 timmars arbetsdag 5 timmar) arbetar alltså arbetarna på att framställa vad de själva behöver till sin förbrukning den andra hälften använder de helt och hållet för kapitalisten. Låt oss nu betrakta hela samhället. Det intresserar oss ju inte, vad den enskilde fabrikanten och den enskilde arbetaren gör. Oss intresserar hur hela detta jättemaskineri är inrättat, vars namn är - det kapitalistiska samhället. Kapitalistklassen sysselsätter den till sitt antal oerhört stora arbetarklassen. I miljoner fabriksbyggnader, schakt, gruvor, i skogar och på åkrar arbetar som myror hundratals miljoner av arbetare. Kapitalet betalar dem deras arbetslön, värdet av deras arbetskraft, som oavbrutet förnyar denna arbetskraft till att tjäna kapitalet. Arbetarklassen betalar genom sitt arbete icke blott sin egen lön, utan skapar dessutom de högre klassernas inkomster, skapar mervärdet. I tusen bäckar små flyter detta mervärde in i de härskandes fickor: en del får kapitalisten själv - det är företagarvinsten -, en del får godsägaren, lantkapitalisten, en del kommer i form av skatter i händerna på den kapitalistiska staten, en del går till affärsvärlden, kyrkorna och prostitutionen, till skådespelarna och clownerna, de borgerliga skribenterna och andra. På detta mervärde leverom alstras av den kapitalistiska samhällsordningen.
En del av mervärdet åter användes på nytt av kapitalisterna. De lägger den till sitt kapital - kapitalet förstorar sig. De utvidgar sina företag. De anställer mera arbetare. De skaffar bättre maskiner. Ett större antal arbetare skaffar dem ännu större mervärde. De kapitalistiska företagen blir allt större och större. Så skrider kapitalet som tiden går allt längre och längre framåt, alltjämt hopande mervärde. Genom att prässa mervärde ur arbetarna och exp1oatera dem, växer det oavbrutet i storlek.
Nu ser vi tydligt, vad kapitalet är. Framför allt är det ett bestämt värde, antingen i form av pengar eller maskiner, råmaterial, fabriksbyggnader eller också i form av färdiga varor. Men alltjämt är det ett sådant värde, som tjänar till producerandet av ett nytt värde: mervärdet. Kapitalet är ett värde som producerar mervärdet. Den kapitalistiska produktionen är mervärdesproduktion.
I det kapitalistiska samhället förekommer maskinerna och fabriksbyggnaderna som kapital. Men är maskiner och byggnader alltid kapital? Självklart icke. Om det funnes en hela samhällets kooperativa hushållning, som producerade allt för egen räkning, så skulle varken maskiner eller råmaterial vara kapital, därför att de ej längre vore ett medel att skaffa profit åt en liten klick rika. Maskinerna är alltså först då kapital, när de är kapitalistklassens privategendom,, när de är förutsättningen för lönarbetets exploaterande, för produktion av mervärde. Värdets form är därvid likgiltigt: detta värde kan förekomma i form av runda små plåtar - metallmynt - eller i papperspengar, för vilka kapitalisten köper produktionsmedlen och arbetskraften; detta värde kan också förekomma som maskiner, med vilka arbetarna arbetar, eller som råmaterial, av vilket de producerar varor, eller som färdig vara, som senare ska försäljas. Om detta värde tjänar till att producera mervärde, så är det kapital.
Vanligtvis växlar kapitalet sitt yttre hölje. Låt oss nu se till, hur dessa växlingar tillgår.
I. Kapitalisten har ännu ej köpt någon arbetskraft eller några produktionsmedel. Han står emellertid i beredskap att engagera arbetare, förse sig med maskiner, skaffa sig prima råmaterial och tillräckligt med kol. Tills vidare har han i sin hand endast pengar. Här uppträder kapitalet i sitt penninghölje.
II. Med detta penningförråd går han (naturligtvis ej han själv, det finns ju telefon och telegraf) till marknaden. Här sker inköpet av produktionsmedel och arbetskraft. Till fabriken kommer kapitalisten tillbaka utan pengar men med arbetare, maskiner, råmaterial och bränsle. Nu är alla dessa saker inte längre några varor. De har upphört att vara varor, de säljs inte vidare. Pengarna förvandlade sig i produktionsmedel och arbetskraften; penninghöljet är avlagt, kapitalet står framför oss i industrikapitalets form.
Nu börjar arbetet, maskinerna rör sig, hjulen roterar, hävstängerna lyfter, arbetarna och arbeterskorna dryper av svett, maskinerna nöts, råmaterialet förbrukas, arbetskraften utnyttjas.
III. Nu förvandlar sig alla råmaterial, alla avnötta maskindelar, förvandlar sig den producerande arbetskraften så småningom i varumassor. Då lämnar fabriksmaterialhöljet åter kapitalet och kapitalet står där i form av en massa varor. Det är kapitalet i dess varuform. Men nu, efter produktionsprocessens slut, har det inte bara bytt hölje. Det har blivit större till sitt värde, ty det ökades under produktionen med mervärdet.
IV. Kapitalisten låter emellertid ej producera varorna för eget behov, utan för marknaden, för försäljning. Det som hopades i hans lager måste säljas. Först gick kapitalisten till marknaden som köpare. Nu måste han gå dit som säljare. I början hade han pengar i sin hand och ville få varor (arbetsmedel). Nu har han varorna i sin hand och vill ha pengar. När hans vara säljs, övergår kapitalet åter från varuform till penningform. Det är bara den skillnaden, att den penningmängd, kapitalisten får är en annan än den han ursprungligen givit ut, emedan den är utökad med hela mervärdet.
Men härmed är kapitalets utveckling ännu ej avslutad. Det utökade kapitalet sättes åter i rörelse och får en ännu större mängd mervärde. Detta mervärde lägges delvis till kapitalet och börjar ett nytt kretslopp o.s.v. Kapitalet rullar som en snöboll allt vidare och vidare och vid varje vändning fastnar en större mängd mervärde på det. Det vill säga, den kapitalistiska produktionen växer och breder ut sig.
Så suger kapitalet mervärde ur arbetarklassen och breder ut sig överallt. Dess raska tillväxt förklaras ur dess särskilda egenskaper. Den ena klassens utsugande av den andra förekom ju också tidigare. Låt oss exempelvis ta en godsägare under livegenskapens tid eller en slavägare under antiken. De satt på nackarna på sina livegna och slavar. Men allt vad de senare producerade blev antingen av deras herrar eller dessas hovstat och talrika parasiter uppätet, utdrucket, förbrukat. Varuproduktionen var mycket svagt utvecklad. Ingenting kunde säljas. Om gods- och slavägarna hade tvingat sina livegna eller slavar att producera berg av bröd, kött, fisk o.s.v., så hade allt detta ruttnat bor t. Produktionen inskränkte sig den tiden till att tillfredsställa behoven hos jordägarens och hans svits magar. Helt annorlunda är det underkapitalismen. Där produceras inte för tillfredsställande av behoven, utan för profitens skull. Här produceras varan för att säljas, för att få valuta, för att kunna hopa profit. Ju mer profit desto bättre. Därav denna kapitalistklassens vansinniga jakt efter profit. Denna girighet känner inga gränser. Den är axeln, kring vilken det hela rör sig, den kapitalistiska produktionens viktigaste drivfjäder.
Det kapitalistiska samhället är, som vi sett, uppbyggt på arbetarklassens exploatering. En liten klick människor behärskar allt, de arbetandes stora massa äger intet. Kapitalisterna kommenderar. Arbetarna lyder. Kapitalisterna exploaterar. Arbetarna blir exploaterade. Hela det kapitalistiska samhällets väsen består just i denna skonlösa alltjämt växande exploatering.
Den kapitalistiska produktionen är en effektiv pump för utpumpande av mervärde. Varigenom håller sig till en viss tid denna pump? Hur kommer det sig, att arbetarna tål denna tingens ordning?
Den frågan är inte lätt att genast besvara. I stort är dock orsakerna två: för det första att kapitalistklassen har organisationen och makten i sin hand och för det andra att bourgeoisin ofta behärskar arbetarklassens hjärna.
Bourgeoisins säkraste medel är därvidlag dess statsorganisation. I alla kapitalistiska länder är staten ingenting annat än en företagarnas sammanslutning. Låt oss ta ett land på en slump: England eller Förenta Staterna, Frankrike eller Japan. Ministrar, höga ämbetsmän, riksdagsmän är överallt samma kapitalister, godsägare, företagare, bankirer och deras trogna, väl avlönade tjänare, som tjänar dem. icke av fruktan utan av samvetsskäl: advokater, bankdirektörer, professorer, generaler, ärkebiskops och biskopar.
Föreningen av alla dessa bourgeoisin tillhörande människor, vilka omfattar hela landet och håller detta i sina händer, heter stat. Denna bourgeoisins organisation har två system; för det första - och det är det huvudsakliga - att undertrycka arbetarnas oro och uppror, säkerställa mervärdets lugna exploatering ur arbetarklassen och möjliggöra befästandet av det kapitalistiska produktionssättet, samt för det andra att bekämpa liknande organisationer (d.v.s. andra borgerliga stater) i anledning av fördelningen av det utprässade mervärdet. Den kapitalistiska staten är alltså en företagarsammanslutning, som säkerställer exploateringen. Endast och allenast kapitalets intressen leder denna rövarsammanslutnings verksamhet.
Mot denna uppfattning av den borgerliga staten kan följande invändas:
Ni påstår, att staten vilar helt på kapitalets intressen. Men hör nu på! I alla kapitalistiska länder finns det fabrikslagar genom vilka barnarbetet helt förbjudes eller inskränkes, arbetsdagen förkortas etc.: i Tyskland fanns det exempelvis på Wilhelm II:s tid en relativt god statlig arbetarförsäkring; i England införde den nitiske borgerlige ministern Lloyd George försäkring och ålderdomspension; i alla borgerliga stater upprättas sjukhus, sanatorier och lasarett för arbetare, det bygges järnvägar, på vilka alla, fattiga som rika, kan fara, det byggs vattenledningar, städerna dräneras o.s.v. Det drar alla nytta av. Alltså - är mången böjd att säga - t.o.m. i länder där kapitalet härskar, handlar staten dock ej blott i kapitalets intresse, utan också i arbetarnas. Staten bestraffar t.o.m. mången gång fabrikanterna, om de bryter fabrikslagarna.
Sådana invändningar är oriktiga, och det av följande skäl:
Det är sant, att också den borgerliga makten mången gång utfärdar lagar och förordningar, som också är nyttiga för arbetarklassen. Dock sker detta allt i bourgeoisins eget intresse. Låt oss ta exemplet med järnvägarna. De brukas också av arbetarna de gör också arbetarna nytta. Men de byggs inte för arbetarnas skull. Köpmännen, fabrikanterna behöver dem för transporten av sina varor, för att forsla sina laster, för trupptransporter, till transporten av arbetare o.s.v. Kapitalet behöver järnvägar. Det bygger dem och följer därvid sina egna intressen. De är också nyttiga för arbetarna, men det är inte därför de byggs av den kapitalistiska staten. Eller låt oss ta gaturenhållningen, det s.k. kommunala välfärdsväsendet och lasaretten. Här sörjer bourgeoisin också för arbetarkvarteren. Men i jämförelse med borgarkvarteren i städernas centrum råder i arbetarförstäderna smuts och orenlighet, sjukdomar o.s.v. Dock något gör bourgeoisin. Varför? Helt enkelt därför att annars skulle sjukdomarna och farsoterna breda ut sig över hela staden och farsoterna breda ut sig över hela staden och även bourgeoisin lida därav. Här handlar alltså den borgerliga staten och dess kommunala organ i bourgeoisins eget intresse. Eller ännu ett exempel. I Frankrike lärde arbetarna de sista årtiondena av bourgeoisin att på konstlad väg inskränka barnantalet: antingen föds inga barn alls eller också bara två. Nöden är så stor bland arbetarna, att det är mycket svårt eller nästan omöjligt att underhålla en stor familj. Resultatet därav är att Frankrikes befolkning nästan ej alls ökas. Franska bourgeoisin lider brist på soldater. Då höjes ett skri: "Nationen går under! Tyskarna förökar sig fortare än vi, de kommer att få fler soldater! I förbigående anmärkt var också de, som, inmönstrades i armén, år efter år allt mindrevärdigare: småvuxna, klenbröstade, kraftlösa. Bourgeoisin blev med ens "frikostig" den började själv ivra för förbättringar åt arbetarklassen, så att arbetarna skulle kunna återställa sin fysik en smula och skaffa mera barn till världen. Ty om man slaktar hönan, lägger hon inga ägg mer.
I alla dessa exempel vidtar bourgeoisin själv åtgärder, som är nyttiga för arbetarna, men därmed tillgodoser den sina egna intressen. Det finns emellertid också fall, då alla dessa borgarstatens nyttiga åtgärder vidtas under arbetarklassens påtryckning. Sådana lagar finns det många. Nästan alla fabrikslagar vanns på detta sätt - genom hot från arbetarnas sida. I England uppnåddes den första förkortningen av arbetsdagen - till 10 timmar - under arbetarnas påtryckning. I Ryssland gav den tsaristiska regeringen de första fabrikslagarna i förskräckelsen för arbetaroroligheter och strejker. Därvid spekulerar den mot arbetarklassen fientliga staten, denna företagarnas sammanslutning i eget intresse på följande sätt: "Det är bättre att ge efter i dag än att i morgon bli tvungen att ge dubbelt så mycket eller riskera den egna huden." Alldeles på samma sätt, som fabrikanten som ger efter för de strejkande och beviljar dem ännu en skärv, icke upphör att förbli fabrikant, lika litet upphör den borgerliga staten att förbli borgerlig om den under hot av arbetaroroligheter kastar till arbetarna ett litet ben.
Den kapitalistiska staten är inte bara bourgeoisins största och mäktigaste organisation, den är samtidigt också den mest komplicerade organisationen, som äger talrika underavdelningar, varifrån känslospröt sträckes ut åt alla håll. Och allt detta tjänar det huvudsyftet: skydd åt, befästande och utvidgande av arbetarklassens exploatering. Mot arbetarklassen står såväl det brutala tvångets som också det andliga förslavandets medel till förfogande; de utgör just den kapitalistiska statens viktigaste organ.
Av det brutala våldets medel måste framför allt antecknas armén, polis och gendarmeri, fängelser och domstolar samt deras hjälporgan: spioner, provokatörer, organisation av strejkbrytare och betalda mördare etc.
Den kapitalistiska statens armé är organiserad på ett särskilt sätt. I spetsen står officerskåren. Den värvas bland sönerna till de adliga godsägarna, storbourgeoisin och delvis de intellektuella. Det är proletariatets bittraste fiender, som, redan i sina pojkår i särskilda skolor undervisas i hur man stukar soldater, hur man värnar "officersäran", d.v.s. hur man håller soldaterna i fullständigt slaveri och gör dem till kadaverlydande nummer. De allra värdigaste blir generaler och amiraler med ordnar och granna band.
Officerarna härstammar heller inte ur de fattiga klasserna. De håller hela massan av soldater i sin hand. Och soldaterna de bearbetas så att de heller inte vågar fråga vad de har att slåss för. En sådan arme är i första rummet avsedd att brukas till att tygla arbetarna.
I Ryssland tjänade armén upprepade gånger till medel att hålla arbetarna och bönderna nere. Under Alexander II förekom det före bondebefrielsen flera bondeuppror, de blev alla undertryckta av armén. År 1905 blev arbetarna under Moskva-revolutionen nedskjutna av armén; armén fullföljde straffexpeditioner i Balticum, Kaukasus, Sibirien. Åren 1906-08 undertryckte den böndernas uppror mot godsägarna och skyddade de senares rikedomar. Under kriget sköt armén ned arbetarna i Ivanovo-Vossnesensk, Kostroma etc. Särskilt brutala var överallt officerarna. I utlandet samma historia. I Tyskland uppträdde den kapitalistiska statens armé som arbetarnas bödel. Det första matrosupproret slogs ner av armén. Arbetarresningen i Berlin, Hamburg, München och i hela Tyskland kvävdes likaledes av armén. I Frankrike sköt armén ofta på strejkande och f.n. (1919) skjutes där arbetare, ryska revolutionära soldater. Englands militär har sista tiden mer än en gång i blod dränkt de irländska arbetarnas, de egyptiska halvslavarnas, indiernas uppror och i själva moderlandet t.o.m. överfallit arbetarmöten. I Schweiz har vid strejker mobiliserats maskingevärskommenderingar och s.k. milis (schweiziska armén). I Amerikas Förenta Stater har armén stundom nedbränt och jämnat med jorden hela arbetarkvarter (exempelvis under Coloradostrejen). De kapitalistiska staternas arméer söker nu gemensamt kväva arbetarrevolutionerna i Ryssland, Ungern, Balkanländerna, Tyskland och undertrycka resningen i hela världen.
Polis och gendarmeri. Den kapitalistiska staten äger, utom den reguljära armén, ännu en arme av utsökta skurkar och en militärorganisation, särskilt inövad till kampen mot arbetarna. Dessa institutioner (såsom polisen) har visserligen även till uppgift kampen mot tjuvar och skyddandet av "medborgarens säkerhet till person och egendom", men samtidigt hålles de alltid beredda till att förfölja och bestraffa missnöjda arbetare. I Ryssland var polisen godsägarnas och tsarens pålitligaste skydd. Särskilt brutalt arbetar i alla stater den hemliga (politiska) polisen (i Ryssland hette den ochranan) och gendarmerna. Tillsammans med dem arbetar också en mängd spioner, provokatörer, hemliga spioner, strejkbrytare o.d.
Intressant är i detta hänseende den amerikanska hemliga polisen. Den står i förbindelse med en otalig mängd privata och halvofficiella "detektivbyråer". Nat Pinkertons bekanta äventyr var egentligen företag riktade mot arbetarna. Provokatörerna skaffade arbetarna bomber, övertalade dem att mörda kapitalister o.s.v. Dessa kapitalets lakejer värvar också hela mängder strejkbrytare (i Amerika kallade scabs) och trupper av beväpnade landstrykare vilka vid tillfälle mördar strejkande arbetare. Det finns ingen skändlighet som dessa banditer ej skulle kunna begå i tjänst hos de amerikanska kapitalisternas "demokratiska" stat.
Bourgeoisstatens domstol är ett medel för bourgeoisie att skydda sig som klass; i första rummet avfärdar den dem som vågar antasta den kapitalistiska egendomen eller det kapitalistiska samhället. Den borgerliga domstolen dömde Liebknecht till tvångsarbete, men Liebknechts mördare frikände den. De statliga fängelsemyndigheterna sköter sin sak lika noggrant som den borgerliga statens skarprättare. Icke mot de rika, utan mot de fattiga är det man vänder udden.
Så ser de institutioner i den borgerliga staten ut, som har till uppgift arbetarklassens omedelbara brutala undertryckande.
Av de medel till arbetarklassens andliga förslavande, som står kapitaliststaten till förfogande, må dessutom nämnas de tre viktigaste: statens skola, statskyrkan och den officiella eller den av den borgerliga staten understödda pressen.
Bourgeoisin förstår mycket väl, att den ej kan överväldiga arbetarmassorna enbart med våldsmedel. Det är nödvändigt att också från alla håll omväva massornas hjärna med en tunn spindelväv. Den borgerliga staten betraktar arbetaren som ett arbetskreatur: det är nödvändigt att detta kreatur arbetar, men det får inte bita. Därför blir det inte bara piskat och skjutet så snart det biter utan också dresserat, tämjt, så som det går till i menagerierna. Alldeles så fostrar också den kapitalistiska staten fackmän för proletariatets uppmjukande, fördummande och bindande: borgerliga lärare och professorer, präster och biskopar, borgerliga författare och tidningsskrivare. I skolan lär dessa fackmän barnen redan i deras yngsta år att lyda kapitalet, förakta och hata "upprorsmännen", barnen får till livs allehanda falska skildringar av revolutionen och den revolutionära rörelsen, kejsare, kungar, industriledare etc. förhärligas; prästerna, som får sin lön av staten, predikar i kyrkorna budet: "det finns ingen makt utan av Gud"; de borgerliga tidningarna predikar i bägge öronen dag ut och dag in de borgerliga lögnerna (arbetartidningar undertrycks vanligen av den kapitalistiska staten). Är det då under sådana omständigheter lätt för arbetaren att komma upp ur denna sump? En tysk imperialistisk rövare skrev: "Vi behöver inte bara soldaternas ben utan också deras hjärnor och hjärtan." Den borgerliga staten strävar också att uppfostra arbetarklassen till ett husdjur, som ska arbeta som en häst, producera mervärde och hålla sig alldeles lugnt. På detta sätt säkerställer den kapitalistiska staten åt sig sin utveckling. Exploateringsmaskinen rör sig. Ur arbetarklassen utprässas oupphörligt mervärde. Och den kapitalistiska staten står vakt och passar på att inte löneslavarna hetsar upp sig.
Nu är det nödvändigt att undersöka, huruvida det kapitalistiska, borgerliga samhället är väl uppbyggt. Varje sak är fast och välbyggd, endast då alla delar passar bra i varann. Låt oss ta en urmekanism. Den arbetar riktigt och utan störningar endast om, det ena hjulet tand för tand passar i det andra. Låt oss betrakta det kapitalistiska samhället. Där ska vi utan svårighet märka, att det kapitalistiska samhället inte alls är så väl uppbyggt, som det ser ut att vara, tvärtom uppvisar det mycket stora motsättningar och luckor. Framför allt: det finns under
Kapitalismen ingen organiserad produktion och fördelning av produkterna, utan det råder en produktionens anarki. Vad vill det säga? Det vill säga, att varje kapitalistisk företagare (eller varje kapitalistsammanslutning) producerar sina varor oberoende av de andra. Icke hela samhället beräknar, hur mycket och vad det behöver, utan fabrikanterna låter producerat helt enkelt med beräkning att få mer profit och slå sin motståndare på marknaden. Därför förekommer det ofta, att för mycket varor produceras (vi talar här naturligtvis om tiden före kriget) och man kan ej finna avsättning för dem (arbetarna kan inte köpa, de har inte enar nog) på inträder en kris: fabrikerna stängs, arbetarna kastas ut på gatan. Produktionsanarkin drar med sig konkurrensen på marknaden: envar vill ta ifrån de andre köparna, få dem på sin sida, erövra marknaden. Denna kamp antar olika former, de börjar med kampen mellan två fabrikanter inbördes och slutar med världskriget mellan de kapitalistiska staterna fördelning i hela världen. Då blir följden ej bara, att de olika delarna av den kapitalistiska mekanismen ej samarbetar, utan att man direkt stöter samman.
Första anledningen till kapitalismens brist på sammanhang ligger alltså i produktionsanarkien, vilken kommer till uttryck i kriserna, konkurrensen och krigen.
Andra anledningar till det kapitalistiska samhällets brist på sammanhang ligger i dess klasskaraktär.
I grund och botten är dock det kapitalistiska samhället inte enhetligt, utan splittrat i två samhällen: kapitalisterna å ena sidan, arbetarna och den fattigare lantbefolkningen å den andra. De befinner sig i en ständigt, oförsonlig, aldrig upphörande fiendskap, vars uttryck är klasskampen. Även här ser vi, att de olika delarna i det kapitalistiska samhället inte bara ej är anpassade efter varandra utan att de tvärtom befinner sig i en oavbruten motsättning.
Kommer kapitalismen att sammanstörta eller ej? Svaret på den frågan beror av följande: Om vi betraktar kapitalismens utveckling, sådan den under tidernas lopp varit, och finner att dess inre brist på sammanhang blir allt mindre, då kan vi med ett hurra önska den lycka till att den må länge leva. Men kommer vi omvänt att upptäcka, att med tiden de enskilda delarna i det kapitalistiska samhället oundvikligt kommer i allt starkare motsättning till varann och att luckorna i detta samhälle oundvikligen förvandlar sig till avgrunder, då kan vi börja sjunga dess begravningshymn.
Vi måste alltså undersöka frågan om kapitalismens utveckling.
Litteratur: A. Bogdanov: Ekonomiens grunddrag. K. Kautsky: Karl Marx' ekonomiska lära. K. Kautsky: Erfurtprogrammet. N. Lenin: Stat- och revolution. F. Engels: Familjens, privategendomens och statens uppkomst. F. Engels: Från utopi till vetenskap.
§ 14. Kampen mellan smådrift och stordrift. - § 15. Proletariatets beroende, reservarmén, kvinno- och barnarbetet. - § 16. Produktionens anarki, konkurrensen, kriser. - § 17. Kapitalismens utveckling och klasserna. (Klassmotsatsernas skärpning.) - § 18. Kapitalets koncentration och centralisation som förutsättningar för kommunismen.
a. Kampen mellan smådrift och stordrift i industrin.
Stora fabriker, som mången gång räknar mer än 10,000 arbetare och med väldiga jättemaskiner, fanns inte alltid. De uppstod så småningom och växte upp ur ruinerna av det nästan helt förintade hantverket och småindustrin. För att förstå varför det gick så, måste man framför allt ta hänsyn till att under privategendomen och i varuhushållningen kampen om köparen, konkurrensen, är oundviklig. Vem segrar i denna kamp? Den som förstår att för sig vinna köparen och locka honom bort från sina konkurrenter (motståndare). Men en köpare kan man vinna för sig huvudsakligen genom billigare pris på varan.[2] Men vem kan sälja till billigare pris? Det är klart, att den större fabrikanten snarare kan sälja till billigare pris än den mindre fabrikanten eller hantverkaren, emedan varorna kommer att ställa sig billigare för honom. Stordriften har här en mängd fördelar. Framför allt den, att den kapitalistiske företagaren är i stånd att uppställa bättre maskiner, använda bättre verktyg och bättre mekanism. Hantverkaren, den mindre mästaren slår sig fram med möda och nöd, han arbetar vanligtvis med maskiner, drivna för hand, han vågar inte ens tänka på stora, goda maskiner, till sådana har han inga pengar. Den mindre kapitalisten är likaledes inte i stånd att införa de nyaste maskinerna. Ju större företaget är, desto mer fullkomnad är alltså tekniken, desto mer inbringande blir arbetet, desto bi1ligare kommer alltså varje enhet av varan att ställa sig för företagaren.
I de stora fabrikerna i Amerika och Tyskland har man t.o.m. egna vetenskapliga laboratorier, vari oavlåtligen nya förbättringar uppfinnes och på detta sätt vetenskapen samarbetar med produktionen; dessa uppfinningar är resp. företags hemlighet och tjänar blott till dess nytta; i smådrift och hantverk producerar en och samma arbetare nästan hela produkten från början till slut; med maskinarbete och många arbetare anställda gör den ene bara en del, den andre en annan del, den tredje en tredje, o.s.v. Då går arbetet mycket fortare - det är detta som kallas arbetsfördelning. Vilken fördel detta är, ser man av en amerikansk undersökning, som företogs så tidigt som, 1908. Resultaten var vid produktion av 10 plogar: Handarbete: 2 arbetare, som förrättat 11 olika arbeten, arbetade sammanlagt 1,180 timmar och fick 54 dollars. Samma arbete förrättat med maskiner: 52 arbetare, 97 olika arbeten (ju fler arbetare, desto fler olika slag av arbeten), arbetet varade 37 timmar 28 minuter, arbetarna fick 7.90 dollars (följaktligen användes ojämförligt mindre tid och arbetet kommer att ställa sig betydligt billigare). Produktion av 100 urverk: Handarbete: 14 arbetare, 453 olika slag av arbete, 341,866 timmar, 80,822 dollars. Maskindrift: 10 arbetare, 1,088 arbetsslag, 8,343 timmar, 1,799 dollars. Produktion av 500 yards (1 yard 0,9 meter) rutigt tyg: Handarbete: 3 arbetare, 19 olika arbeten, 7,534 timmar, 135,6 dollars. Maskindrift: 252 arbetare, 43 arbeten, 84 timmar, 681 dollars. Man kunde anföra ännu många fler sådana exempel. Dessutom är för de små löntagarna och hantverkarna en hel del produktionsgrenar ej alls tillgängliga, i vilka man kan arbeta endast med högt utvecklad teknik, exempelvis lokomotiv- och pansarbåtsbygge, gruvor etc.
Stordriften sparar överallt: på byggnader, maskiner, råmaterial, belysning och bränsle, arbetskraft, tillvaratagande av avfallsprodukterna o.s.v. Låt oss tänka oss ett tusen små verkstäder och en stor fabrik, som producerar alldeles lika mycket som dessa tusen verkstäder: Det är lättare att uppföra en stor byggnad än ett tusen små, råmaterial förbrukas mer i de senare (går förlorad blir obrukbar, slösas bort o.s.v.) Det är lättare att belysa och elda en stor fabrik än tusen smålokaler. Städning, bevakning, förbättringar etc. är likaledes lättare. Kort och gott: i stordriften vinner man överallt besparingar, vilket kallas ekonomisera. Vid inköpet av råmaterialet och annan nödtorft för produktionen är återigen stordriften i fördelaktig. I stort gör man billigare inköp och varan är också av bättre kvalité. Dessutom har storfabrikanten också bättre marknadskännedom, han vet var och hur man köper billigare. På samma sätt står smådriften efter också då den säljer sin vara. Den stora företagaren vet inte bara bättre, var man kan sälja dyrare (till den ändan håller han reseagenter, står i förbindelse med börsen, där alla nyheter om varuefterfrågan inlöper, har förbindelser över nästan hela världen), han kan dessutom också vänta. När t.ex. priset på hans varor står för lågt, så kan han lagra dessa varor i avvaktan på den tid då de åter kommer att stiga. Detta går inte med smådriften. Där lever fabrikanten av vad han har sålt. Har han sålt varan så börjar han genast leva på de pengar han fått, något till överlopps har han inte. Därför måste han sälja till varje pris, annars får han svälta. Det är klart, att sådana förhållanden starkt försvårar hans arbete.
Slutligen äger stordriften ännu en fördel i kreditväsendet. När storföretagaren är i trängande behov av pengar, kan han alltid låna dem. En "solid" firma får alltid lån - och till hyggliga räntor - i varje bank. Den mindre företagaren däremot vågar knappast någon ge kredit. Och finns det någon som vågar, så fordrar han oerhörda ockerräntor. På så vis kommer den mindre företagaren lätt i ockrarklor.
Alla dessa stordriftens fördelar förklarar för oss, varför småproduktionen i det kapitalistiska samhället oundvikligen går under. Storkapitalet 3 inskränker denna småproduktion, ruinerar den och förvandlar dess ägare till proletärer och vagabonder. Självklart försöker den mindre företagaren klamra sig fast vid livet. Han kämpar med uppbjudande av alla krafter, arbetar själv och tvingar sina arbetare och sin familj att arbeta över förmåga, men till sist måste han dock rymma fältet för storkapitalet. Ofta tror vi oss se en självständig företagare, och när det kommer till kritan, är han det endast utåt, i själva verket är han alldeles beroende av storkapitalisterna, arbetar åt dem och kan inte ta ett steg utan dem. Den mindre företagaren är ofta beroende av ockrare: hans självständighet är endast skenbar, ty faktiskt arbetar han åt denne blodsugare; än är han beroende av avnämaren, som köper varorna av honom, än av affären, för vilken han arbetar; han är endast till skenet självständig, faktiskt har han förvandlats till den kapitalistiske affärsinnehavarens lönarbetare; det förekommer också, att kapitalisten mången gång ställer råmaterial och verktyg till hans förfogande (så var det ofta med de ryska hemarbetarna); där ser man då redan klart, att hemarbetaren blivit ett enkelt bihang till kapitalet. Det finns också andra slag av underkastelse under kapitalet: kring stordriftens företag slår sig ofta små reparationsverkstäder ned; i det fallet är de endast små enkla skruvar i fabriksmaskineriet. Också här är de bara skenbart självständiga. Mången gång kan man se, hur ruinerade småmästare, hantverkare, hemarbetare, handlande, småkapitalister, utträngda ur en produktions- eller handelsbransch, övergår till en annan, där storkapitalet ännu inte är så mäktigt. Särskilt ofta blir ruinerade småmästare småhandlande, gatuförsäljare o.s.v. Så uttränger storkapitalet steg för steg överallt småproduktionen. Det växer upp jättestora företag, som sysselsätter tusentals, ja, många gånger t.o.m. tiotusentals arbetare. Storkapitalet blir världens behärskare. Den personliga arbetsegendomen försvinner. Dess plats intar den storkapitalistiska egendomen.
Som exempel på smådriftens undergång i Ryssland kan hemarbetarna tjäna. Många hemarbetare arbetar med egna råmaterial (körsnärer, korgmakare o.d.) och säljer åt vem som önskar. Så börjar hemarbetaren arbeta för en (endast en) bestämd kapitalist. Han erhåller senare av sin arbetsköpare råmaterial och råkar i fullständigt beroende. Slutligen betalas han av beställaren styckevis. I sådant slaveri råkade också hantverkarna. I England fick den utdöende smådriften namnet "utsvettningssystem" - så illa ställt var det för den. I Tyskland minskade smådriften åren 1882-1895 numerärt med 8,6 procent, den medelstora driften (6-50 arbetare) ökade med 64,1 procent, stordriften 90 procent. Sedan den tiden har också ett ansenligt antal medelstora driftföretag utträngts. I Ryssland utträngde fabriken likaledes tämligen raskt hemarbetarna. En av de viktigaste produktionsgrenarna i Ryssland är textilindustrin. Jämför vi exempelvis hur antalet fabriks- och hemarbetare ändrat sig inom bomullsindustrin, så ser vi hur snabbt fabriken utträngt hemarbetarna. Här är siffrorna:
| År | Antal i fabrikerna sysselsatta: |
Antal hemarbetare: |
||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| 1866 | 94,556 | 66,178 | ||||
| 1879 | 162,691 | 50,152 | ||||
| 1894-95 | 242,051 | 20,475 | ||||
År 1866 kom på varje 100 i bomullsindustrin sysselsatta arbetare 70 hemarbetare, åren 189495 endast 8. I Ryssland växte storproduktionen mycket starkare särskilt därför, att utlandskapitalet där omedelbart grundade stordrift. Redan år 1902 sysselsatte stordriften nästan hälften (40 procent) av alla industriarbetare.
År 1903 utgjorde de fabriker, som sysselsatte över 100 arbetare, i europeiska Ryssland 17 procent av alla fabriker och industriella anläggningar och sysselsatte 76 procent av samtliga industriarbetare.
Storproduktionens seger åtföljdes i alla land av lidanden för de små producenterna. Mången gång utdör nästan hela distrikt och yrken (ex. de sachsiska vävarna i Tyskland, vävarna i Indien).
b. Kampen mellan små- och stordrift i lanthushållningen.
Samma kamp som, föres mellan små- och stor driften i industrin, utspelas under kapitalismen även i lanthushållningen. Godsägaren, som leder sin ekonomi alldeles som kapitalisten sin fabrik, storbonden-vampyren, den medelstora bonden, byarmodet (den lägst stående bonden i de ryska byarna), vilket senares medlemmar själva ofta åtar sig en bisyssla hos jordägaren eller storbonden, och bondens drängar - det är allt precis samma sak som inom industrin storkapitalisten, den medelstore industrielle hantverkaren, hem- och lönarbetaren. På landet som i staden är den stora egendomen bättre situerad än den lilla.
Den stora egendomens ägare kan hålla sig med goda tekniska inrättningar. Lantbruksmaskiner (elektriska och ångplogar, sånings- och tröskningsmaskiner etc.) är ofta nästan otillgängliga för den mindre lantmannen och bonden. Liksom det inte är någon mening i att i hantverkarens lilla verkstad ställa upp en dyr maskin (det finns ju inte heller några pengar att köpa den för, för att inte tala om att den ej kommer att betala sig), på samma sätt kan bonden ej köpa sig en ångplog. Det vore heller ingen mening därmed, ty för att få en solid maskin att betala sig, behövs mycket jord, ej en liten lapp, som knappt föder en höna.
Det fullständiga utnyttjandet av maskiner och dylika uppfinningar beror av områdets storlek. En hästplog kan lagom utnyttjas med ett område av 30 hektar, en radsåningsmaskin, slåtter- och tröskmaskin 70 hektar, en ångplog 1,000 hektar. På sista tiden användes för jordbruket elektriska maskiner, men även de kan riktigt utnyttjas endast vid stordrift.
Bevattningen, torrläggningen av sumpmarker, dränering (utläggande av rör för avförande av överflödigt vatten), bygget av järnbanor för jordbruket o.d. kan utföras på modärnt sätt, endast av lantbrukaren i stor stil. Stordriften sparar, precis som i industrin, på redskap, material, arbetskraft, belysning, bränsle etc. Att ej tala om att det åtgår mindre gångar, plank, staket, vanligtvis mindre utsäde, o.s.v. Dessutom kan ägaren av stora områden också anställa skickliga agrarfackmän och driva sitt jordbruk efter alla vetenskapliga regler.
På handelns och kreditens område försiggår detsamma som i industrin: storföretagaren känner bättre marknaden, kan hålla ut längre, inköper billigare allt det nödvändiga och kan sälja dyrare. Den mindre jordbrukaren har bara en utväg: att kämpa med anspänning av alla krafter. Den lilla lantegendomen kan klaras endast genom det ökade arbetet och den lägre levnadsstandarden. Endast på detta sätt kan den hålla sig uppe under kapitalismen. Dess utarmande påskyndas genom de höga skatterna. Den kapitalistiska staten pålägger den lilla lantegendomen en jättebörda; det är nog att minnas vad tsarismens skatter betydde för bönderna - "sälj allt och betala skatten"!
I allmänhet kan man säga, att smådriften i lanthushållningen är betydligt motståndskraftigare än i industrin. I städerna går hantverkarna och de små företagarna tämligen raskt under, på landsbygden åter står bondeekonomien i alla land på kraftigare ben. Men utarmningen av de allra flesta försiggår dock, den syns bara inte så tydligt. Mången gång förefaller en ekonomisk enhet inte stor till sitt ytinnehåll, men i själva verket är den mycket stor, är försedd med mycket kapital och har en stor arbetarstam (exempelvis hos trädgårdsmästare i närheten av storstäder.) Mången gång åter ser det ut som om vi framför oss hade flera självständiga jordbrukare, men faktiskt är de alla lönarbetare: de gör antingen dagsverken åt granngodset eller utför säsongarbete, eller går till staden och arbetar. Bland bönderna i alla land försiggår detsamma som bland hantverkarna och hemarbetarna. En liten del av dem blir ?ockrare vampyrer, andra håller sig en tid eller går helt under, säljer kon och hästen, sedan försvinner också jordstycket, mannen går antingen definitivt till staden eller blir dräng hos någon jordbrukare. Den hästlöse blir lönarbetare, vampyren-ockraren, som håller arbetare, blir jordägare eller kapitalist.
Så befinner sig i lanthushållningen en mängd jord, redskap, maskiner, kreatur i händerna på en liten klick av de största kapitalistiska godsägarna, och miljoner arbetare arbetar för dem, miljoner bönder är beroende av dem.
I Amerika, där kapitalet är starkast utvecklat, finns det stora gods på vilka det arbetas som i en fabrik. Liksom! i fabrikerna produceras också här bara en bestämd produkt. Det finns väldiga områden, som enbart brukas till odling av jordgubbar och fruktträd, vidare finns det speciella gods för fjäderfäavel; där vete odlas, arbetas med maskiner. Många grenar är förenade på få händer. Så finns det t.ex. en "kycklingkung", d.v.s. en kapitalist, som har förenad i sina händer nästan hela kycklingproduktionen, en "äggkung", o.s.v.
Allt större och större folkmassor förvandlas under kapitalismen till lönarbetare. De utarmade hantverkarna, hemarbetarna, bönderna, småhandlarna, de medelstora kapitalisterna som blivit av med sitt kapital med ett ord, alla som kastats överbord, alla som jagats bort av kapitalet, hamnar i proletariatets led. Alltefter som rikedomarna hopar sig i händerna på några få kapitalister, förvandlar sig folkmassorna alltmer till deras löneslavar.
Tack vare mellanlagrens och -klassernas allt fortgående undergång blir antalet arbetare större än kapitalet har användning för. Därigenom kedjas arbetaren fast vid kapitalet. Han måste arbeta för kapitalisten. Ty om han inte vill det, så finns det hundra andra färdiga att ta hans arbete.
Detta beroende under kapitalet befästes också på andra sätt, inte bara genom befolkningslagers undergång. Kapitalets välde över arbetarklassen blir allt större också därigenom att kapitalet allt fortfarande kastar ut överflödiga arbetare på gatan och skaffar sig lager av arbetskrafter. Hur går detta till? På följande sätt: Vi har redan förut sett, att varje fabrikant strävar att förringa varornas självkostnadspris. I det syftet införes alltjämt nya maskiner. Men en maskin ersätter vanligtvis - en arbetare, gör en del av arbetarna överflödiga. När en ny maskin införes, så avskedas en del av arbetarna. De arbetare, som fanns i fabriken och nu kastas ut, blir arbetslösa. Men då nya maskiner oavbrutet införes än i den ena, än i den andra, än i den tredje produktionsbranschen, så är det tydligt att arbetslösheten alltid måste existera under kapitalismen. Kapitalisten bryr sig inte om att skaffa alla arbete eller förse alla med varor, utan bara att prässa ut mesta möjliga profit. Det är därför lätt att fatta, att han gör de arbetare brödlösa, som inte längre är i stånd att ge honom samma profit som förr.
Och faktiskt ser vi i alla kapitalistiska land, att det i storstäderna alltid finns en stor mängd arbetslösa. Där finns kinesiska och japanska arbetare, som härstammar från bönder, som gått under, och vilka kommit långväga för att söka arbete, lantpojkar, nyss anlända till staden, f.d. småhandlande, och hantverkare, men där finns också metallarbetare, typografer och vävare, som arbetat åratal i fabriker och till följd av inmontering av nya maskiner kastats på gatan. Alla tillsammans bildar en reserv av arbetskraft åt kapitalet eller, som Marx kallade det, den industriella reservarmén. Tillvaron av en reservarmé, den ständiga arbetslösheten, tillåter kapitalisterna att öka arbetarklassens beroende och undertryckandet av densamma. Ur en del av arbetarna prässar kapitalet med maskinernas hjälp mer guld än förr, å andra sidan kastas de andra på gatan. Men även där tjänar de kapitalets hand såsom ett gissel att hålla de kvarblivna i schack.
Den industriella reservarmén ger prov på fullkomlig förvildning, utarmning, svält, utdöende, ja, brott. De som hela år i rad inte kan få något arbete börjar så småningom dricka, blir vagabonder, tiggare o.s.v. I storstäderna - London, New-York, Hamburg, Berlin, Paris - finns det hela kvarter som befolkas av sådana arbetslösa. I stället för proletariatet uppstår här ett nytt samhällslager, som redan glömt bort att arbeta. Denna produkt av det kapitalistiska samhället kallar man trasproletariat.
Införandet av maskinerna förde också med sig kvinno- och barnarbetet, vilket är särskilt billigt och därför också lönar sig för kapitalisterna. Förr i tiden, innan maskinerna uppfanns, var en viss skicklighet nödvändig i arbetet, mången gång måste man t.o.m. gå i lära. Men många maskiner kan också betjänas av barn: där är inget annat att göra än att till vanmakt veva med armen, eller röra ett ben. Detta är skälet till, att efter maskinernas uppfinnande kvinno- och barnarbetet funnit en vidsträckt användning. Dessutom kan kvinnor och barn inte göra ett sådant motstånd mot kapitalisten, som de manliga arbetarna. De är tamare, räddare, tror oftare på präster och allt som myndigheterna säger dem. Därför ersätter fabrikanten ofta männen med kvinnor och tvingar små barn att arbeta sig till blods för hans profit.
År 1913 fanns i förvärvsarbetet anställda kvinnor: i Frankrike 6,800,000, Tyskland 9,400,000, Österrike-Ungern 8,200,000, Italien 5,700,000, Belgien 930,000, Förenta Staterna 8,000,000, England med Wales 6,000,000. I Ryssland var antalet kvinnor bland alla arbetare år 1900 25 procent, 1908 31 procent, 1912 45 procent. I vissa industrier var de år 1912 redan majoritet, så i textilindustrin, där de utgjorde över 52 procent. Under krigsåren tillväxte antalet arbetande kvinnor i oerhörd skala. Vad barnarbetet beträffar, blomstrade det, trots förbud på många håll. I de mest utvecklade kapitalistiska länderna, som Amerika, kan man stöta på det överallt.
Detta för till arbetarfamiljens upplösning. När kvinnan och ofta barnet är i fabriken - hur går det då med familjelivet?
Om en kvinna kommer till fabriken och blir arbeterska, får hon också, när tillfället kommer, med mannen dela alla arbetslöshetens fasor. Också hon kastas av kapitalisterna på dörren, också hon inträder i den industriella reservarméns led, också hon kan, som mannen, moraliskt helt gå under. I sammanhang med denna företeelse står prostitutionen där kvinnorna säljer sig på gatan åt förste bäste. Utan mat, utan arbete, bortjagad överallt, måste kvinnan sälja sin kropp, och om också arbete finns, är lönen ofta så liten, att hon måste skaffa sig biförtjänst genom att sälja den egna kroppen. Och det nya yrket blir med tiden vana. Så skapas de yrkesprostituerades klass.
I storstäderna finns de prostituerade i mycket stort antal. Städer som Hamburg och London räknar tiotusenden av dessa olyckliga. De utgör en källa till profit och förrikande för kapitalet, som upprättat stora kapitalistiskt organiserade glädjehus. Det existerar en utbredd internationell handel med vita slavinnor. Centrum för denna handel har varit de argentinska städerna. Särskilt avskyvärd är barnprostitutionen, som blomstrar i alla europeiska och amerikanska städer.
Allt efter som alltså i det kapitalistiska samhället uppfinnes flera och bättre maskiner uppbygges allt större fabriker och produceras en allt större mängd varor, så blir också kapitalets ok allt mer tryckande, den industriella reservarméns fattigdom och elände, arbetarnas beroende av sina exploatörer allt större.
Funnes det ingen privategendom utan allt vore allas gemensamma besittning, så skulle det hela se helt annorlunda ut. Då skulle människorna minska sin arbetstid, skona sina krafter, sörja för sitt lugn. Men när kapitalisten ställer upp maskinen, tänker han på profiten: han förkortar inte arbetsdagen, det skulle han bara förlora på. Under kapitalets välde befriar inte maskinen människan utan den förslavar henne.
Med kapitalismens utveckling användes en allt större del av kapitalet för maskiner, apparater, allehanda byggnader, frakter, ugnar, o.s.v. däremot blir arbetarnas löner en allt mindre del av kapitalförbrukningen. Förr, under hantverkets tid var utgifterna för arbetsbord och dylika attiraljer endast ringa. Nästan hela kapitalet gick till arbetarnas avlöning. Nu är det tvärtom: största delen är avsedd för byggnader och maskiner. Men det betyder, att behovet av arbetskrafter ej stiger i samma mån som antalet utarmade människor tilltar, vilka blir proletärer. Ju mer tekniken utvecklar sig under kapitalismen, desto tyngre blir kapitalets tryck på arbetarklassen, därför att det är svårt att finna arbete.
Arbetarklassens elände tilltar alltmer med teknikens utveckling, vilken, i stället för att bli till allas nytta, under kapitalismen betyder profitökning för kapitalet, arbetslöshet och undergång för många arbetare. Men detta elände växer också till följd av andra orsaker.
Vi har förut sett, att det kapitalistiska samhället är mycket illa uppbyggt. Privategendomen härskar där utan någon allmän plan. Varje fabrikant driver sin verksamhet utan samband med de andra. Med de andra slåss han om köparen, han "konkurrerar" med dem.
Nu uppstår då frågan, huruvida denna kamp försvagas allt som kapitalismen utvecklar eller om den tilltar i styrka.
Vid första påseendet kan det synas som om denna kamp försvagas. Kapitalisternas antal blir ju faktiskt allt mindre, de stora slukar de små, förr kämpade tiotusentals företagare med varann i förbittrad konkurrens, nu är dessa motståndare färre, konkurrensen borde alltså inte längre vara så förbittrad. Ja, så skulle man tro. Dock, i verkligheten är det inte så. Faktiskt är det tvärtom. Antalet motståndare blir mycket riktigt alltjämt mindre. Men envar av dem blev mycket större och starkare än sina föregående motståndare. Och deras kamp minskades ej utan ökades, blev inte lugnare utan mer förbittrad än förr. Om det i hela världen bara funnes ett par kapitalister, skulle dessa dra med sig kapitalistiska stater. Och till sist gick det ju också på det sättet. För närvarande går konkurrensen vidare mellan jättestora kapitalistsammanslutningar och deras stater. Och de kämpar då inte längre bara med billiga priser utan med väpnad makt. Konkurrensen minskas alltså med kapitalismens utveckling endast ifråga om antalet motståndare, men den blir allt mer förbittrad och ödeläggande.[3]
Det blir nödvändigt att undersöka ännu en företeelse: de s.k. kriserna. Vad menas med kriser? Saken är den: En vacker dag visar det sig, att en hel del varor producerats i allt för stora mängder. Priserna sjunker och varorna kan inte finna någon avsättning. Magasinen är överfulla av de mest olikartade produkter som inte kan säljas därför att det inte finns några köpare. Dessutom, det många hungriga arbetare som bara får en ringa penning, vilken inte räcker till att köpa något extra för. Då börjar eländet. I en industribransch störtar först de små och medelstora företagen och måste stängas, och så följer de större. Men den ena industrin är beträffande varor hänvisad till den andra, den ena köper från den andra. Exempelvis köper skrädderiföretagen tyg hos tygfabrikanterna, dessa åter köper hos de företag, som säljer ull etc. Går skrädderiföretagen omkull, så betyder det, att ingen längre köper hos tygföretagen: textilindustrin ramlar. Detsamma inträffar sedan också i ullproduktionen. överallt stängs fabriker och industriföretag, tiotusentals arbetare kastas på gatan, arbetslösheten får ett oerhört omfång, arbetarnas levnadsstandard försämras. Och dock finns där gott om varor. Hyllorna bågnar under sin börda. Så var det gång på gång före kriget; industrin förkovras, fabrikanternas affärer går framåt och så med ens - krasch, elände, arbetslöshet, stillastående i affärerna; så reser sig industrin igen, går åter glänsande, tills - på nytt en krasch o.s.v.
Hur ska denna vansinniga ordning förklaras, i vilken människorna mitt i överflöd och rikedom blir tiggare?
Frågan är inte så enkel att besvara. Vi har redan här ovan sett, att i det kapitalistiska samhället råder ett virrvarr, en produktionens anarki. Varje företagare producerar varor oberoende av de andra, på egen risk och eget ansvar. Med detta produktionssätt visar det sig förr eller senare, att det produceras för mycket varor (överproduktion). När man endast producerade produkter och icke varor, d.v.s. när produktionen ej var bestämd för marknaden, då var överproduktionen inte farlig. Helt annorlunda är det med varufabrikationen. Där måste varje fabrikant, för att för sin fortsatta produktion kunna köpa varor, först sälja de av honom producerade varorna. Men stannar i det nu rådande produktionsvirrvarret maskineriet på ett ställe, så överföres detta genast på en annan industribransch o.s.v. - en allmän kris utbryter.
Dessa kriser verkar mycket ödeläggande. Stora varumängder går till spillo. Resterna av småproduktionen bortsopas som med en järnkvast. Även stora firmor kan ofta ryckas med i fallet.
En del av fabrikerna stängs helt och hållet, en annan del inskränker sin produktion och arbetar inte hela veckan, en tredje stänges tills vidare. De arbetslösas antal stiger. Den industriella reservarmén växer. Och samtidigt växer också arbetarklassens elände och beroende. Under kriserna försämras arbetarklassens eljest redan dåliga läge än mer.
Låt oss exempelvis anföra data från krisen 1907-1910, vilken omfattade hela Europa och Amerika, med ett ord hela den kapitalistiska världen. I Förenta Staterna växte antalet arbetslösa fackföreningsmedlemmar på följande sätt: juni 1907 8,1 procent, oktober 18,5, november 22, december 32,7 (i byggnadsindustrin 42, i konfektionsindustrin 43,6, i tobaksindustrin ända till 55 procent); självklart var den allmänna arbetslösheten (alltså ifråga om alla arbetare, ej bara de organiserade) ännu större. I England var procenttalet arbetslösa sommaren 1907 3.4-4 procent, i november nådde det 5, i december 6,1, i juni 1908 8,2. I Tyskland var i början av januari 1904 procenttalet arbetslösa dubbelt så högt som de föregående åren. Detsamma kunde man iaktta i andra land.
Vad beträffar minskningen i produktionen så sjönk exempelvis produktionen av gjutjärn i Förenta Staterna från 26 miljoner ton år 1907 till 16 miljoner år 1908.
Under kriserna sjunker varuprisen. För att ej förlora sin profit är herrar kapitalister också beredda att skada produktionen. I Amerika lät de exempelvis masugnarna bli kalla. Ägarna av kaffeplantagerna i Brasilien kastade, för att hålla de höga kaffeprisen uppe, sina kaffesäckar i sjön. F.n. lider hela världen av svält och brist på produkter som följd av det kapitalistiska kriget. Svält och brist föddes av kapitalismen, som frambesvor detta ödeläggande krig. I fredstid hade kapitalismen överflöd på produkter, vilka dock inte kom arbetarna till godo, ty dessa var för fattiga att köpa dem. Av överflödet fick arbetarna bara en sak: arbetslösheten med alla dess fasor.
Vi har sett, att det kapitalistiska samhället lider av två huvudfel: för det första är det anarkiskt (saknar organisation), för det andra består det av två inbördes fientliga samhällen (klasser). Vi såg också, att med kapitalismens utveckling produktionsanarkin, som kommer till uttryck i konkurrenskampen, för till allt större fientlighet, rubbning och förstörelse. Samhällets brist på sammanhang minskas inte utan ökas. Likaså vidgas och fördjupas klyftan, som delar samhället i två delar, klasser. På den ena sidan - hos kapitalisterna - hopar sig all världens rikedomar, på den andra - hos de undertryckta klasserna - finns endast elände, sorg och tårar. Den industriella reservarmén omfattar förkomna, förvildade, i grund utarmade människolager. Men också de arbetande skiljer sig i sin levnadsstandard allt mer från kapitalisterna. Skillnaden mellan proletariat och bourgeoisi blir allt större. Förr fanns det olika medelstora och små kapitalister många av dem stod i nära relation till arbetarna, levde inte mycket bättre än arbetarna. Nu är det inte längre fallet. De stora herrarna lever nu så som man förr knappast kunde göra sig en föreställning om. Visserligen har arbetarnas läge också förbättrats i och med kapitalismens utveckling. Till tjugonde århundradets början steg i allmänhet arbetslönen. Men samtidigt steg kapitalisternas profit ännu hastigare. Nu är arbetarmassorna så långt från kapitalisterna som himmelen från jorden. Och ju mer kapitalismen utvecklar sig, desto högre växer den lilla klicken av de rikaste kapitalisterna, desto djupare blir klyftan mellan denna skara av okrönta kungar och de förslavade proletärernas miljonmassor.
Vi sade, att arbetslönen visserligen stiger men att profiten ökas ännu fortare och att därför klyftan mellan de båda klasserna allt mer förstoras. Men sedan början av tjugonde århundradet växer arbetslönen inte mer, tvärtom den sjunker. Samtidigt ökade profiten som aldrig förr, skärptes alltså den samhälleliga ojämlikheten fortare än någonsin.
Det är begripligt, att den tilltagande ojämlikheten förr eller senare måste föra till en sammanstötning mellan kapitalister och arbetare. Om skillnaden dem emellan försvunne och arbetarnas ekonomiska läge skulle närma sig kapitalisternas, då kunde det naturligtvis bli "frid på jorden och människorna ett gott behag". Men nu är det så, att arbetarna i det kapitalistiska samhället ej närmar sig kapitalisterna utan avlägsnar sig från dem. Detta åter betyder, att också klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisin oundvikligt måste skärpas.
Mot denna uppfattning har de borgerliga lärda mycket att invända. De vill bevisa, att arbetaren i det kapitalistiska samhället kommer att få det allt bättre. Socialdemokraterna slår också på samma strängar. De ena som de andra påstår, att arbetarna så småningom blir rikare och själva kan bli småkapitalister. Denna åsikt visade sig snart falsk. Faktiskt försämrades arbetarnas läge i förhållande till kapitalisternas allt mer. Detta kan visas med ett exempel från den mest utvecklade kapitalistiska staten Nordamerikas Förenta Stater. Om vi taxerar köpkraften hos en arbetarlön (d.v.s. mängden av de nödvändighetsvaror, som en arbetare kan köpa sig, i pris räknat) till 100 för åren. 1890-1899, så ställer sig köpkraften på följande sätt: 1890 98,6, 1895 100,6, 1900 103,0, 1905 101,4, 1907 101,5. D.v.s. arbetarnas levnadsstandard har nästan inte alls stigit. Den blev nästan oförändrad. Lika mycket näring, kläder o.s.v. som år 1890 fick arbetaren också följande år, endast en obetydlighet 3 procent - steg hans löns köpkraft. Men samtidigt inhöstade de amerikanske miljardärerna (de största industriherrarna) oerhörda profiter och mervärdet, som de högg för sig, steg i det omätliga. Naturligtvis steg därmed också kapitalisternas levnadsstandard,
Klasskampen baserar sig på intressemotsättningarna. Dessa motsättningar är lika oförsonliga som mellan eld och vatten. Envar inser lätt att det lönar sig för kapitalisten att låta arbetaren arbeta så länge som möjligt och ge honom minsta möjliga lön; för arbetaren gäller det att för minsta möjliga arbete få högsta möjliga lön. Det är därför klart att redan med uppkomsten av arbetarmassor kampen började för arbetslönens förhöjning och arbetsdagens förkortande.
Denna kamp var aldrig avbruten och aldrig helt inställd. Den inskränkte sig emellertid ej till bara kampen om några öre mer i lön. överallt där den kapitalistiska samhällsordningen utvecklade sig kom arbetarmassorna till den övertygelsen, att det blir nödvändigt att göra slut på kapitalismen själv. Arbetarna började fundera över hur denna hatade ordning skulle kunna ersättas med en rättfärdig, kamratlig arbetsordning. Så uppstod den kommunistiska rörelsen inom arbetarklassen.
Arbetarnas kamp resulterade ofta i nederlag. Dock innebär det kapitalistiska samhället i sig självt proletariatets slutliga seger. Varför? Helt enkelt därför, att kapitalismens utveckling för med sig de bredaste folklagrens förvandling till proletärer. Storkapitalets seger betyder hantverkarens, småhandlandens, bondens undergång, dessa utökar alltjämt lönarbetarnas led. Med varje steg av kapitalistisk utveckling växer proletariatet i antal. Det är som den månghövdade hydrans, som får tio nya huvud för vart och ett som slås av. Om bourgeoisin slår ned arbetarnas resningar, så befäster den därigenom den kapitalistiska samhällsordningen. Men utvecklingen av denna kapitalistiska samhällsordning ruinerar tusentals av små besittande och bönder, kastar dem under kapitalets fötter. Och just därigenom ökas antalet proletärer, det kapitalistiska samhällets fiender. Men arbetarklassen blir inte bara numerärt starkare, den blir också allt mer sammansvetsad. Varför? Just därför att med kapitalismens utveckling också de stora fabrikerna växer. Och varje stor fabrik förenar inom sina murar tusentals, mången gång tiotusentals arbetare. Dessa arbetare arbetar sida vid sida. De ser, hur den kapitalistiska företagaren exploaterar dem. De ser, hur den ene arbetaren är vän och kamrat med den andre. I arbetet lär sig arbetarna, förenade av detta, att handla gemensamt. De har också lättare a snabbt komma till samförstånd. Därför växer också med kapitalismens utveckling inte bara arbetarklassens numerär, utan också dess sammanhållning och slutna framträdande.
Ju fortare de stora fabrikerna växer, ju mer kapitalismen utvecklar sig, desto fortare går hantverkarna, de lantliga hemarbetarna och bönderna under. Desto fortare växer de jättestora miljonstäderna. Slutligen samlas på en relativt liten plats - i storstäderna - oerhörda människomassor, och bland dessa människor utgör fabriksproletärerna det stora flertalet. De fyller alla smutsiga, rökiga kvarter, och den lilla klicken allt ägande herrar bor i praktfulla villor. Arbetarna blir allt talrikare, sluter sig tätare samman.
Under sådana förhållanden måste stridens oundvikliga skärpning sluta med arbetarnas seger. Förr eller senare kommer det till ett krig på skarpen mellan bourgeoisi och proletariat, bourgeoisin störtas från tronen, proletariatet förstör röveriets samhälle och upprättar en ny kommunistisk arbetsordning. Kapitalismen för alltså i sin utveckling oundvikligt till proletariatets kommunistiska revolution.
Proletariatets klasskamp mot bourgeoisin antar olika former. I denna kamp kan man urskilja tre huvudformer: fackföreningar, som sammansluter arbetarna efter yrken, kooperativa organisationer, huvudsaklige för konsumtion, som ser sitt mål i avskaffandet av mellanhänderna, och slutligen arbetarklassens politiska partier (socialdemokratiska, kommunistiska), som gjort till sitt program arbetarklassens erövring av den politiska makten. Ju mer kampen mellan klasserna skärpes, desto mer måste alla former av arbetarrörelsen enas om ett gemensamt mål: borgarväldets störtande. De ledare inom arbetarrörelsen, som fattat situationen riktigast, höll alltid på en nära sammanslutning och ett intimt samarbete mellan alla arbetarorganisationer. De förklarade exempelvis, att det vore nödvändigt med ett enhetligt uppträdande av facklig och politisk rörelse och därför finge fackföreningarna ej vara neutrala (d.v.s. politiskt likgiltiga) utan måste gå samman med arbetarklassens parti.
Ur iakttagelserna över den kapitalistiska samhällsordningens utveckling kan vi alltså utan att missta oss fastslå följande: Antalet kapitalister minskas men de blir allt rikare och mäktigare; antalet arbetare ökas allt mer, varvid också deras uppträdande, om ock ej i samma mån, blir mer slutet; motsättningen mellan kapitalisterna och arbetarna blir allt krassare. Kapitalismens utveckling för därför till en sammanstötning mellan dessa klasser det vill säga till den kommunistiska revolutionen.
Som vi sett gräver kapitalismen sin egen grav, i det den uppföder sina egna dödgrävare, proletärerna, och ju mer den utvecklar sig, desto fler dödsfiender alstrar den och förenar mot sig. Men den alstrar inte bara sina dödsfiender, den förbereder också marken för en ny, på kamratskap byggd kommunistisk ekonomi. På vad sätt? Det ska strax besvaras. Vi har förut (§ Il, Kapitalet) sett, att kapitalet alltjämt ökar i storlek. En del av mervärdet, som kapitalisten prässar ur arbetaren lägger han till sitt kapital. Därigenom förstoras kapitalet. Men när kapitalet förstorats, kan produktionen utvidgas. Denna kapitalets förstoring dess växande på samma hand, kallas kapitalets koncentration.
Vi har redan sett (§ 14, Kampen mellan smådrift och stordrift), att med kapitalismens utveckling den lilla och medelstora produktionen förintas; de små och medelstora företagarna och handlandena går under, för att inte alls tala om hantverkarna - de blir alla slukade med hull och hår av storkapitalet. Vad dessa små och medelstora kapitalister ägt, deras kapital, glider dem ur händerna och samlas på olika vägar i händerna på de stora rövarna. Därigenom ökas de senares kapital. Det kapital, som förr var delat på flera ägare, förenas nu på en hand, den nämligen som segrat i kampen. Denna insamling av förut skingrat kapital kallar man kapitalets centralisation:
Kapitalets koncentration och centralisation, d.v.s. dess hopande i några få händer, betyder ännu inte produktionens koncentration och centralisation. Låt oss anta att kapitalisten för det hopade mervärdet köpt grannens lilla fabrik och låter den arbeta som förut. Här äger en anhopning rum, men produktionen går alldeles som förr. Vanligtvis år det emellertid så, att kapitalisten också omformar produktionen, utvidgar och förstorar fabrikerna, och så följer inte bara en ökning av kapitalet, utan också av produktionen. Produktionen utvidgas, omfattar en mängd maskiner, förenar flera tusen arbetare. Det förekommer också, att några dussin större fabriker täcker ett helt lands varubehov. Det ser då ut, som arbetarna arbetade för hela samhället, arbetet blir, som det heter, socialiserat. Men förvaltningen och profiten tillhör som förut kapitalisten.
En dylik centralisation och koncentration av produktionen möjliggör en verkligt kamratligt ordnad produktion först efter den proletära revolutionen. Om inte denna produktionsförening funnes och proletärerna skulle gripa till makten i en tid, då produktionen är splittrad i hundratusen små verkstäder med 2-3 arbetare, skulle det vara möjligt att organisera dessa verkstäder och ställa dem på en samhällelig grundval. Ju mer utvecklad kapitalismen är och ju mer centralisera produktionen, desto lättare kan proletariatet efter sin seger behärska dem.
Kapitalismen alstrar alltså inte bara sina fiender och för inte bara till den kommunistiska revolutionen, utan den skapar också de ekonomiska grundvalarna för den kommunistiska samhällsordningens förverkligande.
Litteratur: Samma böcker som i kap. I och dessutom: A. Bogdanov: Kurs i den politiska ekonomien, band II, häft. 2 (industrikapitalets epok) Marx och Engels: Kommunistiska manifestet. Jack London: Järnhälen. För jordfrågan se: K. Kautsky: Agrarfrågan. N. Lenin: Agrarfrågan och Marxkritikerna. Kautsky: Socialismen och lanthushållningen (svar till E. David). Lenin: Nya data till kapitalismens utveckling i Förenta Staternas lanthushållning. Lenin: Kapitalismens utveckling i Ryssland. K. Krziwitzki: Agrarfrågan. Parvus: Världsmarknaden och de agrariska kriserna.
§ 19. Karaktäristik av den kommunistiska samhällsordningen. Produktionen under kommunismen. - § 20. Distributionen i den kommunistiska samhällsordningen. - § 22. Produktivkrafternas utveckling i den kommunistiska samhällsordningen. (Kommunismens fördelar.) - § 23. Proletariatets diktatur. - § 24. Erövringen av den politiska makten.
§ 25. Det kommunistiska partiet och klasserna i det kapitalistiska samhället.
Vi har sett, varför den kapitalistiska samhällsordningen måste gå under (och vi ser den nu gå under inför våra ögon). Den går under därför att den inom sig. har två motsättningar verksamma: å ena sidan produktionens anarki, som leder till konkurrens, kriser och krig, å andra sidan samhällets klasskaraktär, som oundvikligt har klasskampen till följd. Det kapitalistiska samhället är som en maskin, där en del alltjämt griper störande in i de andra. (Se § 11. Den kapitalistiska samhällsordningens inre motsägelser.) Därför måste denna maskin förr eller senare gå sönder.
Det är klart, att det nya samhället måste vara mycket fastare sammanfogat än kapitalismen. Så snart de rådande motsättningarna sprängt kapitalismen i luften, måste på ruinerna av denna kapitalism uppstå ett nytt samhälle, som ej känner de motsättningar som var verksamma i det gamla. Kännetecknen på det kommunistiska produktionssättet är följande: 1. Det måste vara ett organiserat samhälle, vari ej får finnas någon produktionsanarki, någon konkurrens mellan privatföretagare, några krig eller kriser. 2. Det måste vara ett samhälle utan klasser, det får ej bestå av två hälfter, som alltjämt bekämpar varann, det kan inte vara ett samhälle, där den ena klassen exploaterar den andra. Ett sådant samhälle, där det inte finns några klasser och där hela produktionen är organiserad, kan endast vara ett kamratligt arbetande kommunistiskt samhälle.
Låt oss närmare betrakta detta samhälle. grundvalen för det kommunistiska samhället är det samhälleliga ägandet av produktions och trafikmedlen, d.v.s. att maskinerna, apparaterna, lokomotiven, ångbåtarna, fabriksbyggnaderna, magasinen, spannmålslagren, gruvorna, telegraf och telefon, jord och arbetsdjur tillhör samhället, som förfogar över dem. Varken en enskild kapitalist eller en sammanslutning av enstaka rika har förfoganderätt över dessa medel, utan samhället i sin helhet. Vad betyder det: samhället i sin helhet? Det betyder att heller inte enskilda klasser rår om egendomen utan alla människor, som utgör samhället. Under sådana förhållanden förvandlar sig samhället till en stor kamratlig arbetskooperation. Här finns ingen splittring i produktionen och ingen anarki. Tvärtom. Först en sådan ordning möjliggör produktionens organiserande. Där finns ingen konkurrenskamp mellan företagarna, ty alla fabriker, gruvor och andra industriella inrättningar är i det kommunistiska samhället bara ett slags avdelningar av en stor folkverkstad, som omfattar hela folkekonomin. Det förstås av sig självt, att en så oerhört stor organisation förutsätter en allmän produktionsplan. Om alla fabriker och andra industriella inrättningar jämte hela lanthushållningen bildar en jättestor kooperation, så måste naturligtvis noga överläggas om, hur arbetskrafterna ska fördelas på de olika industrigrenarna, vilka och hur många produkter, som ska produceras, hur och vart de tekniska krafterna måste fördelas o.s.v. Allt detta måste räknas ut i förväg, om också bara på ett ungefär, och därefter måste man handla. Däri yttrar sig ju just den kommunistiska produktionens organisation. Utan gemensam plan och gemensam ledning, utan noggrann beräkning finns ingen organisation. Just i den kommunistiska samhällsordningen finns en sådan plan. Men ensamt organisation är ännu inte tillräckligt. Sakens kärna ligger ju däri att denna organisation är en kamratlig organisation av alla kooperationens medlemmar. Utom genom organisationen skiljer sig den kommunistiska samhällsordningen från den kapitalistiska vidare därigenom, att den förintar utsugningen och upphäver samhällets indelning i klasser. Man kan ju föreställa sig produktionens organiserande på följande sätt: En liten kapitalistgrupp behärskar allt, men behärskar det tillsammans, produktionen är organiserad, ingen kapitalist bekämpar den andre, de konkurrerar inte med varann utan pumpar gemensamt mervärdet ur sina arbetare, som förvandlats till halvslavar. Här finns det visserligen en organisation, men också en utsugning av den ena klassen genom den andra. Det finns väl ett gemensamt ägande av produktionsmedlen, men blott i en klass', i utsugarklassens intresse. Någon kommunism är det inte, därför att här föreligger en produktionsorganisation. En dylik organisation av samhället skulle bara avskaffa ett av dess grundfel - produktionens anarki - men stärka det andra grundfelet i kapitalismen, samhällets splittring i två kampläger, klasskampen skulle än ytterligare skärpas,. Detta samhälle vore organiserat endast i ett hänseende, klassklyvningen vore inte avskaffad. Det kommunistiska samhället ej blott organiserar produktionen, det befriar också människorna från andra människors förtryck. Det är organiserat i alla sina delar.
Den kommunistiska produktionens samhälleliga karaktär kommer också till uttryck i alla denna organisations detaljer. Under kommunismen behöver det exempelvis inte finnas några ständiga fabriksförvaltare, eller folk som hela sitt liv utför ett och samma arbete. För närvarande är det ju så: om en människa är skomakare så tillverkar han hela sitt liv skor och ser ingenting utanför sina läster; är han sockerbagare, så bakar han hela sitt liv sockerbröd o.d.; är han fabriksdisponent, så förvaltar han och kommenderar hela tiden; är han en enkel arbetare, så har han hela sitt liv bara att lyda och utföra andras befallningar. I det kommunistiska samhället är det ej så inrättat. Där får alla människor en mångsidig bildning och alla finner sig till rätta i olika produktionsgrenar.
Det kommunistiska produktionssättet förutsätter heller inte produktion för marknaden utan för det egna behovet. Men med den skillnaden, att här producerar inte varje enskild för sig själv, utan hela den jättestora gemenskapen producerar för alla. Följaktligen finns det här inga varor, utan bara produkter. Dessa tillverkade produkter byts inte mot varann de varken köps eller säljs. De kommer helt enkelt till de gemensamma magasinen och lämnas ut åt dem som behöver dem. Pengarna blir alltså här onödiga. Hur då? frågar någon. Den ene kommer ju att ta för sig en väldig massa och den andre en ringa kvantitet. Vilken fördel vinnes då av denna fördelning av produkterna? Härtill svaras: Första tiden, kanske de första 20-30 åren, kommer man naturligtvis att nödgas införa olika reglementen och exempelvis kommer resp. produkter endast att tilldelas den, som förevisat ett motsvarande intyg i sin arbetsbok eller på sitt arbetskort. Senare, när det kommunistiska samhället befäst och utvecklat sig, blir allt detta överflödigt. Varje produkt kommer att finnas i riklig mängd, alla sår är för länge sedan helade och envar kommer att kunna ta så mycket som han behöver. Men kommer inte människorna att få intresse av att ta mer än de behöver? Visst inte. För närvarande faller det ju ingen in att exempelvis köpa tre biljetter i spårvagnen och sedan bara sitta på en plats men hälla de två andra. Likaså kommer det att bli med alla produkter. Vederbörande har tagit ur det gemensamma magasinet så mycket som han behöver, därmed basta. Att sälja överflödet har ju ingen något intresse av, ty envar kan få vad han vill när han vill. Också pengarna förlorar allt värde. Följaktligen kommer i början av det kommunistiska samhället sannolikt produkterna att fördelas efter arbetsprestation och senare helt enkelt efter medborgaren-kamratens behov.
Mycket ofta sägs, att i det kommande samhället den enskildes rätt till sin fulla arbetsprodukt kommer att förverkligas: vad du har producerat det får du också. Detta är oriktigt och skulle aldrig kunna helt genomföras. Varför? Om alla skulle få det de producerat, så bleve det aldrig möjligt att utveckla, vidga och förbättra produktionen. En del av det utförda arbetet måste alltid användas till produktionens utvidgande och förbättring. Om vi åt upp och förbrukade allt som vi producerat, kunde man ju inte tillverka några maskiner: de blir ju varken uppätna eller bärs på kroppen. Var och en förstår, att med maskinernas utbredning och förbättring kommer livet alltjämt att förbättras. Men detta betyder, att en del av arbetet, som innehålles i maskinerna inte kommer att återvända till den som har arbetat. Det är alltså omöjligt att varje enskild skulle kunna få hela ersättningen för det arbete han utfört. Och det är ju heller inte nödvändigt. Med tillhjälp av goda maskiner kommer produktionen att inrättas så, att alla behov kan tillfredsställas.
Första tiden kommer alltså distributionen av produktionen att ske efter det arbete som utförts (om också inte fulla ersättningen kan ges) och senare efter behoven; då kommer det att finnas varken nöd eller brist.
I det kommunistiska samhället kommer det inte att finnas några klasser. Men om det inte finns några klasser, så betyder det, att det heller inte finns någon stat. har redan förut sagt, att staten är en klassorganisation för makten; staten brukades alltid av den ena klassen mot den andra: är staten borgerlig, så är den riktad mot proletariatet, är den proletärisk, så är den riktad mot bourgeoisin. Men i det kommunistiska samhället finns det varken godsägare eller kapitalister eller lönarbetare, det finns bara vanliga människor - kamrater. Det finns inga klasser, inte heller någon klasskamp, inga klassorganisationer. Följaktligen finns det heller ingen stat, den är överflödig här, då det inte finns någon klasskamp, ingen behöver hållas på mattan och ingen kan heller göra det. Men nu frågar man: Hur kan då en så stor organisation arbeta utan varje ledning? Vem ska utarbeta planen för den gemensamma ekonomien? Vem ska fördela arbetskrafterna? Vem ska beräkna samhällets inkomster och utgifter? Med ett ord, vem ska vaka över hela ordningen?
Svaret är inte svårt att ge. Den huvudsakliga ledningen kommer att finnas på olika räkenskapskanslin och statistiska byråer.. Där föres dag för dag räkenskap över hela produktionen och dess behov, där anges också var arbetskraften bör ökas i numerär, var den bör minskas och hur mycket det ska arbetas. Och därför att alla allt från barndomen är vana vid det gemensamma arbetet och kommer att förstå, att detta arbete är nödvändigt och att livet blir lättast om allt försiggår efter en genomtänkt plan, så kommer också alla att arbeta efter denna beräkningsbyrås föranstaltningar. Det behövs inga speciella arbetsministrar, ingen polis, inga fängelser, lagar och förordningar. Liksom i en orkester alla följer dirigentens taktpinne och handlar efter den, så kommer också här alla att följa beräkningstabellerna och förrätta sitt arbete i enlighet med dem.
Här finns alltså inte längre någon stat. Det finns ingen grupp och ingen klass, som står över alla de andra klasserna. Dessutom kommer ju att i denna beräkningsbyrå i dag sitta den ene, i morgon den andre. Byråkratin, den ständiga ämbetsmannaklassen kommer att försvinna. Staten kommer att dö bort.
Så kommer självklart med tiden den utvecklad